Julbadet

Julsaga 2013 – vårt bidrag till Skrivarkursens julträff

av: Per & Snezana Lindskog

175634210_a7c3f7e9-ba8c-4913-adef-233700afab63Det härliga julstöket var i gång för fullt på Perssons gård. Det var dagen innan andra advent. Erna hade hängt upp det nytvättade byket ute på gården. Kanske frosten biter i långkalsongerna, tänkte hon, men de fick hänga där under förmiddagen. Sedan skulle hon flytta in dem till köket framför brasan så att Nils skulle få varmt om sig efter badet. Självaste prosten Algot som var kusin till Nils skulle komma på finbesök redan på eftermiddagen. Han hade meddelat att han tänkte besöka Perssons den här lördagen, och att det kunde bli lite katekesförhör också när han ändå var där. Nils klagade högljutt.
”Va fan ska han här och göra nu? Har han inte nog och göra i kyrkan?”
”Ah ja, Nils. Han har det inte lätt nu den stackarn, sen Ebba gick bort för han. Han är ju helt ena nu.”
”Äh, han har ju hungen. Det måtte väl räcka?”
Erna gav honom en arg blick, men lade ingen mer energi på att bemöta hans åsikt. Hon tyckte istället att lite finbesök av den förnäma släkten säkert skulle göra gott för huset. Hästekipaget var ju tvunget att passera grannskapet och då skulle grannarna vrida nacken ur led när de såg deras vackert prästklädda släkt. Erna log. Nä, nu var det bråttom.
Hon hade stora kittlar fulla med vatten på spisarna, och höll på att tappa upp i baljan från en av dem.
”Se så Nils!” sa hon barskt. ”Stå nu inte där och tjafsa utan gå ud och hämta mer vann.”
Nils vände och gick mot dörren medan han tyst mumlade för sig själv. Han gick fram till badbaljan och doppade ett finger.
”Jag får nock ha nåra supar.” sa han.
”Nä minsann!” svarade Erna bestämt.
”Jamen, vannet är ju kallt, så jag får åtminstone bli varm inombords.”
”Ja, vattnet blir sannerligen inte varmare när du står där och ackederar.”
”Men jag behöver väl inte bada nu. Det är för fan två veckor kvar till jul.” klagade Nils.
”Ja, men du behöver väl inte va mögig när din kusin hälsar på?”
”Äh… värst va den blev viktig nu!”
”Ja, han är ju prost här i socknen. Begriper du inte!?”
Nils insåg att det inte var lönt att diskutera mer. Dörren slog igen bakom honom när han försvann ut.  

Han klev ut i kylan, frosten hade varit på besök sedan veckan innan första advent men ingen snö hade nalkats. Han huttrade. Det var gnagande kallt.  Så mycket onödigt arbete. Och slöseri med vatten var det också. Han tänkte då inte bada en gång till innan jul. Det fick vara bra med det.  Han greppade tag i det kalla handtaget och pumpade med kraftiga styrketag.  Än hade han seniga muskler och råstyrka och ingen kunde tro att han hade fyllt 48 den gångna sommaren.  Trots de frostiga dagarna hade vattnet ännu inte frusit fast i pumpen.  Det var tur. Katten strök sig runt hans ben just när han skulle lyfta den andra spannen. Han tappade taget, spillde vattnet och drattade ner i sörjan.  Han reste sig upp, svor åt kattfan och blev ännu surare i sinnet.  Han pumpade upp ännu en spann vatten och tog sig in i det varma köket där Erna fyllde på mera ved i spisen och hummade på någon visa som han kände igen men inte hade hört sedan barnsben.
”Nu får du mera byk att ta hand om” sa han till Erna och började genast dra av sig de leriga brallorna.
”Aja men Nils!” utbrast Erna. ”Va har du nu hittat po!?”
”Det var kattfan!” muttrade Nils. ”Han satte fälleben po mi.”
”Ja, ja, skylla på stackars Misse, det kan du! Ja, å me böjsorna då.”
Nils snörade upp sina byxor och satte sig på en kökspall och började omständligt dra dem av sig medan han grimaserade.
”Va e de!? Har du ont?”
”Nä… inte så farligt.”
Nu fick Erna se att hans vänstra lår var alldeles rödflammigt.
”Nämen, stackars Nils.” ojade hon sig. ”Hur e de fatt!?”
”Ah, de e vel ente nåd och bli hispig för.”
”Jamen… det ser ju ont ud.”
Erna gick bort till det lilla skåpet i hörnet vid skafferidörren, där hon plockade fram flaskan och ett glas och skyndade bort till Nils.
”Här!” sa hon och räckte honom det fyllda glaset. ”Drick det, så gör det inte så ont kanske.”Nils insåg att det kanske var bäst att spela med lite.
”Ja, det gör faktiskt ont utav bara helvete.” sa han.
”Ja, ja, men nu får du minsann vårda dit språk. Även om du har ont är det ingen ursäkt för så fula ord. Va ska Algot säga!?”

