Nu äntligen finns min livshistoria på pränt, och boken finns i lager.
Om några dagar finns det även i nätbokhandeln.
Onekligen oerhört spännande tider!
Nu är den här! Nyfiken?
Nolla, inlagor och slutlig frihet
Veckan som inleddes med att Nollan blev framdragen till köket, så vår nyinköpta spis äntligen kunde kopplas in, har trots allt varit ganska somrig. Varje kväll har vi kunnat avnjuta på altanen stundvis med en relativt kompakt ljudvägg av en rökhes granne som konstant skäller på sina hundar, någon som sågar ved medan någon annan klipper gräs med en allt för gammal gräsklippare. Men för övrigt har det varit ganska tyst och lugnt. Återstår att se om det kan bli några fler kvällar på altanen, eller om hösten tar över.
Har varit på ännu ett behandlingsbesök i gamla hemkvarter i Malmö.
Annars är det ju inget ovanligt att vår tillvaro mest handlar om skrivande. Den här veckan dock mest av det där nödvändiga arbetet som krävs innan det skrivna blir till böcker. Fyra manus skulle förberedas för tryck. Viktigt att det skulle vara klart senast kommande fredag. Det sista arbetet blev klart idag söndag!
Och så har det här att vara exakt den man är, blivit definitivt uppfyllt den här veckan.
Himlen är liksom lite på min sida …
Medan himlen när solen nästan försvunnit bortom horisonten antar färgkombination som är förunderligt nära färgerna på omslaget till mina memoarer, tar jag tag i ännu en korrekturgenomgång av just mina memoarer. Jag ska inte skriva att det ”förhoppningsvis är den sista”, även om det är så jag känner. Men jag har trott så tidigare, och haft fel. Så vi får väl helt enkelt se hur det blir. I vanlig ordning har jag redan hittat en del textrader som behöver lite frisering. Extra spännande är ju faktiskt också att manuset även finns ute hos en testläsare just nu. Så det närmar sig onekligen den spännande dagen!
Full rulle – skönt med semester!
Det blir faktiskt flera turer till Malmö nu de här två veckorna. Bara under innevarande vecka har jag två turer till mitt gamla hemkvarter, och lite hastigt och lustigt har jag dessutom halkat in på ett återbud till Hudkliniken.
Kunde inte låta bli en liten extra sväng in på min gamla gata, Östra Ryttmästaregatan, där jag kunde konstatera att allt i stort sett ser ut som det gjorde då. Lite prydligare kanske, men annars nära nog samma trivsamma kvarter.
Nästa vecka är det ju Malmö Pride, och för vår del är det full aktivitet under tre av de totalt fem pride-dagarna. Först ett event på Pride house / Scandic Triangeln den 6 juni, där vi ska berätta om det som hände vid Skärsjön. Alltså vår gemensamma boksvit. Sen är vi på plats i Folkets park / Pride park den 8 och 9 juli, och säljer signerade böcker! Både första delen i sviten om Skärsjön, och även de tre böckerna i den humoristiska fantasyserien ”Legender från Thiramaar”. Synd bara att inte mina memoarer har hunnit bli klara, men det får väl vara till 2023. Mitt i alltsammans planerar vi även ett besök på årets vikingamarknad vid Foteviken.
Full rulle, med andra ord. Skönt med semester.
Korrektur klart!
Fyrtioåtta kapitel, 53 629 ord. Det är omfattningen på berättelsen om mitt liv! Så som det ser ut nu, när jag just avslutat korrekturarbetet och är nästan redo att lämna över manuset för granskning. Har några mindre detaljer att se över bara, innan jag kan gå vidare. Jag är förvisso partisk, och för mig är det en väldigt viktig berättelse. Men samtidigt känner jag att det faktiskt är en ganska stark berättelse dessutom. Den blev onekligen också starkare än jag kanske från början föreställde mig när jag påbörjade arbetet för tio år sen.
Det kan tänkas att det finns de som menar att jag har fel i mycket jag berättar i den här boken. Det har jag inte. Det är så här jag upplevt saker och ting. Det här är helt och hållet en berättelse om mitt liv och hur jag upplevt och uppfattat saker och ting i min tillvaro.
Korrektur klart första omgången!
Korrekturläsning första omgången klart!
Saxat ur näst sista kapitlet;
Ibland har jag funderat över vitsen med att gräva i min historia, när det ändå inte finns något positivt att hitta. Kunde kanske vara bättre att låta det gamla vara bortglömt. Men så enkelt är det inte. Någonstans inom mig har jag alltid undrat över varför jag aldrig fått någon uppskattning eller uppmuntran, fram för allt från mina föräldrar. Aldrig någon kärlek. Aldrig några kramar. Varför jag aldrig fick söka den yrkesinriktning jag verkligen ville ha.
Det blev 50 891 ord! Så här långt! Kan bli mer – eller mindre!
Kort besök i regnigt Malmö
Var en vända i Malmö i regnet, under förmiddagen. Andra besöket i samma ärende, och en promenad på cirka två kilometer. Nästa blir fram emot hösten. Nu väntar vi bara på att det ska bli lite stadigare och helst lite varmare väder.
I Malmö igen
Var på ett efterlängtat ärende i Malmö idag, som även medgav en fika på Coffee house på Triangeln Center. En promenad på cirka två kilometer, där jag glädjande kunde konstatera att jag inte blev lika andfådd som tidigare, så sviterna av lunginflammationen håller kanske på att lägga sig.
Börjar nästan tro att jag har en privat plats i garaget under Triangeln Center, då jag faktiskt får samma plats varje gång jag är där.
Gläds fortfarande kanske ytterligare några dagar åt den fina bukett från kära vänner, som stått sig ovanligt väl i över en vecka.
Men trots dagens positiva Malmötur, oroas vi av att vår älskade Mogwai inte mår riktigt bra.
Pensionsrenovering
Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert.
Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen.
På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget.
Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension.
Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar.
Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget.
Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka.
Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.
Bara jag
Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been!
Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall.
Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort.
Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten.
Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv.
Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det.
Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket.
Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!
Andie Lindskog 