Kategori: Dagbok

Publicerat den

Sysslor för orkeslösa

Efter närkontakt med ambulans, som ledde till färd till akuten i Ystad, med konstaterad lunginflammation och vätska i lungan, har jag fört en något orkeslös tillvaro. Men samtidigt har jag svårt att bara sitta stilla utan att göra någonting. Så det har ändå blivit en del sysslor vid datorn, om än i något långsammare tempo. Har till exempel äntligen fått klart redigering av alla bilder från 2021, och har dessutom laddat upp mina bidrag till RIFO 2022. Mer bildtävlingar är på gång, då jag letat fram en kattbild till Postnords frimärkstävling. Naturligtvis har jag heller inte kunnat hålla mig ifrån skrivandet, och kan bland annat konstatera att den idé som föddes vid frukostbordet den 11 januari att skapa en särskild flödesskrivning kallad ”Det händer i Thiramaar” var ett bra drag. I korthet går det ut på att jag ska flödesskriva någonting som handlar om min fiktiva värld Thiramaar, under tio minuter varje dag. Så här långt har det faktiskt gett flera textavsnitt som kan användas i kommande romaner, och dessutom två introduktioner till två kommande böcker i serien Legender från Thiramaar. Till denna bokserie har vi dessutom fått klart överenskommelse som ska leda till inspelning av ljudböcker. I skrivandets tecken har jag även fått min novellmanus till den kommande novellantologin ”Minnenas musik” för en sista genomgång.

Jo, jag har faktiskt ändå tagit det lugnt, och kopplat av till lite film. Eller rättare sagt serie! Har sett samtliga hittills fem visade avsnitt av den fantastiska serien ”1883”, med en av mina manliga favoritskådespelare Sam Elliott i en av huvudrollerna. Perfekt sysselsättning för orkeslösa. De här senaste två veckorna har det funnits många tillfällen till några av mina favoritmåltider. Lax med stekt potatis och smarrig hemmagjord sås, hemmagjorda räkmackor. Inte att förglömma även sushi för hemtagning, och under den här söndagen blev det asiatiskt på Chopchop på Svågetorp i Malmö.

Publicerat den

Från pekfingervals till trehundra nerslag

Så länge jag kunnat hålla i en penna har jag skrivit, långt innan jag ens kunde stava och forma egna ord. Tidigt i mitt liv upptäckte jag passionen med skrivmaskiner, och glädjen var stor när min far skaffade en gammal Underwood skrivmaskin som även jag fick skriva på ibland.

Mitt första mer ordnade skrivande var nog när jag som tolvåring började skriva dagbok. Men intresset för att skriva berättelser av olika slag resulterade bland annat i en deckarnovell som försvann i min svensklärares händer (Se ”Ingen uppmuntran”). En typ av äventyrsroman försökte jag mig på när jag var i femtonårsåldern. Men skrivandet kom nog igång på allvar när jag fick överta fars skrivmaskin. Det första jag gjorde då var att renskriva min dagbok. Det arbetet innebar samtidigt ett bra sätt att lära mig hantera skrivmaskinen mer än bara med pekfingervalsen. Det var där det började, men ganska snart utökades det till dubbel pekfingervals. Alltså båda pekfingrarna. Men det var egentligen först när jag fick tillgång till elektrisk skrivmaskin som skrivhastigheten började öka på allvar.

Genom ett föreningsuppdrag som sekreterare på åttiotalet fick jag tillgång till en IBM elektrisk skrivmaskin med kula. Jag blev successivt allt bättre på att släppa blicken från tangenterna och istället rikta den mot pappret där bokstäverna hamrades in via den ”magiska kulan”. Så småningom köpte jag en egen elektrisk maskin, men det var nog när jag fick min första PC (februari 1991) som jag kunde släppa tangenterna helt med blicken.

Förutom att jag älskar att skapa berättelser, både korta och långa, noveller och romaner, så njuter jag av att se hur min berättelse med ganska skaplig hastighet växer fram på skärmen.

Det är ju också en stor fördel att kunna låta berättelsen flöda från idé genom fingrarna rakt upp på datorns skärm. Ibland funderar jag på hur mitt skrivande hade sett ut idag om jag haft min fars skrivhastighet som handlade om sådär ett trettiotal nedslag i minuten, jämfört med mina cirka trehundra!