När supen hade halkat ner ordentligt och började värma strupen hade också vattnet i kittlarna blivit tillräckligt varmt. Nils reste sig för att hjälpa Erna att slå i vattnet i baljan, varpå hon kände med handen i vattnet.
”Så där ja, Nisse lille. Nu e badet klart.”
Nils kände med handen i vattnet.
”Det är ju fortfarande kallt.” sa han.
”Försök ente din pipsill. Du får ändå ente fler supar. I med dig nu i badet.”
”Aja en till e ja väl värd?” sa han och vred ömkligt på sin kalufs samtidigt som han plockade fram det där halva leendet som han visste kunde få henne att smälta som flottet på stekjärnet. Den här gången föll hon till föga och fyllde på glaset ända upp och räckte till sin Nils. Han tömde det i ett svep och klev sedan tjänstvilligt upp i baljan medan han knäppte upp sin skjorta. Han sjönk försiktigt ner i vattnet, och kände att suparna nog gjort susen.  Ömheten i kroppen släppte och det var skönt i det varma. Konstigt att man aldrig längtade efter ett bad någon gång, utan istället fasade för juletid som var det samma som badetid. Nu låg han där utsträckt och njöt. Han blundade, log och mindes somrarna vid den lilla skogssjön när han simmade med insjöfiskarna kring fotknölarna.  

Ur sin halvdvala väcktes han plötsligt med ett ryck. Det bankade på stordörren och en bekant röst hördes som sa ”god dag i stugan”. Det sista Nils såg var Ernas svepande rörelse mot golvet som greppade taget om trasmattan vilken ögonblicket senare hamnade över baljan.  Och sedan blev det mörkt och dammigt.
Där låg nu Nils hjälplös i vattnet och ansträngde sig till sitt yttersta för att kväva en nysning orsakad av dammet från mattan. Han insåg det omöjliga i att kliva upp nu ur badet i all sin nakenhet framför den just anlända prosten! Sak samma att han råkade vara Nils kusin. Så nära var de trots allt inte. Han hörde hur Erna ursäktade sig med att hon inte hunnit få undan bykbaljan, och inte hade hon väl trott att han prosten skulle komma så tidigt och kanske han ville ha en slät kopp kaffe så länge.
”Ja tack, det skulle sitta fint.” svarade Algot medan han drog ut en stol och slog sig ned vid köksbordet. ”Men var är Nils henne idag?”
Erna såg oroligt bort mot badbaljan.
”Eh… Nisse ja… eh… han är borta hos grannen och avslutar slakten.” ljög hon ursäktande samtidigt som hon böjde huvudet för att ögonen inte skulle avslöja lögnen.

     Hu så galet detta blev då, tänkte Nils där han låg under trasmattan i det ännu varma vattnet. Han svor inombords och hoppades att Erna var klok nog att försöka locka med sig Algot ut istället, så att han fick en rimlig chans att lämna badet.  Men nu skulle tydligen Algot först sörpla kaffe.

     ”Så hon bjuder på en sup också?” frågade prosten, gnuggade sina händer och riktade hela sin uppmärksamhet mot det tomma glaset och flaskan som stod kvar på köksbordet.
Erna insåg att hon i uppståndelsen inte kommit sig för att duka undan glaset och flaskan efter Nils.
”Men, inte ska väl prosten ha starkt?” sa hon.
”Åja, en får ju lov och dricka nattvardsvin, så en sup då och då kan väl inte vara så syndigt?” skrockade prosten och klappade sin stora mage. ”Och sen kan det bara göra gott med lite värme inombords, i den här kylan.”
Erna skyndade sig att fylla på glaset innan prosten skulle upptäcka att det var begagnat.
”Ja, vasse go då.” sa hon och räckte honom glaset.
”Ja, skål då.” sa prosten och tömde glaset i en rejäl klunk. ”Aah… den satt fint den!”
Nils kände en växande irritation där han låg i vattnet. Han kände hur hans fingrar började bli som russin, och han ville verkligen komma upp ur badet nu. Han hörde hur Erna förflyttade sig mot skafferiet, dörren öppnades och stängdes, och något sattes på bordet.
”Han får väl ha en kaga osse.” sa hon.
”Förbannat.” tänkte Nils.
”Ja tack!” sa prosten.
Han lät sig väl smaka av godsakerna, och tog sig också friheten att slå upp ännu en sup. Också den tog han i en rejäl klunk.
Erna såg förundrat på honom, och Nils svor långa eder för sig själv under mattan.
”Ja, du Erna, baka har du alltid varit duktig på.” sa han och betraktade med livlig fantasi klenäten i hans hand.
Nils hörde hur stolsbenen skrapade mot trägolvet, följt av något okontrollerade fotsteg och sedan ett lätt klatschande ljud.
”Nä men… vad gör han, prosten!” hördes Ernas lite upprörda röst.
”Ja men jag tycker synd om Erna. Gå här och slita för den där slashasen Nils. Jag skulle trivas bra med ditt sällskap.”
”Nä, snälla prosten. Nu får han lyna si litta.”
”Ja men, du vet… jag har ju gott om pengar. Och du är ju en så grann kvinna ju.”
Nils höll på att koka över av ilska under mattan, och det var nästan så att vattnet höll på att öka i temperatur. Någonting måste göras.

     Plötsligt reste sig Nils upp ur badbaljan.
”Du din… din… förbannade lushund!” vrålade han med grötig röst.
Algot stirrade förskräckt på den märkliga varelsen som stod rak lång framför honom. En trasmatta som rörde sig och vrålade medan vattnet rann ymnigt omkring honom.
Algot var likblek i ansiktet.
”Vik hädan! Vik hädan! Jag ska göra bot! Jag lovar!” gnällde Algot och försvann ut genom dörren som slog igen med en smäll efter honom.

