Kategori: Reflektioner

De senaste åren har jag tagit några personliga beslut om att helt enkelt definitivt avsluta en del bekantskaper med så kallade vänner som jag efter hand tvingats inse inte varit värda namnet. Människor som gärna kallat sig mina vänner så länge de kunnat ha någon form av personlig vinning av det! Fortfarande får jag bevis för att jag gjorde rätt bedömning!

De senaste två åren har jag genom ett segdraget avslut av ett kapitel i mitt liv som egentligen aldrig skulle skrivits, också fått väldigt klart för mig vilka som är mina vänner och vilka som är raka motsatsen. Även om jag varit medveten om det länge har jag kanske inte riktigt velat acceptera att det faktiskt funnits vissa så kallade vänner som egentligen valt att kalla sig det enbart för att kunna utnyttja min gästfrihet bland annat. Men när jag sedan efter att också fått utstå diverse skitprat ämnat enbart för att ställa till problem, väljer att definitivt avsluta den bekantskapen, har vederbörande uppenbarligen fortfarande ändå inte fattat utan skickar till och med en högst tvivelaktig julhälsning som osar av total brist på självkritik!
Det enda givna resultatet den hälsningen medfört är att min uppfattning stärkts ytterligare –  jag vill på inga villkor längre förekomma som ”vän” eller något annat i dessa personers bekantskapslistor!
Som väl är har de här åren också med all önskvärd tydlighet visat vilka som är mina riktiga ärliga vänner, och den vänskapen kommer jag att vårda ömt!

Sedan förra fredagen är jag utan PC!
Tacksam att jag dock har min laptopp. Den får fungera som vikarie nu, och det är egentligen först när datorhaverierna är ett faktum som man inser hur stor nytta man har av datorn.
Jag har löst mitt problem genom att helt enkelt beställa ny dator.
Förvisso är bärbara datorer betydligt vassare idag, men jag känner ändå att jag framförallt med tanke på bildhantering vill ha en ordentlig stationär dator. Tror dock inte att jag vill vara utan min laptopp. Har stor användning för den också, i många olika sammanhang.
Alltså inte bara som ”vikarie”.
Men jag kan nog tänka mig att framöver även skaffa ny sådan. Men det får bli en senare fråga.
Kan i alla fall konstatera att jag tack vare laptoppen inte är strandsatt.

Var inne på ICA Kvantum och handlade igår innan jag skulle till fotoklubben.
På parkeringen såg jag X:ets bil, och jag tänkte lite stillsamt att jag hoppas jag slipper möta henne för jag hade varken lust eller tid att snacka med henne!

Men jo då… Jag möter henne så att vi passerar varandra med knappt en meters mellanrum, och våra blickar möts ögonblicken innan vi passerar varandra och jag ska just säga hej när hon hastigt vänder bort blicken och med sammanbiten sur min bara går vidare utan ett ord!

Snacka om en ynklig meningslös varelse!

Även om man inte har några önskningar om att få tala med varandra eller så, kan man efter 3½ år som sambo ändå ha vett att säga HEJ!

Just nu för jag en något avvaktande tillvaro! Jag väntar på besked från banken, som inte direkt stressar ihjäl sig! Men oavsett vilket besked de ger, har jag andra vägar att pröva.

Det känns ändå trots allt som att jag kommit en ganska bra bit på vägen bort från mitt alkoholmissbrukande X och hennes oförskämde son! Är tyvärr tvungen att konfronteras några ytterligare tillfällen åtminstone med henne, men så snart alla affärer är avklarade tänker jag enbart försöka glömma att jag någonsin haft med henne eller hennes familj att göra!
Det ligger cirka tre år bakom oss, som kostat väldigt mycket känslomässigt, materiellt och ekonomiskt!

Jag vill bara ha lugn och ro, och slippa försörja andra som jag egentligen inte har några skyldigheter gentemot, och som ändå bara tackar med rent förakt och en massa jävelskap!