Månad: januari 2022

Publicerat den

Pensionsrenovering

Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert.
Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen.
På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget.
Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension.
Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar.
Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget.
Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka.
Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.

Publicerat den

Bara jag

Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been!
Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall.
Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort.
Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten.
Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv.
Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det.
Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket.
Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!

Publicerat den

Sysselsättning för orkeslösa

Så som läget är just nu, dagen efter vistelsen på akuten i Ystad, måste jag välja. Lungkapaciteten är tydligt fortfarande begränsad, vilket gör att allt, precis allt, är ansträngande. Det mesta av det jag har på min Att Göra-lista är skrivbordssysslor. Göra inlaga, bildredigering, fixa en del mejlkorrespondens, hemsidesarbeten, ekonomi och gå igenom en onlinekurs. Inga direkt ansträngande uppgifter. Men om jag ska syssla med detta, får det ta betydligt längre tid än vanligt. Att kunna syssla med dessa uppgifter är en del av min livskvalité.
Att sitta och rulla tummarna har aldrig varit min starka sida, även om det numer fungerar alldeles utmärkt att göra det med mina artrosopererade tummar.
Hur som helst så valde jag åtminstone idag att ha minimal aktivitet. Har tillbringat hela eftermiddagen i soffan, med katten bredvid, och tittat på gamla filmer. Först War games från 1983, som trots titeln inte är någon krigsfilm, utan en film om tidig datorspelsvärld. Spännande historia med lite nostalgikänsla med gamla floppydisc och telefonmodem av den modell där man tryckte fast luren i en klyka. Datortillbehör jag själv har arbetat med.
Den andra filmen var däremot en krigsfilm, och som jag ser det, den film man absolut måste uppleva om man bara ska se en enda krigsfilm i sitt liv – Kellys hjältar från 1970. Sen den första gången gick på bio i Malmö har jag sett filmen säkert tio gånger på bio, och minst lika många gånger på video respektive dvd.

Publicerat den

I ambulans igen!

Jag hade faktiskt tänkt skriva och följa upp mitt inlägg från i söndags och berätta att jag var på bättringsvägen. Riktigt så blev det inte. Den påbörjade medicineringen med antibiotika gav snabbt resultat. Redan på söndagskvällen kände jag mig praktiskt taget helt symtomfri. Likaså under måndagen och tisdagen. Men fram emot onsdagskvällen började jag åter få ont. Över bröstet, nacken, ut mot axlarna och ner över ryggen. Det blev snabbt värre. Till och med värre än i söndags. Så det blev ambulans igen, och den här gången kördes jag till akuten i Ystad. Där har jag nu tillbringat natten och det mesta av den här dagen. Det har tagits nytt EKG, blodprover, och även Covidprov. Har även blivit röntgad. Grundlig undersökning alltså.
Det positiva är att hjärtat och blodtryck är helt perfekt. Jag hade ingen feber heller. Och jag har inte Covid.
Men jag har lunginflammation och även en vätskeansamling.
Fortsättning följer med medicineringen, men också återbesök för uppföljning och nya röntgenbilder.
Jag har sällan känt mig så svag och skröplig som det här senaste dygnet. Allting tog väldigt lång tid också på sjukhuset, då de hade väldigt många patienter, och helt säkert även brist på personal.
För övrigt fick jag en trevlig pratstund med den ena ambulanskillen på vägen till Ystad, om böcker och skrivande.
Nu är jag hemma igen, om än väldigt trött.

Publicerat den

I ambulans …

Denna natt har varit en plåga! I går kväll var jag igång med skrivandet av fjärde delen, när jag efter hand började få ont kring nacken. Inget ovanligt med det eftersom jag har fyra uppslitna nackkotor. Men den här gången var det mer intensivt. Smärtan strålade ut mot axlarna, ryggen och fram mot bröstet. Upplevde en liknande grej i april förra året, då man på Vårdcentralen efter EKG och lite annan undersökning kunde avskriva hjärtproblem, och istället konstatera att det hängde ihop med nackproblemen. Trodde därför till en början att besvären nu berodde på samma. Men det blev värre. Jag orkade inte skriva mer, och nu gjorde det ordentligt ont varje gång jag andades in. Vi gick och la oss runt tolv, men jag klarade inte att ligga. Hur jag än låg gjorde det ont att andas. Fick försöka sitta och sova. Det gick sådär. Fram åt fyratiden ringde vi 1177. De tyckte absolut att det behövdes en ambulans. Den kom och i den undersökte man EKG och blodtryck. Kunde konstateras att det nog inte var hjärtproblem. Under förmiddagen var jag på Vårdcentralen för nya prover. Diagnosen blev vad jag själv allt mer börjat misstänka – troligen lunginflammation! Inte Covid!
Så den här söndagen har framsläpats i ett mycket stillsamt och tämligen ineffektivt tillstånd. Väldigt trött och stundvis väldigt ont när jag andas och tabletterna slutat verka. Tacksam för att jag har Citodon!
Nu avvaktar vi att antibiotikan ska hjälpa, och får väl hålla mig i stillhet de närmaste dagarna.
Och – en stor eloge till såväl ambulanspersonalen som vårdpersonalen!
Ja, jag fick faktiskt inte åka ambulans, vilket annars skulle varit första gången i mitt liv. Fick bara vistas i den under en halvtimmes tid!

Publicerat den

Igång efter helgerna

Vardagen efter jul inleddes med samtal från Hudkliniken i Lund, som säger att det är lämpligt att ta bort mer av ”fläcken”. Avvaktar därmed ny tid för operation. Ungefär samtidigt har en annan tid på en motsvarande instans i Malmö plötsligt avbokats på obestämd tid. Irriterande. Övrigt på välmåendefronten går starkt framåt. När vi nu har avrundat det andra Coronaåret har vi gjort det för ovanlighetens skull med gäster. Det är dessutom det år då jag skrivit dagbok i femtio år. Årets första dag var trots sin röda form i kalendern, lite av en arbetsdag för oss. Kunde denna dag signera avtal med e-bok- & ljudboksleverantör, och därmed ligger vägen öppen för en högre produktivitet på skrivfronten. Glädjande när det gäller arbeten är också att jag kommit igång ganska bra med fjärde boken i serien Legender från Thiramaar, och så har en av våra HBTQ-romaner gått iväg till ett antal, förhoppningsvis, intresserade tänkbara utgivare. Denna onsdag, som känns som en fredag, håller vi värmen genom att arbeta nära, som vi alltid gör, när elräkningen säger att vi måste dra ner på uppvärmning och annat elkonsumerande. Kanske jag får börja använda strumpor inomhus också för värmens skull. Har ju fått veta att en del anser det vara bögigt att ha skor utan strumpor. Oj! Där ser man. Nåväl, vi värmer varandra, och om inte det räcker, kan Mogwai också hjälpa till. Då och då vill även han ha närhet.

Publicerat den

Igång med Ashas sten

Börjar året bra …
Har kommit igång igen med skrivandet av ”Ashas sten” – fjärde delen i ”Legender från Thiramaar”, och det flyter på riktigt bra faktiskt.
Känns extra inspirerande nu att kunna lägga lite extra energi på att presentera en ny karaktär – Vergo Fillango – tveksam magiker som blivit utsparkad ur Matruriens tvivelaktiga trollkarlsorden Den Röda Draken Med Flammande Ringar … Under Sig.
Tja, jag har i alla fall roligt …

%d bloggare gillar detta: