I hela mitt liv har jag anpassat mig och följt minsta motståndets lag, och därmed i allt för stor utsträckning anpassat mitt leverne till familj och vänner, och det jag trott var vad som förväntades av mig. Men sen kanske tio års tid tillbaka är det annat som gäller. Numera är det min och min kärleks väg som gäller. Utan undantag. Nu väljer vi enbart det som är bäst för oss. Att det kan innebära en och annan bränd bro på vägen, får vi antagligen leva med.
Enligt min planeringskalender har de senaste två veckorna varit ganska händelselösa, med några få undantag. Men den visar å andra sidan bara sådant som är inplanerat, och i det avseendet har det enbart förekommit tre händelser. Men det har varit ganska stor aktivitet utöver vad kalendern berättar.
Har arbetat med och blivit klar med inlagan till Regntider, och likaså en reklambroschyr att använda när vi framöver skickar beställda böcker till de som köper böcker i serien Legender från Thiramaar, med en komplett karta över länderna. Även bokens omslag är helt klart, och den här gången har jag faktiskt själv gjort bilden, fast ändå med en del assistans av Snezana.
Apropå bilder har vi även skickat in våra bidrag till årets upplaga av fototävlingen Närkampen, som vi kör i samarbete mellan Sjöbo, Ystads och Österlens fotoklubb.
Precis som vanligt har jag haft mina omgångar med extra känning av nackbesvären, som en liten påminnelse om varför jag gick i pension ett år tidigare. Men med rätt medicinering blir situationen ändå bra. Den effekten upplever jag även på det mentala planet. Rätt medicinering är synnerligen välgörande.
Väntar sedan två månader tillbaka på ett besked från Skatteverket, eller Folkbokföringen noga räknat, och kan konstatera att svenska myndigheter fortfarande är betongklumpar.
Skrivandet har åter lett in mig på en del nostalgiska minnen, den här gången från tidigt åttiotal och den tecknings- och målarkurs jag gick på tillsammans med min mor i början av åttiotalet. Men nostalgin i det här fallet var inte i första hand av positiv karaktär.
Mot slutet av den senaste veckan har det bokstavligt blåst friska fläktar, då vi äntligen fått levererat en hel köksfläkt, till skillnad från föregående som kom i bitar i en bristfällig förpackning.
Så har vi fått utökat vår vänskapskrets med nya vänner som medger umgänge med fullständig frihet.
För övrigt har det som vanligt handlat om skrivande, inte minst av memoarerna men även här mot veckoslutet har jag påbörjat en fantasynovell baserad på min ”egen” värld Thiramaar. En del hemsidesarbete har det också blivit, främst till kunder, och jag har konstaterat att priset för det uppdraget nog behöver höjas.
Negativt är att det under de senaste två veckorna onekligen känts som om hösten gör sin entré lite för tidigt. Inte en enda kväll har vi kunnat sitta på altanen. Kanske det kan bli lite ändring på det den kommande veckan.
Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.
Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.
Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.
Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.
Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.
”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”
Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!
Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.
När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn, Vladimir Kamendy.
Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida.
Fredag den 7 oktober 1955.
På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade.
Släppt satsen!
Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med.
När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!
Förutom att jag finner oerhört stort nöje i att skriva, ger det också en extra stor tillfredsställelse i all research man behöver ägna sig åt. Man lär sig hela tiden nytt, när man söker på nätet efter information om diverse, både små och stora, detaljer i ens berättelse. Apropå min memoarer som jag arbetar med för tillfället, har jag exempelvis sökt information om märgelgravar. I min berättelse är det bara en liten detalj, men allt är viktigt att ha klart underbyggda fakta kring.
Kort och gott lär man sig hela tiden något nytt.
Förra veckan var extra betydelsefull, då vi firade tio år av kärleksfullt, konstruktivt och innerligt inspirerande liv tillsammans. Även den här veckan har varit särdeles betydelsefull.
