Etikett: Idag kan det kvitta

Doften eller som jag upplevde det, stanken, när mor kokte leverkorv sökte sig upp för trappan och trängde sig obönhörligt in i mitt rum. Det var då man visste att det lackade mot jul.
Första advent närmade sig och jag skulle åter få sätta upp den där ljuslyktan i kulörta pappsidor och en sju watts glödlampa i mitt fönster. I sådär fem eller sex veckor framöver skulle jag få trivas i det där behagliga ljuset den gav och kunna slå mig ner i min fladdermusfåtölj och läsa ännu en bok om tvillingdeckarna och den överintelligente kusinen Hubert, eller någon av Fem-böckerna.
Men det var inte någon beständig frid. Snart skulle man tvingas med i kyrkan eftersom syrran tvunget skulle delta i årets luciatåg. Jag såg min närvaro där som helt onödig, och jag hade haft det betydligt trivsammare hemma. Men mor och jag hade inte samma uppfattning i den frågan.
”Måste jag följa med?” undrade jag klagande.
”Ja, det måste du”, svarade mor skarpt.
”Men det är ju tradigt.”
”Nä, det är det visst inte. Lucia är en fin tradition.”
”Jaså.”

Jag hade alltid svårt att riktigt se tjusningen med alla de där figurerna klädda i vita särkar med en massa ljus, sjungandes obegripliga texter om gård och stuva eller den där märklige Staffan och hans fem fålar. Att sen mor blev arg när jag ville försöka lätta upp den i mitt tycke tungsinta stämningen i kyrkan genom att hala upp mitt munspel och försöka mig på en munter melodi, förstod jag heller inte. Hon nöp mig hårt i armen, som så många gånger förr,  och beordrade mig strängt att stoppa ner munspelet och vara tyst.
Sen fick jag mig en åthutning när vi kommit hem också.
”Det var du som ville att jag skulle följa med”, klagade jag.
Så min motvilligt inställda munspelskonsert tillsammans med det tillfälle då min syster satte sig på min gitarr som för tillfället låg i fladdermusfåtöljen, blev nådastöten för min musikaliska karriär.

Men det där med Lucia var alltid något jag hade lite svårt att förstå. Lätt för syrran som fick vara tärna och ibland till och med självaste Lucia med ljus i hand eller i krona på huvudet. Med levande ljus och inte en brandsläckare inom rimligt avstånd i lokalen. Bara en våt handduk som kronan fick vila på. Hur vågade man?
Men skulle jag vara med fick det bli som stjärngosse! Hur kul är det att gå omkring med en dumstrut på huvudet!? Tomte gick heller inte an. Fanns alltid någon annan som hann före till den rollen. Tror säkert jag kunde platsat som Lucia. Man var ju långhårig på sextiotalet. Åtminstone så länge inte morfar hann fram och mot min vilja klippte mitt hår i en märklig kompromisslösning, med lång lugg och snaggad nacke. Att protestera gick ju heller inte an. Han var ju förutom byggmästare i byn även frisör! Så han kunde sin sak. Minsann. Men det var ju som det var på sextiotalet. Vuxenvärlden hade i allmänhet inte samma uppfattning som oss unga i den frågan.
”Pågar ska inte ha långt hår!” slog morfar fast.
”Ja men kolla på Beatles.”
”Ja, men de är ju musiker. Det är ju inte du, eller hur?”
”Nä, och vems fel är det?”

Inför den stundande julen hade man ju viktiga saker att göra. Önskelistan skulle skrivas. Gällde att formulera sig väl också, så att mor… eller ja… tomten begrep vad man menade. Det gjorde hon … han sällan.

Någon dag innan självaste julafton fick vi pynta lite mer. En egen så kallad gran i form av lite granris i en stor vas med vatten blev det. Sen var det fritt att dekorera med kulor och glitter. Det vill säga gamla avlagda julgransprydnader som mor hade tröttnat på. Fanns dock inte så värst mycket att välja på, eftersom hon gärna fyllde den riktiga granen med alldeles för mycket pynt, och ogärna släppte ifrån sig något. Det hon släppte var syrran oftast först på. Så det pynt jag fick tillgång till var mest slitet på gränsen till färdigt att kastas.

Nu infann sig också en tid av lite förväntansfull tillvaro. Julklapparna låg gömda i mors och fars garderob, men där måste man nog ge mor en liten eloge. Hon såg alltid till att slå in paketen väl och det var oftast omöjligt att gissa sig till vad som fanns i dem. Spelade ingen roll hur mycket man än klämde och kände på paketen. Förutom när jag blivit tonåring och julklapparna mest bestod av skivor och en och annan skjorta.

