Vi har sett den femte Indiana Jones-filmen Indiana Jones and the Dial of Destiny!
För nästan exakt 42 år sedan, den 31 juli 1981, såg jag Jakten på den försvunna skatten. Det var en filmupplevelse långt över vad man fram till dess varit van vid. Spänning, action, en lagom portion humor och god fantastik. Uppföljaren Indiana Jones och de fördömdas tempel kom 1984. Personligen tyckte jag att den också var riktigt bra, men den levde inte riktigt upp till första filmens höga klass. Tredje filmen Indiana Jones och det sista korståget som kom 1989 med dessutom min manliga favoritskådespelare Sean Connery i rollen som Indys far, höll helt klart uppe klassen på filmserien. Efter den dröjde det nitton år innan fjärde filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike kom 2008. Och så nu alltså femte filmen, Indiana Jones and the Dial of Destiny, som vi såg på Flora-biografen igår!
Precis lika bra, lika spännande och actionfylld och med utsökt fantastik, knyter Spielberg och Lucas ihop säcken på ett alldeles ypperligt vis! Fem suveräna filmberättelser, där man dessutom har lyckats behålla samma skådespelare i huvudkaraktärernas roller genom alla filmerna.
Fortfarande ringer tidningen Veckorevyns recensents ord från augusti 1981 om första filmen i öronen – Den jävel som har tråkigt under den här filmen måste vara en dönick!
Idag har vi varit på Cheerleading på Baltiska Hallen i Malmö, och bland annat sett barnbarnet uppträda. Massor med duktiga tjejer som visar upp varierande akrobatiska danser – får man nog kalla det – och det är stundvis underhållning på hög nivå.
Tyvärr är ju inte ljusförhållandena de allra bästa i sådana här sammanhang, så bilderna blir ju inte direkt toppkvalité! Men jag fick ändå bra bilder på vårt duktiga barnbarn.
Med någon form av influensa i kroppen som gör att den kreativa lusten och förmågan blir ganska återhållsam, är det utmärkt tillfälle att passa på och se lite filmer i stället. På två dagar har det blivit flera bra. A boy called Christmas En engelsk julfantasy, som berättade storyn, eller en variant kanske, på hur jultomten egentligen kom till. Den här varianten var onekligen lite annorlunda, om pojken som faktiskt heter Christmas, och som beger sig iväg mot Alvstaden dit hans far tidigare rest. En lagom lätt, eller tung, film med alla nödvändiga ingredienser för att göra den till just en sådan där fantasifull och mysig julfilm. Nätet En thriller med Sandra Bullock i huvudrollen. Nätet (The Net) är från 1995. Den handlar om en dataspecialist (Sandra Bullock) som hamnar i skottgluggen efter att hon hittat en diskett med information om en konspiration, och tvingas fly för att försöka rentvå sitt namn. Trots att datorer och datorprogram var just tydligt nittiotal, var den här filmen ändå väldigt bra. Man fick liksom försöka se över de där omoderna disketterna och alla kantiga datoranimationer som utgjorde de datorspel huvudkaraktären arbetade med. För storyn var spännande och riktigt bra. The Swimmer En film från i år, en sann historia. Det handlar om två systrar som simmar professionellt i Syrien. Men när inbördeskriget bryter ut där, tvingas de fly och hamnar efter en dramatisk flykt över Egeiska havet så småningom i Berlin. Där lyckas de få möjlighet att fortsätta sin simträning och yngsta systern Yusra Mardini får tävla i Rio Olympics i Brasilien 2016, för ”The Refugee team”. Förutom det gripande dramat som faktiskt är biografiskt, är det samtidigt en film som visar mycket realistiskt vad flyktingar går igenom i verkliga livet. En klart sevärd film. Blonde En fiktiv biografisk film från 2022, och ännu en berättelse om Marilyn Monroes allt för korta liv ständigt utnyttjad av den maskulina världen omkring henne. Aldrig sedd som något annat än ett sexobjekt. Filmen är lång, men beskriver genomgående enbart Marilyn Monroes liv som ren misär och framställer henne som ett bräckligt byte. Helt säkert var det just