Det var äntligen julafton. Barn och barnbarn var som vanligt församlade hemma hos Erna och Nils. Alla var mätta och belåtna när de satt samlade på kvällen framför den öppna spisen och lyssnade andäktigt när far i huset läste högt ur julevangeliet.
”Man kan ju undra hur den stackars prosten har det nu.” funderade sonen Ola när Nils slog ihop boken.
”Va!?” utbrast Nils.
”Ja, han är ju helt ensam nu.”
”Det kan han ha!” muttrade Nils och Erna såg oroligt på honom. ”Han har ju gott om pengar. Han kan väl gå ut och slå runt.”
”Men… har ni inte hört!?” sa Ola.
”Vad då!?”
”Han har inga pengar kvar.”
”Va!?”
”Men far då…” sa Lisa. ”Har ni verkligen inte hört? Han har skänkt hela sin förmögenhet till barnhemmet nere i byn.”
”Åh fan.” sa Nils.

Julsaga – Nattåget

2003120506-001Vårt andra bidrag till årets julträff med Skrivarkursen!

Natalie satt på en träbänk på tågperrongen i Hamburg vid spår fem. Här hade hon suttit alldeles för länge i väntan på tåg nr 1018 som skulle ta henne under en drygt fem timmars resa till Köpenhamn. Klockan var ung, obetydliga 00.10 en kall decembernatt fyra dagar före jul. Hon slumrade nog till en stund för senast hon hade sneglat på tiden var minuterna innan dygnen avlöste varandra. Med ett ryck och blicken riktad mot ryggsäcken kom hon på att hon hade lagt den obevakad på bänken bredvid sig. Låg den inte lite längre ifrån henne? Den lutade mot höften innan hon hade somnat. Hon förde handen in i den dolda fickan, drog upp dragkedjan och visste med ens att plånboken var borta. Tusan också! Bestulen, mitt i natten och tåget som skulle anlända vilken minut som helst. Hon kände i bröstfickan och kunde känna biljettkanten. Hon såg tåget närma sig och gjorde ett snabbt överslag i tankarna. Valde att ta tåget istället för att uppsöka polisen.
Hjärtat var i uppror. I plånboken fanns inte bara hennes egen reskassa utan även pengar som tillhörde hjälporganisationen. Hur skulle hon förklara de saknade pengarna? Hon hade på inrådan av en väninnas mamma medverkat i Pingstkyrkans hjälparbete för de ensamma barnen i Tanzania vars föräldrar dött i Aids. Hennes ansvar var den stora insamlingen med namnet ”Gloria” som skulle gå till de föräldralösa flickor som behövde mensskydd för att kunna ta sig till skolan. Tankarna irrade runt, det var en ansenlig summa pengar. Nu skulle hon få stå till svars om inte ett mirakel hände. Hon stod och väntade på de utklivande resenärerna medan hon fortfarande greps av de trista tankarna av att plånboken kanske var borta. Hon längtade in i tåget för att granska innehållet i ryggsäcken. Kanske hade hon placerat den löst efter det att hon hade köpt sin kopp te på den smutsiga lilla syltan utanför stationen och då kanske den hade sjunkit djupare ner i ryggsäcken.
Just som hon tagit de två kliven in i tågvagnen fick hon en knuff i ryggen som fick henne att snubbla framåt och tappa ryggsäcken. Medan hon försökte komma på fötter igen såg hon ett par kvicka taniga fingrar greppa ryggsäcken, ett bemötande varmt leende och hörde en behaglig röst.
”Vissa åldringar tror tydligen de äger världen.” sa han och nickade menande mot en äldre man med käpp som utan hänsyn till sina medresenärer klumpigt hade försökt tränga sig före och där igenom knuffat till den unge killen som i sin tur snubblat framåt mot Natalie. Han sträckte fram ryggsäcken till henne.
”Jag heter Simon.” sa han och log bredare än brett.
Hon tog emot ryggsäcken och mumlade ett stressat tack och fortsatte hastigt in i tågvagnen, med Simon tätt efter sig. Hon hittade en ledig sittplats och slog sig ned med ryggsäcken på golvet mellan sina fötter för att börja söka igenom innehållet.
”Ska du också till Köpenhamn?” frågade Simon och slog sig ned på platsen mitt emot hennes utan att ens fråga om det var ledigt. Hon hejdade sig, och ville säga åt honom att gå och sätta sig någon annanstans men insåg att det nog vore ofint. Han hade ju trots allt varit hjälpsam.
”Nja, Helsingör faktiskt.”
”Aha. Bor du där? Själv bor jag i Malmö.” fortsatte Simon utan att egentligen vänta på hennes svar. ”Har du varit i Malmö?”
”Nä… ja, eller…”
”Va!? Har du inte varit i Malmö?”
”Jovisst, men du frågade om jag bor i Helsingör.”
”Ja, gör du det?”
”Nä, Helsingborg. Ska hem och fira jul hos mina föräldrar.”
Hon satt med handen på sin ryggsäck, och önskade helst av allt att han skulle lämna henne så att hon fick leta igenom den i lugn och ro. Han sneglade på hennes hand.
”Har du något extra värdefullt i den där?”
”Va!? Nä… hur så?”
”Nja, du håller ju så hårt i den.”
Hon svarade inte honom.
Tåget började rulla ut från stationen. Hon såg sig omkring i hopp om att hitta en annan plats, men det var fullt.
Plötsligt reste hon sig.
”Ursäkta.” sa hon.
”Vad?” sa Simon.
”Måste gå på toaletten.”
”Jag håller din plats.” sa han och log. ”Och jag kan vakta den där.” la han till och nickade mot hennes ryggsäck.
”Nä tack. Den tar jag med mig.”

