Böcker som böcker!

Självklart är det så att varje handlare, oavsett branch, själv väljer och bestämmer vilka produkter de vill ta in i sin försäljning. Och självklart gäller det även för idéella verksamheter. Men om man som vi har minst fyra böcker som sorterar in under en särskild genre, vore det minsta man kunde begära av en idéell bokhandel som är helt inriktad på att sälja böcker inom just den genren, att de åtminstone lyssnar på vad vi kan erbjuda.

Jag har svårt att svälja när man tar emot böckerna från oss, stoppar dem i en kasse och gömmer undan på någon hylla. Med hänvisning att ansvarig inköpare kommer att höra av sig till oss! Vilket inte sker. Tiden går, vi påminner flera gånger, och till slut efter mer än ett halvt år får vi hämta hem böckerna.

Ingen har över huvud taget ansträngt sig att ens fråga oss vilken form av deal vi tänkt oss. Hur leveranser ska ske. Ingenting har man gjort. Men den kanske mest patetiska ursäkten var nog ändå när man säger att det inte finns plats på hyllorna i butiken! Vad?! På plats i butiken kunde jag se flera luckor i hyllorna där våra böcker skulle kunna få plats!

Tyvärr känns det nog mer som att denna specialinriktade verksamhet, främst är inriktad på vissa av de aktiva deltagarnas egna böcker! Det känns i allra högsta grad mest som en sluten organisation för inbördes beundran!
(”Vi vill inte ha dig med i vårt lag” – citat från min roman ”Kalla mig Anna”, sid 28)

Då, nu och framåt!

På plats i god tid som vanligt, så det blev utrymme för en kort promenad. Eller, det kunde blivit lite längre, om det inte hade blåst så förbaskat kallt. Kan hoppas på lite behagligare väder nästa gång. Fast det på kartan ser ut lite som att jag gått på vatten. Men det var ändå roligt att återse ytterligare ett område jag tillbringat många arbetstimmar på i mitt liv. Skeppsbron där bland annat tobaksaffären jag på den tiden frekventerade ganska ofta. Stormgatan där Postens paketexpedition låg på 70-talet, liksom det fik vi brukade handla bullar till frukosten på Skånska Cementgjuteriets vaktmästeri. Kolgahuset och Öresundshuset varifrån jag idag från översta våningen kunde beskåda min gamla arbetsplats på Utställningsgatan, Plast & Papper, som numer är en parkeringsplats. Kunde också förundrat notera att den enkla lunchrestaurangen på Hans Michelsens gata fortfarande finns kvar. Där man ofta åt lunch med Rikskuponger på åttiotalet.  

Om min medverkan i boken Transvoices

Eländet med namnval!

Redan i början av nittiotalet var jag inne på det här med namnbyte! Jag ville byta mitt födelsenamn mot ett könsneutralt namn! Man kunde begära ut en lista över sådana namn från folkbokföringen. Men namnen i den listan då var måttligt intressanta. Ett tag lutade jag åt Annika, som enligt den listan skulle vara könsneutralt. Vilket förvisso känns lite märkligt! I vilket fall gjorde jag ingenting åt namnvalet då. Men idag önskar jag faktiskt att namnet ANDIE hade funnits med i listan, och att jag hade valt att ansöka om det redan då. Nu blev det istället först under 2021 jag ansökte, och fick det beviljat. Från den 16 september 2021 är det ANDIE LINDSKOG som är mitt officiella namn! Allt annat är fel! Men det finns fortfarande ett stort problem med detta! Nämligen det faktum att jag hunnit ge ut tre böcker i min serie Legender från Thiramaar under mitt gamla namn! Det skapar förvirring i all registrering av utgivna böcker. Men nu har jag bestämt mig! Från och med nu ändras all information om mitt författarnamn till Andie Lindskog. Att det fortfarande står Per Lindskog på mina tre första fantasyromaner under överskådlig tid får jag leva med. Men allt jag skrivit sen tidernas begynnelse är under namnet Andie Lindskog! Något annat existerar inte!

Julerbjudande!

Julerbjudande!
Min självbiografiska berättelse – Endast 110 Skr – frakten bjuder jag på.
Signerad, packad och klar för leverans före jul, om du beställer SENAST den 17 december 2023.

Beställ via e-post – BelvidaBell@outlook.com

Flygtur till Elisabetkliniken, synlig bok och en kopp kaffe

En gråmulen typisk novemberdag med ännu en tur till Slottstaden. Som vanligt ser promenaden från bilen till Elisabetkliniken mest ut som en flygtur med en överförfriskad mås, eller nåt. Fick sitta och vänta en stund idag, så det blev en kopp kaffe och några chokladbitar. För en kort stund hade jag dessutom sällskap av en dam som också hade reserverad tid. Hon läste baksidestexten på min bok, som sen juni i år ligger prydligt på bordet i väntrummet tillsammans med några andra skrifter. Ganska snart var det hennes tur att komma in på behandling, så jag hann aldrig berätta för henne att jag känner författaren. Det här var min fyrtioåttonde behandling, och det har just kommit besked om godkännande för ytterligare fem omgångar. Tar det i lite mindre portioner nu, och förhoppningsvis är vi snart i mål.