så det var, och helt säkert också det som ändade hennes liv alldeles för tidigt. Men man vill ändå tro att det funnits positiva stunder även för henne, och med en så lång film borde man kunna få utrymme för det, och därmed kanske ge en lite mer nyanserad bild av den ikoniska skådespelerskan. Kanske med det också visa på att h0n faktiskt inte alls var den där dumma blondinen, som Hollywood skapade. Även om filmen bildmässigt är väldigt vacker, och Ana de Armas är perfekt i rollen som Marilyn, blir det tyvärr enbart ännu en påminnelse om den maskulina världens hänsynslösa utnyttjande av människan Norma Jeane. Nick Caves och Warren Ellis suggestiva musik skapar för övrigt en perfekt ram till bilderna. Elton Johns text ur hyllningslåten Candle in the wind, ekar i huvudet; Hollywood created a superstar, And pain was the price you paid, Even when you died, Oh, the press still hounded you, All the papers had to say was that Marilyn was found in the nude. The House Enligt beskrivningen en animerad komedi! En stop-motion animerad antologifilm, som berättar olika historier som bildar en trilogi och som spänner över olika världar och karaktärer men utspelar sig i samma hus. Varje berättelse behandlar teman som galenskap, rikedom och jakten på sann lycka. En något märklig och lite bisarr berättelse, men samtidigt väldigt välgjord animerad film, och egentligen en rätt fängslande stoy. Troll En norsk fantasy-action-äventyr! Kan det va nåt? Absolut! Det här är riktigt bra. När man spränger i det norska berget Dovre för att bygga nya tunnlar, väcker man samtidigt ett uråldrigt troll som har varit instängt i tusen år. Paleontologen Nora Tidemann får i uppdrag att försöka få stopp på trollets bärsärkagång då han snabbt rör sig mot huvudstaden Oslo. Det är en annorlunda historia, som knyter an till gammal norsk folktro. Specialeffekterna är oerhört välgjorda, handlingen är spännande och lagom dramatisk samtidigt som det finns utrymme för en del lättsamma skämt. En självklar film för oss som älskar såväl äventyr som fantasy. Man får onekligen nästan lite känslan av ett nordiskt Jurassic Park, fast där dinosaurierna är utbytta mot uråldriga troll. Allt dessutom vackert inramat av norsk storslagen natur.
Redan i oktober för ett år sen var det meningen att vi åter skulle få uppleva Steve Hackett, före detta gitarrist i Genesis, live på KB i Malmö. Men Coronan ställde till det, och konserten blev uppskjuten ett helt år. Nu äntligen under fredagen (19 november) var det dags! Det serverades först närmare fyrtio minuter med skatter ur Hacketts egen repetoar, som inleddes med fullt ös med Clock – the angels of Mons från albumet Spectral mornings. Efter en kort paus serverades därefter hela konceptet från livealbumet från 1977 Seconds out, som dessutom är det sista albumet med Genesis innan Steve Hackett lämnade bandet. Det var också där progrock-eran tog slut för bandet som istället utvecklades mot en mer poporienterad rock. Hackett däremot har fortsatt bevarat den eran, och med sina Genesis Revisited-konserter har han lyckats hålla liv i, och även bevisat att den musiken som skapats från gruppens första album From Genesis to Revelation och fram alltså till Seconds out fortfarande i allra högsta grad håller. Dessutom med svenskättade sångaren Nad Sylvan har låtarna fått ett lyft och nytt liv. Även övriga musiker som medverkar på den här konserten bidrar fullt ut till en allt igenom fantastisk musikupplevelse. Det är Roger King på keyboard, svenske Jonas Reingold på bas och gitarr, Rob Townsend med saxofon och flöjt med mera samt fenomenale trummisen Craig Blundell. Den sistnämnde serverade ett trumsolo fullt i klass med de vi tidigare hört av Phil Collins och Chester Thompson tillsammans. Steve Hackett fyller 72 år nästa år, men jag hoppas att han håller länge till. Trots att det här var den tredje konserten med honom som jag upplevt, vill jag gärna vara med om fler.
