Ikväll har jag spenderat ganska mycket tid i Pålitlige Pruzacs Prylmarknad, i sällskap med Elana och Adric. För fem år sedan hjälpte Adric till att tömma hennes lägenhet, och forslade iväg en hel del av hennes tillhörigheter till Pruzac. Bland de sakerna fanns ett drakskrin i äkta banga-banga-trä, som hon måste ha tillbaka. Det är självklart inte helt lätt!
Jag försöker fånga den där blandningen av damm, dofter av gammalt virke, olja och någon svårdefinierbar kryddig lukt, och få ner det i textform.
Alltså ett kapitel som långsamt växer fram i Morden i Thiramaar.
De senaste dagarna har jag försökt anstränga mig att verkligen komma vidare i mordhistorien. Avverkade fem kapitel igår med genomläsning, och det kan nog bli ungefär samma idag. Genomläsning för alltid det med sig att man kan utveckla historien och förhoppningsvis göra det intressantare och mer spännande.
För närvarande är manuset 55 750 ord långt, och det finns flera oskrivna ”sidospår” som än så länge bara finns i tankarna. Gäller bara att få till dem och få in dem på rätta platser i berättelsen. Det finns många idéer, men måhända är just den här berättelsen lite mer komplicerad, i sin form av mordhistoria med flera olika trådar som ska bidra till att göra historien lite invecklad, och komplicerad att lösa för den särskilde utredaren Melinda Back. Emellanåt även för den stackars författaren.
Det är samtidigt lite angeläget att jag faktiskt kan bli klar med den här femte delen. Dels eftersom det ju faktiskt nu är två år sedan bok nummer fyra kom ut i serien Legender från Thiramaar. Men dels också för att jag gärna vill få klart lite fler noveller om Thiramaar-världen, så vi kan fullfölja planen på en Thiramaarisk novellantologi.
Sen har jag ju även manuset till Kalla mig Chris som ligger och väntar på att få komma ut!
Tur vi snart ska stänga för semester!
(bilden har kanske inte direkt något med texten att göra, mer än att den kan symbolisera känslan att man så småningom ska kunna landa med ett färdigt manus – bilden är tagen i Snogeholm för X antal år sedan)
Kanske jag nu ändå äntligen kan säga att jag är tillbaka i skrivandet! Efter ett flera veckor långt uppehåll, har jag ägnat det mesta av den här kvällen åt Morden i Thiramaar och fått till faktiskt flera actionfyllda avsnitt. Vill bland annat bygga upp en konflikttyngd relation mellan några av karaktärerna, och tror att jag har lyckats rätt så bra.
Det jag gör nu är att jag läser om hela berättelsen från början, och fyller på hela vägen efter behov. Så här långt är mordhistorien 54 394 ord lång, men bara idag har den växt med några tusen ord. Och då är jag än så länge bara framme vid kapitel nio!
Thiramaar (som mina böcker handlar om) är ju en helt egen värld, fast i mångt och mycket ändå rätt lik vår värld, men lite mer åt hur det kan ha sett här för sådär tre- till fyrahundra år sen. Thiramaar har sin alldeles egna tideräkning. Under flera vädervarv lyckades han hålla Thiramaar i ett järngrepp och förpestade tillvaron för de flesta invånarna. Så när gudarna, med dödsgudinnan Asha i spetsen, slutligen lyckades ta kål på honom, var det en oerhörd lättnad för folket. Tideräkningen utgår från Hivers dödsdag. Egentligen blev Hivers sista tid i livet även upphov till det system man använder för att mäta tiden. Landets skickliga glasblåsare har tillverkat särskilda bubblor av grönt glas. Dessa bubblor är fyllda med sand. Ja, de påminner faktiskt om våra timglas. Men ändå inte riktigt. Det tar lika lång tid för sanden att rinna ner, som det tog innan djävulen Hivers andades ut för sista gången. Detta efter att Asha lurat i honom förgiftat vin. För att vi lättare ska förstå, handlar det om något som motsvarar ungefär en halvtimme i vår värld. I Thiarien firas Hiversdagen som en helgdag med mat och dryck. Alla går omkring och klappar varandra på axeln och önskar ”god hiversdag”. En så kallad hiversklapp. Alla gläds åt att Hivers trots allt upphört att existera. Som man brukar säga – en förintad djävul är en bra djävul. Timmar, dygn, månader och år har andra benämningar här, än i vår värld; Ett grönglas = en halvtimme Ett blåglas = en heltimme Ett Solvarv = Ett dygn Ett Månvard = en månad Ett Vädervarv = Ett år
Första boken – Eilaths hopp – utspelar sig år 1495 eH – alltså Efter Hivers.
