Nu med både lunginflammation och covid som kolliderar och gör sitt yttersta för att göra tillvaron så tungsliten som möjligt, är det rätt skönt att bara vila bort skiten i soffan i sällskap med Netflix.
Hela tiden med troget sällskap av Mogwai. I två dar nu har jag mest ”bott” i soffan och har även sovit där den gångna natten, eftersom jag måste sova ”halvsittande” för att inte hosta sönder lungorna. Hela tiden har Mogwai legat tryggt bredvid och liksom haft koll.
Det börjar allt mer kännas som att det här året kunde startat betydligt bättre. Det mesta av januari har jag dragits med lunginflammation och vätska i lungsäcken. Har varit två gånger på Akuten i Ystad, med mängder med blodprover, urinprov, Covidprov samt fyra olika röntgen. Har haft och har två olika varianter med antibiotika. Ovanpå detta har vi inlett februari med förkylning, som enligt test för Snezanas del var Covid-positivt. Jag har inte testat än, men det är ju högst sannolikt att det även för min del handlar om Covid! I morgon har jag telefontid med en annan läkare under förmiddagen i ett helt annat ärende. Därefter får jag nog åter kontakta Vårdcentralen, vilket med stor sannolikhet kommer att leda till en ny remiss till akuten! En hel månad – nu vill jag inte vara sjuk längre! Har helt enkelt inte tid.
Nu för tiden är det ju inget ovanligt, att jag kan konstatera att veckan som gått mest handlat om skrivande. Den här veckan är knappast något undantag, även om man kanske mer skulle kunna säga att det handlat om resultatet av skrivandet. Alltså publicerade böcker, och även kommande publicering. Störst och mest betydelsefull får man väl säga att den officiella utgivningsdagen av Regntider var – den 12 november – liksom även bokmässan på Lunds stadsbibliotek på lördagen. Men sen är det klart minst lika betydelsefullt att inlagan till den andra upplagan av Eilaths hopp har blivit klar och ivägskickad och att vi just nu väntar på leverans från tryckeriet av den.
Annars har det varit en del besök i vården. Vaccin inför årets influensasäsong som bekräftelse på att man börjar bli gammal! Detta kombinerades med kontroll av en ”fläck”, som ledde till undersökningstid på hudmottagningen i Lund, och faktiskt även operation samma dag. Konstaterat ofarligt, men ändå bäst att avlägsna. Sydd med tio stygn!
Och så har jag fått mitt nya körkort!
Och vi har firat tio vackra år som förlovade!
Visst blir det väl konstigt om jag reagerar och opponerar mig mot vad en person skriver till mig i mejl det jag upplever som arrogant, och den personen sen svarar via ett röstmeddelande;
”Kom för helvete inte och säg att jag är arrogant, för då har du pissat i skåpet!”
De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.
Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.
Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!
I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål.
Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.
Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.
Vecka 35 säger kalendern, och det är väl en vecka som mest flutit förbi lite diskret. Tyvärr är det bestående minnet av denna vecka att en släkting lämnat alldeles för tidigt.
Annars har det väl egentligen inte skett så värst mycket. Vi har kunnat tillbringa ytterligare några kvällar på altanen, men det känns som att det nog handlar om säsongens sista. När det handlar om skrivande har det mest kretsat kring min fantasynovell som jag påbörjade förra söndagen, som ska handla om trollkarlen Cornizendo och självklart utspela sig i min egen fantasyvärld Thiramaar.
Ett styrelsemöte per telefon med fotoklubbens decimerade, men ack så effektiva, styrelse har också hunnits med.
Så kan vi ånyo notera att vår praktfulla julstjärna ökat ytterligare i omfång, emedan veckan avrundades med ett smaskigt sushikalas och därtill hemmagjord efterrätt bestående av delikat Crème brûlée.
Behaglig vindstilla sensommarkväll med temperatur som i vår värld medger att man kan sitta på altanen och skriva och njuta en kall öl och kanske någon enstaka fågelsång. Men man inser att vi inte har riktigt samma värderingar eller samma syn på vad som är ett trivsamt sätt att spendera de sista sommarkvällarna som våra grannar. Någonstans hörs en gräsklippare. Någon låter sin motorsåg arbeta för fullt antingen med att såga ner ytterligare träd, som det tycks ha gått något slags mode i. Eller sågas vinterns ved upp i lämpliga bitar. På avstånd hörs en skördemaskin som kämpar sig fram över markerna. Så har vi den där grannen som inte kan bestämma sig om han ska vara hemma eller inte, och därför kör iväg, för att tio minuter senare komma tillbaka, för att ytterligare en stund senare åter köra iväg. Alltid med det tunga släpet kopplat efter bilen.
Och så är det då alla de hundratals kråkorna som bråkar om vilka grenar de ska sitta på innan nattsömnen inträder.
Så ikväll fick Bluetooth-högtalaren göra oss sällskap på altanen.
Enligt min planeringskalender har de senaste två veckorna varit ganska händelselösa, med några få undantag. Men den visar å andra sidan bara sådant som är inplanerat, och i det avseendet har det enbart förekommit tre händelser. Men det har varit ganska stor aktivitet utöver vad kalendern berättar.