Ja, jag kan skryta med ganska god skrivhastighet, och även att den är helt och hållet självlärd.

Publicerat den

Ny adress för tio år sen!

Efter fullbordad affär då säljaren fått sitt och jag fått nycklarna, återvände jag hem för att stuva in de sista prylarna jag kunde få plats med i släpet och bilen, samt även katterna och hundarna. Sen bar det iväg mot den sydvästra delen av kommunen och mitt nya hem i Karups sommarby. Jag var officiellt inflyttad på den adressen från denna dag för tio år sedan, den 15 september 2011.
Och ungefär fyra månader senare blev jag dessutom sambo med min kärlek!

Publicerat den

Badgäster – eller nåt

Idag blev det en promenad på totalt drygt sex kilometer till Sövdes badplats och tillbaka. Trots värmen var det inte direkt nerlusat med strandgäster. Tills jag insåg, igen, att det faktiskt är onsdag. Har av någon anledning fått för mig att idag var en söndag.
En badgäst som märktes lite mer än alla andra var en liten charmig kattfröken som nyfiket och lite stolt vandrade omkring på stranden. Oklart om hon var med någon av strandens besökare, eller om hon faktiskt bodde i något av de närliggande husen. Hon var i alla fall försedd med halsband, så någon bryr sig om henne.
Promenaden behövdes också för att motverka de senaste dagarnas ”frosserier” när familjen varit på besök.

Publicerat den

Betydelsefulla möten, fototävlingar och midsommar med filmmaraton

Förra veckan var extra betydelsefull, då vi firade tio år av kärleksfullt, konstruktivt och innerligt inspirerande liv tillsammans. Även den här veckan har varit särdeles betydelsefull.

Har varit på ett möte som kommer att få stor betydelse för min framtid. Haft ett möte som ska leda till lite positiv uppmärksamhet kring mina böcker. Dessutom har vi äntligen fått ett acceptabelt avslut på det misslyckade samarbetet vi inledde för två år sen.
För övrigt har veckan handlat om skrivande som vanligt, mest på mina memoarer, lite logiskt med tanke på en del av veckans händelser. Men det har även handlat lite extra om bilder. Har fått möjlighet att föreviga en söt rådjursunge på nära håll, och har även valt ut och skickat in bilder till några fototävlingar, samt även förberett bilder till en sommarutställning.

Och så har vi ju firat midsommar, med för oss den numera obligatoriska matjestårtan och filmmaraton på altanen. Ja, vi har ett fint liv tillsammans.

Publicerat den

Ny router, ny mobil, härligt altanbesök, utställningstitt och ett viktigt jubileum.

Vi gick in i den här veckan med nätverksfel. Under söndagen var det ett flertal internettjänster som upphörde att fungera. Inte minst i mobilen. Bank-ID med flera. Faktiskt alla appar. Tanken var direkt att mobilen börjat tralla på sista versen. Den är ju faktiskt snart fem år gammal, och normal livslängd för en mobil anses allmänt ligga på två till tre år, eller max fyra. Batteriets hållbarhet har successivt minskat, och sen finns klart känslan att det kan vara bra att byta telefonen innan den tar helt slut. Men det grundläggande problemet med nätverket var att rautern var slut. En ny införskaffades och installerades. Problemet löst.
Har även passat på och köpt ”ny” mobiltelefon, och kan därmed sälla mig till skaran som handlat hos Swappie. Billigt och bra alternativ. Även miljövettigt alternativ.

Har varit på plats i Tomelilla och tagit en närmare titt på torget. Detta eftersom det är tänkt att en fotoutställning ska arrangeras där  senare i sommar i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Lite spännande, intressant och inte minst coronaanpassat.

Annars har det mesta av denna veckan handlat om kvällar på altanen i sällskap med laptopen. Flera kvällar har vi dessutom fått ganska närgånget sällskap av rådjuren som tämligen avspänt strosat förbi oss på sådär fyra till sex meters avstånd med sitt lilla kid. Livet i skogen när det är som allra bäst.
Fredagen hade vi åter anledning att fira. Det var tio år sen vi träffades för allra första gången. Tio år sen mitt liv vände till den kärleksfulla accepterande och innerligt inspirerande tillvaron, vi fortfarande åtnjuter.

