Det har gått en vecka sedan en av musikvärldens giganter lämnade oss.
Åtskilligt har skrivits och sagts om hans storhet och det finns egentligen inte så värst mycket att tillägga.
En vecka har gått – och jag får erkänna att det är länge sen jag spelat Bowies musik så mycket som jag gjort nu. För mig var hans absoluta storhet under första halvan av sjuttiotalet.
Kommer fortfarande väldigt tydligt ihåg när jag första gången fick bekanta mig med hans musik. Var på besök hos min ett år äldre kusin som direkt lite ivrigt ville att jag skulle lyssna på en ny låt han hade! Starman! David Bowie! Så var det klart! Det blev nästan maniskt! Jag köpte varenda skiva jag kom över som bar hans namn.
Ett år senare flyttade jag hemifrån!
Minns när jag packade mina grejer inför flytten, och musiken var på för fullt så jag kunde sjunga med i alla låtarna på Aladdin Sane. Framför allt Lady Grinning Soul och Time älskade jag. Gör fortfarande!
På plats i mitt livs första egna lägenhet som sjuttonåring med väggarna tapetserade med planscher med Bowie, och med vilda fester då jag var den ende i gänget med egen lägenhet. Och Bowies musik var synnerligen närvarande. Och mer därtill. Vi sminkade oss som Bowie, fast en del av kompisarna valde att efterlikna andra artister som också följt med i sminkpopvågen. Men inte jag! För mig var det alltid Bowie, och till slut kallades jag till och med av kompisarna för Båvi! Festerna kulminerade ofta också med en tur på stan med våra sminkade ansikten. Det var en tid som helt klart gjorde starkt intryck på mig.
Glömmer heller aldrig när singeln Sorrow skulle släppas. På Radio Luxemburg meddelade man tidigt en söndag kväll att Bowies nya singel skulle spelas för första gången kl. 02.00! Så där låg jag med min urgamla dovt burrande rörradio under sängen och bara väntade, för att få höra låten för första gången.
Och så kom jag naturligtvis för sent till jobbet den måndagen.
Men efterhand svalnade väl egentligen mitt musikaliska intresse för Bowie. Det ska väl erkännas att jag egentligen inte varit så totalt såld på den musik han presterat fortsatt från sent sjuttiotal och framåt. Men jag fortsatte ändå att troget köpa varje nysläppt platta.
Och visst var det något alldeles särskilt märkvärdigt att äntligen efter 25 år få uppleva honom live på Mölleplatsen i Malmö. Även om konserten nästan enbart handlade om den då aktuella plattan Earthling, och i övrigt enbart innehöll EN låt ur hans äldre katalog, så var det ändå stort! Och konserten var musikaliskt ändå förbannat bra! Hans akustiska introduktion av konserten med Quicksand från Hunky Dory, där han klev ut på scenen med sin tolvsträngade gitarr var superb!
Kort och gott under åren då han var min stora idol, hade hans musik och även hans person stort inflytande på mig.
Än idag håller jag albumen Ziggy Stardust, Hunky Dory och Aladdin Sane som några av de absolut bästa i min ganska stora musiksamling. Även Space Oddity och The man who sold the world tillhör giganterna.
Och under den här veckan har jag sjungit med Bowie varje natt i mitt jobb. Och jag förundras faktiskt lite över hur väl de allra flesta texterna fortfarande sitter efter drygt fyrtio år! Inte minst den komplicerade och drygt nio minuter långa låten Cygnet Committee från Space Oddity som jag fortfarande kan utantill.
Det råder knappast något tvivel alls om Bowies storhet, vilket han också på ett oerhört imponerande vis visat nu när han på sin sextionionde födelsedag släpper albumet Black Star som visar sig vara ett välregiserat avsked till fansen, och två dagar senare somnar han in omgiven av sin närmaste familj. Press och media snuvas därmed på alla spekulationer kring hans sjukdom, och han kan lämna den här världen på topp!
(Illustrationen till det här inlägget är en Fantasy Art-bild som jag skapat med en del av omslaget till Bowies i mitt tycke absolut bästa album Ziggy Stardust, och kan ses som min personliga hyllning till en av de största)
Andie Lindskog 