Julsaga – God Jul Kerstin

OLYMPUS DIGITAL CAMERAEtt av våra bidrag till årets julträff med Skrivarkursen.

Harald var trumpen. Han funderade på det gapande hålet i taket och gaggade lite tyst för sig själv. Ja, ja jag låter händelserna följa tiden och tiden får ha sin gång. Ja, och allt löser sig säkert som det är menat, tänkte han. Morgonen var sig lik och som brukligt tände han sin pipa efter kaffet. Han satt i sin fodrade skinnväst i den solblekta korgstolen på farstukvisten och andades in den ljumma röken i långa njutningsbara andetag. Sekunden därefter satte han både röken och kaffet i vrångstrupen. Det knakande ljudet och dånet som följde därpå betydde bara en sak, taket i hallen höll på att gapa ännu större. Att en människa bara kan drömma så om nätterna. Hur kunde detta stämma? Han reste sig sakteliga medan han höll handen kupad om sin värkande höft. Bara inte Kerstin börjar klaga igen. Hon hade varit så sur och tvär ända sedan Måns försvann. Harald knöt näven i byxfickan och svor en ramsa för sig själv över räven som hade tagit kattstackarn. Själv var han glad och slippa katten, men Kerstin var ju tokig i katter så för hennes skull hade han ändå böjt sig.
Han behövde tänka ut betydelsen av drömmen först, han behövde förhala lagningen av taket och han behövde hålla tyst om saken så han inte hamnade på hemmet helt sonika. Han såg regndropparna sakta falla på den bruna gräsmattan och konstaterade att det var snöblandat. Det var dagen innan julafton, kanske skulle de få en vit jul. Pipan hade slocknat för en stund sen så det var inte piprök som sipprade ut ur lungorna utan ett ångande andetag i december kylan. Han klev in i finrummet och blicken riktade han medvetet mot hallens tak. Han bara nickade i samförstånd med den besynnerliga drömmen och skönjde att takhålet gapade mer hungrigt än stunden innan. Nej han skulle inte våga berätta något för Kerstin som inte alls var vidskeplig. Hon trodde inte på drömmar och sånt nonsens. Kerstin hade åkt till byn, hon skulle handla så han var tvungen att röja så snabbt det gick och ställa fram det stora zinkkärlet för vätan som såg ut att bli ihållande från den gråa himlen. Han skulle ut och hugga lite ved och hinna elda i brasan likväl så hon inte kunde klaga på kylan, för taket kunde han inte förmå sig att laga, inte ännu.
”Har du lagad taked än?”
Harald hade inte märkt att Kerstin redan kommit hem. Han låg på knä framför spisen, och hade just fått elden att ta sig.
”Jag har sitt po det.”
”Det gor vel ingen nytta!?”
”Va!?”
”Det gor vel ingen nytta och bara glo po det?”
”Jag måste jo se vad som behöver gorras!”
”Vad som behöver gorras!? Det behöver lagas!”
”Ja ja!”
”Annars får vi ta hid Jönsson.”
”Hönsen!?”
”Va!?”
”Hönsen sa du. Va har hönsen me hulled i taked och gorra!? Vi har inga höns längre.”
”Nä… nu dravlar du, vi får ta hit Jönsson sa jag.”
”Jönsson!? Den klydderöven! Varför di?”
”För och laga taked såklart.”
”Nää, det behövs ente…”
”Jaså!? Ska du gorra de då?”
”Ja ja.”
”När?”
”Va!?”
”När tänker du gorra de?”
”I morron.”
”I morron!? Di har lovat mer snö i ettermidda.”
”Ja ja.”
”Du kan väl borja po det nu, istället för och stå här och ackedera?”
”Ja ja.”

Han drog en suck av lättnad när Kerstin till slut gav upp diskussionen och försvann ut i köket för att börja på kvällsmaten. Taket måste lagas, det visste han också. Men han kunde inte förmå sig till det. Inte än. Han ville först veta om drömmen stämde hela vägen. Han la sig en stund i soffan och slöt ögonlocken, och tänkte för sig själv att man blir trött av och tänka. Stunden därefter hade han somnat.