I dagarna kommer ”Dödsgudinnans stenar” ut som ljudbok, suveränt inläst av Mathias Ejdetjärn. På gång är också den tredje upplagan av första delen av ”Legender från Thiramaar” – ”Eilaths hopp”! Sakta men säkert blir mitt namn äntligen korrigerat, även i författarsammanhang!
Arbetade med Morden i Thiramaar. Intressant hur man hela tiden kommer på detaljer som behöver justeras, och hur det faktum att det nu finns fyra romaner och åtta noveller om den här världen, gör att det finns fakta att gräva fram. Alltså fakta av sådant som berättats om tidigare. Som idag när jag skriver om Eilath – ja, jag har gått tillbaka i tid – och plötsligt inser att han ju har en egen ganska speciell häst. En svart hingst med ett halvmåneformat märke i pannan, som kallas Falkfot! En detalj jag sånär hade glömt! Det är ju just det som är spännande när man skriver om en värld och karaktärer som redan är så att säga etablerade. Ställer samtidigt krav på att man faktiskt har koll på vad man berättat tidigare. Allt måste ju stämma! (AI klarade dock inte av att ge mig en korrekt hingst)
Nu har den senaste inlagan till Gudarnas spira gått iväg till tryckeriet. Därmed är upplaga 3 definitivt i produktion, och med den börjar vi på allvar byta ut böckerna med mitt gamla och numera ”ogiltiga” namn! Inom en ganska nära framtid är det även aktuellt för en tredje upplaga av Eilaths hopp!
Och i sammanhanget vill jag ge en eloge till tryckeriet – Scandinavian Books – och i synnerhet Lars Höyer för riktigt bra tillmötesgående och hjälpsamt agerande!
Apropå det här med världsbygge och kartor i fantasyböcker – för närvarande innehåller min Photoshop-fil för kartan över Thiramaar 237 lager, och filen är på 611 MB.
Igår blev jag klar med ännu en genomgång av Dödsgudinnans stenar. Nu huserar den i Snezanas dator för ytterligare korrektur. Med lite tur kanske det kan bli den sista genomgången. Ja, förutom att jag själv kanske måste plöja igenom den ytterligare en gång. Målsättningen är ju att få den klar och publicerad så vi rentav kan ha release i samband med något av de event under sommaren som vi har inplanerat. Det betyder att vi har ungefär en månad, kanske en och en halv månad, på oss att få klart korrektur, inlaga, omslag och tryck! Kan gå!
Lite stolt är jag nog också att jag faktiskt fått till en fjärde roman om Thiramaar, som faktiskt håller måttet så att säga. Den är inte den tunnaste av de fyra böckerna! Sen återstår frågan om bokens titel! Den hette ju från början Ashas sten, men särskilt nu det senaste halvåret har vi lärt oss hur viktig en boks titel är. Ashas sten säger egentligen inte särskilt mycket. Möjligen för de som läst de tre tidigare romanerna, eller någon av de hittills sex utgivna novellerna. Då vet man att Asha är dödsgudinnan i min fantasyvärld Thiramaar.
Har istället valt att kalla den Dödsgudinnans sten eller Dödsgudinnans stenar! Men jag måste ju bestämma mig snart!
Andie Lindskog 