En tur till Slottstaden igen – men nu dröjer det ett tag innan nästa besök. Skönt på ett sätt, men lite synd på samma gång. Fika på St Jakob innan återvändo hem.
Eftermiddagen har ägnats i första hand åt Belvida Bells novellantologi ”Löftet”, där det nu inleds en spännande tid med korrekturarbete. Även publicerat ännu en ljudbok – ”En vingklippt fågel”.
Och kvällen delikata middag i Restaurang Bosque de Tilos blev pasta med Karl Johan-svamp, ost och parmesan!
Dags för ännu en tur till Malmö, den här gången körde jag hemifrån redan halv sju på morgonen. Brukar alltid se till att ha goda tidsmarginaler, och idag var jag tacksam för det. Långa nästan stillastående köer mellan Skurup och Sturup, och jag tappade närmare en halvtimme i tid. Skulle vara på Hudkliniken kl. 8.00, och de uppmanar alltid att man gärna ska komma tio minuter före utsatt tid. Det klarade jag precis på minuten! Hann inte ens sätta mig i väntrummet utan fick komma in direkt. Dagens behandling tog sådär fem minuter, och härefter behövs troligen bara ett besök till.
Intog en bonusfrukost på Coffeehouse tvärs över gatan, med en skrivstund.
Var en tur till Hudkliniken i dag för ännu en behandling. Börjar se slutet nu. Kanske en eller två behandlingar kvar! Sen var det fika på Creperiet på Triangeln tillsammans med några gamla vänner som gällde. Trevligt att träffas igen. Sker ju inte allt för ofta, och det här handlar om några av de vänner jag känt allra längst. Typ fyrtiofyra år om jag räknat rätt.
Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.
I går kväll var jag helt övertygad om att en rejäl förkylning stod och knackade på dörren. Öm i hela kroppen, tjock i huvudet (mer än vanligt), trött och fullkomligt håglös. Sköljde ner en vitamindos och gick och la mig tidigt. Låg och läste – The girl from Casablanca – och redan där kände jag hur jag långsamt började må lite bättre. Sov gott i stort sett hela natten sedan, fullt med bisarra drömmar, och sedan vaken runt halv sju på morgonen, fullt frisk! Denna nya dag frisk och kry bjöd på en något hektisk eftermiddag. Dags för en ny tid hos Elisabetkliniken. Alltså till Malmö igen. På vägen hem ett snabbt ärende på Wästchark och därefter raka vägen till Sjöbo för att hämta ut ett antal leveranser – te till företaget hos Budbee på Supermarket, filter till avfuktningsfläkten hos My Way och cevapcici-krydda hos Instabox på Kvantum. Ett kort snack med vaccinbussen, en tur till bolaget. Sen hem! Efter middagen blev det en runda bland taggiga buskar i området med bärspannen i handen. Resten av kvällen enbart avkoppling med skrivande.
Vi har nått slutet av juli. Ska vi följa strikta årstidsramar, betyder det att vi nu kommit förbi halva sommaren! Ack ja! Vädret har väl inte riktigt levt upp till vårens spådomar om att det skulle bli en ungefär lika het sommar som 2018. Jo, i sydeuropa och flera andra delar av världen, men inte så mycket här. Men det har ändå funnits en del tillfällen att sitta på altanen, där den mesta tiden har ägnats åt Kalla mig Anna. På bokfronten har vi också kommit dit hän att det är på gång med tryckning av en av Snezanas härligt illustrerade barnböcker.
Men månaden inleddes med Malmö Pride, där vi tillbringade tre hela dagar på Pride House på Scandic hotell vid Triangeln, med ganska god försäljning av böcker som resultat. Passade även på att fira min födelsedag med mexikanskt på Los Arcos. Vi har även hunnit med vårt årliga arrangemang Ja-Må-Vi-Leva som det här året innebar att åter igen cykla dressin, och därmed uppleva lite gamla tider järnvägstrafik, mellan St Olof och Gyllebosjön. Ett arrangemang som sedan avrundades dels med middag på Sjöbo Gästis, och därefter fika med trevligt och mycket givande samtal hos oss.
Dagen efter detta träffade vi några andra gamla vänner på Tirups Örtagård för lunch och en trevlig pratstund, och så förstås en liten rundvandring i örtagården.
En heldagsutflykt till Malmö har det också funnits utrymme för, med promenad i Slottsparken och därpå en sväng upp på Södra Förstadsgatan, Gustav Adolfs torg, Lilla torg, Stortorget och sedan med avrundning med grekisk mat på Akropolis.
Idag för precis femtio år sedan började jag skriva några korta meningar i ett kollegieblock. Ritade in en grön marginalkant och även linje som markerade ett sidhuvud. Där skrev jag med röd penna; Januari – 1973. I tre meningar redogjorde jag i korthet vad som skett i min tillvaro denna årets första dag. Därmed hade jag på allvar börjat skriva dagbok, samma år jag flyttade hemifrån! Egentligen hade jag gjort sporadiska anteckningar i en plankalender sen 1969, kanske till och med sen 1968. De kalendrarna finns dessvärre inte kvar. De försvann troligen i en översvämning i vår källare sommaren 1980. Men från den 1 januari 1973 blev det till en daglig vana, som består än idag femtio år senare. Då handlade det mest om kortfattade noteringar om vad som hände i mitt sjuttonåriga liv. Men med åren har det dagliga innehållet vuxit, och förutom aktuella händelser innehåller dagboken idag även en hel del funderingar och reflektioner. Ofta fungerar den effektivt också som ett sätt att få skriva av sig, och tidvis har den också varit ett utmärkt bollplank när jag har behövt ventilera känslor och frustrationer. De senaste tio åren har förvisso inte det behovet funnits på samma vis. Dagboken är ett utmärkt minnesdokument, och en perfekt källa att tillgå varje gång det uppstår osäkerhet kring när, var och hur saker och ting har inträffat.
