Efter att ha bott i Slottsstaden i Malmö i åtta år, har jag som de flesta nog sett, av en tillfällighet, eller nåt, kommit tillbaka dit igen sen den 16 juni förra året. Fram till idag har de besöken upprepats femtio gånger! Så många gånger har jag legat på rygg i fyrtiofemminuters pass och uthärdat uppskattningsvis sådär fyrtio till femtio nålstick i jakt på oönskade skäggstrån. Men nu börjar vi närma oss slutet. Vet inte exakt hur många besök till, men det kanske kan röra sig om fyra eller fem.
Därefter får besöken i det området vara av andra skäl.
Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Har sysslat med packning inför morgondagens loppis. Men även arbetat i verkstan med att konstruera nya hyllor att ha böcker på i samband med marknader. Hinner dock tyvärr inte bli klara inför morgondagen. Kvällen har tillåtit vistelse på altanen i tämligen behaglig temperatur, och med det lite ytterligare arbete med ”Kalla mig Anna”. För övrigt en dag när hormonerna har spökat en del.
Idag blev det en morgontidig tur till Lund, för en avtalad tid på det nya och egentligen rätt flotta Folktandvården bakom stationen. Undersökning som bådar gott. Återstår att se hur gott, men jag känner mig onekligen frestad att nynna på Fred Johanssons ”Smile”.
Annars var turen mer något som ackompanjerades av Gene Kellys gamla slitna klassiker ”Singin in the rain”.
Ännu en dag i Malmö. Den här gången alldeles extra givande dessutom. Inledningsvis min trettiosjätte behandling hos Elisabetkliniken – Pust! Med något ömmande delar av ansiktet, vilket hör till behandlingen, satt det som vanligt bra med en god fika hos St Jakobs stenugnsbageri efteråt. Att den fikan dessutom kunde kombineras med ett möte med en kusin jag inte träffat på flera år, och än mindre haft några större möjligheter att bara sitta ner och prata i lugn och ro med, gav dessutom en extra guldkant åt fikastunden. Fascinerande att kunna konstatera att trots att våra vägar skildes redan i övre tonåren på grund av livets gång, har vi fortfarande ungefär samma syn på saker och ting och samma värderingar. Dessutom – Hur det känns att få känna släkt och vänners oförställda acceptans i min situation, är svårt att beskriva i ord. Dagens Malmövisit avrundades i Västra Hamnen, för lite fortsatta röstövningar. Och kvällen avrundades på altanen med skrivande i sällskap med kärleken som vanligt.
Återigen har media skrivit om ångerfall inom transvården. GP har en artikel med rubriken ”Ellen och Mikael ångrar att de genomgick könsbyten”! Artikeln är låst, så jag har inte möjlighet att läsa innehållet. Men rubriken räcker för att väcka min irritation. Åter igen har media ensidigt visat på exempel av så kallade ångerfall inom transvården. Varför måste media lägga ner så mycket skrivande resurser på att berätta om transpersoner som ångrat sig?! Cirka 60 personer ges årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det möjligen en handfull som ångrar sig. Visst, det är illa! Men det man åstadkommer med denna enkelriktade uppmärksamhet på ångerfallen är att man skapar en bild av att mer eller mindre alla som genomgår någon form av könskorrigering ångrar sig. Därmed spelar man alla motståndare, transfober etc. rakt i händerna! Istället borde media verkligen balansera debatten och skriva om alla oss som faktiskt är nöjda med vår transition. Tyvärr ser inte transfoberna lika nyktert på den här uppmärksamheten. För dem blir det bara en bekräftelse på deras redan skeva ignoranta uppfattning. I deras värld ska det inte läggas några pengar alls på transvården, och med medias snedvridna uppmärksamhet kring en handfull ångerfall får de vatten på sin kvarn. Det är riktigt illa.
