För andra kvällen i rad har vi tillbringat tid på altanen. Ikväll gick vi inte förrän klockan hade hunnit bli 22. Vi skaffade ett segeldukstak som vi spänt upp. Väntar bara på leverans av ordentliga upphängningskrokar, så att det kan bli lite mer stabilt. Än så länge är det lite provisorisk upphängning. Och Mogwai trivs i sin övervakningsposition i trädgården medan koltrasten högljutt klagar på hans närvaro. Dessutom har jag än en gång fått skicka ett sådant där trevligt bokpaket, som bidrar till att hålla vårt förlag levande.
Efter en helg då vi kunnat inviga vårt ”extra rum” på altanen med både grillning, bokläsning och lite skrivande, har vädrets makter tvingat oss att helt avstå sådana aktiviteter under den här veckan. Det var nästan så att man började tro att världen i min tredje bok ”Regntider” kommit till vår verklighet. Den nyinköpta segelduken som är avsedd att bilda tak över altanen, fick åtminstone bevisa sin kvalité då regnet fyllde den med uppskattningsvis dryga 60 liter vatten, och den höll tätt. Det var dock på gränsen att fästena för segelduken höll på att slitas loss. Därmed fick vi klart för oss två detaljer; 1. det behövdes starkare upphängning. 2. Man bör samla ihop taket när det inte används.
Veckan har inneburit en hel del arbete med att förbättra både min egen hemsida och förlagets. En syssla jag trivs väldigt bra med, och jag har allt mer kommit att uppskatta verktygen WordPress tillhandahåller. Och än en gång kan jag notera hur himla praktiskt det är med två rejäla datorskärmar! Jag kommer nog aldrig att fullt ut anamma surfplattans värld, även om jag förvisso allt mer lärt mig att uppskatta Instagram. Som författare är det ju definitivt där det bästa och viktigaste händer. Tur man är lite flexibel.
Under helgen har även kärleken fått sitt första vaccin. Så nu är vi båda halvvägs. Hela vår gemensamma tillvaro är ett ständigt samtal, och under lördagsfrukosten snackade vi ihop oss om hur jag faktiskt ska kunna få in HBTQ i Regntidertrots allt – tredje boken i min serieLegender från Thiramaar – som är under slutarbete! Apropå HBTQ så har vårt gemensamma projekt Vi badade i Skärsjön varit ute hos några olika testläsare, och fått helt fantastisk respons. Bästa tänkbara inspiration för att verkligen på allvar gå vidare med utgivning av denna delvis sanna berättelse! Våra eviga inspirerande samtal har under veckan även lett fram till en ny ”intern” utmaning, som går ut på att vi ger varandra ett ord som vi sen ska försöka få ihop några fyndiga kluriga meningar kring. Ett bra sätt att trigga skrivarlusten och förhoppningsvis spetsa till inspirationen. Den här veckan har jag också tagit beslutet att definitivt reducera det som en gång utgjort underlag för mitt vid det här laget väl etablerade användarnamn Perabl på nätet. Jag stryker A och B i det namnet, och lämnar plats för ett annat A istället, som framöver får bli en del av helheten i mitt namn.