Den var naturligtvis också ett ovärderligt underlag när jag arbetade med mina memoarer – Idag kan det kvitta.
Lite då och då har det funnits människor i min närhet som har ifrågasatt vitsen med att skriva dagbok. Jag kan naturligtvis komma på flera bra anledningar. Men det här är en ack så viktig del av mitt liv, och jag ser egentligen ingen som helst anledning att jag ska behöva försvara att jag skriver.
När jag idag, femtio år senare, börjar skriva min dagliga dagboksnotering, gör jag det samtidigt som jag lite stolt konstaterar att dagboken när sista ordet för 2022 var skrivet innehåller exakt 3 000 340 ord!
JANUARI – FEBRUARI
Dålig start på året. Lunginflammation med tre långvariga besök på akuten, och ett sjukläge som varade halvvägs in i februari.
Avtal klart med Axiell Media – vid årets slut har vi publicerat 22 noveller och 4 romaner i e-boksformat, plus 3 ljudböcker.
MARS
Vår älskade Mogwai skadad, efter trolig fajt med grannkatt. Tvingades gå med tratt i flera veckor.
APRIL – MAJ
Ystads Allehanda gjorde reportage om oss och våra böcker – igen.
Cornizendo – debatt med gudarna, novell ur Legender från Thiramaar utgiven.
Råmanus till memoarer – Idag kan det kvitta – klart!
JUNI
Vi badade i Skärsjön, första delen i serien om Skärsjön kom ut!
Vår inspelningsstudio blev klar.
Påbörjade epileringen, och därmed inleddes en tid med ganska många rundor till mina gamla hemtrakter i Malmö.
JULI
Deltog på Malmö Pride – talade om Vi badade i Skärsjön på ett event på Sheraton, Triangeln.
Stort fotoprojekt – Grekisk Dans för tanter.
El-fel orsakat av trasig spis, avslöjade samtidigt s k vänners rätta jag!
AUGUSTI
En ganska stillsam månad med semesterkänsla – eller nåt.
SEPTEMBER – OKTOBER
Dressincykel i Fyledalen.
Mina memoarer – Idag kan det kvitta – kom ut! Och jag med dem!
Brit Floyd på Malmö Live
Bokförsäljning vid eventet Kvinnohistorier i Billesholm.
Godkänt önskad medicinering ett år till.
NOVEMBER
Deltog och fullföljde Na-No-Wri-Mo med 51 286 skrivna ord.
DECEMBER
Bokmässa i Lund och julbokmarknad på Victoria i Malmö.
Transvoices med min novell Förlorade år kom ut.
Mogwai återigen skadad efter fajt med grannkatt.
DECEMBER
Farväl till Scrollan
Nu när vi befinner oss mitt i Na-No-Wri-Mo (National Novel Writing Month) där man sätter upp ett mål på typ 50 000 skrivna ord under månaden, kan jag inte låta bli och fundera på just det här med det skrivna ordet. Bara min dagbok innehåller närmare tre miljoner ord! Detta vet jag med säkerhet, men hur många ord jag skrivit totalt i mitt liv är naturligtvis omöjligt att säga. Men en vild gissning hamnar på någonstans runt kanske sex miljoner ord. Eller ännu mer. Men mitt i särklass längsta skrivna Word-dokument är min flödesskrivning för Legender från Thiramaar. I det dokumentet hanterar och behandlar jag all text som jag skriver i mina böcker i den serien. Det är därmed också ett dokument som växer dagligen. Just idag omfattar den 476 Wordsidor med totalt 291 811 ord.
Idag har jag burit mitt namn i ett år! Idag är också dagen då mina memoarer officiellt kommer ut. Med dem är inte mycket hemligt längre. Allt det som många kanske redan har anat blir bekräftat. Eller blir det överraskande besked. Oavsett vilket så är det som det är. I hela mitt liv har jag smugit omkring och duckat för omgivningens tryck, och försökt leva mitt liv så som jag trott att det förväntats av mig. Men det är faktiskt slut med det nu. Jag har kastat bort mer än halva mitt liv på detta, till priset av att periodvis inte ha mått särskilt bra. Den tid jag har kvar, hur lång eller kort den än må vara, tänker jag helt och hållet leva så som det bäst passar mig.
Egentligen är det inte så mycket som förändras. Jag är samma person som jag alltid varit – kanske bara lite gladare och mer tillfreds med tillvaron än jag någonsin varit. Om någon nu med detta inte kan eller vill respektera och acceptera mig för den jag är, får väl dom sluta kalla sig mina vänner. Sorgligt men oundvikligt.
Mitt förnamn Andie delar jag med den stavningen med 14 kvinnor och 14 män i Sverige.
Mina gamla namn finns inte längre kvar i registren. Men eftersom jag hunnit ge ut flera böcker före namnbytet, kommer Per eller P att finnas kvar även fortsättningsvis som ett slags författarpseudonym.
I allt övrigt är jag Andie Lindskog. Nice to meet you!
(Mina memoarer ”Idag kan det kvitta” finns i nätbokhandeln)
Andie Lindskog 