På väg under förmiddagen till Malmö, hörde jag trafikrapporten på Radio Malmöhus som meddelade att det var långa köer i centrum. Närmare bestämt vid klaffbron på väg in mot Västra Hamnen! Det var något med ”olämpligt uppställda bussar” eller nåt. Eftersom jag var på väg dit och en bokad tid, fick jag i sista stund ändra färdväg. Tur att jag fortfarande är hemmastadd i Malmö, och jag kom till den bokade tiden med god marginal. Sen det där med ”hemmastadd” kommer förvisso lite på kant när jag väl kommer in i Västra Hamnen. Trots att jag spenderat sådär tolv år av mitt liv i det området, är jag rätt vilse nu. Det är verkligen inte mycket som ser ut som det gjorde då. Förutom möjligen just klaffbron och ”Gängtappen” (gamla kontorsbyggnaden på det som en gång var Kockums) Å andra sidan kan man kosta på sig lite intressanta promenader i outforskade kvarter när det blir lite tid över. Och nu börjar jag ändå så smått bli bekant – eller nybekant – med området.
Idag var åter en sån där dag då väckarklockan dikterade villkoren (förvisso på min order). Först en tur till Ystad och lasarettet för uppföljande skiktröntgen efter den långvariga lunginflammationen i januari-februari förra året. Mest för säkerhets skull, rekommenderat av röntgenavdelningen.
Efter detta körde jag direkt till Malmö, där jag landade hos St Jakobs glass, för en smarrig Skagenmacka på stenugnsbakat bröd och en kopp kaffe. Spenderade sedan några timmar där med skrivande, och kom faktiskt ytterligare en bit på vägen med manuset Kalla mig Anna. Na-No-Wri-Mo är slut på söndag, och jag när en fåfäng tanke om att kanske vara klar med råmanuset då! Med tanke på resterande veckas olika engagemang känns den tanken förvisso mest fåfäng! Men man behöver ju drömmar och att ha ambitioner är ju heller inte negativt. Kunde även kosta på mig en hyfsat lång promenad ner mot Ribershus och sedan även genom ett svagt vårgrönt Slottsparken, just som molnen långsamt vänligen lämnade lite plats åt solen.
På det var det dags för ännu ett besök på Regementsgatan 7, där jag för övrigt passade på att skänka ett ex av mina memoarer, som tack för hittills väldigt bra behandling.
Efter tips från min kusin har jag nu lyssnat på de två första avsnitten av Bowie-podden. En podd ledd av Sebastian Borg. Här går man igenom album för album ur Bowies rika katalog, och diskuterar och analyserar varje enskilt spår. Givetvis blir det en hel del personligt tyckande från de medverkande, men samtidigt också en hel del inblick i Bowies musikskatt och liv som jag personligen många gånger inte haft en aning om. Till exempel har jag aldrig hört talas om det faktum att han drabbades av en hjärtinfarkt på scen under en konsert i Tyskland 2004, varefter han drog sig helt tillbaka från rampljuset. Först 2013 dök han upp igen, då med albumet The next day. Ett album som jag nog måste erkänna har gått mig helt obemärkt förbi. Men det är ju också så, att Bowies storhetstid i min värld varade fram till runt 1975 eller 1976.
Även om jag under flera år fortsatte köpa hans album, tog ändå storheten kring honom slut för min del efter att Diamond Dogs hade kommit ut. Jag fortsatte köpa hans album, men efter Young Americans, Station to station, Low och Heroes svalnade mitt intresse. Visst har jag uppmärksammat fler godbitar efter det, men hans album som helhet tappade jag faktiskt lite intresse för efterhand.
Ändå var det en gigantisk händelse när jag liksom några tusental andra fick uppleva honom live på Mölleplatsen den 25 juli 1997.
Men det är fortfarande fram för allt Ziggy Stardust, Hunky Dory och Aladdin Sane som är de i särklass största albumen han gjort i min värld. Tillsammans även med The man who sold the world, Space Oddity och Diamond Dogs. De tre förstnämnda håller jag fortfarande som några av de musikalbum som betytt allra mest för mig, inte minst rent personligt.
Hur som helst så har den här Bowie-podden gett mig inspiration och en kick framåt att faktiskt genomföra en idé jag burit på en tid. Eftersom jag gillar att skriva inlägg på min hemsida, och eftersom skrivandet rent allmänt är en stor passion för mig, liksom att musiken alltid haft stor betydelse för mig, ska jag faktiskt framöver försöka göra lite musikaliska djupdykningar i min högst personliga musiksamling!