Han hade kanske bara sovit några minuter, men för honom kändes det betydligt längre när Kerstins syrliga kommentar väckte honom.
”Drömmer du nu snuskdrömmar igen?”
”Öh… va!?”
”Du sover med ett stort leende på läpparna. Så vad drömmer du om?”
”Dig, min kära.”
”Jo pytt… jag vet nog… din snuskhummer.”
”Nä, det är säkert… Jag drömde om din julklapp.”
”Ja ja, men nu är de mad.”
De åt middag till en början under tystnad. Ja, förutom Haralds smaskande som hade viss irriterande effekt på Kerstin även om hon visste att han inte kunde hjälpa det.
”Prova sell och eda me lösgaddar, så får du se.” hade han sagt vid ett tillfälle, så hon förstod att det nog var bäst att bara acceptera.
Hon petade mest i sin mat, och efter en stund la hon ned sina bestick.
”Petterssons katta har fått åtta kellingar du.” sa hon.
”Jaså.” svarade han kort.
”Ja, di e så söta.”
”Mmm…” mumlade Harald och började förstrött bläddra i Ystan.
”Vi kunde kanske ta hand om en.” försökte hon med den inställsammaste stämman hon kunde uppbringa.
”Nä min själ.” utbrast Harald. ”Ente en ny kattajävel.”
Han reste sig hastigt och gick ut.
”Tack för maden.” sa han mot hallen när han försvann ut.
För sig själv tänkte han att om det var meningen så blev väl drömmen verklighet.
Ute i hallen stannade han upp, strök med handen bort en snöflinga från kinden och såg upp mot hålet i taket.
”Jävlar!”
Med raska steg försvann han ut i vedboden, för att undkomma Kerstins kommentarer när hon upptäckte att det faktiskt börjat snöa igen. Han tänkte att om han bara tog in lite virke så såg det åtminstone ut som om han börjat på att laga taket.

Tillbaka i hallen möttes han av doften från julskinkekoket, och han kände sig en aning lättad eftersom han visste att Kerstin skulle vara upptagen i köket en stund nu. Nu måste han agera. Han föste bort zinkbaljan och hämtade den blommiga fåtöljen från vardagsrummet, hasade med viss möda ut den i hallen och ställde den där baljan stått. Sen la han en stor kudde i den och en blå filt ovanpå, och ställde sig sedan och betraktade det hela. Han flyttade fåtöljen en aning åt höger, och rättade till kudden och fluffade till filten. I samma stund kom Kerstin ut i hallen och ställde sig med händerna mot höfterna.
”Va sysslar du med?”
Han stirrade mållöst på henne.
”Jau… eh… behöver nåd och stå po…”
”Fåtöljen!?”
Han nickade stumt.
”Och kudden då?”
”Öh, ja… ifall jau ramlar.”
”Harald, du e ente klog. De e julafton i morron och taked gabar. Och snön…”
Han såg fånigt på henne.
”Jau ska gå och hämta snöskoffan.”
Hon suckade uppgivet och återvände till köket.
”Du får sell reda opp etter snön.” sa hon högt.
”Ja ja.”

Medan han fortsatte med sina märkliga arrangemang, kunde han höra hur telefonen ringde och hur Kerstin svarade ute i köket.
”Hej Karin.”
Kerstins syster, tänkte Harald. Bra, då får jag lite lugn och ro nu ett tag.
”Hur är det me daj och ungarna.”
Harald lyssnade inte mer men lite senare kunde han inte undgå att höra hur hon pratade om hålet i taket i hallen och att nu trodde hon nog att det närmade sig för hemmet för Harald. Han blir bara konstigare och konstigare för var dag som går.

Utan att bry sig vidare om Kerstins telefonsamtal, tog han cykeln ner till byn och uppsökte djuraffären där.
”Va fan, Harald. Har katten kommit tebaks?” sa djurhandlare Egon.
”Nä, jag ska handla julklapp till Kerstin.”
”Jaha!?”
”Ja… jau tänkte itt halsband.”
”Jaha, ett katthalsband!?” upprepade Egon och tänkte för sig själv att nu var nog Harald färdig för hemmet i alla fall.

