En något bisarr inledning på den här dagen, då vi blev väckta relativt tidigt av ett prasslande ljud. Förstod i och för sig vad det handlade om, men synen som mötte mig i köket var ändå märklig. Papperskassen vi tog hem sushin i på lördagen, stod fortfarande kvar på köksön. Och den rörde sig! Rytmiskt nästan så att det gav intrycket av … tja, en fisk som fortfarande levde och sökte efter vatten. Men det var Mogwai som tagit plats i kassen, och låg och gjorde sin morgontvätt. En stund senare knackade det på dörren! Vem fan kommer så tidigt? En tanke hann passera om att det kanske var en bokleverans, fast det nog vore några dagar för tidigt. Otillräckligt klädd fick jag på mig morgonrocken igen, och öppnade. Där på trappan stod två äldre damer som bad om ursäkt för att de störde så tidigt, men de ville tala om bibeln! ”Nej tack!” sa jag, vänligt men mycket bestämt.
Det var en morgon som alla andra. Borstade tänderna, borstade håret, kollade vikten … precis som vanligt. Men så plötsligt såg jag det! Fläcken! En brunröd fläck stor ungefär som en femkrona på bröstet! Eftersom jag har fräknar, och faktiskt har fått bortopererat en liten fläck för lite mer än ett år sen, fick jag panik. Den här var stor, och hade kommit till på typ ett dygn! Direkt ut till Snezana i köket. ”Va fan är det?!” Hon kikade närmare på det och började skratta. ”Det är hårfärg … som vi har råkat spilla häromdagen när vi färgade håret!” Förutom att det var en oerhörd lättnad, var det ju också tur att vi konstaterade det där och då. Jag skulle till Vårdcentralen under förmiddagen i annat ärende, och jag hade naturligtvis bett sköterskan undersöka denna underliga fläck! Men … hon hade ju förstås fått sig ett gott skratt hon också.
Strax efter fyra vaknade jag denna dag. Fluffade till kudden, drog täcket över axeln och la mig på sidan för att somna om. Blev för varm. Av med täcket. Blev för kallt. La mig på rygg. Nää … höger sida då? Inte det heller. Efter ett antal testade sovställningar, satte jag mig upp. Det här går inte! Jag stiger upp. Fick naturligtvis sova ett tag i soffan under dagen. Men den dåliga starten på dagen hängde ändå kvar. Ägnade morgontimmarna åt lite korrekturarbete. Därefter en del meningslös korrespondens med olika aktörer inom bokhandeln, som mest ledde till frustration och i praktiken stillastående på ruta ett! Tog ambitiös tag i ett arbete med att skapa provläsningsfiler till våra böcker, att publicera i näthandeln och på vår egna hemsida. Fungerade heller inte med någon större tillfredsställelse. Till detta ett antal andra mindre icke särskilt lyckade projekt. Tillika en dag – måndag dessutom – med trist och grått väder. Lika slö som katten, så nu får det bli en film istället. Men den somnar jag väl ifrån!
En tid nu har vi försökt vara duktiga och ta en promenad i området på morgonen före frukost. Inga jättelånga promenader. Det kan komma efterhand. Huvudsaken är att vi kommer ut och rör oss. Men i morse var vi tydligen ovanligt duktiga. Enligt Adidas Runtastic-appen gick vi hela 5,09 km. Inte någon jätteprestation, förutom att vi klarade av den sträckan på tjugotre minuter! Enligt kartbilden var vi ända borta vid Sövde skogsby och vände. Det måste nog ses som en stor prestation att vi tydligen promenerat spikrakt igenom skogen, utan minsta besvär med hinder som träd, snåriga buskar och annat. I själva verket var det en promenad på 1,89 km, som förvisso tog oss just tjugotre minuter. Man ska inte tro på lögnerna från rymden!