När hon väl krånglat sig in på den trånga toaletten och låst dörren bakom sig, började hon genast rota igenom sin ryggsäck. Hon var mycket nära att brista ut i gråt när det stod klart för henne att plånboken verkligen var borta! Vad skulle hon ta sig till? Hennes egen reskassa var illa nog, men pengarna till hjälporganisationen visste hon inte hur hon skulle förklara. De skulle säkert aldrig tro henne om hon sa som det var att plånboken blivit stulen. Nedstämd gick hon tillbaka till sin plats och sjönk gråtfärdig ned på sätet.
”Kom du inte till?”
”Va!?”
”Ja, på toaletten alltså?”
”Jo visst.”
”Har du ont någonstans?” undrade Simon med en bekymrad min.
”Hurså? Nä… jag har inte ont.”
”Men… du gråter?”
Hon berättade medan tårarna rann om förlusten av plånboken som hon upptäckt redan på perrongen i Hamburg. Hur hon hade slumrat till och någon då passat på och stulit den ur hennes ryggsäck. Hur bra insamlingen gått, men nu fanns det inga pengar kvar att redovisa för hjälporganisationen.
”Hur mycket?” ville Simon veta.
”Sjuhundra D-mark.”
”Oj!” utbrast Simon med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Så vad gör jag?” klagade Natalie. ”Jag kan aldrig skrapa ihop så mycket pengar på så kort tid. Pengarna ska redovisas i mellandagarna.”
”Sjuhundra…” mumlade Simon. ”Sju… öh… fan, det är ju drygt tretusen svenska!”
Natalie nickade sammanbitet.
”Ja, ja, ta det lugnt.” sa Simon. ”Vi fixar det här.”
”Vi!?”
”Visst, jag känner folk i Köpenhamn som säkert kan hjälpa till.”
Helst ville Natalie bara dra sig bort från den påstridige Simon. Han hade ju inte med hennes bekymmer att göra. Men det fanns ingen annan stans att ta vägen på det fullsatta tåget. Simon fortsatte obehindrat att prata om hur han och hans vänner som var musiker skulle hjälpa henne att tjäna ihop pengarna igen. Han påstod att de brukade spela några timmar på Ströget, och de skulle säkert ställa upp och hjälpa henne också.
Väl framme på Hovedbangården i Köpenhamn lät hon sig ändå övertalas att följa med honom. Han insisterade på att få ta henne med på en runda på Ströget först, och motvilligt gick hon med på det. De stannade till vid Forex på stationen för han behövde växla pengar. Han hade enbart tysk valuta. Sedan spenderade de många timmar tillsammans på Ströget, och Natalie fascinerades av de julpyntade skyltfönstren. Till slut hamnade de på en liten mysig restaurang där Simon absolut ville bjuda henne på middag. Fram emot kvällen tog han henne med till en lägenhet i närheten av Amagertorvet där hon fick träffa Simons musicerande kompisar Thomas, Preben och Sören.
”Ja for faen!” sa Thomas glatt när han hört Simons undran. ” Selvfølgelig er vi der for dig.”
”När?” undrade Simon. ”Hon ska fira jul hos sina föräldrar.”
”I morgen tidlig.” sa Preben.
” Lad os nu hygge os.”
Natalie insåg att hon nog fick ge sig till tåls. Kanske det här kunde rädda henne trots allt, och killarna verkade hyggliga. De bjöd på mat och öl under kvällen, och det hela blev en ganska munter tillställning. Hon lade märke till under kvällen hur Simon hela tiden sneglade åt hennes håll. Hon försökte ignorera det. Men hon kunde ändå inte låta bli att tycka att han trots allt var både småcharmig och tilldragande.
Ganska tidigt dagen därpå drog de alla fem i väg ned till Ströget, där killarna placerade sig på ett lämpligt ställe, och började spela. Thomas var den som sjöng förutom att han spelade gitarr. Hon gillade hans lite hesa sångröst och även om hon inte riktigt förstod deras danska texter var det ändå medryckande melodier. Folk gillade uppenbart också deras musik, för det var många som slängde pengar i den stora kakburken de hade ställt framför ett handskrivet plakat som vädjade om ett bidrag till de föräldralösa barnen i Tanzania.
Men trots många givmilda människor var resultatet ändå ganska dåligt. I alla fall räckte det inte på långa vägar att täcka den summan hon saknade. När de satt tillsammans på kvällen och räknade pengarna, fick de fram summan sexhundratre och tjugofem plus tio kronor i svenska pengar och två knappar.

På kvällen följde Simon henne till Hovedbangården där hon skulle ta tåget till Helsingör.
”Jaha.” sa hon lite vemodigt. ”Dags att skiljas åt då.”
Han suckade och betraktade henne en lång stund.
”Jag är uppriktigt ledsen att vi inte kunde få ihop mer pengar. Hade verkligen velat hjälpa dig.” sa han.
”Du är snäll.” sa hon och strök handen mot hans kind.
Han log lite snett mot henne och gav henne en lång kram.
”Önskar verkligen jag kunde gjort mer.” sa han tyst.
”Tack. Och tack för en trevlig dag på Ströget.” sa hon varpå hon vände sig för att kliva på det väntande tåget.
”Visst ja!” utbrast han. ”Höll på och glömma.”
Han räckte över ett litet paket omsorgsfullt inslaget med ett rött julklappspapper.
”En liten julklapp.”
”Till mig!?”
Han log.
”Men du får inte öppna den förrän på julafton.” sa han. ”Lova!”
”Okey, jag lovar.” intygade hon när hon klev in i tågvagnen.