Harald vaknade tidigt på julaftonsmorgonen efter en orolig natt, utan drömmar.
Tyst för att inte väcka Kerstin, smög han ut i hallen. Han kontrollerade kudden och rättade till fåtöljen. Sen tog han en pall och satte sig försiktigt lite diskret i ett mörkt hörn av hallen. Han tände sin pipa, drog in och blåste ut och drog in igen. Blåste sedan ut röken som han betraktade medan den sakta försvann upp i månljuset som sken in genom hålet. Han hörde tickande från farfars gamla Moraklocka som fortfarande envist fungerade. Fast just nu tyckte han att den förde ett fasligt väsen. Väntan var lång! Han lyssnade och hoppades samtidigt att inte Kerstin plötsligt skulle dyka upp. Hon brukade sova ganska länge, men det skulle vara typiskt om hon behövde gå upp och kissa just vid den här tiden. Det var alldeles tyst och någon enstaka snöflinga singlade ned från hålet. Han svepte koftan tätare om sig. Det var kallt. Plötsligt rasslade det till. Ljudet kom från sovrummet och Kerstin kom ut i hallen på väg till toaletten.
”Varför sidder du här?”
”Kunde ente sova.”
”Ja ja.” muttrade hon och fortsatte till toaletten.
Lite nervöst sneglade han mot hålet i taket. Det hade blivit mörkare. Månen hade gått i moln. Strax därefter kom Kerstin stapplande igen på sin väg tillbaka till sovrummet.
”Du kan ju laga taked når du nu ändå e vagen.” muttrade hon.
”Ja ja. Ska ha kaffe först” svarade han tyst.
”Ska jau laga ti di?”
”Nä för fan. Gå och lägg di!”
Just som hon klev över tröskeln hördes ett hjärtskärande gnyende någonstans uppifrån hålet i taket, följt av en dov duns.
Harald sträckte entusiastiskt på sig men satt fortfarande kvar.
”Va va de!?” utbrast Kerstin. ”Va e de i fåtöljen?”
Man kunde urskilja något som rörde sig i fåtöljen.
”Du får väl kolla.” tyckte Harald.
Kerstin såg osäkert på honom, men gick sedan försiktigt fram till fåtöljen. Det rörde sig under den blå filten.
”Va i jesse namn e de!?” utbrast hon.
I nästa stund såg hon ett litet huvud och ett par ögon som såg förvirrat på henne åtföljt av det karaktäristiska spinnandet.
”Men…!? Hur!?… Vad i!?…men, halleda!”
Harald flinade brett.
”God jul Kerstin.” sa han och räckte fram paketet. ”Jau har köpt ett halsband ti di. Det kan kanske passa nu.”

Harald var nöjd. Hans märkliga dröm hade verkligen stämt. En hök skulle ta en liten kattunge som byte, men tappa den just över Haralds och Kerstins hus så att den skulle ramla ned genom hålet i taket som orsakats av ett nedfallet träd i stormen några dagar tidigare. Drömmen hade stämt in i minsta detalj.
Han log belåtet, reste sig lättad och gick mot ytterdörren.
”Nu ska jag laga taket.”

AV:  Snezana & Per Lindskog

Julsagor

Precis som förra året ska vi snart på julträff med Skrivarkursen, och meningen är att alla deltagare i den julträffen ska skriva vars en julsaga. Idag blev vi klara med nummer två! Gick lite trögt i början, men med gemensamma krafter fick vi det hela att lossna. Resultatet kommer upp här i slutet av veckan!

Den sjätte drömmen

Den sjätte drömmen

av:  Snezana Nordström & Per Lindskog

Paul sov oroligt, plågad av en återkommande dröm. Han satt på det kyliga golvet framför den svala kaminen och förde sina fingerspetsar fram och åter mot kaminens blanka kalla yta. Han var varm om den nakna kroppen och svettades, endast fingrarna var stela och krumma av kylan. Drömmen fortsatte alltid annorlunda just härifrån eller framåt rättare sagt ….Han reste sig långsamt upp, drog snabbt på sig sina jogging byxor, sin sweater men lät fötterna vara bara. Han öppnade den glasade dörren mot vinterträdgården…  Av skuggornas läge förstod han att morgonljuset just gjort sin entré. Igår satt hon på den våta bänken som vätte mot skogsstigen, idag närmade hon sig honom med långsamma steg. Igår var det höst i hans trädgård…

Nu var han åter vaken, orolig med omtumlat sinne och en äkta känsla av att drömmen på något sätt höll på att förverkligas…? Detta var den femte drömscenen. Han önskade han kunde fånga drömmen… locka henne till sig men kände sig själv fångad eftersom han efter varje drömsekvens kom långt in i handlingen.

