Idag kunde vi parkera på altanen inför kvällsmaten, som blev lite enkelt i form av grillade kalkonbiffar från Ingelsta och klyftpotatis. Sen satt vi kvar där ute med våra laptops, för att ägna lite skrivtid i sällskap med skogens skönsjungande fåglar. Denna dag som många ägnar åt att fira mor. Det vill säga de som kunnat åtnjuta mors ovillkorliga kärlek. För egen del blir det fortsatt arbete med memoarer, och även ifyllande av en beställning av handlingar som kan ge lite historiskt personligt underlag för det fortsatta arbetet.
Veckan inleddes till ljudet av väckarklockan. Hör ju inte direkt till vanligheterna nu för tiden. Det var dags för den årliga servicen av bilen och ett nödvändigt byte av bakre bromsskivor. Det här året tog verkstaden även hand besiktningen. Bra service. Turen till Mazdaservice i Svedala kostade dock lite extra utöver ärendet. Under färden på E65 råkade jag ut för stenskott! Så det blir ytterligare besök i Svedala om någon vecka för att byta framrutan! Tur vi har en bra försäkring. Under veckan har vi kunnat leverera ännu ett korrekturarbete till en nöjd kund, och vi sträcker lite extra på oss, nöjda över att vi faktiskt hittat en nisch som passar oss förträffligt att bygga vår verksamhet på. Har även sett oss tvingade att förtydliga våra krav gentemot tidigare samarbetspartner, som tydligen trots allt inte har så bra koll på vad som gäller i förläggarbranschen. Så här när vi är på väg mot sommaren, även om det inte märks nämnvärt på vädret, så kanske det passar att ge sig på lite julnoveller. Åtminstone är det vad som krävs, om man vill ta chansen och försöka komma med i en novellantologi som ska komma ut lagom till jul. Har bearbetat två tidigare julsagor, som nu får fungera som bidrag till nämnda tävling. Har även varit på den slutliga kollen hos Tandvårdshögskolan och kan nu koppla bort den forskningen. För övrigt har mitt arbete växlat hela veckan mellan Regntider och memoarer, och till det sistnämnda väntar jag med spänning på handlingar som förhoppningsvis ska kunna bringa lite mer klarhet. Funderingar kring det här med namn går vidare, och jag trivs riktigt bra med den röda färgen.
Tidigt 70-tal satt jag ofta och målade diverse flummiga teckningar i tusch. Från början var jag ganska inspirerad av den tecknade Beatles-filmen ”Yellow submarine”. Det var till och med så att någon undrade vad jag dragit i mig för drog när jag skapade. Sanningen är den att jag aldrig ens testat droger. Hade väl bara vild fantasi och en fäbless för starka färger. En del av de här teckningarna bidrog faktiskt även till mitt slutbetyg i Teckning i nian.
En liten detalj som löper genom alla mina berättelser om Thiramaar, är hur folk kommenterar varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns. Det går hela tiden ut på den förmodade tanken att hon nog fortfarande lever, trots att hon är väldigt gammal. Det här kom till första gången i den ursprungliga versionen av Gudarnas spira, då huvudkaraktärerna Kintara, Andor, Samus och Tobin första gången kommer till trollkarlen Cornizendo i hans bostad i det gamla uttjänta fyrtornet. Han ogillar att bli störd av främlingar, och manar dem att gå till medicinkvinnan Ogda. ”Jag tror nog hon lever fortfarande.” Eftersom ordningen sedermera blev ändrad, så att Eilaths hopp kom ut först, är det därmed också i den boken detta uttrycks första gången. Cornizendo säger till Elana; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.” Efter mängder med redigeringar har kommentaren ändrats åtskilliga gånger, men på ett ganska tidigt stadie fastnade jag för det där lite småroliga i att låta detta upprepas, kanske inte varje gång, men ofta när medicinkvinnans namn nämns. Det har faktiskt till och med blivit så att jag har en idé till en kommande bok, som eventuellt kan heta ”Lever Ogda?”
Vi gick in i den här veckan med insikten om att en lösning är på gång i konflikten som stört vår verksamhet det senaste året. Det handlar om ett förlikningsförslag vi lagt fram tidigare, som då ratades totalt, men som nu när det börjar hetta till ändå tydligen smakar. Annars har vi kört ett coronaanpassat medlemsmöte i fotoklubben, där vi samlades på tisdagskvällen för lite korvgrillning och fotosnack utomhus. Kunde äntligen göra klart uppfästningen av segeldukstaket på altanen, efter leverans av ordentliga uppfästningsanordningar. Apropå ”altanbygget” är vi fortfarande helt inne på att inte handla hos Byggmax vid framtida byggprojekt. För övrigt har den här veckan kretsat ovanligt mycket kring mina memoarer. Vid frukosten på torsdagen hade vi ett långt och konstruktivt samtal om hur det hela egentligen ska berättas. Som ett användbart underlag beslöts att jag även ska rekvirera handlingar som rör min ”historia”. Och som ett märkligt utropstecken kom samma dag en kallelse till ett spännande möte. Som vanligt innebär skrivandet en hel del research, och att skriva om sitt eget liv tycks inte utgöra något undantag. Man får gräva i sitt eget minne, titta på gamla bilder och hoppas att fler minnen väcks upp. Eller fråga närstående som möjligen kan eller vill bistå med mer kunskap. Efter en sådan vecka kändes det motiverat att fira under fredagen med sushi! Och helgen ägnades ingående åt ny bearbetning av memoarerna, vilket i någorlunda klartext innebär en sammanslagning av tidigare skrivna memoarer och den delvis fiktiva romanen Förlorade år som jag skrivit på en tid.
