Ingen hund

Under sammanräknat drygt fyrtio år har det funnits hundar i mitt liv. Nu har det gått några veckor sen Scrollan lämnade oss, drygt tretton år gammal. Nu finns det inte längre någon hund i mitt liv.
Det kommer att ta tid att vänja sig.
Ingen hund man behöver kliva över på väg ut ur arbetsrummet, då hon alltid låg mitt i dörrhålet.
Ingen hoppfull hund som lystet följer med ut i köket.
Ingen hund som skäller vid ytterdörren när hon vill in.
Ingen hund som möter vid dörren varje gång vi kommer hem, och nästan ger känslan att hon stått just där i alla timmar, sen vi körde hemifrån.
Ingen hund som sitter vid matbordet med vädjande blick och tålmodigt väntar på en skiva knäckebröd som hon älskade.
Ingen hund som ödmjukt sträcker fram tassen när hon vill ha uppmärksamhet.
Ända sen slutet av åttiotalet har mitt hem varit boplast även för både katter och hundar. Nio hundar har det blivit, och de har tillsammans med katterna alltid varit en självklarhet i mitt liv.
Vi har sagt att vi inte ska ha fler hundar. Men det kommer att ta tid att vänja sig.