Nu när jag äntligen har kunnat lämna ”Idag kan det kvitta” till tryckeri, återvänder jag till Thiarien. Behöver verkligen försöka reda ut begreppen där nu med vad som händer med Ashas sten och allt elände den ställer till med bland korrupta trollkarlar och döende människor som aldrig tycks nå över till andra sidan. Allt för att dödsgudinnan Asha tycks ha förlorat sin förmåga. Så – jag sätter mig i Cornizendos tidsmaskin byggd av starkt zirkodiak och reser omedelbart till Thiariens andra stad Camyrlin. Få se om jag kan reda ut begreppen. Med andra ord – jag ska försöka arbeta vidare med Ashas sten (fjärde delen i Legender från Thiramaar)
Nu går vi i väntans tider. Vi har fyra böcker under tryckning!
Det handlar om fler exemplar av Regntider. Andra upplagan av Gudarnas spira liksom av Snezanas Av gudarna märkta. Dessutom äntligen min Idag kan det kvitta. Förväntad leverans vecka 37 eller 38!
Veckan som inleddes med att Nollan blev framdragen till köket, så vår nyinköpta spis äntligen kunde kopplas in, har trots allt varit ganska somrig. Varje kväll har vi kunnat avnjuta på altanen stundvis med en relativt kompakt ljudvägg av en rökhes granne som konstant skäller på sina hundar, någon som sågar ved medan någon annan klipper gräs med en allt för gammal gräsklippare. Men för övrigt har det varit ganska tyst och lugnt. Återstår att se om det kan bli några fler kvällar på altanen, eller om hösten tar över. Har varit på ännu ett behandlingsbesök i gamla hemkvarter i Malmö.
Annars är det ju inget ovanligt att vår tillvaro mest handlar om skrivande. Den här veckan dock mest av det där nödvändiga arbetet som krävs innan det skrivna blir till böcker. Fyra manus skulle förberedas för tryck. Viktigt att det skulle vara klart senast kommande fredag. Det sista arbetet blev klart idag söndag!
Och så har det här att vara exakt den man är, blivit definitivt uppfyllt den här veckan.
När vi korrekturläser varandras texter, åker de ju fram och tillbaka mellan oss. Varje gång sparas filen med ett nytt namn som består av mottagarens initialer, vilket till slut innebär att man har en mängd olika versioner av en och samma berättelse. Det här gäller i högsta grad mina memoarer, som åkt fram och tillbaka i en mängd olika versioner under drygt tio års tid. Idag kunde jag spara den filen med en helt annan ändelse i filnamnet – SLUTVERSION! I morgon påbörjar jag arbetet med att göra inlagan!
Har tillbringat hela dagen vid laptopen på altanen. Korrläsning för hela slanten, cirka 65 sidor. Arbetar för högtryck just nu, då vi har fyra böcker vi vill ha in till tryck innan månadsskiftet. Gäller att ligga i. Har dessutom några dagar bokade för andra engagemang den kommande veckan, så det är bra att få detta klart så snart som möjligt.
This is it! Ungefär så här kommer omslaget se ut till mina memoarer. Möjligen med någon mindre justering. För övrigt dröjer det inte länge till innan boken går till tryck.
Så är man där igen! Arbetet med ett manus är fullbordat, åtminstone i nuvarande skick, och lämnat vidare för korrekturläsning. Det är möjligt att jag får tillbaka det för fortsatt bearbetning. Men oavsett vilket hamnar jag åter igen i den där känslan av tomrum. Va fan ska jag göra nu?! Under veckor, månader och ibland år har man levt i den värld som det befintliga manuset handlar om. Oftast i mitt fall Thiramaar, där alla mina fantasyberättelser utspelar sig. Man lever i den världen, med sina karaktärer, och lämnar oftast bara lite tillfälligt för paus när man är hungrig eller behöver gå på toa. Eller för all del när man ska sova. Men då inträder ofta en lite alternativ parallell värld där historien till viss del fortsätter. Det märkliga är att jag faktiskt lite grann känner samma sak nu när jag har lämnat ifrån mig manuset till mina memoarer. Trots att den världen är högst verklig, känns det ändå som en annan värld jag just lämnat och återvänt till nutidsvärlden. Men jag tror att man samtidigt, hur tomt det än må kännas, ändå ska se det positivt. Det måste ju på något vis betyda att den värld jag beskriver i mina böcker, åtminstone för mig själv känns oerhört verklig. Känner mina läsare likadant, har jag lyckats. Bara att hoppas!
Medan himlen när solen nästan försvunnit bortom horisonten antar färgkombination som är förunderligt nära färgerna på omslaget till mina memoarer, tar jag tag i ännu en korrekturgenomgång av just mina memoarer. Jag ska inte skriva att det ”förhoppningsvis är den sista”, även om det är så jag känner. Men jag har trott så tidigare, och haft fel. Så vi får väl helt enkelt se hur det blir. I vanlig ordning har jag redan hittat en del textrader som behöver lite frisering. Extra spännande är ju faktiskt också att manuset även finns ute hos en testläsare just nu. Så det närmar sig onekligen den spännande dagen!
Nu är den senaste, och förhoppningsvis sista, genomgången av memoarerna klar. Nu ska Snezana läsa igenom och kritiskt granska en gång till. Om hon inte hittar något att korrigera, bör manuset därefter vara … svälj … klart! Definitivt klart! Den omfattar 56 932 sanningsenliga ord, vilket grovt räknat motsvara cirka 325 sidor i bokform.
Detta är den tredje delen i serien, jag har tyvärr inte läst de föregående delarna. Det har regnat i över två månader över Thiramaar. De börjar bli väldigt påfrestande, så trollkarlen Cornizendo får i uppdrag att göra något åt det envisa regnande. Han behöver därför kontakta regngudinnan, för att fråga vad som står på. I sin slitna trolldomsbok upptäcker han att mössen varit framme och förstört just den sidan. Han behöver därför göra en tidsresa till den tiden, då författaren till boken levde. Han räknar dock inte med att bli förälskad på kuppen. Det visar sig att boken inte är färdigskriven ännu, men han får besvärjelsen broderad på skjortan. Ska de äntligen lyckas stoppa det ihållande regnandet, och ska man även lyckas befria de bortrövad barnen, från Heborra.
Boken är skriven med en lättsam humor som jag gillar, men ändå blir det inte tramsigt. Den innehåller även väl avvägd allvar. I den här boken möter vi inte bara en helt ny värld med annorlunda platser, det finns också ett helt annorlunda folk. Kaldinierna kan tala med djuren, vilket är en väldigt trevlig egenhet, som jag blev lite avundsjuk på. Sedan räknar man ut tiden lite annorlunda också. Det finns också spännande gudar och gudinnor och drakar. Jag tyckte också om att författaren gav lite utrymme till Cornizendos mamma katt Olivia och hennes kattungar. Så gulligt. Jag blir imponerad av att man kan skapa en helt ny värld, som är väldigt trovärdigt beskriven. Det är nästan som om den finns på riktigt. Boken innehåller både spänning, romantik och magi. Slutet är jättefint och helt oväntat. Boken får ❤❤❤❤❤/5. Jag vill också passa på att tacka för Ogdas te blandning, det var riktigt gott.
Andie Lindskog 