Etikett: Svensk fantasy

Publicerat den

Mitt författarporträtt

Under fredagen (15 oktober 2021) har jag fått nöjet och äran att ha ett författarporträtt i Facebook-gruppen Fantasykammaren.
All form av publicitet är värdefull. I synnerhet nu när min tredje humoristiska fantasyroman snart kommer ut!
Här följer porträttet, som publiceras i sammanlagt sex delar under dagens lopp.

VEM ÄR PER ANDIE LINDSKOG?
Idag har jag fått äran att berätta om mitt skrivande här i Fantasykammaren. Jag är pensionär sen mars 2020, och har med andra ord full frihet att göra vad jag vill. Det mesta av min tid används för skrivande och bildskapande. Jag har skrivit i nästan hela mitt liv, och sen tidigt sjuttiotal har jag skrivit dagbok. Bara den omfattar i dag närmare tre miljoner ord.
Jag debuterade i oktober 2019 med ”Eilaths hopp” som är första delen i min humoristiska fantasyserie ”Legender från Thiramaar”. I samma serie kom andra boken ”Gudarnas spira” i juli 2020, och under hösten 2021 är planen att ”Regntider” som är den tredje boken i serien ska komma ut.
Jag har redan påbörjat den fjärde delen, som går under arbetsnamnet ”Ashas sten”.
Utöver detta har jag medverkat i fyra olika novellantologier, samt en femte som kommer inom kort.
Som författare kan jag med stolthet konstatera att jag har jämförts med storheter som Tolkien, Terry Pratchett och Tage Danielsson, och då handlar det såväl om berättarandan som själva upplägget av min egenhändigt skapade fantasyvärld. Inte minst humorn, ironin och samhällskritiken är företeelser som lovordas bland recensenterna.

NÄR JAG INTE SKRIVER
Skrivandet upptar nästan all vaken tid numera, och förutom mina berättelser i fantasyvärlden Thiramaar samarbetar jag med min kärlek Snezana i en rad olika andra projekt. Det handlar bland annat om några romaner vi skriver tillsammans med HBTQ-tema. Dessutom arbetar jag för fullt med mina memoarer.
Men utöver skrivandet ägnar jag mig åt fotografering och bildskapande. Har gjort en hel del bildkonst, som jag kallar Fantasy Art, vilket skapas av egna bilder och även en och annan gratisbild från nätet.
Samtliga omslag till mina böcker är skapade i den andan av Snezana och mig.
Sysslar en del med hemsidor också, och hanterar förutom mina egna även några sidor på uppdrag åt föreningar och privatpersoner.

VÄRLDSDELEN THIRAMAAR
När det allra första kapitlet påbörjades fanns världen Thiramaar mest i tankarna. Det var dessutom inte ens en ”värld”. Det handlade inledningsvis enbart om ett land – Thiarien. Men redan innan första kapitlet var skrivet, hade jag insett att en karta var nödvändig. Helt enkelt eftersom Gudarnas spira, som egentligen var den bok jag började med, kretsar kring Andor, Kintara, Tobin & Samus resa runt i hela landet. Så jag ritade upp en godtyckligt formad landyta med enkla pennstreck, och markerade sedan inledningsvis byn Forsthal, där den berättelsen tar sin början. Därefter har orter, skogar, sjöar, berg och så vidare växt fram allt eftersom berättelsen krävt det, och är helt och hållet skapade i min vilda fantasi. Det finns sex länder i den här världen, åtminstone för tillfället. Man vet aldrig om det i framtiden kan komma att behövas fler länder. I så fall får jag ”upptäcka” (skapa) fler. När jag inledde skrivandet av ”Regntider” behövde jag en större ö som jag ritade till utanför Thiariens östkust. Så föddes den gamla vulkanön Magua. Det mesta av mina berättelser utspelar sig i Thiarien, och i första boken ligger stor del av handlingen även i grannlandet Matrurien.

