Arbetar energiskt vidare på mina memoarer, och har nu kommit fram till läget när det hela börjar bli lite spännande. Läget när min fina kärlek typ en vecka efter vi träffats första gången apropå det där med lik i garderoben lyckats öppna dörren på vid gavel. Uppriktigheten och den fullständiga ärligheten i vårt förhållande var ett faktum, och hon visade mig vägen ut.
Släppt satsen, skrev mor med stenografi i sin dagbok den 7 oktober 1955. En notering som ganska tydligt talar för att hon gjorde vad hon kunde för att slippa få mig. När den formuleringen stod klar för mig, blev det en smärtsam bekräftelse på den känsla jag burit med mig i hela mitt liv, om att inte vara önskad, aldrig uppskattad och aldrig någonsin älskad av min mor. Men nästan lika smärtsamt har det varit då en del i min omgivning tagit min mor i fullständigt försvar och menat att det kunde handla om förlossningsdepression, och att det ska vara varje kvinnas rätt att själv välja att bli gravid. Ja, självklart ska det vara så. Men det hjälper ju knappast mig. Den här boken handlar om mig och mitt liv, och det som känns som numera bevisat faktum att min mor verkligen inte ville ha mig. Ett faktum som påverkat hela mitt liv. När mors ansträngningar att försöka stoppa graviditeten försvaras, kör man samtidigt fullständigt över mig och det faktum att jag aldrig fått uppleva kärlek från min mor. Som att jag bara ska svälja och acceptera för det är kvinnans rätt att välja om hon vill bli gravid. Oavsett vad hon ville så fick hon mig den 7 juli 1956, och som förälder är det ändå hennes skyldighet att ta sitt ansvar. Om hon upplevde förlossningsdepression, kan den ju ändå knappast ha följt henne i fyrtioåtta år där efter. Far å sin sida gjorde kanske en del för att förbättra situationen, men aldrig någonsin tillräckligt. Hennes motvilja mot mig hängde med så länge hon levde.
Den här texten är i sin nuvarande form ett ”utkast” till ett av de avslutande kapitlen i mina memoarer. Det kan tänkas att det kommer att göras en del justeringar eller tillägg. Men andemeningen är klar.
Tidigare inlägg i detta ämne;
Jag blev till – trots allt!
Ett oönskat barn
Livslånga bevis
Fortsätter pusslandet i memoarerna. Har gjort upp en så kallad tidslinje som jag försöker följa för att bringa ordning i de olika avsnitten. Såväl de som redan är skrivna som de som än så länge enbart finns i tankarna. Men det är inte helt lätt att hålla ordning på avsnitt, tankar och skeenden, när världen utanför domineras av en maktgalen despot som vill återinföra förfluten tid i vår nutid, och tydligen är beredd att göra det oavsett pris! Om så det ska leda till världens undergång …
Har kommit en bit på vägen nu med mina memoarer, och genomgången av dem. Kan åter igen notera nackdelen med att inte ägna sig helhjärtat åt ett projekt i taget. Hittills har jag avverkat motsvarande cirka 45 sidor i bokform, och upptäcker nu ytterligare avsnitt längre fram i den tidigare texten, som handlar om samma sak som jag redan har bearbetat. Problemet är att åtminstone vissa av de här avsnitten är bättre än de jag gått igenom. Tror det snart börjar bli dags och plocka fram Post-It-blocket igen, så man kan få lite ordning i texten!
Har jobbat på för fullt under eftermiddagen och kvällen med att försöka bringa ordning i den befintliga texten till mina memoarer. Det hela känns nästan som en kapplöpning mot en eventuell influensa, eller nåt, som tycks ligga på lur nånstans bak i näsan. Vill hinna så mycket som möjligt innan den bryter ut. Om den nu gör det. Känns att jag behöver vara ”på topp” när det gäller att försöka få ordning på den här texten. Avsnitt som skrivits vid olika tillfällen, och sen sammanfogats till en tänkt helhet. Som dock delvis blivit mer rörigt, och där vissa avsnitt till och med förekommer i två olika upplagor. Suck! Man ska verkligen koncentrera sig på ett projekt i taget.
Åter igen kan jag konstatera att det aldrig är bra att vara borta från en text för länge. Försöker åter ta tag i mina memoarer, som jag senast arbetade seriöst med i oktober förra året. Nu har jag ägnat ett par timmar denna kväll åt att försöka få ihop ett kapitel som handlar om en mycket viktig händelse för tio år sedan. Bara för att senare inse att jag redan skrivit ett kapitel om detta. Som dessutom är betydligt bättre än det jag lyckades få till ikväll. Så nej, det är inte någon fördel att hoppa allt för mycket mellan de olika skapande processerna. Åtminstone inte mellan olika skrivprojekt!
Härmed göres veterligt att jag föddes lördagen den 7 juli kl. 23.23 1956. Så står det i den lilla minnesbok som finns bevarad, i vilken de för andra gången nyblivna föräldrarna hade möjlighet att göra noteringar om det nyfödda barnets utveckling.
Det var soligt och vackert väder, vilket i och för sig känns lite konstigt när klockan är en dryg halvtimme från midnatt.
Vikten noterades till 3 280 gram vilket såvitt jag förstår var lite i underkant. Längden på 51 centimeter var dock normal.
På de följande sidorna i det här häftet kunde sedan de stolta föräldrar dokumentera olika milstolpar under mina första år i livet. Första gången jag skrattade, började äta själv, började ta i föremål och så vidare.