Men nu var det ändå för sent att somna om. Lika bra och stiga upp, och i stället utnyttja tiden till alla förberedelser inför den stundande resan. Med tunga trötta steg gick han ut i köket för att sätta på kaffe, men han kunde inte släppa tankarna på henne. Det fanns en längtan efter en ny fortsättning på drömmen. Kanske kunde han dyka in i fortsättningen på drömmen på planet mot Ottawa. Från Kastrup skulle han disponera tolv slöa timmar till kanske enbart den syssla han njöt mest av numera nämligen drömma drömmar om henne. Kaffet smakade blask.

Han checkade av innehållet och stängde igen sina två resväskor. Han hade med sig endast en bråkdel av garderoben, resten skulle han inhandla på plats under det kommande arbetsåret. Han hade egentligen en oförklarlig tur att få jobbet på en världsledande firma som IT ansvarig med en årslön på över 600 000 sv kr. En nästkusin som referens, och två nöjda klienter. Att söka jobbet var en av ingivelserna som seriedrömmarna gav. Taxin väntade utanför, det var dags att rusa mot ett nytt liv. Tankarna i taxin var en minnesreflektion tillbaka till den allra första drömmen som hade förändrat hans liv drastiskt. Beskedet som den gamle skallige mannen i den allra första om att han drabbats av akut leukemi trodde han inte på i första taget men rädslan och oron drev honom till slut mot en läkarkontroll. Följande dröm som kom med en för Paul omöjlig vetskap om det friska efter bara dryga två månader var så otrolig att han inte ens vågade tänka tanken om sanningen i den, men…Tredje drömmen uppmanade honom att uppsöka sin nästkusin i Kanada för ett karriär jobb och den fjärde lovade något helt annat… kanske en vit jul med oväntat slut…Drömmarna hade förändrat hans liv  i snabb takt med tvära kast från en ytterlighet till en annan. Vad skulle han kunna vänta sig härnäst? Eller skulle han bara följa livets nycker, onekligen blev livet spännande och ovisst.

Förstaklasskomforten på Air Canada gjorde drömmen behaglig. Snön virvlade i små  trombformade spiraler.  I drömmen närmade hon sig honom också gående barfota i nysnön. Hennes mörkblå schal flög med vinden och pryddes av snöflingorna som sakta smälte av hennes värme som spreds i luften. Hon log och hennes vågiga bruna hår följde hennes rörelser och kantade hennes utsökta ansiktsdrag med stil. Snön fortsatte att smälta i hennes fotspår. Drömmen stördes av kaptenens röst som informerade resenärerna om förfriskningar och diverse erbjudanden. Han öppnade ögonen sakta och andades ut. Under en bråkdels sekund såg han något som liknade hennes mörkblå schal som virvlade förbi. Kvinnan stängde toalettdörren hastigt efter sig. I nästa stund visade hans klocka hela tolv timmar framåt. Planet skulle landa vilken sekund som helst. Hade han sovit så tungt och drömmen hur länge varade den egentligen…?  

Planet gick strax därpå in för landning. Det uppstod plötslig turbulens, och det skakade kraftigt. Skyltarna med uppmaning att spänna säkerhetsbältet tändes, och ögonblicket efter hördes återigen kaptenens röst i högtalarna, som talade lite osammanhängande om något problem med motorerna innan ljudet plötsligt bröts igen. Paul stirrade ut genom fönstret medan han krampaktigt höll fast i armstöden.
Skakningarna blev allt kraftigare, och på marken kunde han se blåljusen som närmade sig i hög fart, och förvandlade hela flygplatsen till ett blåblinkande inferno.
Det var ett våldsamt oväsen i planet, men det överröstades av alla panikslagna människor som skrek och grät, allt medan planet obevekligt närmade sig marken med alldeles för hög fart.
Ett kraftigt brak följt av det skärande ljudet av metallbitar som slets sönder, ytterligare ett brak, och så blev allt svart!