Så småningom har kartan omvandlats i Photoshop till en mer detaljrik skapelse, och finns med i böckerna.

KARAKTÄRERNA
Jag har så här långt 75 namngivna karaktärer i mina berättelser. Därtill 21 olika gudar. Utöver människorna i den här världen finns även småfolket kaldinier. Det är, skulle man enkelt kunna uttrycka det, små människor. De når vanliga människor ungefär till knävecken. De är oftast begåvade med extra stora näsor och har därför också väldigt bra luktsinne. De har även förmågan att kommunicera med djuren och betraktar dem som sina vänner, och är därför icke köttätare. De lever i skogen, och undviker så långt det är möjligt all kontakt med människor. Trots det är de ändå ofta behjälpliga till människorna, och historien är full av berättelser om hur kaldinier på olika sätt räddat människor ur knipor. Deras egna språk förekommer i vissa avsnitt i mina berättelser också.

Flertalet av mina viktigaste karaktärer är starka och företagsamma kvinnor, och det speglar min syn på vår egen värld, som helt säkert hade varit en betydligt bättre plats om kvinnor haft större inflytande.

KÄRLEK, INSPIRATION OCH NÄRA SAMARBETE
Min främsta inspiration är det nära samarbetet jag har med min kärlek Snezana. Mitt skrivande fick en ordentlig skjuts framåt när vi träffades. Vi hjälper varandra hela tiden med våra texter, både med idéer och korrekturarbete. Våra dagar brukar börja med samtal vid frukostbordet, som ofta leder fram till idéer och uppslag kring hur man kan gå vidare i en aktuell text. Sen är det ju naturligtvis väldigt befriande att leva tillsammans med en människa som känner en ut och in, och som har samma passion för skrivandet och bildskapandet. Vi löper aldrig risken att någon av oss är irriterad för att man hänger över datorn.

Jag har påbörjat den fjärde boken om äventyren i Thiramaar, och har så här långt noterat idéer till ytterligare fem kommande böcker. Kanske fler. Jag har som sagt skrivit i hela mitt liv, ända sen jag första gången kunde forma ord med en penna, och lär fortsätta så länge jag är kapabel.
Naturligtvis finns det drömmar kring skrivandet, och en önskan att en dag kunna slå igenom stort. Fantasin är det nog inga större fel på, så jag hoppas och väntar på att Steven Spielberg eller George Lucas ska höra av sig.

Publicerat den

Korrigerad info

Har äntligen kunnat uppdatera infon om mig hos bokhandlarna, till en förhoppningsvis mer säljande text. Har därmed städat undan gammalt elände. Först ut är Bokus!

Publicerat den

Starka kvinnor (Hur allt började – del 11)

