Att fotograferandet avtagit väsentligt de senaste åren till förmån för skrivandet, blir allt mer tydligt. Satt under kvällen och försökte hitta bilder till mitt galleri på hemsidan som jag kallar ”Utvalda favoriter”. Kunde konstatera att de vanligaste motiven på mina bilder 2021 var vår katt, vår altan, mat, diverse reklamarrangemang för våra böcker, och förvisso några närbilder på det rådjurskid som besökte vår trädgård i somras. Mycket mer var det inte. Jag har valt ut 20 bilder, och så får vi se om jag lägger in dem i ett galleri. Eller om jag rentav låter det hela bero.
Intressant egentligen. Noterade idag att jag blivit struken som vän på Facebook av den person som under den tidiga hösten 2021 uppvisade en väldigt arrogant attityd, vilket jag med rätta påpekade, och fick då det bekräftande svaret att jag ”för helvete inte skulle komma och kalla honom arrogant, för då hade jag pissat i skåpet!” Kan alltså därmed notera ytterligare en människa med misslyckat beteende som istället för att stanna upp och tänka efter om han kanske ändå gjort något fel och rentav be om ursäkt, väljer att stryka från vänskapslistan på Facebook. Är det på grund av skam eller är det ren inskränkthet som gör att han inte kan se hur misslyckat hans agerande faktiskt är?! Det mest stötande i det här är att den här personen har ett styrelseuppdrag i en riksorganisation, varför man än mer borde kunna begära ett anständigt uppförande!
Att han nu strukit mig som vän är förvisso helt ok! Jag behöver verkligen inte sura gubbar i mitt liv.
Ibland när man skriver kan man lyckas klämma fram något som känns riktigt bra. Man lutar sig tillbaka, läser igenom texten och känner att det här var verkligen en fullträff. Så går det någon dag innan man ska försöka lägga in avsnittet i det befintliga manuset. Då infinner sig funderingarna! Vänta nu! Håller detta verkligen? Stämmer det överens med vad jag skrivit tidigare? Är detta rimligt? Och så vidare. Inte sällan inser man att den förträffliga texten faktiskt inte fungerar alls, och man blir tvungen att åter igen uppfylla maningen ”kill your darlings!” Fast inte helt, för jag brukar alltid spara sådana textavsnitt i en mapp kallad ”Bortplockat”. Ibland kan det faktiskt hända att texten ändå kan komma till användning i en modifierad version i ett annat sammanhang.
Så var det dags igen. Igår förmiddags sökte jag till Vårdcentralen för förnyad undersökning av lungorna. De ursprungliga smärtorna hade mer eller mindre upphört, men istället hade det tillkommit nytt. Och nu var det värre. Det blev remiss till akuten i Ystad. Anlände där klockan 18, och fick komma in ganska direkt för att ta prover. Därefter blev det att vänta. Länge! I sex timmar satt jag där, innan jag bad att få lite respons. Jag behövde gå på toaletten, behövde smärtstillande medicin, något att dricka, något att äta och en säng att kunna ligga ordentligt i. Nästan direkt fick jag en säng i en korridor, och strax därför en macka och en kopp kaffe. Sen blev det åter lång väntan, men i och med att jag fick ligga i en ordentlig säng blev det uthärdligt.
Hela dagen sen har handlat om diverse provtagningar, sammanlagt fyra besök till röntgenavdelningen och väntan. Har fått tappat drygt 2½ dl vätska från vänster lungsäck. Nu blir det ny och starkare kur med antibiotika och återbesök för kontroll på fredag. Och min egen teori om problemet var att antibiotikan jag fick från början inte var tillräckligt stark, visade sig stämma! Efter fyra lunginflammationer börjar jag kanske bli bra på att ställa diagnos.
Det är lätt att tappa modet när man har ont, är orolig, trött och hungrig. Men jag vet ju också att just den avdelningen hela tiden måste prioritera de som är mest akuta. Därför kan väntan bli lång. Jag är full av beundran över hur vänliga, tillmötesgående och hjälpsamma alla på Akutmottagningen i Ystad är. Liksom Röntgenavdelningen för den delen.
Så skönt att äntligen få komma hem till kärleken igen!
Jo, jag har faktiskt ändå tagit det lugnt, och kopplat av till lite film. Eller rättare sagt serie! Har sett samtliga hittills fem visade avsnitt av den fantastiska serien ”1883”, med en av mina manliga favoritskådespelare Sam Elliott i en av huvudrollerna. Perfekt sysselsättning för orkeslösa. De här senaste två veckorna har det funnits många tillfällen till några av mina favoritmåltider. Lax med stekt potatis och smarrig hemmagjord sås, hemmagjorda räkmackor. Inte att förglömma även sushi för hemtagning, och under den här söndagen blev det asiatiskt på Chopchop på Svågetorp i Malmö.
Det informerades om att det ska sättas upp fler fartkameror i Skåne, och apropå det hade man ställt frågan på Radio Malmöhus Facebook-sida vad vi lyssnare tänkte om det. Så jag skrev att jag tycker det är bra. Dock anser jag att man borde gjort som de gör i Sydeuropa, där man enbart skyltar om fartkameraområde som kan handla om sträckor på kanske uppåt tio kilometer. Men ingen visning om exakt var kameran finns som man gör här. Så som vi har det i Sverige innebär det enbart sänkt fart högst en kilometer före respektive efter kameran, sen blåser folk på igen. Blev till och med uppringd av Ebba på Radio Malmöhus och fick möjlighet att utveckla mina synpunkter i direktsändning. Jag fick sagt att jag tycker vårt system bidrar till en ryckig körning, då folk oftast kör för fort. Jag kör med farthållare och håller behörigt avstånd till framförande. Men vid varje kamera bromsar de in, vilket gör att jag hinner ikapp och tvingas också bromsa in. Hade man istället hållit konstant gällande hastighet hade man inte behövt bromsa! Så nu är min åsikt uttryckt i Radio Malmöhus också. (Vill du höra inlägget? Kolla Radio Malmöhus hemsida, tisdag 18 januari, drygt 3,5 h in i programmet)
