Jag blev till – trots allt!

Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida.
Fredag den 7 oktober 1955.
På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade.
Släppt satsen!

Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med.
När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!

Vänsterhäntas Dag

Att vara vänsterhänt var också ett bekymmer. Det betraktades som ett fel på den tiden.

      ”Jaså, du är kajhänt …höhö!”

      Vet inte hur många gånger i mitt liv jag har fått höra den nedlåtande kommentaren. Eller att man skrev med ”fel” hand.

      Det fanns en tid då jag fick gå på någon slags avvänjning för att lära mig att använda ”rätt” hand. Förmodligen var det så dumt och förnedrande att jag bara har förträngt det. Men jag minns att jag blev ivägskickad till något som syftade till att lära mig att bli högerhänt. Obehagligt eller vad, men jag är i varje fall tacksam att jag inte är född kanske tjugo år bakåt i tid, då det var regel att ge smäll på fingrarna om man använde ”fel” hand.

      Oavsett vilket kan jag inte minnas ett enda tillfälle i mitt liv då jag upplevt några bekymmer på grund av att jag är vänsterhänt.

      Tvärt emot de som gör sig lustiga och hävdar att man skriver med fel hand, gläder jag mig åt att jag i detta så kallade bekymmer har sällskap av David Bowie, Leonardo da Vinci, Albert Einstein, Bill Gates, Barack Obama, Winston Churchill, Marie Curie, Morgan Freeman, Paul McCartney, Jimi Hendrix, Marilyn Monroe, Neil Armstrong med flera storheter.  

(Det här är ett utdrag ur mina kommande memoarer ”Idag kan det kvitta”)

Lärorikt

Förutom att jag finner oerhört stort nöje i att skriva, ger det också en extra stor tillfredsställelse i all research man behöver ägna sig åt. Man lär sig hela tiden nytt, när man söker på nätet efter information om diverse, både små och stora, detaljer i ens berättelse. Apropå min memoarer som jag arbetar med för tillfället, har jag exempelvis sökt information om märgelgravar. I min berättelse är det bara en liten detalj, men allt är viktigt att ha klart underbyggda fakta kring.
Kort och gott lär man sig hela tiden något nytt.