Det går framåt nu, om än evinnerligt långsamt. Har modellerat om det inledande historiska kapitlet om kaldinierna, när de första människorna anlände till Thiarien. O ve! Har även påbörjat nästa kapitel som handlar om de mörkhyade skönheterna i Irrydien, och i synnerhet Calindrea som väver mattor till landets högste ledarinna Irina. Vad som sker med denna särskilda matta, kan jag dessvärre av ”spoilerskäl” inte avslöja! Och så tillkommer ännu en språklig parlör för det irrydiska språket, så vi kan förklara vad exempelvis Tacedo Calue betyder. Kan bara konstatera att skrivande flyter på bättre ju senare kvällen blir.
Idag lossnade det en aning! Idétorka är inte roligt! Men ikväll fick jag med en lagom cocktail av i vanlig ordning god mat, som idag bestod av kyckling med ris och cashewsås, och sen god kall öl, lite bättre fart på skrivandet. Har fått till lite historisk ”fakta” om kaldinierna, och förhoppningsvis ska jag utifrån detta kunna komma vidare med den övriga berättelsen. Det går långsamt framåt med del fyra.
Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin eller Martini och djupgående diskussioner om vårt skrivande. Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men alla har inte varit bra. Just som ”Gudarnas spira” var klar att gå till tryck, fick jag en förhandsrecension som i ganska förolämpande ord sågade hela berättelsen. Med recensionen följde ett ”erbjudande” om att hen, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till och göra boken roligare. Jag accepterade, men när jag fick tillbaka manuset, bestod ”förbättringen” i att en av huvudkaraktärerna drogs med allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Nysningarna beskrev som så kraftfulla att han ramlade av stolar och liknande. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film typ Asterix där alla ”effekter” är gravt överdrivna. Min berättelse blev förlöjligad. Denna karaktär som dör i boken, lät hen dessutom magiskt återuppstå i slutet av boken. Tillsammans med hens så kallade manusutveckling fick jag en ny recension. Fortfarande samma nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra! Hens hantering kändes som en ren förolämpning, och jag strök samtliga hens ändringar. När jag nu ett år efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner, känner jag stor lättnad av att vi faktiskt inte tog med hens ändringar. Tyvärr betalade vi alldeles mycket pengar för detta, men man lär sig förhoppningsvis något av det misstaget.
Redan när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, juli 2021) totalt 87 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.
Det talas om Mello! Helt ärligt – har absolut ingen koll över huvudtaget. Och vi bryr oss inte ett ögonblick. Denna lördagskväll handlar det om att få ihop de första kapitlen till Robia. Ja, så är arbetsnamnet på det som är tänkt att bli den fjärde delen av min serie Legender från Thiramaar. Glädjande nog kan jag säga att det börjar lossna nu. Storyn växer sakta framåt, och jag börjar få struktur på det hela. Viktigt är, som vanligt, att mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka personligheter, och det känns som att jag åtminstone så här långt har lyckats ganska väl. Någon som undrar varför mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka? Helt enkelt för att det är så det är! Under tiden sitter kärleken bredvid och kämpar flitigt med korrekturläsning åt en kund! För oss långt mycket mer givande än att lyssna på menlösa låtar i mello. Vi ackompanjeras istället av spännande bakgrundsmusik av exempelvis Saint of Sin via Spotify.
Idag gjorde jag en djupdykning i den tänkta handlingen i bok fyra! Har hittills skrivit nio kapitel, och jag vågar nog påstå att de så här långt har samma humornivå som både Eilaths hopp och Regntider. Men till stor del har jag mest flödesskrivit de olika avsnitten. Från början hade jag en någorlunda klar bild att jag gärna ville ha med Robia, den kaldiniska trollkarlslärlingen som först dök upp i ”trean”. Självklart vill jag även ha med Elana. Hennes starka karaktär har nästan blivit ett slags signum för mina böcker, som jag gärna vill bevara. Så dessa båda blir helt klart huvudkaraktärer. Samtidigt känns det intressant att även kunna introducera de mörkhyade människorna från grannlandet Irrydien. De har nämnts mest som förklaring till den här världens måttenhet venima, som knyter an till de ovanligt långa, och vackra, irrydiska kvinnorna. Kvinna på irrydiska heter just venima. Men bok nummer fyra börjar dock i Glömskans trädgård hos dödsgudinnan Asha. Åtminstone så som det ser ut så här långt.
Jag är väldigt stolt och glad att få vara först ut att få mina böcker omnämnda i Lindas & Malins nystartade podcast om fantastik. Tror också att det här kan bli en både intressant och välbehövlig podcast!
Andie Lindskog 