Nu är skyltarna uppsatta inför söndagens Litteraturrunda på Klingavälsgården i Karups nygård.
Lätt att hitta – Följ vägen mellan Sövde och Blentarp och håll utkik efter skylten!
VÄLKOMNA!
Klart för Litteraturrundan 2023
Litteratturrundan 2023
Kom och hör när bland annat vi berättar om våra böcker!
Tonfiskris – nostalgisk mat
Dagens måltid var nostalgisk, och inspirerad av mitt skrivande.
I mitten av sjuttiotalet var det här en av våra vanliga måltider när jag och mina båda kompisar Emma och Hans-Olle (det var så jag kallade dem i Idag kan det kvitta) fixade våra lördagsmiddagar tillsammans. Perfekt anpassat till vår begränsade budget, och samtidigt ändå i all sin enkelhet väldigt gott. Tonfiskris! En maträtt som dessutom självklart kommer fram i min delvis självbiografiska roman Kalla mig Anna som jag arbetar för fullt med just nu.
Som sagt – väldigt enkel mat! Tonfisk, champinjoner, lök, vitlök, rostad lök, japansk soja, cevapcicikrydda och ris.
Ur Kalla mig Anna;
Det var lördag när de som vanligt satt vid Jannes blodröda matbord i köket.
”Som vanligt så jävla gott”, sa Robban och torkade sig med servetten runt munnen.
”Tonfiskris”, svarade Janne. ”Världens enklaste maträtt.”
”Enkelt om man kan sånt ja.”
”Det är bara lite ris som du blandar ner med tonfisk, svamp, skivade tomater och kanske lite lök i stekjärnet. Lite soya på det. Ja, just det … en halv flaska lättöl också. Sen är det klart.”
”Är det allt? Det är väldigt gott.”
Litteraturrundan 2023
Söndagen den 7 maj 2023 kl. 11-16 deltar vi på Litteraturrundan på Klingavälsgården i Karups nygård.
Kom och lyssna, och köp signerade böcker av oss!
Sommartid, fläckskräck, och research i gamla tiders Malmö
Vi gick in i veckan med sommartiden för ögonen! Sen har väl vädret kanske inte ansträngt sig nämnvärt för att förstärka den känslan. Men vi trivs ändå. Äntligen är ljuset med oss – May the light be with you – ja, jag vet, det var ”the force” … men jag kan väl få lov att fantisera lite …! I övrigt har det väl varit en vecka lite som alla andra. Färgat hår gav anledning till en skräckfylld stund efter en glimt i spegeln som gav den, lyckligtvis, felaktiga bilden av att jag drabbats av en snabbt växande cancerprick på bröstet. Men det var ju bara lite hårfärg.
Fick ytterligare respons på mina memoarer, från en av de som, åtminstone förr i tiden, känt mig bäst. I det viktigast av allt uppmuntrande ord, och likaså en bekräftelse på att min relation med föräldrarna varit känd inte bara för mig själv.
Behovet att röra lite mer på sig, fick ett skapligt utlopp med en promenad på drygt 1o km i Snogeholm, samma dag som jag varit på Vårdcentralen för ännu en spruta vars syfte är att dämpa och rentav stoppa den hormoniella påverkan i min kropp jag inte vill ha. Samma dag kom ett brev med remiss från Folktandvården till en efterlängtad behandling, som framöver förhoppningsvis kan ge mig mer anledning att le.
För övrigt har stor del av denna sommartidsvecka handlat om fortsatt arbete med Anna, vilket innebär ett utökat researcharbete kring Malmö under tidigt sjuttiotal. En tid där bland annat fars gamla foton kommit till användning, där jag till och med hittat en flygbild från 1971 över det område i Slottstaden som var mitt hem under åtta år mellan 1973 och 1981.
Och så har Idag kan det kvitta landat hos en recensent.
En fin recension – Idag kan det kvitta
Recension av Elin Westöö
I denna bok delger författaren Andie Lindskog sina memoarer. Andie berättar om sin uppväxt i ett hem där hen inte kände sig önskad eller älskad. Det är en uppväxt under 70-talets Sverige och Andie beskriver sitt sökande efter att växa upp, finna sig själv och även mycket om sitt sökande efter en meningsfull kärleksrelation.
Vändningen kommer senare i livet i mötet med sin nuvarande kärlek Snezana som också blir det som får Andie att öppna den väl stängda garderobsdörren. Inte många har vetat om att Andie är transperson utan det har mest varit något som dolts bakom en väl vaktad fasad.
Snezana får dock hen att berätta om stunder där Andies rätta jag kommit fram. En vän hjälpte Andie att våga uttrycka sig med smink och kläder. Hen beskriver också sökandet efter en gemenskap med andra transpersoner. Och det berör särskilt mycket hur bemötandet både i hbtqi-sammanhang och hos vårdmottagningar var för transpersoner under tiden 80- och 90-tal.