Julen firade Natalie hos sina föräldrar med övriga syskon, och allt var som vanligt. Precis så som jularna alltid brukade vara med alla nära och kära. Ändå kände hon sig inte helt tillfreds. Hon oroade sig fortfarande för hur hon skulle förklara de saknade pengarna. Sen var det här med Simon. Hon kunde se hans sneda charmiga leende framför sig, och hon log för sig själv. Då slog det henne! Julklappen från Simon hade hon ju glömt att öppna. Hon rotade fram det lilla paketet från sin ryggsäck och började plocka av det röda papperet. Men vad var detta!? Det var… hennes plånbok!
Först fylldes hon av ilska. Så öppnade hon den för att kontrollera innehållet. I det vanliga pengafacket låg hennes återstående reskassa orörd. Men hjälporganisationens pengar då? De fanns inte där. I paketet låg även ett kuvert.
Hon öppnade det och plockade ut 650 Dmark plus lite danska pengar samt ett kort.
På kortet kunde hon läsa;
”Förlåt! Restaurangen kostade knappt 200 danska kronor, men det kanske kan täckas av pengarna från Ströget. Skulle gärna vilja se dig igen. Ring, snälla.”
     Under meddelandet hade han skrivit sitt telefonnummer.
Just då avbröts hon.
”Sitter du här för dig själv?”
”Åh, ja, jag kommer pappa.” sa hon. ”Vad är klockan?”
”Strax sju. Snart dags för Karl-Bertil på tv.”
”Åh, det får nog vara för min del. Måste ringa.”
”Ja, ja, du vet var telefonen är.”
”Visst.” sa Natalie och suckade djupt. ”Det blev en fin jul i alla fall.”

AV: Snezana & Per Lindskog

Julsaga – God Jul Kerstin

OLYMPUS DIGITAL CAMERAEtt av våra bidrag till årets julträff med Skrivarkursen.

Harald var trumpen. Han funderade på det gapande hålet i taket och gaggade lite tyst för sig själv. Ja, ja jag låter händelserna följa tiden och tiden får ha sin gång. Ja, och allt löser sig säkert som det är menat, tänkte han. Morgonen var sig lik och som brukligt tände han sin pipa efter kaffet. Han satt i sin fodrade skinnväst i den solblekta korgstolen på farstukvisten och andades in den ljumma röken i långa njutningsbara andetag. Sekunden därefter satte han både röken och kaffet i vrångstrupen. Det knakande ljudet och dånet som följde därpå betydde bara en sak, taket i hallen höll på att gapa ännu större. Att en människa bara kan drömma så om nätterna. Hur kunde detta stämma? Han reste sig sakteliga medan han höll handen kupad om sin värkande höft. Bara inte Kerstin börjar klaga igen. Hon hade varit så sur och tvär ända sedan Måns försvann. Harald knöt näven i byxfickan och svor en ramsa för sig själv över räven som hade tagit kattstackarn. Själv var han glad och slippa katten, men Kerstin var ju tokig i katter så för hennes skull hade han ändå böjt sig.
Han behövde tänka ut betydelsen av drömmen först, han behövde förhala lagningen av taket och han behövde hålla tyst om saken så han inte hamnade på hemmet helt sonika. Han såg regndropparna sakta falla på den bruna gräsmattan och konstaterade att det var snöblandat. Det var dagen innan julafton, kanske skulle de få en vit jul. Pipan hade slocknat för en stund sen så det var inte piprök som sipprade ut ur lungorna utan ett ångande andetag i december kylan. Han klev in i finrummet och blicken riktade han medvetet mot hallens tak. Han bara nickade i samförstånd med den besynnerliga drömmen och skönjde att takhålet gapade mer hungrigt än stunden innan. Nej han skulle inte våga berätta något för Kerstin som inte alls var vidskeplig. Hon trodde inte på drömmar och sånt nonsens. Kerstin hade åkt till byn, hon skulle handla så han var tvungen att röja så snabbt det gick och ställa fram det stora zinkkärlet för vätan som såg ut att bli ihållande från den gråa himlen. Han skulle ut och hugga lite ved och hinna elda i brasan likväl så hon inte kunde klaga på kylan, för taket kunde han inte förmå sig att laga, inte ännu.
”Har du lagad taked än?”
Harald hade inte märkt att Kerstin redan kommit hem. Han låg på knä framför spisen, och hade just fått elden att ta sig.
”Jag har sitt po det.”
”Det gor vel ingen nytta!?”
”Va!?”
”Det gor vel ingen nytta och bara glo po det?”
”Jag måste jo se vad som behöver gorras!”
”Vad som behöver gorras!? Det behöver lagas!”
”Ja ja!”
”Annars får vi ta hid Jönsson.”
”Hönsen!?”
”Va!?”
”Hönsen sa du. Va har hönsen me hulled i taked och gorra!? Vi har inga höns längre.”
”Nä… nu dravlar du, vi får ta hit Jönsson sa jag.”
”Jönsson!? Den klydderöven! Varför di?”
”För och laga taked såklart.”
”Nää, det behövs ente…”
”Jaså!? Ska du gorra de då?”
”Ja ja.”
”När?”
”Va!?”
”När tänker du gorra de?”
”I morron.”
”I morron!? Di har lovat mer snö i ettermidda.”
”Ja ja.”
”Du kan väl borja po det nu, istället för och stå här och ackedera?”
”Ja ja.”

