Hjälp och ohjälp (Hur allt började, 7)

Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, i form av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men inte riktigt alla har varit bra.
Gudarnas spira, det som blev del två i min serie Legender från Thiramaar, är det manus som genomarbetats flest gånger. En anledning är att den ursprungligen också är den äldsta. Men när den till slut var klar och lämnad till förlaget fick jag plötsligt en recension till påseende om boken, från en person som tidigare lovordat Eilaths hopp och gett den toppbetyg. Den här recensionen innebar mer eller mindre en regelrätt sågning av boken, även om betyg från tre och uppåt i allmänhet får räknas som bra. Men texten i recensionen var i stort sett en sågning. Med recensionen följde även ett ”erbjudande” om att recensenten, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till med manusutveckling. Hen sa sig ha flera bra idéer till hur man kunde göra boken lite mer humoristisk. Det hör till saken att den här boken är lite allvarligare än vad Eilaths hopp var, även om denna också innehåller en del humor.
Efter en tid fick jag tillbaka manuset, och kunde ta del av ”förbättringarna”! Dessa bestod i att en av huvudkaraktärerna skulle dras med en allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Inte nog med det. Nysningarna beskrevs som så kraftfulla att han ramlade av stolar, och på ett ställe användes det som ett sätt att få honom igenom en trång passage. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film, typ Asterix eller liknande, där alla ”effekter” är gravt överdrivna för att göra det hela roligare. Känns mer som att berättelsen blir förlöjligad.
En av karaktärerna som dör i berättelsen, lät hen magiskt återuppstå i slutet av boken.
Tillsammans med denna så kallade manusutveckling, fick jag även en ny recension. Fortfarande ungefär lika nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra!
För mig kändes hela denna hantering som en ren förolämpning, och jag strök samtliga dessa ändringar. När jag nu ett drygt halvår efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner på boken, känner jag en stor lättnad att vi faktiskt inte tog med dessa så kallade förbättringar. Det vore att totalförstöra min berättelse. Tyvärr betalade vi alldeles för mycket pengar för detta arbete. Men – man lär sig förhoppningsvis något av det.

Karaktärernas namn (Hur allt började, 6)

Redan från första början när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, mars 2021) totalt 83 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.

Skrivandet fortlöper

Det talas om Mello! Helt ärligt – har absolut ingen koll över huvudtaget. Och vi bryr oss inte ett ögonblick. Denna lördagskväll handlar det om att få ihop de första kapitlen till Robia. Ja, så är arbetsnamnet på det som är tänkt att bli den fjärde delen av min serie Legender från Thiramaar. Glädjande nog kan jag säga att det börjar lossna nu. Storyn växer sakta framåt, och jag börjar få struktur på det hela. Viktigt är, som vanligt, att mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka personligheter, och det känns som att jag åtminstone så här långt har lyckats ganska väl. Någon som undrar varför mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka? Helt enkelt för att det är så det är!
Under tiden sitter kärleken bredvid och kämpar flitigt med korrekturläsning åt en kund!
För oss långt mycket mer givande än att lyssna på menlösa låtar i mello. Vi ackompanjeras istället av spännande bakgrundsmusik av exempelvis Saint of Sin via Spotify.

Bollplankande med mig själv

Idag gjorde jag en djupdykning i den tänkta handlingen i bok fyra! Har hittills skrivit nio kapitel, och jag vågar nog påstå att de så här långt har samma humornivå som både Eilaths hopp och Regntider. Men till stor del har jag mest flödesskrivit de olika avsnitten. Från början hade jag en någorlunda klar bild att jag gärna ville ha med Robia, den kaldiniska trollkarlslärlingen som först dök upp i ”trean”. Självklart vill jag även ha med Elana. Hennes starka karaktär har nästan blivit ett slags signum för mina böcker, som jag gärna vill bevara. Så dessa båda blir helt klart huvudkaraktärer. Samtidigt känns det intressant att även kunna introducera de mörkhyade människorna från grannlandet Irrydien. De har nämnts mest som förklaring till den här världens måttenhet venima, som knyter an till de ovanligt långa, och vackra, irrydiska kvinnorna. Kvinna på irrydiska heter just venima. Men bok nummer fyra börjar dock i Glömskans trädgård hos dödsgudinnan Asha. Åtminstone så som det ser ut så här långt.

Efter Regntider

Några minuter in på den här dagen fullbordade jag det senaste korrekturarbetet med Regntider, på dagen exakt tretton månader efter att jag skrev de första raderna i denna bok. Med andra ord – det som ska vara tredje delen i serien Legender från Thiramaar är äntligen klar. Eller nåt! Nästa steg nu är att den ska iväg till testläsare. Därefter återstår att se hur mycket mer arbete jag har att göra. Och det ska bli verkligt spännande att få ta del av testläsarnas synpunkter.
Enligt min preliminärberäkning hamnar sidantalet på cirka 427.
Personligen känner jag att den här boken väl lever upp till samma nivå av humor som Eilaths hopp. Tror jag vågar påstå att de som gillat Eilaths hopp inte kommer att bli besvikna.