Det här hände för en tid sedan. Jag behövde förnya båda mina glasögonpar. De vanliga jag använder till vardags, liksom mina terminalglasögon. Eftersom jag tillbringar mycket tid vid datorn, är det nästan de glasögonen jag använder mest. Det fanns en repa mitt på glaset på terminalglasögonen. Det är ju så. Får man repor på glasögonen, hamnar de aldrig intill själva bågen eller nåt. Nej, alltid mitt i synfältet. Eftersom det nu handlade om båda paren, var det en ganska kostbar affär. I vår hemförsäkring ingår även ett skydd mot sådana här skador. Gjorde min anmälan och hade sedan ett samtal med en skadereglerare, som ville veta hur, när och var skadan hade uppstått. Min första tanke var att där rök den ersättningen. Det är ju oftast så med den typen av skador att de sker, och man noterar kanske inte alltid omedelbart händelsen. Inte heller visste jag var det hade skett, annat än att det kanske borde vara hemma eftersom det mest är här jag använder dem. Likaså hade jag ingen aning om när det hade skett. ”Kan det ha skett den senaste månaden?” undrade skaderegleraren. ”Hmm … det är väl inte helt omöjligt”, sa jag. ”Det kan väl kanske inte ha hänt när du arbetat vid datorn, eller hur?” ”Eh … nja, kanske inte”, svarade jag osäkert, och kände samtidigt oroligt hur den där förhoppningen om att få viss ekonomisk hjälp via försäkringen långsamt rann ur mina händer. ”Brukar du ligga i sängen och läsa innan du somnar på kvällen?” ”Ja … jovisst, det gör jag ju.” ”Ok, då förmodar jag att du läser tills du nästan håller på att somna, eller hur?” ”Haha … jo, så blir det ju nog ofta.” ”Ja, och lite så där halvsovande lägger du av glasögonen på nattygsbordet?” ”Ja, det är klart.” ”Då kan du ju ha missat och helt enkelt tappat glasögon, så att de fallit till golvet.” ”Ja … jo … jovisst.” Mina tankar snurrade för fullt och jag var nog egentligen osäker på om det verkligen var så det hade gått till. ”Kanske kan tänkas att det funnits lite damm … ja, dammkorn kanske på golvet?” framhärdade skaderegleraren, och jag började allt mer misströsta och tro att hon drev med mig. ”Hmm … det är möjligt …” ”Tänk så lätt det kan bli repor på glaset vid sådana fall.” ”Förvisso.” ”Så nog kan väl tänka sig att det var det gick till, eller hur?” ”Jo …” ”Då skriver jag det i din anmälan här”, avbröt hon. ”Då återstår att räkna ut ersättningen.” Jag var överväldigad – och nöjd!
Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum. ”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud. ”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”
I mitt liv har jag besökt Madeira vid tre tillfällen. Första gången var 1972 med mina föräldrar. Den gången var jag dock typiskt tonåring som inte ville göra någonting alls. Jag satt mest på hotellrummet där jag ägnade mig åt att skriva och rita. Tre år senare åkte jag dit tillsammans med min dåvarande sambo, och tillbringade två veckor där. Den gången ägnade jag betydligt mycket mer energi på att verkligen utforska och uppleva denna underbara ö. Jag gjorde nog vad jag kunde för att reparera missarna från föregående besök. Sen dröjde det hela fyrtiotre år innan jag äntligen kunde komma dit igen. Att jag är ohämmat förälskad i denna ö visar sig också tydligt genom de ofta återkommande drömmar jag har och har haft i alla år ända sedan mitten av sjuttiotalet. Det handlar nästan alltid om att jag åker på en weekend-tripp till Madeira. Vilket i och för sig torde vara en lite väl frustrerande upplevelse, eftersom enbart enkel flygresa tar drygt fem timmar från Kastrup. Plus då all övrig tid som går åt för att ta sig till och från Kastrup. Så det hade verkligen inte blivit särskilt mycket tid över åt att njuta av vistelsen. Men sådana detaljer påverkar inte drömmarna, som dock ändå inte är problemfria. Det handlar nästan alltid om att det är dags att åka hem, och jag är alltid sen! Det uppstår alltid någon form av paniksituation, genom att jag exempelvis inte har packat mina grejer när det är mindre än en timme innan planet ska lyfta från Madeiras flygplats. Men en särskilt rörig dröm jag hade i mars 1992, handlade om att jag skulle resa till Madeira. Precis allt gick fel. Som vanligt var jag sent ute! När jag väl anlände till flygplatsen upptäckte jag att jag saknade min flygbiljett, vilken man skulle hämta i en byggnad som låg i den absoluta ytterkanten av flygplatsområdet. Det här var på den tiden då alla handlingar var i rent papper. Elektroniska biljetter och andra resehandlingar fanns inte ens i fantasin. När jag väl nådde fram till byggnaden bad jag personalen att kontakta planet och be dem vänta. Detta blev gjort, och så rusade jag iväg igen. När jag skulle passera igenom terminalbyggnaden visade det sig att de höll på med en omfattande ombyggnad, och jag gick vilse i rummen och blev självklart ytterligare försenad. När jag till slut nådde fram och skulle ta mig upp för trappan till flygplanet, upptäckte jag att jag trots allt ändå glömt biljetten. Så det blev till att springa tillbaka igen. Tillbaka vid biljettutlämningen fick jag min biljett och samtidigit passade jag på att lämna en del prylar som jag haft i bilen. Först då upptäckte jag att jag hade min katt Simon med mig. Det gick ju inte an, och jag skulle bli tvungen att bege mig hem och lämna honom först. Fullständig panik! Men som tur var vaknade jag där. Det är märkligt att man kan ha sådana drömmar, där precis allting går snett. Det är också märkligt att alla detaljer i dessa drömmar stämmer väl in i verkligheten, även om det handlar om detaljer från helt olika håll. Det blir ett slags mix av olika verkligheter. Exempelvis så var flygplatsen Bulltofta i utkanten av Malmö, vilken ju faktiskt lades ner 1973. Och nä, jag kom inte till Madeira – den gången heller.