Han drog en suck av lättnad när Kerstin till slut gav upp diskussionen och försvann ut i köket för att börja på kvällsmaten. Taket måste lagas, det visste han också. Men han kunde inte förmå sig till det. Inte än. Han ville först veta om drömmen stämde hela vägen. Han la sig en stund i soffan och slöt ögonlocken, och tänkte för sig själv att man blir trött av och tänka. Stunden därefter hade han somnat.

Han hade kanske bara sovit några minuter, men för honom kändes det betydligt längre när Kerstins syrliga kommentar väckte honom.
”Drömmer du nu snuskdrömmar igen?”
”Öh… va!?”
”Du sover med ett stort leende på läpparna. Så vad drömmer du om?”
”Dig, min kära.”
”Jo pytt… jag vet nog… din snuskhummer.”
”Nä, det är säkert… Jag drömde om din julklapp.”
”Ja ja, men nu är de mad.”
De åt middag till en början under tystnad. Ja, förutom Haralds smaskande som hade viss irriterande effekt på Kerstin även om hon visste att han inte kunde hjälpa det.
”Prova sell och eda me lösgaddar, så får du se.” hade han sagt vid ett tillfälle, så hon förstod att det nog var bäst att bara acceptera.
Hon petade mest i sin mat, och efter en stund la hon ned sina bestick.
”Petterssons katta har fått åtta kellingar du.” sa hon.
”Jaså.” svarade han kort.
”Ja, di e så söta.”
”Mmm…” mumlade Harald och började förstrött bläddra i Ystan.
”Vi kunde kanske ta hand om en.” försökte hon med den inställsammaste stämman hon kunde uppbringa.
”Nä min själ.” utbrast Harald. ”Ente en ny kattajävel.”
Han reste sig hastigt och gick ut.
”Tack för maden.” sa han mot hallen när han försvann ut.
För sig själv tänkte han att om det var meningen så blev väl drömmen verklighet.
Ute i hallen stannade han upp, strök med handen bort en snöflinga från kinden och såg upp mot hålet i taket.
”Jävlar!”
Med raska steg försvann han ut i vedboden, för att undkomma Kerstins kommentarer när hon upptäckte att det faktiskt börjat snöa igen. Han tänkte att om han bara tog in lite virke så såg det åtminstone ut som om han börjat på att laga taket.

Tillbaka i hallen möttes han av doften från julskinkekoket, och han kände sig en aning lättad eftersom han visste att Kerstin skulle vara upptagen i köket en stund nu. Nu måste han agera. Han föste bort zinkbaljan och hämtade den blommiga fåtöljen från vardagsrummet, hasade med viss möda ut den i hallen och ställde den där baljan stått. Sen la han en stor kudde i den och en blå filt ovanpå, och ställde sig sedan och betraktade det hela. Han flyttade fåtöljen en aning åt höger, och rättade till kudden och fluffade till filten. I samma stund kom Kerstin ut i hallen och ställde sig med händerna mot höfterna.
”Va sysslar du med?”
Han stirrade mållöst på henne.
”Jau… eh… behöver nåd och stå po…”
”Fåtöljen!?”
Han nickade stumt.
”Och kudden då?”
”Öh, ja… ifall jau ramlar.”
”Harald, du e ente klog. De e julafton i morron och taked gabar. Och snön…”
Han såg fånigt på henne.
”Jau ska gå och hämta snöskoffan.”
Hon suckade uppgivet och återvände till köket.
”Du får sell reda opp etter snön.” sa hon högt.
”Ja ja.”

Medan han fortsatte med sina märkliga arrangemang, kunde han höra hur telefonen ringde och hur Kerstin svarade ute i köket.
”Hej Karin.”
Kerstins syster, tänkte Harald. Bra, då får jag lite lugn och ro nu ett tag.
”Hur är det me daj och ungarna.”
Harald lyssnade inte mer men lite senare kunde han inte undgå att höra hur hon pratade om hålet i taket i hallen och att nu trodde hon nog att det närmade sig för hemmet för Harald. Han blir bara konstigare och konstigare för var dag som går.

Utan att bry sig vidare om Kerstins telefonsamtal, tog han cykeln ner till byn och uppsökte djuraffären där.
”Va fan, Harald. Har katten kommit tebaks?” sa djurhandlare Egon.
”Nä, jag ska handla julklapp till Kerstin.”
”Jaha!?”
”Ja… jau tänkte itt halsband.”
”Jaha, ett katthalsband!?” upprepade Egon och tänkte för sig själv att nu var nog Harald färdig för hemmet i alla fall.