I mitt liv har jag besökt Madeira vid tre tillfällen. Första gången var 1972 med mina föräldrar. Den gången var jag dock typiskt tonåring som inte ville göra någonting alls. Jag satt mest på hotellrummet där jag ägnade mig åt att skriva och rita. Tre år senare åkte jag dit tillsammans med min dåvarande sambo, och tillbringade två veckor där. Den gången ägnade jag betydligt mycket mer energi på att verkligen utforska och uppleva denna underbara ö. Jag gjorde nog vad jag kunde för att reparera missarna från föregående besök. Sen dröjde det hela fyrtiotre år innan jag äntligen kunde komma dit igen. Att jag är ohämmat förälskad i denna ö visar sig också tydligt genom de ofta återkommande drömmar jag har och har haft i alla år ända sedan mitten av sjuttiotalet. Det handlar nästan alltid om att jag åker på en weekend-tripp till Madeira. Vilket i och för sig torde vara en lite väl frustrerande upplevelse, eftersom enbart enkel flygresa tar drygt fem timmar från Kastrup. Plus då all övrig tid som går åt för att ta sig till och från Kastrup. Så det hade verkligen inte blivit särskilt mycket tid över åt att njuta av vistelsen. Men sådana detaljer påverkar inte drömmarna, som dock ändå inte är problemfria. Det handlar nästan alltid om att det är dags att åka hem, och jag är alltid sen! Det uppstår alltid någon form av paniksituation, genom att jag exempelvis inte har packat mina grejer när det är mindre än en timme innan planet ska lyfta från Madeiras flygplats. Men en särskilt rörig dröm jag hade i mars 1992, handlade om att jag skulle resa till Madeira. Precis allt gick fel. Som vanligt var jag sent ute! När jag väl anlände till flygplatsen upptäckte jag att jag saknade min flygbiljett, vilken man skulle hämta i en byggnad som låg i den absoluta ytterkanten av flygplatsområdet. Det här var på den tiden då alla handlingar var i rent papper. Elektroniska biljetter och andra resehandlingar fanns inte ens i fantasin. När jag väl nådde fram till byggnaden bad jag personalen att kontakta planet och be dem vänta. Detta blev gjort, och så rusade jag iväg igen. När jag skulle passera igenom terminalbyggnaden visade det sig att de höll på med en omfattande ombyggnad, och jag gick vilse i rummen och blev självklart ytterligare försenad. När jag till slut nådde fram och skulle ta mig upp för trappan till flygplanet, upptäckte jag att jag trots allt ändå glömt biljetten. Så det blev till att springa tillbaka igen. Tillbaka vid biljettutlämningen fick jag min biljett och samtidigit passade jag på att lämna en del prylar som jag haft i bilen. Först då upptäckte jag att jag hade min katt Simon med mig. Det gick ju inte an, och jag skulle bli tvungen att bege mig hem och lämna honom först. Fullständig panik! Men som tur var vaknade jag där. Det är märkligt att man kan ha sådana drömmar, där precis allting går snett. Det är också märkligt att alla detaljer i dessa drömmar stämmer väl in i verkligheten, även om det handlar om detaljer från helt olika håll. Det blir ett slags mix av olika verkligheter. Exempelvis så var flygplatsen Bulltofta i utkanten av Malmö, vilken ju faktiskt lades ner 1973. Och nä, jag kom inte till Madeira – den gången heller.
Den 2 november 1979 satte jag ett nytt papper i min gamla Underwood skrivmaskin. Det hade jag ju gjort många gånger förut i och för sig, men just den här gången var det upptakten till ett, åtminstone inledningsvis, ambitiöst projekt. Ett skrivande som nog kan betraktas som mitt livs första seriösa försök att skriva en bok. Vintern 1993 hade varit mycket sträng. Det hade tagit flera veckor att röja undan snömassorna från vägarna, för att de över huvud taget skulle vara framkomliga. Just som man trodde att röjningen var klar hade en ny snöstorm spolierat allt arbete. Jag skulle helt säkert skrivit annorlunda idag, men det här var väl så bra mitt 23-åriga jag kunde klara. Titeln var Den eviga vintern och det var tänkt som en dystopi om en framtida istid. Jag ägnade många timmar åt research, som på den tiden var betydligt mer tungrott än idag. Jag var främst hänvisad till Focus uppslagsverk och även Nordiskt familjelexikon. Men viss hjälp hade jag faktiskt även av elektroniken, trots slutet av 70-talet. Jag hade en liten Casio fickräknare med en kalender där man kunde söka sig fram en bit in på 2000-talet och se veckodagarna. Det var även detta manus jag hade väldigt god hjälp av författaren Sixten Nyström, som testläste och bedömde och gav mig massor med inspiration med sina kloka kommentarer. Men skrivandet gick trögt, och fram till 1982 hade jag bara åstadkommit knappt tjugo maskinskrivna A4-sidor. När jag separerade från min dåvarande sambo, hade jag flera ensamma lördagar, som jag tillbringade i mitt ombonade kök med burspråk, i sällskap med skrivmaskinen och en flaska Aurora, och försökte få till en hållbar berättelse. Men som det så ofta blir – annat kom emellan och manuset blev liggande så pass många år att det inte längre var en framtidsvision. Så den eviga vintern frös inne.
