När jag kring åren 2013 till 2015 läste igenom mors och fars dagböcker och dokumenterade allt av värde, hade jag förhoppningen att kanske få lite klarhet i hur mina föräldrars förhållande till mig egentligen var. När jag påbörjade arbetet med mina memoarer under 2012 var mitt främsta mål att försöka analysera och nysta upp alla brister som funnits fram för allt under min uppväxt. Jag har aldrig upplevt någon kärlek från mina föräldrar, och i synnerhet inte min mor. Allt kring mig möttes av enbart irritation, ointresse och ogillande från henne. Jag har alltid haft känslan av att vara ett oönskat barn. Genomläsningen av hennes dagböcker bringade dock inte den klarheten jag hade trott och önskat. Det väckte snarare fler frågetecken. Bland annat ett stort frågetecken kring varför det inte fanns bevarat några dagböcker från åren 1962 till 1972! Det vill säga de åren jag gick i grundskolan, då jag blev mobbad, medan jag hemma ansågs som ett misslyckat barn eftersom skolresultaten påverkades negativt. Min mor skrev dagbok från 1952 (kanske även tidigare) och fram till 2004 då hon dog. Som regel mest korta notiser, och långt ifrån varje dag. Men varför skulle hon inte ha skrivit någonting under de tio åren jag gick i grundskolan?! De åren då hon ständigt beklagade sig för släkt och vänner om hur besvärlig jag var och hur misslyckad min skolgång var! Jag är idag helt övertygad att dessa dagböcker har förstörts eller tagits hand om, för att jag inte skulle få ta del av sanningen.
Mina föräldrar kunde inte se vad som höll på att hända, och ingen annan vuxen heller för den delen. Känslan av att vara ett oönskat barn har följt mig hela livet. Genom åren har jag efterhand fått fler och fler bekräftelser på att det faktiskt var så. Oavsett de bristande uppgifterna i mors dagböcker finns det ändå några noteringar som trots sin korthet säger allt. Idag har jag dessutom fått klarhet i en notering, som jag tidigare inte kunnat tolka, som klart bekräftar att hon verkligen gjorde vad hon förmådde för att slippa sätta mig till världen!
En kort notering som hon skrivit med stenografi den 7 oktober 1955 bekräftar detta! Tecknen betyder; ”släppt satsen”! På dagen nio månader innan jag föddes.
Hamstervecka i pandemitider
Första veckan i mitt liv som faktiskt så att säga finansieras av pensionspengar. Även om det inte direkt erbjuder något lyxliv, har det åtminstone den fördelen att jag inte längre har någon press från A-kassa eller Arbetsförmedling om att söka jobb. Jag kan spendera mina dagar utan några krav. Så kanske det ändå är en form av lyxliv. Veckan har, föga förvånande, mest handlat om skrivande. Några underliga undringar när det gäller vissa delar i del två, och ett antal uppkomna frågetecken som måste rätas ut i arbetet med del tre. Ja, jag talar naturligtvis om min fantasytrilogi Legender från Thiramaar. Utöver det egna skrivandet har vi även utfört ett arbete som också har med skrivande att göra.
Så var det ju det här med Corona. Precis som saker ofta tenderar att göra i vårt samhälle, så blev det kanske en aning upphaussat. Ja, självklart måste vi inse allvaret i att vi de facto har en pandemi som härjar över hela vårt klot. Men det känns onekligen lite bisarrt när man går på ICA och handlar, och flera hyllor gapar tomma. Allt ris, utom de dyra varianterna är slut. Varje kundvagn man möter på väg in i butiken är fylld med toapapper och diverse matvaror. Väl inne i butiken kan vi konstatera att det finns pallvis med toalettpapper. Ingen direkt brist så här långt. Kan undras hur glada handlarna är nu. Nog ingen större risk med varor som ligger kvar efter bäst före datum.
För egen del känns det ändå ganska lugnt än så länge. Vi har full sysselsättning och inget direkt behov eller planerat som gör att vi behöver lämna hemmet den närmaste framtiden. Vårt skafferi och kylskåp är förhållandevis välfyllt. Vad som kanske kan bli problematiskt framöver, är väl i så fall om folk hamstrar för mycket, så butikerna inte hinner fylla upp. Men det problemet får vi väl ta då. Vi ska ha gäster om två veckor, och i värsta fall får vi väl servera lite makrill, pasta och bubbelvatten. Det blir säkert trevligt alldeles oavsett!
Alltid roligt med uppmärksamhet!
Personal message to my ”cousin”!
This is a personal message to my ”cousin” David in Galveston, Texas! I write this here because I know that you sometimes visit this site.
I did receive your e-mails, on both of my email addresses. And I also did answer them both, but something goes obviously wrong, though it looks like they for some reason don’t reach you.
Maybe they get stopped by your email-program as junk mail or something. Please check it out, cause I, like you, don’t want to lose our contact.
Blommor eller inte…!?
För några dagar sedan skulle min mor ha fyllt 85 år om hon hade levt. Kanske skulle jag åkt upp och satt en blomma vid graven. Men egentligen, nej. Vem har glädje av det förutom möjligen den som får sålt lite blommor!? Det här är tankar som har aktualiserats vid ett antal tillfällen tidigare också, och måhända finns det de som varit där och dekorerat graven med lite inställsamma blommor. Men för egen del ser jag faktiskt ingen anledning alls till att sätta några blommor. Om hon under sin levnad hade tillåtit mig att utvecklas fritt i den riktning jag var bäst lämpad, kunde det kanske varit aktuellt om det nu är meningsfullt att göda marken kring en död gravsten. Idag kan det kvitta!
Andie Lindskog 