Brottstycken ur min ungdom med en portion av fiction!

Ägnade denna första söndagskväll på fel sida om sommartiden åt genomgång av Kalla mig Anna. Förhoppningsvis också sista genomgången innan det roliga arbetet med att skapa inlaga och förbereda för tryck börjar. Lustigt hur den här romanen allt mer vuxit och kommit att få stor personlig betydelse. Men så är den ju en blandning av fiction och verklighet. Min verklighet. Parallellt med korrekturarbetet nu, försöker jag samtidigt tänka igenom vilka detaljer i berättelsen som jag vill poängtera lite extra. Har en tanke om att i slutet av boken lägga in en text som berättar lite om bakgrunden till den här berättelsen, men även lite fakta om de platser i Malmö som beskrivs i berättelsen och som faktiskt har funnits, eller finns, i verkligheten. Eller som de olika maträtterna som beskrivs från olika trivsamma stunder för romanens huvudkaraktärer, vilka är hämtade ur min egen erfarenhet. Tonfiskris, tonfisksallad eller kinagryta. ”Specialiteter” som följt med i livet och utvecklats efter hand. Det är ju så, att även om långt ifrån allt är sanningsenligt, så bygger ändå bokens huvudkaraktär till stor del på min egen person. Därmed är jag ständigt berörd av berättelsen.

An (ordinary) day in my life!

Grå fredag, sett till vädret, och ännu en tur till Malmö och fina Elisabetkliniken trots att jag var där för bara två dar sen. En återbudstid jag valde att hoppa på. Behandling nummer fyrtiosju! En liten detalj de berättade för mig där, som gjorde mig extra stolt och glad … Min självbiografi Idag kan det kvitta ligger sen några månader i deras väntrum. En av deras kunder satt kvar i en timme efter behandling och läste min bok, och skulle dessutom komma en timme tidigare nästa behandlingstillfälle för att kunna läsa vidare.

Det blev även en tur till Sjöbo på eftermiddagen lite oplanerat, då vi också passade på att fika på Möllans Café.
Jag har redan fått tillbaka mitt manus till Kalla mig Anna, så det är ju rätt självklart vad resten av denna kväll ska ägnas åt. Siktet är inställt på boken ska komma ut lagom till bokmässan i Lund. Och för att lite grann fira detta, tillagade jag vår gamla sjuttiotalsklassiker tonfiskris till middag idag och bjöd min fina kärlek på.
(för de som inte vet – tonfiskris var något av en lördagsklassiker för mig och mina närmaste kompisar på sjuttiotalet, och jag har även använt receptet i Kalla mig Anna)

Femtio år från barndomshemmet

Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.

September så här långt

Halvvägs igenom september, månaden som av många betraktas som första höstmånaden. Själv har jag alltid varit lite nostalgisk och liksom klamrat mig fast vid sommaren, och därför alltid sett september som ytterligare en sommarmånad – typ sommarmånad light – men det här året har det ju faktiskt varit mer än light. Annars har det i vanlig ordning mest handlat om skrivande. I början av månaden var jag klar med råmanuset till min HBTQ-roman med viss verklighetsförankring Kalla mig Anna, och kunde också därmed påbörja första genomläsning och bearbetning av manuset. I nuläget har boken växt till cirka 238 sidor i bokform, och då har jag avverkat ungefär en fjärdedel av manuset.

När det gäller skrivandet, har vi även lämnat vårt gemensamma romanprojekt ur serien Det hände vid Skärsjön till tryck.

Vidare om skrivandet så är det ju så att när jag väl plöjt igenom manuset om Anna den här gången, är det åter dags att ta tag i Ashas sten. Alltså fjärde delen i min humoristiska fantasyserie Legender från Thiramaar. I samband med det är det också spännande att konstatera att jag faktiskt redan nu är inbokad till en föreläsning om drakarna i min värld Thiramaar, i maj nästa år!

Så har vi även råkat ut för en mindre skada på bilen, som gjorde att vi fick köra lånebil några dagar, och sommarkänslan i den här månaden lockade även till en liten stadsutflykt till Ystad. Och så dessutom minibokmässa, också det i Ystad, i arrangemang av Litteraturrundan.

För övrigt har september månad kommit att ha alldeles särskilt stor betydelse för mig när det gäller den delen av mitt liv som fram till den 16 september förra året var mer eller mindre hemlig för omvärlden. Men det var i september 1975 jag första gången blev varse min verklighet. Det var den 16 september för två år sen jag bytte förnamn. Det var som samma datum förra året som min självbiografiska bok Idag kan det kvitta kom ut. Och den här månaden har jag dessutom tagit det tredje och sista avgörande steget i min personliga process. Återstår att se hur det går.