Så småningom blev det dags för julgodis. Den där osen av leverkorv hade till slut lämnat huset, och ersattes av ljuvlig förförisk doft av nykokt knäck och annat smaskigt. Allt det där som man sen sprang och nallade av ur skafferiet varje tidig morgon innan mor orkat sig upp ur sängen och kunde hålla ögonen på vad som hände i köket. Jag tog med försiktighet för att i möjligaste mån undgå upptäckt. Några få knäck, och en och annan tunn skiva marsipanbröd. Mer vågade jag inte. Ett år fanns ett halvt kilo nougat i skafferiet, och det var ju verkligen godis. En tunt skuren kant märker hon säkert inte. Eller ja, jag tar en liten bit till. Den är ju stor så det kan väl inte märkas. Det var verkligen gott. Tror jag tar en bit till. Efter att ha satt i mig nästan halva paketet fick jag nog mitt straff utan att mor behövde agera. Det dröjde väldigt många år innan jag alls kunde tänka mig att äta nougat igen.
Men jag vet egentligen inte riktigt vad hon använde den till, för jag har inget minne av något hemlagat godis som innehöll nougat. Ha… hon visste kanske inte hur man gör!

Lille Julafton fick en speciell betydelse. Det var då vi faktiskt hade ett eget familjärt julfirande med julmat, som för min del som otroligt kräsen unge bestod av grillkorv och pommes frites, eftersom till och med mor insåg att jag troligen skulle svälta annars vid det dignande julbordet. Hade ingen förståelse alls för det där med skinka, sill, sylta eller vad annat de nu fick för sig att duka fram. Det dröjde ganska långt upp i vuxen ålder innan jag började uppskatta riktig julmat.
Efter maten hade vi vår egen lilla extra julklappsutdelning. Vi hade både Lucia och tomte, och det var naturligtvis syrran som fick klä sig vitklädd med ljus i hår. Själv dolde jag ansiktet i en varm tomtemask, och så lussade och tomtade vi för mor och far. Medan jag svettades innanför masken och helst bara ville få det överstökat så snabbt som möjligt för att få tillgång till de få julklappar som delades ut lite i förskott denna dag.

Äntligen var det julafton.
Först en tur till farmor, för rättvisans skull. Men det blev aldrig mer än någon timme, och aldrig något julfirande med kusinerna på fars sida. Vet egentligen inte varför.
Lite fika med pepparkakor och de där klassiska mandelskorporna, och eftersom man var för liten för att dricka kaffe fick det bli julmust. En dryck jag egentligen aldrig riktigt förlikade mig med. Vid juletid var det förvisso den enda läsk man fick.
Besöket hos farmor var mest en plåga. Hon var ju snäll och omtänksam, men för en liten halvvild unge fanns det inte mycket kul att göra där. Jag ville ju bara åka vidare till mormor och morfar på Solhäll. Det var ju där allt roligt och spännande hände.
Hemma fungerade det nästan aldrig att ha kompisar hemma. Det blev mest pinsamt. De flesta blev ivägkörda av mor. Varför?! Ja, säg det. Hon hade synpunkter om allt och alla. Hon klagade över att vi förde liv och det skulle vara tyst.
På Solhäll var allt mycket friare, och tillsammans med min ett år äldre kusin fanns det utrymme för så mycket fantasi.
Julafton hos mormor och morfar hade ett ganska tydligt fastlagt program.
Först kaffe och kakor. För oss barn var det åter igen julmust! Mormor sa alltid att det var ju samma som Coca cola. Det var också lönlöst att invända att det faktiskt bara var färgen som var samma som Coca Cola. Samma sak var det till påsk, men då hade ju drycken ett annat namn.
Det var lite olika hembakta kakor, och pepparkakor som man alltid skulle trycka sönder i handflatan. Blev det tre delar fick man önska sig något. Påhitt javisst. Oavsett vilket blev mina önskningar aldrig uppfyllda!
Sen var det de där ljuvliga mandelmusslorna med vispgrädde och jordgubbssylt som mormor alltid serverade till julfikan.
”Nu tar du bara en”, sa mor strängt.
Men när det var dags att duka av bordet, räckte mormor fatet till mig.
”Du tycker ju om de här. Ta du en till!”
Jag mötte och läste mors blick, och visste mycket väl att hon ville säga nej. Men hon vågade inte eftersom hon hade lika stor respekt för sin mor som hon ansåg att jag skulle ha för henne. Jag tyckte om mormor.
Det var alltid en viss tidspress med det här eftermiddagskaffet. Snart började ju Kalle Anka på tv. Att det var ett så pass viktigt inslag på julafton är antagligen för dagens barn ganska obegripligt. Ja, förutom för alla de som idag med tvivelaktig politisk agenda tjatar om att de absolut vill behålla Kalle Ankas jul.
På den tiden var detta med undantag av några få tjeckiska kortfilmer under årets gång, de enda animerade filmer som visades på tv.
Så snart Benjamin Syrsa sjungit sista raden i ”Ser du stjärnan i det blå” knackade jultomten på dörren. Hans tajming var alltid perfekt!
Tomtens besök på julafton var självklart för oss barn alltid den absoluta höjdpunkten, även när vi blivit gamla nog att förstå att det egentligen var morbror Allan som gömde sig bakom den slitna tomtemasken. Och det var inte enbart julklapparna som gjorde hans besök till en höjdpunkt.
Han la alltid ner en hel del förberedande arbete inför sin tomteroll, och det var ett utsökt och annorlunda skådespeleri han bjöd på. Förutom att han och moster alltid haft en alldeles särskild plats i mitt hjärta, är han som vår alldeles egna tomte något som fyller minnet med värme.
Efter hand la vi också märke till hur morbror Allan lite diskret lämnade rummet lite innan sista julhälsningen dök upp i Kalle Ankas jul. Man började förstå varför.