Jag har över åttio namngivna karaktärer i mina hittills tre böcker i serien Legender från Thiramaar. I Eilaths hopp finns förvisso Eilath, åtminstone i bokens inledning. Där är Adric som nog efterhand får ses som en sympatisk och belevad man. Där är Alan Byhl, den smått frånvarande kemiproducenten, och förstås trollkarlen Cornizendo. I Gudarnas spira är Andor, Tobin och Samus några av huvudkaraktärerna, som vi får följa genom hela boken. Även här finns Cornizendo med.
I Regntider är Cornizendo definitivt en av huvudkaraktärerna.
Men genomgående i alla tre böckerna är det ändå kvinnorna som är de mest framträdande karaktärerna.
Hela första boken handlar ju om Elana, en viljestark person som efterhand utvecklas till en stark och företagsam kvinna. I andra boken kommer Kintara, som också är en stark och klok kvinna som dessutom är duktig på att hantera svärd och verkligt skicklig på pilbåge.
I del tre – Regntider – finns Elana med igen, och här visar hon prov på både styrka och djupa oanade kunskaper som imponerar till och med på trollkarlen Cornizendo. I den här boken dyker även magikerkvinnan Belvida Bell upp. Den sköna unga hundraåringen som kommer att spela en viktig roll för att lösa den bokens dilemma. Här finns även den högt uppskattade trollkarlslärlingen kaldiniertjejen Robia, som imponerar stort på sin läromästare Ambarand. Bland kaldinierna finns här även Kiona som är en framåt och gladlynt liten kvinna, som ser till att hennes och vännen Akims uppdrag kan fullbordas till byns överhuvuds stora belåtenhet. Sen har vi ju Ogda, som fortfarande lever. Hon finns med i alla tre böckerna, inte minst då alla talar om henne.
Jag har alltid låtit kvinnor ha framträdande roller i allt jag skrivit, och jag vill gärna framhålla mina berättelser så långt det är möjligt i jämställdhetens tecken. Ändå fanns det en recensent som klagade på att det i Eilaths hopp presenterades ”en värld där ena könet trycks ner och förminskas”!
Men om jag vill berätta om starka kvinnor som kan ta för sig och försvara sig, behöver de finnas i en patriarkalisk miljö där deras styrka kan komma fram. Hur ska jag annars kunna framhålla deras värdighet och position, när de bemöter detta?! En värld där ingenting sådant förekommer är väl dessvärre ett önsketänkande, och där behövs heller inte någon särskild styrka hos någon part för att klara sig.

Publicerat den

Regntider – nu är det verkligen klart!

På annandag jul 26 december 2019 skrev jag ett textavsnitt som var tänkt som det inledande kapitlet till den tredje delen i serien Legender från Thiramaar. Trots att idéerna då var ganska spretande, kunde jag ändå redan den 15 juli 2020 konstatera att råmanuset var klart! Tio dagar senare råkade jag ut för ett datorhaveri, som kort sagt försenade hela arbetet väsentligt. Men idag är boken ändå helt klar! Den har gåtts igenom, testlästs, korrekturlästs, bearbetats i flera omgångar. Nu är det klart! Nu börjar spännande tider, när det är dags att göra inlagan för att sen kunna gå vidare. Så förhoppningen att Regntider ska kunna komma ut till hösten ser ut att kunna bli verklighet!

Publicerat den

Betydelsen av Excel (Hur allt började, del 10)

När man bygger upp en hel värld helt fritt ur fantasin, räcker det ju inte att bara skriva berättelsen och låta karaktärerna anlända till olika orter och platser, träffa olika figurer och så vidare. När jag till exempel skriver om hur Elana störtar in på hotell Örnnästet och angriper dess ägare Cedric Dolmo, behöver jag samtidigt göra en notering om vem han är. Trots att han bara förekommer just i den situationen. Eller när jag berättar om matriciern Irina Dipolis som regerar i Irrydien, måste jag notera vem hon är. Även om jag i det läget inte har bestämt riktigt i vilken omfattning hon ska förekomma framöver. Eller när jag berättar om hur Feidor, kung av Matrurien har utnyttjat ambassadörssviten i kung Teogars palats i huvudstaden Celandine, behöver jag också göra en notering om vem han är.
Även om vissa karaktärer ursprungligen är tänkta att enbart förekomma vid ett tillfälle, som exemplet med Cedric Dolmo, så kan det ändå hända att jag kanske i någon kommande bok får för mig att just den karaktären skulle passa att använda.

För att inte tala om alla detaljer som förekommer i mina böcker. Vad exakt ett grönglas betyder. Eller beskrivningen av vad banga-banga-trä egentligen är. Eller vilken betydelse ett övermått av feminomer kan ha för en kvinna. Även språken som förekommer i böckerna behöver jag ha någon form av lexikon för, så jag enkelt kan påminna mig om att det handlar om kärlek när kaldinierna säger se mole loy.

Och så vidare!

All denna fakta gör Excel ovärderlig! Jag använder det programmet till i princip allt mitt skrivande. Varje påbörjat manus kopplas direkt ihop med en Excelfil där jag samlar alla nödvändiga fakta kring det aktuella manuset. Det blir något av ett personligt uppslagsverk som jag hela tiden kan återkomma till för att kolla upp vad jag bestämt ska gälla i olika sammanhang.

