Det där med dan-före-dan och så vidare har jag aldrig anammat. Men att det är dan före … nånting, kan jag köpa. Det är dan före vårt traditionella julfirande. Vilket innebär skapande av diverse godsaker i köket i form av ostpaj, köttfärspaj och min favorit och numera absoluta självklarhet på julbordet – matjestårtan! Men även om vi fuskar lite, och avnjuter en miniatyr av denna skapelse redan idag, så får resten vänta till självaste julafton. Det viktigaste är att julfirandet de senaste tiotalet år återfått sin tjusning, och det sker med god mat, trivsamt sällskap och med det även sällskapsspel som äntligen fått en betydelse i mitt liv, då jag numera är omgiven av människor som delar min förtjusning i sådana nöjen.
Aktuellt just nu är ju alltså tillsättandet av en ny regering. Den här gången en helt socialdemokratisk sådan. Under rådande omständigheter är det säkert den bästa lösningen, även om jag personligen gärna hade sett mer inflytande från Vänstern. En del nya ministrar ska tillträda, och genast börjar media söka efter lik i deras garderober. En har minsann rökt marijuana. En annan har provat kokain. En har fått fortkörningsböter. Någon har varit jagad av kronofogden. Och så vidare. Men en enkel fråga uppstår direkt i mina tankar. Jag är helt övertygad om att ingen människa är allt igenom felfri! Vem har inte i sin ungdom gjort dumheter och testat saker man inte borde, mest för spänningens och nyfikenhetens skull? Jag inser ju direkt att jag själv skulle vara helt körd redan från början om jag nu till äventyrs skulle kunna tänkas vilja kandidera till någon ministerpost! Ok, kokain har jag aldrig testat. Jag hade en kompis i grundskolan vars skåp i stort sett var tömt på böcker, och istället fylld med diverse narkotiska preparat. Vilka han frikostigt erbjöd mig att prova. Något jag dock tack och lov avstod. Däremot hände det vid ett tillfälle i lumpen att jag rökte brass! Eller nåt! Det påstods vara brass, men för mig kändes det mest som gammal piptobak, och hur som helst innebar det ingen som helst form av berusning. Lättlurad kanske?! Jag har festat vilt! Under några år under första halvan av sjuttiotalet såg jag livet mest som en fest, och i gänget jag umgicks med dracks det en hel del. Det hela vände dock helt en midsommar då jag vaknade upp på en fuktig gräsmatta och det första jag såg var ett par uniformerade ben och en polis som myndigt undrade om jag kunde gå själv. Under andra halvan av sjuttiotalet levde jag i en konsumtionsbubbla som finansierades med krediter. Med den självklara följden att jag därpå fick kämpa med kronofogden i flera år. Finns säkert fler synder att gräva fram, men jag tror ändå inte att det är meningsfullt. Jag är säkert redan körd, och behöver inte ens fundera på någon politisk karriär. Men förhoppningsvis bevisar det att jag är en människa, som de flesta andra.
Nu för tiden är det ju inget ovanligt, att jag kan konstatera att veckan som gått mest handlat om skrivande. Den här veckan är knappast något undantag, även om man kanske mer skulle kunna säga att det handlat om resultatet av skrivandet. Alltså publicerade böcker, och även kommande publicering. Störst och mest betydelsefull får man väl säga att den officiella utgivningsdagen av Regntider var – den 12 november – liksom även bokmässan på Lunds stadsbibliotek på lördagen. Men sen är det klart minst lika betydelsefullt att inlagan till den andra upplagan av Eilaths hopp har blivit klar och ivägskickad och att vi just nu väntar på leverans från tryckeriet av den. Annars har det varit en del besök i vården. Vaccin inför årets influensasäsong som bekräftelse på att man börjar bli gammal! Detta kombinerades med kontroll av en ”fläck”, som ledde till undersökningstid på hudmottagningen i Lund, och faktiskt även operation samma dag. Konstaterat ofarligt, men ändå bäst att avlägsna. Sydd med tio stygn! Och så har jag fått mitt nya körkort! Och vi har firat tio vackra år som förlovade!