Julklapparna då!? Var de bra?
Lite svårt att säga om mor egentligen var helt medveten om vad hon handlade.
Ett år önskade jag en elektrisk bilbana. Jag fick ett Formula 1 sällskapsspel från Alga. Ärligt talat vet jag inte om det var roligt eller spännande. De där instrumentpanelerna i papp som hörde till spelet, med mätare i plast där man själv kunde ställa in önskad hastighet var rätt fräcka. Men jag fick aldrig någon klarhet i vilken funktion de hade. Undrar fortfarande om det spelet var roligt.
Jag kan förstå om en elektrisk bilbana kanske var en lite väl dyr julklapp, men man kunde kanske tänkt ut ett bättre alternativ. Det fanns ett antal betydligt billigare förslag på min önskelista, som exempelvis någon Corgi Toys-bil. Till och med något mjukt paket med strumpor eller kalsonger hade varit roligare än ett sällskapsspel som ingen ändå ville spela med mig.
Djupt imponerad av mina kusiners fantastiska järnvägsanläggning önskade jag mig ett år en grundsats för modelljärnväg. Närde en dröm att kunna bygga upp en lika häftig anläggning själv. Jag fick ett lok som gick på batteri som tog slut efter två varv på rälsen vilken räckte till en liten ringformad bana. Far hade heller aldrig tid eller lust att vara behjälplig i något byggande.
Något år tidigare när Mary Poppins var aktuell på bio, fick jag ett sällskapsspel baserat på den filmen. Men det var ju just det med sällskapsspel! Man måste vara minst två för att kunna spela, det hörs ju på själva namnet. Varken syrran eller mina föräldrar hade lust eller tid. Jag fick aldrig klart för mig exakt vad det spelet gick ut på heller.
Ett annat år fick jag ett labyrintspel! Äntligen hade de ändå fattat! Äntligen ett spel jag kunde spela ensam.
Julklapparna blev dock lite bättre när man började komma upp i åren strax över tio, och Lp-skivor och fräcka skjortor stod högst på önskelistan.
Nu kan man kanske fundera över om jag var en sådan där otacksam unge som inte hade vett att uppskatta föräldrarnas ansträngningar med att hitta passande julklappar. Kanske, kanske inte. Men min far kan nog inte hållas ansvarig i det här fallet. Det enda han bidrog med var sin del av ekonomin. Det var helt och hållet mor som ansvarade för inköpen av julklappar. Och om jag var otacksam var jag i så fall ärftligt belastad. Jag kan inte minnas en enda jul som jag inte hört mors klagovisa över fars val av julklapp till henne.
Det handlade alltid om någon hushållsmaskin som han tyckte hon behövde. Han fick dem till ett bra pris hos sin svåger som hade butik i byn där far själv en gång vuxit upp.
Att hon sedan alltid fick någon dyrbar present från Guldfynd när de firade bröllopsdag på nyårsafton fanns liksom inte riktigt med i hennes tankar.
Ett år fick ändå fars julklapp henne att tappa målföret för en stund.
I vanlig ordning just som tomten tackade för sig och skulle bege sig vidare, kom han tillbaka in med ett paket i lite större format som inte fick plats i hans säck och heller inte under granen. Mors min visade tydligt hennes förutfattade åsikt att det naturligtvis handlade om ännu en hushållsmaskin till samlingen. Den stora skillnaden den här gången var att någonting rörde på sig i paketet. Tomten satte ner det på bordet framför mor, vände det försiktigt och i samma stund lyftes julklappspapperet en aning och ett nyfiket och lite förskrämt taxhuvud kikade ut ur paketen.

När tiden kom då vi barn hade flyttat hemifrån, blev jularna efter hand allt mer komplicerade.
Några år efter att mormor och morfar lämnat oss, fortsatte vi ändå att fira jul på Solhäll. Det var stressigt!
Det var kaffe klockan två. Kalle Anka klockan tre. Besök av jultomten omedelbart efter det. Så snart tomten lämnat huset, rafsade man ihop sina respektive julklappar, tackade för sig och for vidare. Det är klart det som är problemet när barn växer upp, gifter sig och får barn och … ja, ni fattar.

Visst fanns det mycket kring barndomsjularna som var mysigt och roligt. Inte minst var man ju ledig från skolan. Jag läste aldrig så många böcker som just veckorna före och efter jul. Sen julmaten – grillkorv med pommes frites var ju gott.

Att vara på Solhäll hos mormor och morfar var alltid något speciellt, inte enbart till jul. Och sen morbror som jultomte – det var i en klass för sig.

Idag är julen betydligt lugnare. Några dagars avkoppling hos det som blivit min familj med god julmat där jag numera uppskattar det allra mesta, julklappsspel och sedan en hel kväll bland folk som älskar sällskapsspel.