En annan uppgift i skrivkursen – att göra om sagan om Bockarna Bruse till deckare!
Kriminalaren Brogren hade just avverkat dagens med köttbullar, mos och lingon hos Kurres gatukök när mobilen ringde. Det hade skett ett mord vid den gamla bron. Han körde motvilligt dit, och väl där möttes han av en av polisassistenterna som kom emot honom i sällskap med en figur som såg minst sagt motbjudande ut.
”Vem är det här?” ville han veta.
”Ja, han vägrar säga sitt namn, men han är tydligen… hmm… ett troll. Och han erkänner att det är han som har slagit ihjäl…”
Brogren höjde handen och avbröt honom.
”Vem är den mördade?”
”Ähm… det är de tre…”
”Tre!? Har han haft ihjäl tre personer?”
”Ja, det är de tre bröderna Bruse.”
En liten uppgift från kursen ”Kreativt skrivande”, där man fick bygga på ovanstående rubrik.
Ett skrik som nästan fick blodet att frysa till is. Det kom från grannens hus. Men där var helt mörklagt. Inte en ljusstrimma syntes. Jag smög ut till tomtgränsen men höll mig dold bakom buskaget. Kunde svagt uppfatta en ljusstråle. En ficklampa. Någon rörde sig där inne. Verkade söka efter något. Jag borde ringa polisen. Mobilen låg där inne. Typiskt.
Ljuskäglan svepte ut genom fönstret, rakt mot buskaget där jag gömt mig. Jag hukade snabbt, och halvkröp in i huset. Med darrande fingrar slog jag 112.
”Polisen? Ja, jag tror att det skett ett mord.”
Polisen var snabbt på plats, och möttes av en förvirrad man i hallen med ficklampa.
”Vad står på här?”
”Va fan, Rederiet börjar ju nu, och strömmen har gått.”
Årtal är oklart, men platsen såg åtminstone ut som mitt föräldrahem. Skulle parkera min bil på infarten. För att kunna göra det var jag tvungen att köra ut två andra bilar som stod parkerade där. Först ut med den ena, som dock är osäkert vad det var för märke. Dock troligen en ganska gammal bil.
Sedan den andra – en gammal risig Volvo 745:a. Körde runt den i en vändzon, vilket i sig är lite märkligt om det nu var vid mitt föräldrahem. Det har aldrig funnits någon vändzon där.
Nåväl, den där stora röda lampan som fanns på äldre Volvobilar som med ett irriterande blinkande påminde om att man glömt spänna fast bilbältet fungerade i varje fall. Men som om det inte var nog med det satte även en om möjligt än mer irriterande signal igång att ljuda. En påfrestande ganska hög signal som tutade upprepat och enerverande! Jag försökte dock ignorera det. Skulle ju bara parkera bilen på gatan.
Stängde motorn och klev ur bilen. Signalen fortsatte! Kunde ju inte handla om bilbältet nu. Hade jag glömt ljuset? Nej, det var släckt! Beep – beep – beep…! Ah, helljuset var till. Konstigt, ljuset var ju släckt. Signalen pep oavbrutet vidare! Backväxeln låg i. Och!? Borde väl inte ha någon betydelse? Fast man vet ju aldrig. Elektroniken på en gammal Volvo kan nog spöka ordentligt. Jordfel måhända. Lade växeln i friläge och slog igen dörren så det skramlade i hela bilen. Signalen fortsatte! Började se mig omkring med en desperat blick. Finns det en slägga till hands? Ska slå sönder biljäv…! En telefon ringer! Va!? Ringer det? Öh… vänta… jag kommer…
Nä, jag hann inte innan de lade på. Skitsamma. Det var förmodligen någon säljare.
Men… det irriterande pipandet hörs fortfarande… och jag står inte längre vid en gammal risig Volvo 745:a redo att slå den i små rostiga plåtbitar. Jag står med telefonen i handen i mitt hem och stirrar med tom blick på min envist pipande väckarklocka!
Andie Lindskog 