Jag började klä på mig själv när jag var fem år, och fick min första tand den 9 januari 1957. Något mer finns inte nertecknat på denna sida. På nästkommande sida under lustiga namn jag gav andra i min omgivning står det att jag kallade min syster för Kaj.
Sidan därpå berättar att vi flyttade från Rönnbackegatan 21 till Framhällagatan 12 den 1 november när jag var knappt fyra månader gammal.
Men anteckningarna tar slut efter första födelsedagen, som dock egentligen handlar om den andra födelsedagen. Illustrerade med en spegelvänd bild av mig öppnande presenter i vår trädgård, omgiven av mormor, moster och morbror, kusin, syster ”Kaj” och två av mormors systrar.
På sidan 10 följer sedan två tabeller där det skulle vara möjligt att dokumentera min tillväxt. En tabell för viktökning, och en för längd, faktiskt ända fram till femtonårsdagen. Båda tabellerna är tomma.
Sen följer sidor om saker jag tyckte var roligt, lekar jag tyckte särskilt mycket om, visor man brukade sjunga för mig och vilka sagor jag helst ville höra. Lustiga frågor jag ställde och vad jag ville bli när jag blev stor kunde också noteras. Det fanns utrymme för min första teckning och redogörelse för hur min första skoldag var och även lite mer om hur det fungerade i skolan.
Så här långt är sidorna alltså helt tomma!
På sidan 15 har mor dock låtit pennan arbeta en stund, när hon noterat mina barnsjukdomar. Eller barnsjukdom kanske, för det är bara mässlingen som står omnämnd vilken jag hade våren 1962, och den varade bara några dagar.
Större intresse att dokumentera min uppväxt fanns alltså inte. Kanske den här boken helt enkelt bara föll i glömska. Kanske mor tänkt sig att istället skriva i sin dagbok? Det gjorde hon emellertid inte. Kanske det finns helt andra orsaker, men utifrån vad jag minns från de tidigaste åren jag nu faktiskt kan minnas, och även utifrån uppgifter i hennes dagbok plus allt annat sammantaget, så känns faktiskt den här boken mest som en ytterligare bekräftelse på bakgrunden till mors ansträngningar noterade med stenografi i hennes dagbok den 7 oktober 1955 – släppt satsen.
Mitt dagboksskrivande sen snart femtio år tillbaka är nog ganska välkänt vid det här laget. Mindre känt kanske mina exceptionellt psykedeliska tuschteckningar från tidigt 70-tal är, vilket dessutom fick någon att tro att de framställts under tung drogpåverkan. Trots att jag aldrig någonsin använt droger.
Mindre känt kanske det är att jag faktiskt under några månaders tid arbetade som discjockey främst på ett ställe som hette Laxman på ”Nya Åke Hans” i Lund vintern 1977, där jag dessutom upplevde några dramatiska timmar Lucianatten efter att en dåre lyckats anlägga en brand i pizzerian våningen ovanför diskoteket vi arbetade i. Apropå brand så lyckades jag själv bli förstasidesstoff i Kvällsposten under hösten jag flyttat hemifrån, då jag somnade ifrån en sockerkaka i ugnen. Hungrig under nattimmarna med taskig ekonomi gjorde att jag utnyttjade de resurser jag hade, och svängde ihop en sockerkaka. Medan den gräddades i gasugnen la jag mig i soffan med hörlurar på och njöt av Roxy Musics senaste album Stranded! Någon timme senare vaknade jag av att lägenheten var rökfylld och brandkåren just stannat utanför mitt fönster. Faran var redan över, och av sockerkakan återstod enbart en förkolnad klump i ugnen. Och poliserna som kom för en efterkontroll fick sig ett gott skratt. Under den efterföljande lördagen hade min morbror konstaterat att det stod skrivet om mig i Kvällsposten. En slutsats han förmodligen drog utifrån vetskapen om var jag bodde, och knappast någon annan skulle baka sockerkaka mitt i natten! Inga namn var nämnda i tidningen. Bara att det var i Slottstaden i Malmö.
För övrigt då? Tja, de flesta vet väl att jag är stor djurvän och kanske fram för allt kattälskare, vilket också bevisas av att jag haft 41 katter i mitt liv. Och så mitt stora musikintresse, som bland annat innebär att jag kan sjunga med i de flesta låtar jag gillar, och att jag kan texten till David Bowies nio minuter långa låt Cygnet Committee utantill!
Utdrag ur mina memoarer, kapitel 15 – Från trygghet till eget;
”När jag under den hösten packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta hemifrån, hade jag på sätt och vis börjat ett helt nytt liv.
På skivspelaren snurrade senaste plattan från Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor faktiskt inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, hon behövde vara störd av sitt oönskade barn.
Den gångna sommaren hade jag rest på min första utlandsresa utan föräldrarna, istället tillsammans med bästa kompisen. Det blev två veckors festande på spansk mark, men med ganska begränsat utrymme för andra upplevelser än de som förekom i hotellets bar eller dess omedelbara närhet.
Hotellet delades mellan en Skandinavisk och en brittisk resebyrå, och vi kunde därmed bli kompisar med ett gäng engelska medborgare som också bodde på hotellet.
Det innebar en intressant insikt i mina engelska kunskaper, som så här i verkliga livet visade sig fungera betydligt bättre än vad mitt slutbetyg i skolan hävdade. Två spännande veckor med intressanta samtal på engelska, allt för mycket festande och en och annan mer eller mindre så kallad kärleksaffär. Därtill en sexuell erfarenhet jag fram till dess kanske inte riktigt väntat mig.”
De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.
Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.
Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!
I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål.
Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.
Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.
Andie Lindskog 