Publicerat den

Frågor på #bakombookstamgramkontot

Har svarat på lite frågor på Instagram (#bakombookstagramkontot)

Kan man köpa dina böcker direkt från dig och få dom signerade?
Absolut kan man det. Hör bara av dig via DM. Du kan även nå mig via min hemsida perabl.com

När började du skriva? Vad är din största inspiration?
Två frågor egentligen. Jag har skrivit i hela mitt liv. Har skrivit dagbok sen jag var tretton. Den omfattar idag drygt 2,5 miljoner ord! Min första text som kunde liknas vid en novell eller roman, skrev jag när jag gick i åttan.
Min största inspiration är utan tvekan min kärlek Snezana. Våra dagar börjar med intressanta samtal vid frukostbordet, och de pågår oftast hela dagen. Vi peppar varandra, ger varandra idéer och uppslag och hjälper varandra ständigt med våra texter.

Hur skapades Thiramaar? Växte världen fram eller var den redan klar när du klev in i den?Från början var det enbart landet Thiarien, men efter hand föddes det ena grannlandet efter det andra till att nu omfatta sex länder. Till slut kändes det tvunget att namnge världsdelen också – Thiramaar. Gudarnas spira är egentligen den berättelsen allt började med (trots att den blivit bok nr 2) och redan efter första kapitlet insåg jag att en karta var nödvändig. Den har sedan växt fram tillsammans med berättelsen. Fortfarande nu när jag skriver på ”Fyran” fyller jag på kartan med nya orter och platser.

Något särskilt du brinner lite extra för i dina texter?
HBTQ är viktigt, mänskliga rättigheter och miljöfrågor. Jag försöker få in dessa ämnen med lite ironisk touch där det passar. Eilaths hopp är ju i allra högsta grad en HBTQ-berättelse.

Om du inte fick skriva, vad skulle du då göra för att få utlopp för din kreativitet?
Fantasykonst baserat på mina egna foton. Sysslar med det lite emellanåt, även om det inte blivit så mycket av det de senaste åren.  Nyaste är dock omslaget till Regntider som ska komma ut i år. Det är ett exempel på min fantasykonst.

Publicerat den

Vi ramlar in i maj

Vid den här tidpunkten för åtta år sedan hade vi bokstavligt talat kört våren till mötes. På väg mot Slovenien och senare även Kroatien, åt vi kvällsmat på en uteservering i Werfen-Imlau i Österrike, i tjugosex sköna plusgrader. Det var inledningen på en veckas bilsemester som även innefattade ett spontanbesök i Venedig. Fördelen med att köra bil och inte boka övernattning i förväg.
Men det var då det. Nu håller vi oss mest hemma, främst på grund av Coronan. Men första vaccinet är dock avklarat för min del. Eller hur var det nu de sa? Man har väl blivit chippad, om man får tro de där intelligensbefriade konspirationsivrarna.
Annars har den mesta tiden precis som vanligt mest handlat om skrivandet. Har genomfört i samarbete med en Instagram-vän en tävling kring min bokserie ”Legender från Thiramaar” där vi lottade ut en bok. Flera av tävlingsbidragen var så pass bra att vi faktiskt bestämde att dela ut tre prisböcker!’
Med förra sommarens sköna skrivarkvällar på altanen i minne, har vi under de senaste två veckorna köpt material och byggt ut vindskyddet ytterligare, röjt och fixat lite och dessutom skaffat lite trivsam belysning. Så nu hoppas vi bara på en lång och varm sommar. Första vackra dan i maj kunde vi inviga detta ”extra rum” fullt ut, med eftermiddagsfika, grillmiddag och en stunds skrivande i den kvardröjande värmen från eftermiddagssolen.
En missad novelltävling ledde till att jag påbörjade ett nytt romanprojekt – ”Förlorade år” – som till vissa delar blir en självbiografisk berättelse.
En del bildredigering har det också funnits utrymme för. Inte minst lite spännande lek i FaceApp som även gett inspiration till att satsa på lite rött i kamp mot de grå tinningarna.
Med fotoklubbens årstävling i nära minne, blev resultatet från årets upplaga av RIFO också en ytterligare påminnelse om att fotografering inte längre är det som är mest intressant att syssla med för min del.
För övrigt går arbetet vidare med slutredigeringen av Regntider, medan jag nog även har bestämt mig för att titeln på bok nummer fyra ska vara Ashas sten.
Och striden går vidare mot förlaget som tror att våra utförda arbeten ska betraktas som ideellt arbete.
När det gäller vårt skrivande har vi tagit ett beslut. Så gott som allt vi skriver hjälps vi åt att bearbeta, korrekturläsa och vi genomför i princip vad som närmast kan betraktas som en form av både redaktörs- och lektörsarbete. Vi hjälper varandra med idéer och uppslag och en mängd förslag på förbättringar i varandras skrivna texter. Så fortsättningsvis står vi båda som författare till varje producerad roman. Först ut är den delvis verklighetsbaserade romanen Vi badade i Skärsjön, som just nu cirkulerar bland testläsare.