Han blundade åter igen för att snabbt inse att han befann sig i en helt annan verklighet. Han kände sig varm om kinderna.
Han satt i en bekväm fåtölj med en brasa framför sig. En ståtlig gran bredvid den öppna spisen och ett långbord i angränsande matsalsdel. Bordet var vackert dukat med stora gnistrande guldkulor som enda juldekoration på en mörkblå duk med servetter i matchande färg. Servisen var klassiskt guldkantad och lämpad för högtiden.
– Å, äntligen är du vaken käre nästkusin? Paul rörde sig hastigt och upptäckte att det blixtrade till av okänd värk i hans huvud.
 – Jag vill presentera dig för Jessica Cornblade of Stansford din blivande executive director på Your IT Brothers in Brampton , sa Peter och gjorde en presenterande handgest mot kvinnan framför honom. Det enda som fastnade för hans blick därnäst var hennes mörkblå schal som hon prydligt svepte bakom nacken och det bruna vågiga håret. En för honom bekant rörelse.  Hon tog honom i hand, log och sa Välkommen till Ottawa!  
– Tack, kom det snabbt ur honom, han log tillbaka trots blixtarna som fortplantade sig i huvudet. Trots att hennes hand var varm kändes den ändå sval på ett overkligt vis.

Utanför syntes snön täcka fönsterbläcket och den svaga gatubelysningen avgav gnistrande stjärnor genom fönsterrutan. Paul drog ett djupt andetag….

Den fallande stjärnans svans

Vi har skrivit två julsagor inför en julträff med kurskollegor från ”Kreativt skrivande”, i form av ”stafettskrivning”. Här är den ena!

 

 

 

 

 

 

 

Den fallande stjärnans svans
av: Snezana Nordström & Per Lindskog

Ariadne satt ensam framför sitt mäktiga blyfönster på självaste julafton. Fåtöljen var kungligt bekväm och hon var drottningen som satt värdigt i den. Julstjärnan i fönstret nickade en aning tyckte hon. Hennes tjänare borde  ha vetat hur den skulle vattnas för att hålla över julen. Klockan hade passerat halv tio och resterna av den kungliga julmiddagen hade nyss dukats av. Den använda servisen som var väl anpassad till högtiden var redan utburen. Två tunga silverkandelabrar stod kvar på den vackert broderade vinröda duken. Använda tygservetter i matchande färg låg kvar skrynkliga redo att bäras ut. Juldekorationer fanns också, allt för att förhöja julstämningen, men med klent resultat. Hon hade inte haft några gäster alls denna julen, det fanns en anledning så klart. Tjänarfolket var hennes enda sällskap, men de hade hon ingen större behållning av mer än det arbete de var anställda att utföra. Hon hade inget annat utbyte av dem, inte nu längre.

Hon öppnade dörren till den stora balkongen som bredde ut sig längs hela det västra slottstornet. Ett behagligt friskt vindrag fyllde rummet och dämpade de mättade juldofterna i matsalen.  Hon omslöts av den svala luften och svarade med en skälvning. Samtidigt for en stjärna över himlavalvet i en rask fart och hon skyndade sig att minnas förnimmelsen som i den fångade stunden ilade genom hennes sinne. En fallande stjärna på julafton, det var värt att anteckna i den fram till nu dystert förda dagboken.

Med ens kände hon sig lite bättre till mods, och bestämde sig för att ta en kvällspromenad. Hon tillät inte ens någon av tjänarna att följa med den här gången. Hon ville vara själv. Väl ute i den stora trädgården gick hon i riktning mot den stora fontänen. Hon kände en märklig inre dragning åt det hållet. Tankarna flödade och blixtrade i hennes huvud. När hon kom fram till fontänens stenkant stannade hon tvärt och vände huvudet mot sitt älskade slott där hon nu levde som en eremit. Älskad av många för sina bragder och landvinningar men hatad av lika många för sina vassa och snabba och ibland mindre rättvisa domar.

Hon önskade sig lycka och skratt. Hon lekte med tanken och  bestämde sig för att lyssna på ingivelsen som följde den fallande stjärnans svans. Hon skulle själv vara ett verktyg, ett redskap för sin blivande lycka och hon visste hur.

Med beslutsamma steg gick hon tillbaka till huset och ringde på sin droskförare. Han fick order om att köra fram droskan och vara redo för avfärd genast.
– Vi ska upp i bergen. sa hon med skärpa i rösten.
– Nu!? undrade droskföraren som började ana att hans nattsömn skulle bli förstörd.