Årets näst sista dag, eller snarare kväll, har vi ägnat åt webbradioproduktion. Inspelning av ännu ett program, som vi är så glada att få göra. Det är väldigt trivsamt att få sitta tillsammans med kärleken och spela ett urval av lämpliga låtar, och prata lite om ditten och datten, hela tiden med lite allvarliga tankar kring vår samtid och framtid. Och samtidigt med förhoppningen att även andra ska tycka om det vi spelar och det vi säger.
Har just gjort klart den slutliga mixningen av vårt första webbradioprogram till antologin ”Över en regnbågsfika”. Hade dock problem att få till det ordentligt i Audacity, men hittade en utsökt lösning i Magix Movie Maker! Trots att det handlar om en ren ljudfil. Men det finns ju utsökta verktyg att använda för att konvertera filmer till just Mp3-filer! Så, tänker man bara lite utanför ramarna kan man lösa mycket.
Det här är dock en fil som enbart kommer att användas privat. Helt enkelt av upphovsrättsliga skäl. Så småningom kommer programmet att publiceras på förlagets hemsida, och därifrån kan vi sedan dela det.
Jag var tio år gammal när jag första gången blev bekant med Hasse Alfredssons humor. Fick höra ”Gamle man” hos en kompis, och ganska snart kunde jag hela den monologen utantill. Under en tid någonstans under andra halvan av sextiotalet spelade man på radion ”Dagens Lindeman”. Ja, sen var jag såld.
Hasse i sällskap med Tage Danielsson skapade humor som än idag är oslagbar. Förutom alla Lindemän hade vi en rad revyer och filmer. Picassos äventyr fick mig att första gången i mitt liv uppleva att man verkligen kan skratta så att man får ont i magen.
När nu Hans Folke Alfredsson idag stilla somnat in, har ännu en storhet inom svensk humor lämnat scenen för gott, och därmed känns det som en hel era är förbi, med Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Gösta Ekman och Lena Nyman.
Ett varmt tack för alla skratt! Gammal man gör så gott han kan, han dansar fan så illa, hela kroppen ryster han, men ändan den står stilla!”
På den vackra anrika teatern i Ystad kunde vi idag uppleva ett inspirerande, gripande och humoristiskt föredrag av Erik Ståhl. Han lider av en sällsynt sjukdom (Wiskott-Aldrichs Syndrom) som leder till blödningsproblem, skelettsmärtor och svåra infektioner. Hela hans uppväxt har han spenderat mer än hundra dagar per år på barncanceravdelningen i Lund. Inte för att han hade cancer, utan för att det var det enda ställe där man hade en gnutta kunskap om den typen av sjukdom.
Sjukdomen gör honom helt beroende av blodgivare.
Man skulle önskat att TV spelade in Eriks föredrag och sände på bästa tv-tid så att så många som möjligt kunde ta del av hans angelägna budskap, som jag skulle vilja summera i två viktiga punkter; Ge blod, om du har förutsättningar för det, och med Eriks egna ord – Njut av livet så länge du varar!
Den här kvällen gav oss även musikalisk njutning i form av tre fina låtar av och med Dennis Camitz som för mig var en helt ny och positiv erfarenhet. Även Erik Ståhl gav prov på musikalisk talang då han bland annat serverade oss You raise me up med sång och piano!
Under lördagen var vi tillsammans med några av våra bästa vänner på Fredriksdalsteatern i Helsingborg och såg Lorden från gränden med Eva Rydberg, Claes Malmberg och Sofie Lindberg bland annat. Vi inledde med picknick i det gröna med medhavd ost- & skinkpaj, pizzabullar och sallad. Sedan var det klart för underhållningen, och det blev många goda skratt. Och till och med vädret var på gott humör den här kvällen!
Andie Lindskog 