Publicerat den

Skriva med eller utan inspiration

Jag kan ofta känna frustration över att jag saknar idéer, saknar fantasi att få till någon bra berättelse. Har mängder med påbörjade skrivarprojekt, som alla har det gemensamt att de börjat som en bra och inspirerande idé. Men efter i bästa fall ett eller två kapitel, har fantasin tagit slut! Men jag har ändå lärt mig att det är viktigt att hålla igång skrivandet med eller utan inspiration. Flödesskrivning är ett bra sätt! Det handlar om att man bara skriver vad helst som dyker upp i tankarna. Utan att lägga någon vikt vid rättstavning eller grammatik. Riktigt så gör inte jag. Jag skriver förvisso rakt ut från stundens tankar och funderingar. Men allt det här med rättstavning och så sitter på något vis i ryggmärgen. Skriver jag fel, korrigerar jag omedelbart. I min flödesskrivning diskuterar jag med mig själv, ställer frågor och försöker besvara. Har jag kört fast i något skrivande, kan jag resonera med mitt ”flödesskrivningsdokument” ungefär som jag skulle resonera med en annan person. Och ibland får jag rentav till ett avsnitt som kan användas i mitt pågående projekt. Utöver flödesskrivningen har jag även min dagbok. De flesta som känner mig vet att jag skriver dagbok, och har gjort så vid det här laget i hela 46 år! Genom årens lopp har jag ibland fått höra kommentarer från människor som ifrågasatt vitsen med att skriva dagbok. Ja, jag kan nog komma på flera anledningar. Men just med tanke på det här med att skriva oavsett om man har inspiration eller ej, är ju en bra anledning till att skriva dagbok. På köpet får jag ju dokumenterat dagens händelser.

Publicerat den

En av världens största böcker?

(uppdaterat 2024-08-15)
Har skrivit om detta här tidigare också. Dock…
Sen den 1 januari 1973 har jag regelbundet skrivit dagbok!
Det finns ett uppehåll mellan den 7 februari och den 31 juli 1974 då jag av någon anledning inte skrev… tja, då var jag arton år så vad kan man förvänta sig. Sen saknas också en del mellan den 1 december 2000  till den 18 juni 2001, då jag förvisso skrev dagbok, men den försvann vid en hårddiskkrasch. Men i övrigt har jag skrivit varje dag under alla dessa år.
En del skulle säkert tycka att det är meningslöst, kanske rentav dumt, men för mig som älskar att skriva är det nästan en självklarhet. Min dagbok handlar naturligtvis om det som sker i min tillvaro dag för dag. Men därutöver är den också fylld av tankar och funderingar, och under alla åren som ensamstående fungerade den också ofta som ”enslingens bollplank” när man inte hade någon annan i sin närhet att ”diskutera” med.
Åtskilliga är de tillfällen då jag haft nytta av dagboken genom att jag kunnat gå tillbaka och kolla upp saker och ting. Eftersom allt dessutom numera är inlagt i datorn är det lätt att söka i den också.
Lite onödigt vetande är att fram till årsskiftet 2023-24 omfattade min dagbok nästan 3,2 miljoner ord! Skulle den ges ut i bokform skulle det bli cirka 18 100 sidor. (förutsatt att den trycks i samma format som mina Thiramaar-romaner – 110×180) Det motsvarar uppskattningsvis tio exemplar av Tolkiens kompletta ”Sagan om ringen”.