Efter Regntider

Några minuter in på den här dagen fullbordade jag det senaste korrekturarbetet med Regntider, på dagen exakt tretton månader efter att jag skrev de första raderna i denna bok. Med andra ord – det som ska vara tredje delen i serien Legender från Thiramaar är äntligen klar. Eller nåt! Nästa steg nu är att den ska iväg till testläsare. Därefter återstår att se hur mycket mer arbete jag har att göra. Och det ska bli verkligt spännande att få ta del av testläsarnas synpunkter.
Enligt min preliminärberäkning hamnar sidantalet på cirka 427.
Personligen känner jag att den här boken väl lever upp till samma nivå av humor som Eilaths hopp. Tror jag vågar påstå att de som gillat Eilaths hopp inte kommer att bli besvikna.

En närmare titt

Här är ett första utkast till omslag till Regntider, bok tre i serien Legender från Thiramaar. Nu blir det till att jobba på de olika detaljerna, och det här omslaget blir ett samarbete mellan oss båda. Närmast för min del är att skapa en lite udda talträngd fågel – en kracaastisk taltrast – som är trollkarlslärlingen Robias följeslagare.

Omslagstankar

Av någon anledning handlar våra samtal vid fika- eller matbordet väldigt ofta om skrivande. Eller andra frågor som på ett eller annat vis är relaterade till skrivandet. En hel del kreativitet har flödat vid dessa samtal, och många goda idéer har kommit till. Senaste var en diskussiom om omslaget till Regntider, min tredje del i serien Legender från Thiramaar. Jag har skapat en enkel variant som förslag till den, som jag har offentliggjort tidigare. Nu diskuterade vi lite hit och dit och kom fram till att det kanske på sätt och vis är lite för dystert. Den idé vi fastnade för nu är baserad på det inledande kapitlet i boken, som börjar hos kaldiniernas andliga övermagiker Ambarand! Say no more … Snezana gjorde en första skiss!

Skrivande, precis som vanligt – snart testläsning

Genomgående uppgifter den här veckan tycks handla om två saker! Skrivande – som vanligt, och fotoklubbens årsmöte! Det sistnämnda handlar om att försöka få till ett fungerande årsmöte i februari, trots Coronaeländet. Inte helt lätt då tanken är att försöka hantera det hela via ett webbformulär på Google. Problemet är att flera inblandade tycks tro att de inte behöver svara. Resultat – jag försöker hantera det hela själv, och upplever allt mer känslan att jag är en av få som försöker hålla klubben flytande. Ska dock tilläggas att andra halvan av styrelsen f n har giltigt skäl att inte delta i det här arbetet.
Skrivandet då? Tja, det är ju inget ovanligt egentligen. Skrivandet upptar större delen av min tid. För närvarande är det två manus som är högaktuella. En novell som ursprungligen kallats ”Förlorad” är i det närmaste färdigställd. Samtidigt är det en sista genomläsning av ”Regntider” som gäller innan den ska skickas till testläsare. Just den delen är oerhört spännande, eftersom det blir första gången någon ”utomstående” ska läsa och tycka till!
Medan ordens förtrollande värld fyller fredagskvällen, försöker jag samtidigt vänja mig vid resultatet av dagens tandläkarbesök, samtidigt som vi gemensamt gläds åt att vårt förlag Belvida Bell kan fakturera ytterligare en god intäkt för utfört arbete!

Från småskum och dryg till hjälpsam och sympatisk (Hur allt började, 5)

I den ursprungliga versionen av Eilaths hopp var K.F. eller Adric som han egentligen heter, och Alan Byhl två lite halvskumma tvivelaktiga figurer. Fram för allt K.F. (alltså Kaross-Fabrikörn) framställdes som en rik och ganska dryg figur. Det blev aldrig skrivet, men diskussionerna kompisen och jag hade handlade om att de båda vid något tillfälle framåt i boken skulle ta huvudpersonen Eilath till fånga. Exakt vad som sen skulle ske kom vi aldrig fram till. Det som blev skrivet medan vi fortfarande samarbetade med det manuset, var avsnittet när de närmar sig Matruriens huvudstad Maddoc. De samtalar om sina respektive verksamheter, men mycket mer än så händer inte. I den färdiga boken finns det avsnittet kvar, men har förändrats en del. I övrigt har ingen av de ursprungliga idéerna kring dessa båda karaktärer använts.
Alan är i boken en något disträ figur, mycket på grund av hans illa omtyckta kemikaliefabrik som förpestar luften i Maddoc, där han under många år inandats diverse tvivelaktiga kemiska substanser.
Adric har fått en betydligt trevligare roll som ödmjuk och sympatisk och förvisso rik man, som kommer att spela en väldigt stor roll för bokens huvudkaraktär.
Kort och gott har både Adric och Alan fått betydligt trevligare roller, än vad som var tänkt från början.