Ingen i min familj har någonsin trott på eller uppmuntrat mitt skrivande. ”Din syster är duktig på att skriva”, sa far och gjorde därmed min begåvning betydelselös. Att jag långt upp i vuxen ålder är den av oss syskon som gett ut fantasyromaner, deltagit i flera novellantologier och därutöver skrivit en mängd kortare anekdoter till olika föreningstidningar, är fakta han aldrig fick klart för sig. Svenska, engelska och teckning var mina bästa ämnen i skolan. Egentligen de enda ämnen jag var bra i. Redan innan jag gått ut grundskolan hade jag ett handskrivet manus till en form av äventyrsroman. Den var nog inte överdrivet bra, men det var ändå en något sånär hållbar historia. Min kusin och jag skrev var för sig på våra berättelser, vilka vi sen läste upp för varandra när vi träffades hos mormor och morfar på landet. När jag gick i åttonde klass skrev jag en deckarnovell, eller kanske det rentav skulle kunna bli en roman. Min dåvarande svensklärare fick kännedom om detta, och ville gärna läsa. Vilket han fick, och han använde den som underlag när han satte mitt betyg. Dessvärre minns jag ingenting av handlingen i den, och jag fick heller aldrig tillbaka den. Kanske en av anledningarna till att jag aldrig varit intresserad att skriva fler deckare. När vi i åttonde klass ställdes inför syokonsulent och skulle välja inriktning efter grundskolan, blev min önskan om skriv- eller språkinriktning ifrågasatt och nekad. Det ansågs med bestämdhet att det absolut inte var något för mig. Jag skulle satsa på teknik! Säkert med föresatsen att jag därmed kunde gå i min fars fotspår inom elbranschen. Att jag själv helt saknade intresse för det var betydelselöst.
Vid den här tidpunkten för åtta år sedan hade vi bokstavligt talat kört våren till mötes. På väg mot Slovenien och senare även Kroatien, åt vi kvällsmat på en uteservering i Werfen-Imlau i Österrike, i tjugosex sköna plusgrader. Det var inledningen på en veckas bilsemester som även innefattade ett spontanbesök i Venedig. Fördelen med att köra bil och inte boka övernattning i förväg. Men det var då det. Nu håller vi oss mest hemma, främst på grund av Coronan. Men första vaccinet är dock avklarat för min del. Eller hur var det nu de sa? Man har väl blivit chippad, om man får tro de där intelligensbefriade konspirationsivrarna. Annars har den mesta tiden precis som vanligt mest handlat om skrivandet. Har genomfört i samarbete med en Instagram-vän en tävling kring min bokserie ”Legender från Thiramaar” där vi lottade ut en bok. Flera av tävlingsbidragen var så pass bra att vi faktiskt bestämde att dela ut tre prisböcker!’ Med förra sommarens sköna skrivarkvällar på altanen i minne, har vi under de senaste två veckorna köpt material och byggt ut vindskyddet ytterligare, röjt och fixat lite och dessutom skaffat lite trivsam belysning. Så nu hoppas vi bara på en lång och varm sommar. Första vackra dan i maj kunde vi inviga detta ”extra rum” fullt ut, med eftermiddagsfika, grillmiddag och en stunds skrivande i den kvardröjande värmen från eftermiddagssolen. En missad novelltävling ledde till att jag påbörjade ett nytt romanprojekt – ”Förlorade år” – som till vissa delar blir en självbiografisk berättelse. En del bildredigering har det också funnits utrymme för. Inte minst lite spännande lek i FaceApp som även gett inspiration till att satsa på lite rött i kamp mot de grå tinningarna. Med fotoklubbens årstävling i nära minne, blev resultatet från årets upplaga av RIFO också en ytterligare påminnelse om att fotografering inte längre är det som är mest intressant att syssla med för min del. För övrigt går arbetet vidare med slutredigeringen av Regntider, medan jag nog även har bestämt mig för att titeln på bok nummer fyra ska vara Ashas sten. Och striden går vidare mot förlaget som tror att våra utförda arbeten ska betraktas som ideellt arbete. När det gäller vårt skrivande har vi tagit ett beslut. Så gott som allt vi skriver hjälps vi åt att bearbeta, korrekturläsa och vi genomför i princip vad som närmast kan betraktas som en form av både redaktörs- och lektörsarbete. Vi hjälper varandra med idéer och uppslag och en mängd förslag på förbättringar i varandras skrivna texter. Så fortsättningsvis står vi båda som författare till varje producerad roman. Först ut är den delvis verklighetsbaserade romanen Vi badade i Skärsjön, som just nu cirkulerar bland testläsare.
