Ägnade denna första söndagskväll på fel sida om sommartiden åt genomgång av Kalla mig Anna. Förhoppningsvis också sista genomgången innan det roliga arbetet med att skapa inlaga och förbereda för tryck börjar. Lustigt hur den här romanen allt mer vuxit och kommit att få stor personlig betydelse. Men så är den ju en blandning av fiction och verklighet. Min verklighet. Parallellt med korrekturarbetet nu, försöker jag samtidigt tänka igenom vilka detaljer i berättelsen som jag vill poängtera lite extra. Har en tanke om att i slutet av boken lägga in en text som berättar lite om bakgrunden till den här berättelsen, men även lite fakta om de platser i Malmö som beskrivs i berättelsen och som faktiskt har funnits, eller finns, i verkligheten. Eller som de olika maträtterna som beskrivs från olika trivsamma stunder för romanens huvudkaraktärer, vilka är hämtade ur min egen erfarenhet. Tonfiskris, tonfisksallad eller kinagryta. ”Specialiteter” som följt med i livet och utvecklats efter hand. Det är ju så, att även om långt ifrån allt är sanningsenligt, så bygger ändå bokens huvudkaraktär till stor del på min egen person. Därmed är jag ständigt berörd av berättelsen.
Grå fredag, sett till vädret, och ännu en tur till Malmö och fina Elisabetkliniken trots att jag var där för bara två dar sen. En återbudstid jag valde att hoppa på. Behandling nummer fyrtiosju! En liten detalj de berättade för mig där, som gjorde mig extra stolt och glad … Min självbiografi Idag kan det kvitta ligger sen några månader i deras väntrum. En av deras kunder satt kvar i en timme efter behandling och läste min bok, och skulle dessutom komma en timme tidigare nästa behandlingstillfälle för att kunna läsa vidare.
Det blev även en tur till Sjöbo på eftermiddagen lite oplanerat, då vi också passade på att fika på Möllans Café. Jag har redan fått tillbaka mitt manus till Kalla mig Anna, så det är ju rätt självklart vad resten av denna kväll ska ägnas åt. Siktet är inställt på boken ska komma ut lagom till bokmässan i Lund. Och för att lite grann fira detta, tillagade jag vår gamla sjuttiotalsklassiker tonfiskris till middag idag och bjöd min fina kärlek på. (för de som inte vet – tonfiskris var något av en lördagsklassiker för mig och mina närmaste kompisar på sjuttiotalet, och jag har även använt receptet i Kalla mig Anna)
Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.
Halvvägs igenom september, månaden som av många betraktas som första höstmånaden. Själv har jag alltid varit lite nostalgisk och liksom klamrat mig fast vid sommaren, och därför alltid sett september som ytterligare en sommarmånad – typ sommarmånad light – men det här året har det ju faktiskt varit mer än light. Annars har det i vanlig ordning mest handlat om skrivande. I början av månaden var jag klar med råmanuset till min HBTQ-roman med viss verklighetsförankring Kalla mig Anna, och kunde också därmed påbörja första genomläsning och bearbetning av manuset. I nuläget har boken växt till cirka 238 sidor i bokform, och då har jag avverkat ungefär en fjärdedel av manuset.
När det gäller skrivandet, har vi även lämnat vårt gemensamma romanprojekt ur serien Det hände vid Skärsjön till tryck.
Vidare om skrivandet så är det ju så att när jag väl plöjt igenom manuset om Anna den här gången, är det åter dags att ta tag i Ashas sten. Alltså fjärde delen i min humoristiska fantasyserie Legender från Thiramaar.I samband med det är det också spännande att konstatera att jag faktiskt redan nu är inbokad till en föreläsning om drakarna i min värld Thiramaar, i maj nästa år!
Så har vi även råkat ut för en mindre skada på bilen, som gjorde att vi fick köra lånebil några dagar, och sommarkänslan i den här månaden lockade även till en liten stadsutflykt till Ystad. Och så dessutom minibokmässa, också det i Ystad, i arrangemang av Litteraturrundan.
För övrigt har september månad kommit att ha alldeles särskilt stor betydelse för mig när det gäller den delen av mitt liv som fram till den 16 september förra året var mer eller mindre hemlig för omvärlden. Men det var i september 1975 jag första gången blev varse min verklighet. Det var den 16 september för två år sen jag bytte förnamn. Det var som samma datum förra året som min självbiografiska bok Idag kan det kvittakom ut. Och den här månaden har jag dessutom tagit det tredje och sista avgörande steget i min personliga process. Återstår att se hur det går.
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Så var dag två på Malmö Pride i mål. Man kan tycka att det skulle bli segt att vara på plats med våra böcker på display framför oss i tio timmar. Men tiden går faktiskt ganska fort. Jag har min laptop med, och har tanken att utnyttja dötiden till att skriva lite. Men nästan varje gång jag kommer igång och skriva, blir jag avbruten av någon som är nyfiken på våra böcker. Med andra ord positiva avbrott. Även om det långt ifrån varje gång leder till bokförsäljning. Eftersom det förekommer diverse föreläsningar, går folkflödet i omgångar. Strax före och precis efter föreläsningarna, har vi flest intresserade kunder. Övrig tid är fylld av spännande möten med människor och organisationer som stödjer det vi står för. Den här dagen har vi haft intressanta och kreativa samtal med bland annat Page 28, Vänstern och Miljöpartiet. Dagens lunch intogs på Creperie Bretagne!
Första dagen på Malmö Pride avklarad. Eftersom vi var först på plats fick vi privilegiet att välja plats först. Väl etablerade tog vi en tur ner mot Södra Förstadsgatan, och sedan in på Triangelns köpcenter där jag skulle handla ryggsäck. Passade på att ta en ”extra frukost” med räkmacka hos Ambrosia café, innan vi intog vår plats på tredje våningen.
Resultatet från denna dag får vi helt klart beteckna som bra. Men trots Pride så är det så här långt fantasy-böckerna som gått bäst.
Utöver bokförsäljningen så är en stor behållning alla möten med alla trevliga och spännande människor.
Möt oss på Malmö Pride – vi signerar och säljer böcker och bokmärken. Tider: Onsdag 13:00 – Pride House Öppnar. Utställarområdet öppet till 20:00 Torsdag och Fredag 10:00-20:00 utställarområdet öppet
Andie Lindskog 