Frustrerad efter att ett efterlängtat möte i Malmö i sista stund blivit uppskjutet närmare två veckor, körde jag ändå till stan eftersom jag hade ett annat ärende, och tillvaron i övrigt ändå anpassats för att jag skulle kunna förfoga över bilen under dan. Var på Trafikverket vid gamla Bulltofta för fotografering till nytt körkort. På den här platsen fanns ju en gång Malmös flygplats fram till slutet av 1972, och jag fick lite nostalgiska minnesbilder från sent sextiotal, då en kompis och jag tjänade lite pengar genom att vara snälla och hjälpa stressade flygresenärer med bagage och att öppna dörrar. Minns också kapardramat som skakade Sverige på Bulltofta i september 1972. På väg hem passerade jag med moped på Sallerupsvägen som var fullsatt med parkerade bilar och mängder med människor. Väl hemma fick jag förklaringen genom mina föräldrar som upprört berättade om det som också direktsändes på tv. Kan undras hur medvetna Trafikverkets personal är om vad som hänt här för snart femtio år sedan! Efter detta passade jag även på att besöka Jägersro center, där jag intog en förmiddagsfika i väntan på att affärerna skulle öppna. Kunde inte undgå att även här i tankarna för en stund gå tillbaka till svunna tider. Året 1962 då gamla Wessels på Jägersro just hade öppnat, och man åkte på cykel med mor längs grusvägar kantad av åkermarker för att uppleva Sveriges första stormarknad. Det har verkligen hänt mycket i Malmö under de trettiofem år som gått sen jag flyttade. Kungshälla, området där jag växte upp i, var på den tiden nästan lite av en isolerad ytterkant av stan, omgiven till stora delar av åkermark. Nu har flera bostadsområden vuxit upp och bit för bit knutit området tätare till staden. Onekligen en märklig känsla att uppleva idag. Det är samtidigt ganska skönt att kunna lämna stan bakom sig igen och återvända till lugnet på landet. Annars har den gångna veckan mest handlat om tryckeribeställning och reklam för bokförsäljning, med en perfekt avrundning med en härlig förhandsrecension av min tredje bok ”Regntider”!
Veckan inleddes med smältandet av resultatet från kyrkovalet, där vi glädjande kunde konstatera att högerkrafterna fått stå tillbaka. Även om jag personligen inte är medlem i Svenska Kyrkan känns det som en innerlig lättnad att högerdårarna inte fått inflytande.
En stor del av den här veckan har dessvärre dominerats av tjafs med en person inom fotovärlden som tycks sätta sig själv på väldigt höga sadlar och klagar på mig för att jag ogillar hans arroganta stil, som han hävdar inte är överensstämmande med verkligheten, vilket han förtydligar genom att ryta åt mig att jag ”för helvete inte ska kalla honom arrogant, för då har jag pissat i skåpet”! Ja men tack för den bekräftelsen! Konsekvensen av detta är den enda naturliga – det är helt slut med alla fortsatta kontakter från min sida! Jag behöver verkligen inte bufflar i mitt liv.
Annars har den här veckan flutit på i mestadels stillhet. Har reagerat negativt över det faktum att Dollarstore redan nu i september börjat sälja juldekorationer. Inte undra på att man allmänt är rätt trött på allt som har med julen att göra.
Kan också konstatera att det fortfarande finns en hel del att röja upp efter samarbetet med det tvivelaktiga förlaget. Det i sin tur har lett mig fram till lite skrytsamma texter vad mitt författarskap anbelangar både på Instagram och på Facebook. Skrytsamt men kanske med rätta?
Veckan avrundades med ännu en utomhusutställning av bilder i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Den här gången hölls den på gräsplanen framför Bures på Kivik. Jo, de kallar sig så, även om det för mig rent språkligt känns mer korrekt med ”i Kivik”! Hur som helst blev det några hyfsat soliga men lite blåsiga timmar där besökande på årets Skördefest på Österlen kunde beundra våra bilder. Ja, och så blev det ju utrymme för en ljuvlig räkmacka hos nämnda Bures också.
Så kom väntade handlingar från Trafikverket, som innebär lite fotoarbete under söndagen. Och vi kan fortfarande så här i slutet av september njuta av en av sommarens absoluta höjdpunkter – Magnum Double Gold Caramel billionaire glass!
De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.
Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.
Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!
I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål. Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.
Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.
I hela mitt liv har jag anpassat mig och följt minsta motståndets lag, och därmed i allt för stor utsträckning anpassat mitt leverne till familj och vänner, och det jag trott var vad som förväntades av mig. Men sen kanske tio års tid tillbaka är det annat som gäller. Numera är det min och min kärleks väg som gäller. Utan undantag. Nu väljer vi enbart det som är bäst för oss. Att det kan innebära en och annan bränd bro på vägen, får vi antagligen leva med.
Vecka 35 säger kalendern, och det är väl en vecka som mest flutit förbi lite diskret. Tyvärr är det bestående minnet av denna vecka att en släkting lämnat alldeles för tidigt. Annars har det väl egentligen inte skett så värst mycket. Vi har kunnat tillbringa ytterligare några kvällar på altanen, men det känns som att det nog handlar om säsongens sista. När det handlar om skrivande har det mest kretsat kring min fantasynovell som jag påbörjade förra söndagen, som ska handla om trollkarlen Cornizendo och självklart utspela sig i min egen fantasyvärld Thiramaar.
Ett styrelsemöte per telefon med fotoklubbens decimerade, men ack så effektiva, styrelse har också hunnits med.
Så kan vi ånyo notera att vår praktfulla julstjärna ökat ytterligare i omfång, emedan veckan avrundades med ett smaskigt sushikalas och därtill hemmagjord efterrätt bestående av delikat Crème brûlée.
Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida. Fredag den 7 oktober 1955. På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade. Släppt satsen! Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med. När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!
Andie Lindskog 