I Excel har jag även en komplett förteckning över samtliga karaktärer med en kortfattad beskrivning kring hur de ser ut och vilka de är. Liksom en komplett förteckning över alla orter och platser som finns i min värld Thiramaar.

Kanske viktigast av allt är den tydliga översikt över samtliga kapitel i mina olika romaner, innehållande uppgifter om kapitelnummer, rubrik, beskrivning om vad kapitlet handlar om samt uppgift om hur många sidor varje kapitel omfattar.

Kort och gott kan jag konstatera att Excel är ett ovärderligt program för att hålla ordning på mitt skrivande.

Publicerat den

Pensionär på riktigt!

Så har man alltså blivit pensionär på riktigt! Åtminstone sett till tidigare traditionell pensionsålder á 65 år! Jag har ju dock lyckligt kunnat klassa mig som pensionär i drygt ett år redan, och jag är väldigt tacksam att jag inte tvingades arbeta flera år även förbi de 65. Jag tillhör definitivt skaran som hävdar att jag nästan har mer att göra nu som pensionär, än jag någon haft tidigare. Måhända handlar det om att allt som är roligt att syssla med är lättare att ta sig an när man inte längre är begränsad av påtvingade arbetstider.

Självaste 65års-dagen firades i all enkelhet. Har inga stora anspråk på sådana begivenheter längre, så länge min kärlek finns vid min sida. Inledde dagen med en tur till den förträffliga lokalbutiken Tempo i Blentarp för att köpa dagens Ystad Allehanda, eftersom jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och få se det färdiga resultatet av reporterns besök här. Kvällen tillbringades på altanen med utsökt mat tillsammans med kärleken! Mer än så behövs inte! Vi har ett fint liv tillsammans!

Publicerat den

Ogda-medicinkvinnan som fortfarande lever (Hur allt började, del 9)

En liten detalj som löper genom alla mina berättelser om Thiramaar, är hur folk kommenterar varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns. Det går hela tiden ut på den förmodade tanken att hon nog fortfarande lever, trots att hon är väldigt gammal. Det här kom till första gången i den ursprungliga versionen av Gudarnas spira, då huvudkaraktärerna Kintara, Andor, Samus och Tobin första gången kommer till trollkarlen Cornizendo i hans bostad i det gamla uttjänta fyrtornet. Han ogillar att bli störd av främlingar, och manar dem att gå till medicinkvinnan Ogda. ”Jag tror nog hon lever fortfarande.” Eftersom ordningen sedermera blev ändrad, så att Eilaths hopp kom ut först, är det därmed också i den boken detta uttrycks första gången. Cornizendo säger till Elana; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.”
Efter mängder med redigeringar har kommentaren ändrats åtskilliga gånger, men på ett ganska tidigt stadie fastnade jag för det där lite småroliga i att låta detta upprepas, kanske inte varje gång, men ofta när medicinkvinnans namn nämns.  
Det har faktiskt till och med blivit så att jag har en idé till en kommande bok, som eventuellt kan heta ”Lever Ogda?”

Publicerat den

Unik dagbok (Min Skrivarhistoria, 4)

Fyrtioåtta år! Eller egentligen är det nog över femtio år! Mer än 2,5 miljoner ord! Räknat på det antal ord mina båda böcker Eilaths hopp och Gudarnas spira innehåller, skulle detta motsvara ungefär mer än 14 000 böcker! Det handlar om min dagbok!
Ja, jag vet att det finns de som resonerar ungefär – du är min själ inte klok – eller som en tidigare sambo som ansåg det helt meningslöst att skriva dagbok. Men hon fann det ändå väldigt intressant och spännande att sitta och smygläsa min dagbok.