Lördag 1 maj – röd dag … hade jag fortfarande jobbat hade jag varit ledig idag! Denna soliga första vackra dag i maj tillbringades till stor del på altanen, med plantering av nyinköpta blommor, uppsättande av segeldukstak och lite allmänt fixande. Så kunde vi också premiärgrilla idag, och avnjuta förutom kvällsmaten även eftermiddagsfikan och dessutom en stunds skrivande på altanen! Därmed är vårt utomhusrum klart och invigt, och nu hoppas vi på en riktigt varm och skön och lång sommar!
Även om jag genom Instagram-tävlingen i samarbete med duktiga @kafferatur kring Ashas sten fått in flera mycket användbara tips kring just dödsgudinnans sten, tänker jag faktiskt nu prioritera korrekturarbetet med Regntider. Förhoppningsvis är detta sista, eller åtminstone en av de sista genomgångarna av det manuset, innan vi är redo att ge ut den. Men hur frestad jag än är att börja arbeta med ”Fyran” – som jag bestämt mig för att ge arbetsnamnet Ashas sten, så är det nog lättare att ta en bok i taget. Så – just nu är det alltså Regntider som gäller.
Idag har vi avslutat Instagram-tävlingen där deltagarna fick i uppdrag och skriva ihop en bra berättelse kring vilken betydelse dödsgudinnan Ashas sten har. Det är en betydande detalj i min fjärde bok och samtidigt som detta var en rolig tävling, bidrog den till att ge användbara uppslag. Och inte minst ett väldigt trevligt engagemang. Vill samtidigt sända ett varmt tack till @kafferatur på Instagram, som hjälpt till och bistå med den här tävlingen.
Gick in i den här veckan med ett belåtet leende på läpparna, efter att ha fått ännu en fin recension för Eilaths hopp. Den här gången av Linda Andersson. Det har nu gått halva tiden av den lilla tävling vi la upp på Instagram, i samarbete med @kafferatur, vilken gick ut på att ge en fyndig och spännande beskrivning av den magiska stenen Klash Nema, som förekommer i min fjärde roman i serien Legender från Thiramaar. Har fått in många kreativa spännande förslag, och det blir sannerligen inte någon lätt uppgift att välja en vinnare. Det har blivit en hel del hemsidesarbete under veckan, i första hand med Belvida Bells hemsida, där jag bland annat byggt om sidan om våra böcker, och även lagt till förbättrade funktioner för möjligheten att köpa böcker av oss. Så har jag fått veta att jag kan vänta ytterligare ekonomiskt lyft till sommaren, med pensionstillägg jag inte ens varit medveten om. Förvisso ingen förmögenhet, men tillräckligt för att stärka kassan en aning. Ett annat positivt besked kom mot slutet av veckan, då det är öppet för min del att boka tid för första vaccinsprutan. Vilket härmed är gjort. Så kan jag konstatera att det inte alltid går som man önskar med skrivandet. Min delvis självbiografiska novell ”Förlorade år” kom inte med i novellantologin om psykisk ohälsa. Det gav dock lite tankar kring om den rentav skulle kunna bli bättre som roman! Sen var det då fotoklubbens årstävling som presenterades vid en trevlig grillträff på lördagen, som inte heller gick så bra. Tuff konkurrens och förvisso ett fotograferande i avtagande de senaste åren, till förmån för skrivandet.
Andie Lindskog 