Harald vaknade tidigt på julaftonsmorgonen efter en orolig natt, utan drömmar.
Tyst för att inte väcka Kerstin, smög han ut i hallen. Han kontrollerade kudden och rättade till fåtöljen. Sen tog han en pall och satte sig försiktigt lite diskret i ett mörkt hörn av hallen. Han tände sin pipa, drog in och blåste ut och drog in igen. Blåste sedan ut röken som han betraktade medan den sakta försvann upp i månljuset som sken in genom hålet. Han hörde tickande från farfars gamla Moraklocka som fortfarande envist fungerade. Fast just nu tyckte han att den förde ett fasligt väsen. Väntan var lång! Han lyssnade och hoppades samtidigt att inte Kerstin plötsligt skulle dyka upp. Hon brukade sova ganska länge, men det skulle vara typiskt om hon behövde gå upp och kissa just vid den här tiden. Det var alldeles tyst och någon enstaka snöflinga singlade ned från hålet. Han svepte koftan tätare om sig. Det var kallt. Plötsligt rasslade det till. Ljudet kom från sovrummet och Kerstin kom ut i hallen på väg till toaletten.
”Varför sidder du här?”
”Kunde ente sova.”
”Ja ja.” muttrade hon och fortsatte till toaletten.
Lite nervöst sneglade han mot hålet i taket. Det hade blivit mörkare. Månen hade gått i moln. Strax därefter kom Kerstin stapplande igen på sin väg tillbaka till sovrummet.
”Du kan ju laga taked når du nu ändå e vagen.” muttrade hon.
”Ja ja. Ska ha kaffe först” svarade han tyst.
”Ska jau laga ti di?”
”Nä för fan. Gå och lägg di!”
Just som hon klev över tröskeln hördes ett hjärtskärande gnyende någonstans uppifrån hålet i taket, följt av en dov duns.
Harald sträckte entusiastiskt på sig men satt fortfarande kvar.
”Va va de!?” utbrast Kerstin. ”Va e de i fåtöljen?”
Man kunde urskilja något som rörde sig i fåtöljen.
”Du får väl kolla.” tyckte Harald.
Kerstin såg osäkert på honom, men gick sedan försiktigt fram till fåtöljen. Det rörde sig under den blå filten.
”Va i jesse namn e de!?” utbrast hon.
I nästa stund såg hon ett litet huvud och ett par ögon som såg förvirrat på henne åtföljt av det karaktäristiska spinnandet.
”Men…!? Hur!?… Vad i!?…men, halleda!”
Harald flinade brett.
”God jul Kerstin.” sa han och räckte fram paketet. ”Jau har köpt ett halsband ti di. Det kan kanske passa nu.”

Harald var nöjd. Hans märkliga dröm hade verkligen stämt. En hök skulle ta en liten kattunge som byte, men tappa den just över Haralds och Kerstins hus så att den skulle ramla ned genom hålet i taket som orsakats av ett nedfallet träd i stormen några dagar tidigare. Drömmen hade stämt in i minsta detalj.
Han log belåtet, reste sig lättad och gick mot ytterdörren.
”Nu ska jag laga taket.”

AV:  Snezana & Per Lindskog

Den sjätte drömmen

Den sjätte drömmen

av:  Snezana Nordström & Per Lindskog

Paul sov oroligt, plågad av en återkommande dröm. Han satt på det kyliga golvet framför den svala kaminen och förde sina fingerspetsar fram och åter mot kaminens blanka kalla yta. Han var varm om den nakna kroppen och svettades, endast fingrarna var stela och krumma av kylan. Drömmen fortsatte alltid annorlunda just härifrån eller framåt rättare sagt ….Han reste sig långsamt upp, drog snabbt på sig sina jogging byxor, sin sweater men lät fötterna vara bara. Han öppnade den glasade dörren mot vinterträdgården…  Av skuggornas läge förstod han att morgonljuset just gjort sin entré. Igår satt hon på den våta bänken som vätte mot skogsstigen, idag närmade hon sig honom med långsamma steg. Igår var det höst i hans trädgård…

Nu var han åter vaken, orolig med omtumlat sinne och en äkta känsla av att drömmen på något sätt höll på att förverkligas…? Detta var den femte drömscenen. Han önskade han kunde fånga drömmen… locka henne till sig men kände sig själv fångad eftersom han efter varje drömsekvens kom långt in i handlingen.

Men nu var det ändå för sent att somna om. Lika bra och stiga upp, och i stället utnyttja tiden till alla förberedelser inför den stundande resan. Med tunga trötta steg gick han ut i köket för att sätta på kaffe, men han kunde inte släppa tankarna på henne. Det fanns en längtan efter en ny fortsättning på drömmen. Kanske kunde han dyka in i fortsättningen på drömmen på planet mot Ottawa. Från Kastrup skulle han disponera tolv slöa timmar till kanske enbart den syssla han njöt mest av numera nämligen drömma drömmar om henne. Kaffet smakade blask.

Han checkade av innehållet och stängde igen sina två resväskor. Han hade med sig endast en bråkdel av garderoben, resten skulle han inhandla på plats under det kommande arbetsåret. Han hade egentligen en oförklarlig tur att få jobbet på en världsledande firma som IT ansvarig med en årslön på över 600 000 sv kr. En nästkusin som referens, och två nöjda klienter. Att söka jobbet var en av ingivelserna som seriedrömmarna gav. Taxin väntade utanför, det var dags att rusa mot ett nytt liv. Tankarna i taxin var en minnesreflektion tillbaka till den allra första drömmen som hade förändrat hans liv drastiskt. Beskedet som den gamle skallige mannen i den allra första om att han drabbats av akut leukemi trodde han inte på i första taget men rädslan och oron drev honom till slut mot en läkarkontroll. Följande dröm som kom med en för Paul omöjlig vetskap om det friska efter bara dryga två månader var så otrolig att han inte ens vågade tänka tanken om sanningen i den, men…Tredje drömmen uppmanade honom att uppsöka sin nästkusin i Kanada för ett karriär jobb och den fjärde lovade något helt annat… kanske en vit jul med oväntat slut…Drömmarna hade förändrat hans liv  i snabb takt med tvära kast från en ytterlighet till en annan. Vad skulle han kunna vänta sig härnäst? Eller skulle han bara följa livets nycker, onekligen blev livet spännande och ovisst.

