Internationella Kvinnodagen är det som gäller idag den 8 mars! Men egentligen skulle alla årets 365 dagar (366 i år och alla andra skottår) vara kvinnodagar. Den här dagen som kommit till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Det är sorgligt att det ens ska behövas! Och jag då?! Ja, jag har haft oturen att födas som motsatsen, men större delen av mitt liv har jag strävat och önskat att få tillhöra ”den andra sidan”. Jag har aldrig klarat av att identifiera mig med det manliga. Jag har alltid hatat när folk omkring mig benämnt mig som ”man”. Jag avskyr tillrop som ”hallå mannen” eller ”Andie my man” och så vidare. Eller ännu grövre, som det jag fick höra en gång på åttiotalet på min dåvarande arbetsplats; ”Du är fan den enda med tillräckligt mycket kuk för att kunna säga ifrån”! Jo, jag kunde säkert säga till ledningen på det jobbet exakt vad jag tänkte och tyckte. Har aldrig varit rädd för det. Men det handlade definitivt inte om vad jag har mellan benen. Snarare ett tänk om vad som är rätt och riktigt!
Kort och gott har jag alltid haft svårt att fullt ut kommunicera med män. Har aldrig klarat den manliga jargongen, och har alltid känt mig mest hemma i kommunikationen och umgänget med kvinnor. För några år sen då jag på allvar ”kommit ut” summerade en av mina kvinnliga vänner det hela klart och tydligt – du tänker som en kvinna! Det omdömet ser jag helt och hållet som en komplimang. Och även om jag inser att det finns biologiska kvinnor som inte alls gillar ”såna som jag” står jag ändå fullt och fast stadigt på barrikaden och hyllar internationella kvinnodagen, idag precis som alla andra år. Även om jag i grund och botten tycker det är sorgligt att denna dagen ens behövs.
Arbetet går vidare med korrekturarbetet av Dödsgudinnans sten, och parallellt med det fortsätter jag även söka AI-bilder för att få en bild som typ ”underlag” för hur det ser ut i min Thiramaar-värld, och likaså hur de olika karaktärerna ser ut. Allt blir lättare att beskriva i ord om man har lite bilder. Nu har jag till exempel en klarare bild av hur Elana ser ut, eller Thiariens näststörsta stad Camyrlin. För att inte tala om Kracaastska Kompaniet. Apropå Thiramaar har jag så smått börjat förbereda för ett lite speciellt jubileum. Mer om det i slutet av nästa vecka!
Sen har det handlat om en del andra spännande bokprojekt också under den här veckan. Några nya intressanta avtal på gång, samtidigt som vi ser i statistiken att det var ett klokt drag att ta in en truecrime-roman i vår utgivning. Mogwais strävan efter att bevara och helst utöka sitt territorium fortsätter att ställa krav på oss. Ja, visst vore det enklare om han fått förbli innekatt – men det började bli allt mer påtagliga problem med det. Omgivningens katter som rörde sig fritt utanför vår bostad, blev mer och mer påfrestande för hans eget behov av dominans. Han började visa tendenser till att vilja märka revir inomhus!
Vad mer då? Jag har varit ännu en tur till Slottstaden i Malmö, där det var ganska slående hur lugnt och stillsam Regementsgatan blivit nu med vissa delar avstängda, till följd av det kritiserade ombyggnadsprojektet för den nya monsterbussen. Viktigaste händelsen den här veckan var dock ett meddelande jag fick under onsdags kvällen, som på sätt och vis kan symboliseras av min självporträttsbild i fotoklubbens månadstävling, som jag fick en förstaplats med. Den är ju ett montage som k0m till efter att vi gjort omslaget till mina memoarer.
Säger som Terry Pratchett – Vi lever i spännande tider.
Vid årets inledning kunde jag notera 50 år som dagboksskrivande. När sista ordet för 2022 var skrivet i dagboken, omfattade den 3 000 340 ord! Annars var januari månad förändringarnas tid i vårt hem. Vi ändrade om vår rumsplanering totalt, och gjorde matrummet till arbetsrum, arbetsrummet till sovrum och sovrummet till hobby- & lagerrum. Bästa och vettigaste omdisponering vi genomfört i vårt hem. Dessutom la vi nytt golv i köket! Fick även en positiv och lite oväntad reflektion från en vän som läst mina memoarer, den här månaden.
Februari
Två företeelser dominerade. Mogwais hälsa, då han plötsligt efter magproblem magrade betänkligt. Veterinärens råd löd typ avlivning, och vi sa – nä min själ! Under några dygn steg vi upp en gång i timmen och gav honom flytande mat. Och han tillfrisknade! Den här månaden väckte jag reaktioner kring min personliga utveckling, genom ett inlägg på min hemsida – Kunde jag berätta?! Resultatet blev några positiva reaktioner från nära vänner, och även en, kan man kanske säga ”långsiktig” reaktion från närmare släkt.
