Varför utsätter man sig egentligen för det här? I slutet av sjuttiotalet arbetade jag seriöst med en framtidsvision om en annalkande istid. Efter en hel del flitigt researcharbete och även seriöst coach- och korrekturläsande av en etablerad författare vars omdömen var väldigt uppmuntrande, stannade hela projektet ändå upp. När sen han dessutom dog, trist och oförberett, gjorde min framtidsvision samma sak. Gled över i lite enklare berättarbanor som gick ut på att skriva kåseriliknande berättelser om mina katter. Blev en del sådana förvisso, och en del blev också publicerade i en medlemstidning för en skånsk kattförening. Fanns seriösa planer på att faktiskt skriva en bok om min katter, med lite inspiration av Doreen Toveys Katt i huset och Katter i maj. Men även de planerna dog ut. Inte förrän världen Thiramaar uppstod en snöig februarikväll 1994 kom mitt skrivande igång på allvar. Ändå tog det många år innan det verkligen blev något av det. Men idag har den världen gett liv åt tre romaner och hittills fyra noveller. Och mer är på gång. Ändå kunde jag inte nöja mig med det. Med en rörig och stundvis problematisk uppväxt kände jag mig tvungen att försöka bearbeta allt skit som funnits historiskt i mitt liv, vilket resulterade i min självbiografi Idag kan det kvitta. Det ena ger det andra, och med den hade jag också fått smak för det här med feelgood och lite lokalhistoria. Det är väl därför jag står där jag står just nu … eller sitter …klämd mellan flera totalt skilda världar. Malmö genom mina memoarer och den delvis fiktiva romanen Kalla mig Anna, som dessutom lite oväntat lett in mig i betraktelser av sjuttiotalets Marocko, av alla ställen, till min totalt fiktiva världsdel Thiramaar. Fan vet … det kanske hade varit enklare om jag nöjt mig med kattberättelserna. Fast nää … det här är ändå mycket mer spännande!
Andie Lindskog 