Har varit på ett möte som kommer att få stor betydelse för min framtid. Haft ett möte som ska leda till lite positiv uppmärksamhet kring mina böcker. Dessutom har vi äntligen fått ett acceptabelt avslut på det misslyckade samarbetet vi inledde för två år sen.
För övrigt har veckan handlat om skrivande som vanligt, mest på mina memoarer, lite logiskt med tanke på en del av veckans händelser. Men det har även handlat lite extra om bilder. Har fått möjlighet att föreviga en söt rådjursunge på nära håll, och har även valt ut och skickat in bilder till några fototävlingar, samt även förberett bilder till en sommarutställning.
Och så har vi ju firat midsommar, med för oss den numera obligatoriska matjestårtan och filmmaraton på altanen. Ja, vi har ett fint liv tillsammans.
Det här blev en osedvanligt bra dag! Har äntligen, efter nästan trettio år, fått min vilja igenom. Denna dag har även omfattat samtal med reporter från vår bästa lokala morgontidning. Och som kronan på verket har vi nu, äntligen, fått den slutliga delen i förlikningen med det förlag som från början lovade guld men efterhand enbart blev krävande för att så småningom se vårt legitima krav på ersättning som ett hot.
Så det finns all anledning att fira en kväll som denna.
Nu när arbetet med Regntider för tillfället är ”ur mina händer” passar jag på att arbeta vidare med memoarerna, och dess nya upplägg. Det går lite långsamt, men å andra sidan tror jag det är klokt att ”skynda långsamt”. Upplägget så som det är tänkt nu, handlar om att bygga berättelsen på min tidigaste version av memoarerna, som faktiskt är i stort sett komplett. Problemet med den versionen är att den är strikt kronologisk och åtminstone bitvis kanske lite tråkigt berättad. Nu använder jag istället den som underlag och skriver en mer ”färglagd” version. Den här blir garanterat mer färgstark. Sen kan man alltid fråga sig hur intressant memoarer skrivna av undertecknad egentligen kan vara. Tja, de som känner mig på riktigt, kan nog intyga att det visst är en intressant berättelse. De som inte känner mig så väl, kan antagligen förvånas. Eller nåt!
En vecka med stigande värme har nått sitt slut, vilket fört det positiva med sig att vi kunnat tillbringa ganska mycket tid på altanen. Såväl med skrivande som även grillkvällar. Passande avslut på en sådan vecka är ju naturligtvis även frukost på altanen. Allt i en välgörande frihet!
Annars har den här veckan handlat en hel del om diverse administrativa uppgifter, såsom kontakt med Förlagssystem för upprättande av konto, kontakt med Bokinfo, kontakt med banken för anskaffande av bankgiro. Det arbetet kröntes på söndagen med våra namnteckningar på ett dokument som ska leda till att vi äntligen kan gå vidare så som vi vill.
Andra handlingar av betydelse har också varit aktuella den här veckan, då jag fick efterfrågade journaler från Region Skånes arkiv, vilket innebär att jag kan gå vidare i mina memoarer.
På allt detta fick jag min andra vaccinspruta på lördagen, så nu är jag fullständigt chippad, och torde därmed vara en öppen bok för myndigheterna. Om man får tro trashjärnorna som gottar sig i konspirationstankarnas snåriga träsk.
Och som en alldeles ypperlig extra guldkant på denna vecka, fick kärleken besked igår om att hennes novell kommit med bland trettio utvalda av flera hundra bidrag i antologin ”Bortom grinden”!
En fin vecka, alltså.
Vädret tillät åter altanvistelse, så det blev en grillafton med god grillmat. Därpå skrivkväll till ackompanjemang av fågelsång, en och annan vinande vind och då och då skottsalvor från den av kommunen utsända jägaren som ska reducera mängden råkor i området. Hmm.
Har idag fått mig tillsänt en intressant lunta som ger, delvis plågsamma tillbakablickar, som ändå förhoppningsvis kan bli till mer underlag till mina memoarer. Har för övrigt efterfrågat ytterligare information som kanske kan gräva ännu djupare.