Mars
Det som främst dominerade mars månad, var egentligen novell- och romanversionen av det som ursprungligen var tänkt som mina memoarer, och som fick titeln ”Vad ska jag kalla dig?” i novellform. I mars månad inledde jag även arbetet med det som senare skulle bli romanversionen kallad ”Kalla mig Anna.” I slutet av den här månaden fick jag ett långt och trevligt svar från den enda släktingen hittills som visat att hen bryr sig om min situation.
April
Fick två bilder antagna till RIFO – Early morning cows & Harvest time – vilket absolut ger lite känsla av stolthet. Jag skänkte ett exemplar av mina memoarer Idag kan det kvitta till Elisabetkliniken på Regementsgatan i Malmö, där jag gått på epilering sedan 16 juni 2022. Elisabet själv har läst den, och på hennes förslag ligger den nu på deras bord i väntrummet. Deltog i Na-No-Wri-Mo under den här månaden, med uppsatt mål på 30 000 skrivna ord, vilket jag klarade med god marginal med hela 44 374 ord!
Maj
Fick bytt däck både fram och bak på min cykel, som därmed efter att ha stått obrukad i drygt tre år, äntligen kunde börja användas igen. Vårt deltagande i Litteraturrundans arrangemang på Klingavälsgården, gav bra respons. Blev även omskrivet i Ystads Allehanda. Upplevde fjärde konserten med Steve Hackett, på Slagthuset i Malmö. Vi höll bokcafé på Klingavälsgården. Blev dock misslyckat, kanske främst på grund av planeringsmiss hos Samfällighetens lokalansvariga, då ingen upplyste oss om att stället var abonnerat av Scouterna för ett större arrangemang samma helg. Och så arbetade vi hårt med garageröjning.
Juni
I ett gemensamt arrangemang inom Samfälligheten ordnades garageloppis hos de boende som så önskade. Så vi passade på att ha ordentlig utförsäljning från vårt garage. Särskilt första dagen blev riktigt givande.
Gav ut min andra novell om Thiramaar, och provade här för första gången att skapa omslagsbild med hjälp av AI. Det har sen dess blivit en hel del sådana bilder, främst för att illustrera mina olika inlägg på hemsidan. Den här månaden blev det ett positivt och trevligt sammanträffande med den av mina kusiner som under ungdomsåren stod mig närmast och som jag betraktade som min bästa kompis. I vuxen ålder har vi annars bara träffats några få tillfällen.
Juli
Vi deltog vid Malmö Pride på Scandic hotell vid Triangelen. Tre dagar med bokförsäljning, trevliga och spännande möten och bara allmän trivsel i den färgglada positiva stämningen i stolthetens hus (Pride House) vid årets kanske viktigaste fest. Årets Ja-Må-Vi-Leva-arrangemang , då vi trampade dressin mellan St. Olof och Gyllebosjön ToR tillsammans med våra kära kompisar. Därefter middag på Sjöbo Gästis, och avrundningen blev med fika hos oss, och en nyfiken frågestund apropå min valda öppenhet. En kväll som ytterligare stärkte min känsla för hur betydelsefulla en del vänner är!
Augusti
Vi deltog på ännu en marknad – Häxans Hus – där vi åter igen sålde böcker. Och det gick bättre än förväntat. Så pass att jag var tvungen att ta en promenad till vår parkerade bil för att hämta fler böcker. Vi behövde fylla på vårt lager med böcker av bland annat Gudarnas spira, och valde att ta hem de återstående böckerna som fanns i den urpsrungliga upplagan från Förlagssystem. Därmed fick vi också bort loggan från det för vår del misslyckade samarbetet helt från samtliga våra böcker i Internethandeln.
September
September blev en klar förlängning av sommaren, med en temperatur långt över det normala. Med också gott om tillfällen att sitta på altanen.
Sommaren vid Skärsjön, som är den andra delen i vår gemensamma HBTQ-svit kom ut under den här månaden. Liksom novellen I blåvitt töcken på rosa moln, som också är en berättelse inom HBTQ. Vi besökte Vikingamarknaden i Gudahagen, och gick in för halva entrépriset eftersom vi var tidsenligt klädda.
Oktober
Vi deltog på Mikaeli marknad i Sjöbo den här månaden. För vår del helt klart en lyckad marknad, där vi dessutom fick testat vårt eget utställningstält för första gången.
Den här månaden gav vi ut Belvida Bells första novellsamling Gåvan – 7 noveller, där fem författare förutom vi själva deltar.
RSF Årsbok 2023 kom i oktober, där min bild Follow me son fanns med, som en av totalt 108 bilder från hela Sverige. Men också, som vanligt, som enda deltagande från vår fotoklubb!