Varför skriver jag dagbok? Det hela började, tror jag, kanske så tidigt som 1969 eller möjligen 1970. Då handlade det om små korta noteringar i en skrivbordskalender. Men från den 1 januari 1973 började jag skriva inledningsvis för hand på A4 linjerat papper. Lagom till julen 1976 fick jag ta över fars gamla Underwood skrivmaskin, och började direkt skriva dagboken på maskin. Kostade även på mig att ”renskriva” den tidigare upplagan på maskin. Året 1987 köpte jag en elektrisk skrivmaskin, och i början av 1990 fick jag min första dator. Och på den vägen är det.

I skrivbordskalendern handlade noteringarna mest om kortfattade texter, som redogjorde var jag varit eller vad jag gjort. När jag så småningom gick över till skrivmaskin utvecklades det hela till emellanåt lite längre utläggningar om dagens upplevelser. Sen har det bara växt. Sen många år tillbaka innehåller min dagbok inte enbart redogörelser för dagens händelser. Mycket tankar och funderingar. Ibland debatterande texter kring aktuella ämnen. Många ställningstaganden. I princip allt som känns viktigt för mig.
Under flera år då jag var ensamstående fungerade dagboken som ett utmärkt bollplank. Där kunde jag ”diskutera” allehanda vardagsproblem och funderingar, i avsaknad av den där vanliga diskussionsmöjligheten man annars förhoppningsvis har i en relation.
Utöver allt detta är dagboksskrivandet ett ypperligt forum för skrivträning. Jag tränar min skrivhastighet och jag tränar rättstavning, rättskrivning och korrekta formuleringar. Samtidigt som jag får utlopp för mitt skrivbehov.

Publicerat den

Varför det tog tjugosex år att få klart Gudarnas spira

Idén till Gudarnas spira kläcktes i ett samtal mellan mig och kompisen en snöig februarikväll 1994. På natten efter att han gått hem, satte jag mig och skrev de första sidorna. I november samma år var vi klara med det som kan kallas råmanus. Att det behövdes bearbetas var åtminstone jag helt införstådd med. Men det blev allt svårare att hitta tillfällen att skriva tillsammans. Allt oftare när vi sågs var han måttligt intresserad av att skapa berättelser och skriva. Tiden gick och jag försökte förmå honom att ge upp sin del i projektet. Men det var motvilligt, och det sköts hela tiden framåt. Jag hade allt svårare att fokusera och bruka allvar, så länge jag inte fick ensamrätt till manuset. Under flera år genomlevde jag dessutom något som lite förenklat kanske kan beskrivas som en personlig kris, som också inverkade negativt på skrivandet.
Jag hamnade så småningom efter flera år som ensamstående i en relation, som jag åtminstone inledningsvis trodde skulle kunna bli något bra. Men det hela fortlöpte mest som en form av kompisrelation, som bidrog till att skapa oordning i tillvaron, snarare än det lugn man skulle behöva för skrivandet.
Men under den här perioden fick jag dock till slut, elva år efter att vi inledde projektet, ta över det helt.
 Efter fyra år tog kompisrelationen slut, men jag gick ur askan rakt in i elden. En ny relation, där jag dumt nog blundade för varningssignalerna, och gick med på att bli sambo. Vilket snart visade sig var ett stort misstag.
Trots sambo var det en tillvaro mestadels i ensamhet, då hon tidigt de flesta kvällar försvann in i berusningens dimmor. Det skulle i och för sig kunna innebära utrymme att skriva i lugn och ro de sena kvällstimmarna. Men på grund av ständigt återkommande gräl och osämja, fanns det inte utrymme för någon skrivarinspiration. Åtminstone inte för någon humoristisk fantasy. Skulle möjligen kunna bli någon mordhistoria eller skräck, i så fall. Men det hör inte till mina områden, så det blev inte skrivit särskilt mycket under de åren heller.
Först sjutton år efter att första sidorna skrevs, vände allt! Men det tar vi i ett kommande avsnitt.