Det fanns ovilja att inkludera transpersoner. Och även bland andra transpersoner fanns krav på att vara på ett visst sätt. När Andie sökte hjälp via könsbekräftande vård under 90-talet avvisades detta då hen inte stämde med deras krav på hur en transkvinna skulle vara.
Det är viktig läsning och jag tycker det är värdefullt för mig som cis-person att läsa. Att lära mig om kampen som varit och fortfarande pågår för transpersoner att kunna vara sig själva, hitta en inkluderande gemenskap och även behandlas med värdighet då de söker vård. Det som ger stor glädje är att läsa om hur mötet med Snezana öppnade upp för Andie att dela med sig. Jag önskar varje hbtqia+person sådana stöttande personer i sin närhet. Att bli bemött på det viset är avgörande och så otroligt viktigt.
Jag tyckte mycket om att läsa boken och är tacksam över att få den som recensionsex. Jag ska också dela den vidare till vänner att låna och läsa. Det jag skulle kunna önskat av boken är att Andies minnen vad gäller sin könsidentitet genomsyrade berättelsen från början. Jag kunde som läsare uppleva att berättelsen hoppade lite väl mycket fram och tillbaka. Boken är dock som sagt en mycket läsvärd berättelse om sökandet efter frihet att va sig själv, efter att bli accepterad och älskad, och det berör verkligen!
Två år sen …
Idag är det precis två år sen jag var klar hos kuratorn!
Min självbiografiska bok ”Idag kan det kvitta” kan beställas direkt från mig. Givetvis signerat ex.
Just nu till rea-pris: 110 kr inkl. porto (gäller t o m 2023-03-31)
Kunde jag berätta?!
Den 16 september 2022 kom min självbiografiska bok – Idag kan det kvitta – ut, och med den även jag. Under en tid hade jag successivt valt att bli allt mer öppen i mina inlägg på min hemsida och Facebook, men i och med boken var det definitivt. Detta har blivit mitt sätt att lite försiktigt öppna och berätta. Efter att jag i så där drygt femtio år levt i en hemlig bubbla kände jag att jag inte längre varken ville eller orkade stanna kvar i den bubblan. Säkert finns det då de som funderar och undrar varför jag inte har berättat något tidigare. Med ett bristfälligt självförtroende och en djupt rotad känsla av att ingen, inte ens mina närmaste, skulle förstå eller acceptera, har ett avslöjande alltid känts orimligt! Kanske jag istället kunde vända på frågan, och undra varför ingen uppmuntrat mig att berätta. Det finns onekligen indikationer genom årens lopp på att åtminstone en del i min omgivning har haft aningar.
Nu med stöd av min stora kärlek och kanske den där kaxigheten som inträtt lite med åldern, kände jag att nu är det mitt liv som gäller. Är någon nyfiken går det bra att fråga. Inget är längre hemligt.
Ruuth, Lee … och jag!
I somras lyssnade min kärlek och jag på ljudboken ”Jag kom inte ut – jag blev mig själv” av Ann-Christine Ruuth. I dagarna har vi sett första avsnittet om ”Snickar-Björns” transition till Lee på TV4. Timingen känns onekligen läglig. I september förra året kom mina memoarer ut! Det som från början var tänkt mest som en personlig analys av mitt liv, blev efterhand till en uppriktig och öppen berättelse om vem jag är, och egentligen alltid varit. Den blev mitt sätt att ”komma ut”! Att det råkade ske inom ett inte allt för stort tidsspann mellan Ann-Christine Ruuths bok och dokumentären om ”Snickar-Björn” som blev Lee är rena tillfälligheter. Ändå – dessa båda kändisar har naturligtvis helt andra förutsättningar att berätta sin historia, och att uppnå omvärldens förståelse och kanske rentav uppskattning, än vad jag någonsin kan drömma om. De har och har haft helt andra förutsättningar än vad jag haft. Ändå är likheterna slående. Ett liv genom barndom, tonår och in i vuxenvärlden då man ständigt kämpat för att dölja och gömma vem man innerst inne är. En ständig plåga, och ett evigt smygande och rentav skådespeleri för att visa upp en person man egentligen aldrig varit. Ett ständigt vandrande i ett töcken av osäkerhet, och en rädsla för att aldrig våga ta steget fullt ut och leva det liv man egentligen alltid velat. Varför?! Vems liv är det egentligen man har levt? Inte mitt i alla fall. En påklistrad påtvingad roll som inte är jag.
Även om mitt liv inte sett ut som Ruuths eller Lees och även om jag aldrig haft samma förutsättningar eller utgångsläge som de, så känns alla symptomen igen. Och varför måste allt kring detta vara så tungt?! Oavsett vad jag går igenom, så är jag fortfarande samma person som jag varit i stort sett i hela mitt liv. Möjligen numera lite positivare och gladare.
Snart som e-bok
Det är självklart fortfarande möjligt att beställa ett signerat ex. av ”pappersboken” direkt från mig. (Pris inkl. porto 120 kr)
Andie Lindskog 