– Ja, nu! svarade drottningen. – Vi ska vara vid Drakklippan före midnatt!
– Men… bergen? Så här dags?
Han fick inga vidare svar, och insåg att det var meningslöst och förmodligen rent av farligt att fortsätta argumentera.

Snön som hade lagt sig som en tunn spetsslöja över vägen gjorde turen halkig och svårframkomlig. Resan till Drakklippan tog sin tid. Men innan tolvslaget passerade droskan bron och hann som i ett trollslag igenom porten till Vasiljeklostret som låg under skuggan av den branta Drakklippan. Hon klev graciöst av droskan, halvsprang mot klostergården och följde den svaga  gårdslyktan till fader Alselmos lilla arma boning. Innanför manteln som böljade efter hennes snabba språng bar hon en välfylld pung med guldmynt. Hon gjorde en sista avvägning av sina samlade beslut, sträckte på sig och med ett fast handslag bankade hon på den vingliga dörren. Svagt sken lyste genom dörrspringorna, Dörren gnisslade till och öppnades till hälften. Fader Alselmos klev ut och drog igen dörren bakom sig. Hela hans ansikte förvreds i en frågande min. Han såg hennes tunga pengapung som hon räckte fram  utan ett enda ord men med en för honom oroande hypotetisk tanke.
– Vill du skänka pengar till klostret, tar vi tacksamt emot. Det vet du. sade han och harklade sig. 
– Innehållet i denna pengapung borde täcka alla kostnader kring adoptionen…, började drottningen men fader Alselmos höll upp en förmanande hand och dristade sig till att avbryta henne.
– Det är försent…, började fader Alselmos.
– Men jag…
– Någon annan har redan gjort anspråk på Johannes, fullföljde han meningen med bestämd stämma och en uppgiven min.
Drottningen  hade vid upprepade tillfällen försökt förmå Alselmos att låta henne adoptera.
– Jag kan betala mer, sade hon och rörde återigen handen med en hastig rörelse mot sin pengapung.
– Tyvärr, en högburen herre har varit här flertalet gånger och vi har gjort ett avtal.
 – Vem är denne man? du är skyldig mig den informationen, fortsatte hon ivrigt.
En lång stund stod de med blickarna fästa i varandra i fullständig tystnad, sedan gjorde han en avgörande gest som uppmanade henne att stiga in i hans ödmjuka boning.  I skenet av den öppna spisen vid den inre gavelväggen satt en man med ansiktet dolt av skuggor och med ett krus i handen som ångade juldoftande vin. Hon steg in och förstod med ens vem mannen var. Deras blickar möttes och hon anade fortsättningen på denna julsaga.
Plötsligt blev allt tydligt för henne.
Hon gjorde en svepande rörelse mot mannen.
– Så det var du, sa hon utan någon anklagande ton.
Mannen såg på henne.
– Ja, jag visste inte att hon… började han.
– Katarina var min främsta och närmaste tjänare på slottet och framförallt min bästa vän! Jag förstod hennes val att lämna slottet först efter ryktet som spreds om hennes graviditet. Strax därpå hörde jag att hon tagit tillflykt till klostret och att hon dog här i barnsäng. Johannes togs väl hand om av fader Alselmos systerdotter Selma.
 – Jag föreslår att vi sveper in Johannes i varma filtar och fortsätter vårt samtal på slottet, droskan väntar utanför. Han nickade bara, gav henne en ödmjuk blick och sänkte huvudet i en medgörlig rörelse. Hans planer hade gått i stöpet fast hon aldrig anade dem och aldrig någonsin skulle få veta.
 Fader Alselmos hade lämnat rummet en stund men återvände nu med Selma som bar en yrvaken liten parvel i armarna. Johannes hade idag fyllt sitt första år och Fader Alselmos räckte samtidigt fram den lilla gåva som klostret hade gett pojken, en liten snidad häst som Johannes genast greppade med sina knubbiga fingrar.

Det är jul på slottet, alla fönster är dekorerade med vackra julstjärnor. På det stora bordet ligger den vackert broderade vinröda duken traditionsenligt och ljusen glimmar i de tunga silverkandelabrarna. Bordet dignar av delikatesser, tjänstefolket passar ivrigt upp på middagsgästerna och det skålas och skrattas kring bordet.
Det är ett stimmande och stojande på de tre barnen, och Johannes som nu hunnit fylla nio tar väl hand om sina yngre syskon.