Fyrtioåtta år! Eller egentligen är det nog över femtio år! Mer än 2,5 miljoner ord! Räknat på det antal ord mina båda böcker Eilaths hopp och Gudarnas spira innehåller, skulle detta motsvara ungefär mer än 14 000 böcker! Det handlar om min dagbok! Ja, jag vet att det finns de som resonerar ungefär – du är min själ inte klok – eller som en tidigare sambo som ansåg det helt meningslöst att skriva dagbok. Men hon fann det ändå väldigt intressant och spännande att sitta och smygläsa min dagbok.
Varför skriver jag dagbok? Det hela började, tror jag, kanske så tidigt som 1969 eller möjligen 1970. Då handlade det om små korta noteringar i en skrivbordskalender. Men från den 1 januari 1973 började jag skriva inledningsvis för hand på A4 linjerat papper. Lagom till julen 1976 fick jag ta över fars gamla Underwood skrivmaskin, och började direkt skriva dagboken på maskin. Kostade även på mig att ”renskriva” den tidigare upplagan på maskin. Året 1987 köpte jag en elektrisk skrivmaskin, och i början av 1990 fick jag min första dator. Och på den vägen är det.
I skrivbordskalendern handlade noteringarna mest om kortfattade texter, som redogjorde var jag varit eller vad jag gjort. När jag så småningom gick över till skrivmaskin utvecklades det hela till emellanåt lite längre utläggningar om dagens upplevelser. Sen har det bara växt. Sen många år tillbaka innehåller min dagbok inte enbart redogörelser för dagens händelser. Mycket tankar och funderingar. Ibland debatterande texter kring aktuella ämnen. Många ställningstaganden. I princip allt som känns viktigt för mig. Under flera år då jag var ensamstående fungerade dagboken som ett utmärkt bollplank. Där kunde jag ”diskutera” allehanda vardagsproblem och funderingar, i avsaknad av den där vanliga diskussionsmöjligheten man annars förhoppningsvis har i en relation. Utöver allt detta är dagboksskrivandet ett ypperligt forum för skrivträning. Jag tränar min skrivhastighet och jag tränar rättstavning, rättskrivning och korrekta formuleringar. Samtidigt som jag får utlopp för mitt skrivbehov.
Våra frukostar, eftermiddagsfikor och middagar innebär oftast väldigt konstruktiva samtal. Dagens frukost var verkligen så! Efter flera turer hit och dit har jag nog äntligen fått till absolut rätt upplägg av mina memoarer, genom våra gemensamma samtal. Ska ha en helt annan utgångspunkt än vad som varit tänkt sen tidigare. Många är väl de som kan komma att förekomma i min relativt nakna berättelse. Dock blir allt självklart med fingerade namn. Finns samtidigt säkert de som kan resonera och ifrågasätta hur intressanta MINA memoarer kan tänkas vara! Tja, beror väl kanske på vad man tycker är intressant. Det som kommer att berättas kan nog vara av intresse för en del. Men det är egentligen inte det som är det viktiga för mig. Snarare att försöka städa upp och rensa bort allt jävelskap som funnits under mitt livs första halvlek.
Min kärlek och jag ger varandra ett ”Dagens Ord” att skriva valfri text kring, som ett sätt att träna skrivandet. Ordet jag fick idag var KATT! Det kan jag egentligen skriva hur mycket som helst om, eftersom katter har funnits i mitt liv sen jag var i tioårsåldern!
Katter har alltid varit en del av mitt liv. Totalt femtio katter som funnits genom årens lopp i mitt hem, är väl bevis nog. Att vinna en katts förtroende och oförställda kärlek är en förmån. Bland alla dessa finns några som kommit att betyda lite extra för mig. Simon, Delilah, Eddie, Domino, Chicco och Mogwai. (Katten på bilden är vår älskade Chicco som fanns med oss i nästan tjugo år) Se Dagens Ord
Även om den här veckan avrundats lite kylslaget och regnigt, så har vi faktiskt just under den här veckan kunnat inviga vårt ”altanrum”. Vi har både ätit därute, och suttit och skrivit. På måndagen satt vi faktiskt där ända till klockan var över nio. På tisdagen hann klockan bli tio! I övrigt har veckan förflutit ganska stillsamt. Lördagen blev till en början lite trist, då vi tvingades hoppa av fotoklubbens utflykt till Botaniska trädgården i Lund. Men till kvällen fick vi ett mejl från oväntat håll, som gav oss anledning att fira lite. Samtidigt som vi även ingått ett avtal som rör marknadsföring av en kommande gemensam titel.
En spännande och lärorik del av skrivandet är all research! Nästan oavsett vad man skriver lägger man också ner väldigt mycket tid på research. Det är ju också självklart en viktig del i hela processen med att försöka skapa en trovärdig berättelse. Men samtidigt är det också så att man ofta hamnar i lite nostalgiska utvikningar. I synnerhet som nu när jag skriver på min delvis självbiografiska roman ”Förlorade år”. Några skilda detaljer jag behövde titta lite närmare på i det här fallet, var gamla anrika Kungsparken i Malmö, lika anrika Bekå vid Gustav Adolfs torg och en i sammanhanget lite udda detalj som handlar om dåtidens cigaretter. Närmare bestämt Philip Morris med kolfilter snyggt förpackat i en gråbrun ask av plast! I sammanhanget konstaterar jag att inte minst Wikipedia är ovärderlig i sammanhanget. Och ja, jag brukar faktiskt efter bästa förmåga bidra då och då med en slant till Wikipedia.
perabl.com 