Har arbetat med och blivit klar med inlagan till Regntider, och likaså en reklambroschyr att använda när vi framöver skickar beställda böcker till de som köper böcker i serien Legender från Thiramaar, med en komplett karta över länderna. Även bokens omslag är helt klart, och den här gången har jag faktiskt själv gjort bilden, fast ändå med en del assistans av Snezana.
Apropå bilder har vi även skickat in våra bidrag till årets upplaga av fototävlingen Närkampen, som vi kör i samarbete mellan Sjöbo, Ystads och Österlens fotoklubb.
Precis som vanligt har jag haft mina omgångar med extra känning av nackbesvären, som en liten påminnelse om varför jag gick i pension ett år tidigare. Men med rätt medicinering blir situationen ändå bra. Den effekten upplever jag även på det mentala planet. Rätt medicinering är synnerligen välgörande.
Väntar sedan två månader tillbaka på ett besked från Skatteverket, eller Folkbokföringen noga räknat, och kan konstatera att svenska myndigheter fortfarande är betongklumpar.
Skrivandet har åter lett in mig på en del nostalgiska minnen, den här gången från tidigt åttiotal och den tecknings- och målarkurs jag gick på tillsammans med min mor i början av åttiotalet. Men nostalgin i det här fallet var inte i första hand av positiv karaktär.
Mot slutet av den senaste veckan har det bokstavligt blåst friska fläktar, då vi äntligen fått levererat en hel köksfläkt, till skillnad från föregående som kom i bitar i en bristfällig förpackning.
Så har vi fått utökat vår vänskapskrets med nya vänner som medger umgänge med fullständig frihet.
För övrigt har det som vanligt handlat om skrivande, inte minst av memoarerna men även här mot veckoslutet har jag påbörjat en fantasynovell baserad på min ”egen” värld Thiramaar. En del hemsidesarbete har det också blivit, främst till kunder, och jag har konstaterat att priset för det uppdraget nog behöver höjas.
Negativt är att det under de senaste två veckorna onekligen känts som om hösten gör sin entré lite för tidigt. Inte en enda kväll har vi kunnat sitta på altanen. Kanske det kan bli lite ändring på det den kommande veckan.
Veckan som inleddes med ett besök på Vårdcentralen för provtagning inför en kommande behandling, har i övrigt passerat relativt obemärkt. Vi väntar fortfarande efter två veckor på att få leverererat en ny köksfläkt istället för den uselt förpackade vi fick som var trasig.
Kärleken har fått klartecken att till hösten kunna ta ut halvpension, och får därmed lite lugn och ro i tillvaron. Positivt för mig är att vi fortsatt har oförändrat lika mycket tid tillsammans under dagarna.
Vädret har varit lite instabilt den här veckan, men vi har trots allt kunnat tillbringa tre kvällar på altanen.
Mot veckoslutet invigdes World pride i Malmö och Köpenhamn, jag har ägnat ganska mycket tid åt mina memoarer, och dessutom har jag arbetat med inlagan till Regntider, som nu närmar sig helt färdigt skick och kan snart skickas till tryckeri! Kan konstatera att boken blir på 416 sidor. Räknat i ord hamnar den mitt emellan de båda föregångarna.
Lördagen hade vi besök av två kära vänner, som vi på grund av coronan inte kunnat träffa sen sommaren 2019. Under söndagen hade vi besök av våra kära grannar.
Och vi fortsätter glädjas åt hur förra julens julstjärna fortsätter att utvecklas.
Dessutom – denna söndag har jag, av alldeles speciella skäl, tagit del av en livesänd gudstjänst! Hör ju inte precis till vanligheterna.
En relativt stillsam vecka som innefattat lite försäljning av prylar och arvegods vi inte behöver längre, en del kontakter för att få spridning av våra böcker i digital form, leverans av köksfläkt som på grund av bristfällig packning måste gå i retur, och lite frustration över hur ansträngningar inom den ideella sfären ibland tangerar det yttersta tålamodets gräns, när det känns som att vi två som håller i trådarna, är enda förutsättningen för föreningen att fortsatt existera.
I samma anda har jag också nu bestämt mig för att helt sluta anstränga mig för att upprätthålla några kontakter med det som en gång kallades min närmaste familj. Det finns uppenbart inget intresse där, så jag tar konsvekvensen av det nu.
Under veckan har vi haft vår årliga tradition Ja-Må-Vi-Leva som går ut på att vi tillsammans med några av våra vänner istället för att ge varandra presenter, gör något roligt tillsammans. I år blev det ett besök hos Flinckmans Café i Sireköpinge med fantastiskt god fika förknippat med lite nostalgi, och även en titt i den prylbutik som finns i anslutning till caféet, där man säljer allt från ”förr till framtid” och är övertygade om att man ska finna något man aldrig trott att man behövt! Det var en upplevelse bara att gå runt i butiken. Veckan har också inneburit en önskad korrigering av diagnos, som betyder att jag kunnat rätta in mig i det väntande ledet. Även om jag i mitt liv är förbi det där med semester, så upplever jag ändå viss sympatiserande semesterkänsla med min kärlek som just nu är ledig. Ett litet tag till.
Veckan avrundades med en smaskig fika på Helgagården (eller Osthuset) som ligger ”runt hörnet” i Hemmestorp. Prisvärt och väldigt gott, så det kommer helt säkert att bli fler besök där.
Andie Lindskog 