November
Efter tre år, 2 månader och fyra dagar träffades vi igen – min syster och jag. Det ställdes dock inga nyfikna frågor, bara rent allmänt samtal om ditten och datten. Jag väljer att tolka det som att mitt livsval är accepterat. Den här månaden kom dessutom Kalla mig Annaut! Boken som är en blandning av fiction och delar ur mitt liv, och som från början kom till i en tänkt version av mina memoarer. Den tog mig cirka åtta månader att skriva. Och så deltog vi på bokmässan i Lund för tredje gången, och i samband med det hade vi även release för boken.
December
Julbokmässa på Victoria i Malmö, för tredje året i rad. Plötsligt fann jag mig stående och sålde min bok som till större delen utspelar sig i Malmö, och ganska mycket just i kvarteren kring Victoria. Ren tillfällighet, men ändå.
Efter att ha bott i Slottsstaden i Malmö i åtta år, har jag som de flesta nog sett, av en tillfällighet, eller nåt, kommit tillbaka dit igen sen den 16 juni förra året. Fram till idag har de besöken upprepats femtio gånger! Så många gånger har jag legat på rygg i fyrtiofemminuters pass och uthärdat uppskattningsvis sådär fyrtio till femtio nålstick i jakt på oönskade skäggstrån. Men nu börjar vi närma oss slutet. Vet inte exakt hur många besök till, men det kanske kan röra sig om fyra eller fem.
Därefter får besöken i det området vara av andra skäl.
Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Har sysslat med packning inför morgondagens loppis. Men även arbetat i verkstan med att konstruera nya hyllor att ha böcker på i samband med marknader. Hinner dock tyvärr inte bli klara inför morgondagen. Kvällen har tillåtit vistelse på altanen i tämligen behaglig temperatur, och med det lite ytterligare arbete med ”Kalla mig Anna”. För övrigt en dag när hormonerna har spökat en del.
Idag blev det en morgontidig tur till Lund, för en avtalad tid på det nya och egentligen rätt flotta Folktandvården bakom stationen. Undersökning som bådar gott. Återstår att se hur gott, men jag känner mig onekligen frestad att nynna på Fred Johanssons ”Smile”.
Annars var turen mer något som ackompanjerades av Gene Kellys gamla slitna klassiker ”Singin in the rain”.
Ännu en dag i Malmö. Den här gången alldeles extra givande dessutom. Inledningsvis min trettiosjätte behandling hos Elisabetkliniken – Pust! Med något ömmande delar av ansiktet, vilket hör till behandlingen, satt det som vanligt bra med en god fika hos St Jakobs stenugnsbageri efteråt. Att den fikan dessutom kunde kombineras med ett möte med en kusin jag inte träffat på flera år, och än mindre haft några större möjligheter att bara sitta ner och prata i lugn och ro med, gav dessutom en extra guldkant åt fikastunden. Fascinerande att kunna konstatera att trots att våra vägar skildes redan i övre tonåren på grund av livets gång, har vi fortfarande ungefär samma syn på saker och ting och samma värderingar. Dessutom – Hur det känns att få känna släkt och vänners oförställda acceptans i min situation, är svårt att beskriva i ord. Dagens Malmövisit avrundades i Västra Hamnen, för lite fortsatta röstövningar. Och kvällen avrundades på altanen med skrivande i sällskap med kärleken som vanligt.
Återigen har media skrivit om ångerfall inom transvården. GP har en artikel med rubriken ”Ellen och Mikael ångrar att de genomgick könsbyten”! Artikeln är låst, så jag har inte möjlighet att läsa innehållet. Men rubriken räcker för att väcka min irritation. Åter igen har media ensidigt visat på exempel av så kallade ångerfall inom transvården. Varför måste media lägga ner så mycket skrivande resurser på att berätta om transpersoner som ångrat sig?! Cirka 60 personer ges årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det möjligen en handfull som ångrar sig. Visst, det är illa! Men det man åstadkommer med denna enkelriktade uppmärksamhet på ångerfallen är att man skapar en bild av att mer eller mindre alla som genomgår någon form av könskorrigering ångrar sig. Därmed spelar man alla motståndare, transfober etc. rakt i händerna! Istället borde media verkligen balansera debatten och skriva om alla oss som faktiskt är nöjda med vår transition. Tyvärr ser inte transfoberna lika nyktert på den här uppmärksamheten. För dem blir det bara en bekräftelse på deras redan skeva ignoranta uppfattning. I deras värld ska det inte läggas några pengar alls på transvården, och med medias snedvridna uppmärksamhet kring en handfull ångerfall får de vatten på sin kvarn. Det är riktigt illa.
Andie Lindskog 