Förstaklasskomforten på Air Canada gjorde drömmen behaglig. Snön virvlade i små  trombformade spiraler.  I drömmen närmade hon sig honom också gående barfota i nysnön. Hennes mörkblå schal flög med vinden och pryddes av snöflingorna som sakta smälte av hennes värme som spreds i luften. Hon log och hennes vågiga bruna hår följde hennes rörelser och kantade hennes utsökta ansiktsdrag med stil. Snön fortsatte att smälta i hennes fotspår. Drömmen stördes av kaptenens röst som informerade resenärerna om förfriskningar och diverse erbjudanden. Han öppnade ögonen sakta och andades ut. Under en bråkdels sekund såg han något som liknade hennes mörkblå schal som virvlade förbi. Kvinnan stängde toalettdörren hastigt efter sig. I nästa stund visade hans klocka hela tolv timmar framåt. Planet skulle landa vilken sekund som helst. Hade han sovit så tungt och drömmen hur länge varade den egentligen…?  

Planet gick strax därpå in för landning. Det uppstod plötslig turbulens, och det skakade kraftigt. Skyltarna med uppmaning att spänna säkerhetsbältet tändes, och ögonblicket efter hördes återigen kaptenens röst i högtalarna, som talade lite osammanhängande om något problem med motorerna innan ljudet plötsligt bröts igen. Paul stirrade ut genom fönstret medan han krampaktigt höll fast i armstöden.
Skakningarna blev allt kraftigare, och på marken kunde han se blåljusen som närmade sig i hög fart, och förvandlade hela flygplatsen till ett blåblinkande inferno.
Det var ett våldsamt oväsen i planet, men det överröstades av alla panikslagna människor som skrek och grät, allt medan planet obevekligt närmade sig marken med alldeles för hög fart.
Ett kraftigt brak följt av det skärande ljudet av metallbitar som slets sönder, ytterligare ett brak, och så blev allt svart!

Han blundade åter igen för att snabbt inse att han befann sig i en helt annan verklighet. Han kände sig varm om kinderna.
Han satt i en bekväm fåtölj med en brasa framför sig. En ståtlig gran bredvid den öppna spisen och ett långbord i angränsande matsalsdel. Bordet var vackert dukat med stora gnistrande guldkulor som enda juldekoration på en mörkblå duk med servetter i matchande färg. Servisen var klassiskt guldkantad och lämpad för högtiden.
– Å, äntligen är du vaken käre nästkusin? Paul rörde sig hastigt och upptäckte att det blixtrade till av okänd värk i hans huvud.
 – Jag vill presentera dig för Jessica Cornblade of Stansford din blivande executive director på Your IT Brothers in Brampton , sa Peter och gjorde en presenterande handgest mot kvinnan framför honom. Det enda som fastnade för hans blick därnäst var hennes mörkblå schal som hon prydligt svepte bakom nacken och det bruna vågiga håret. En för honom bekant rörelse.  Hon tog honom i hand, log och sa Välkommen till Ottawa!  
– Tack, kom det snabbt ur honom, han log tillbaka trots blixtarna som fortplantade sig i huvudet. Trots att hennes hand var varm kändes den ändå sval på ett overkligt vis.

Utanför syntes snön täcka fönsterbläcket och den svaga gatubelysningen avgav gnistrande stjärnor genom fönsterrutan. Paul drog ett djupt andetag….

Den fallande stjärnans svans

Vi har skrivit två julsagor inför en julträff med kurskollegor från ”Kreativt skrivande”, i form av ”stafettskrivning”. Här är den ena!

 

 

 

 

 

 

 

Den fallande stjärnans svans
av: Snezana Nordström & Per Lindskog

Ariadne satt ensam framför sitt mäktiga blyfönster på självaste julafton. Fåtöljen var kungligt bekväm och hon var drottningen som satt värdigt i den. Julstjärnan i fönstret nickade en aning tyckte hon. Hennes tjänare borde  ha vetat hur den skulle vattnas för att hålla över julen. Klockan hade passerat halv tio och resterna av den kungliga julmiddagen hade nyss dukats av. Den använda servisen som var väl anpassad till högtiden var redan utburen. Två tunga silverkandelabrar stod kvar på den vackert broderade vinröda duken. Använda tygservetter i matchande färg låg kvar skrynkliga redo att bäras ut. Juldekorationer fanns också, allt för att förhöja julstämningen, men med klent resultat. Hon hade inte haft några gäster alls denna julen, det fanns en anledning så klart. Tjänarfolket var hennes enda sällskap, men de hade hon ingen större behållning av mer än det arbete de var anställda att utföra. Hon hade inget annat utbyte av dem, inte nu längre.

Hon öppnade dörren till den stora balkongen som bredde ut sig längs hela det västra slottstornet. Ett behagligt friskt vindrag fyllde rummet och dämpade de mättade juldofterna i matsalen.  Hon omslöts av den svala luften och svarade med en skälvning. Samtidigt for en stjärna över himlavalvet i en rask fart och hon skyndade sig att minnas förnimmelsen som i den fångade stunden ilade genom hennes sinne. En fallande stjärna på julafton, det var värt att anteckna i den fram till nu dystert förda dagboken.

Med ens kände hon sig lite bättre till mods, och bestämde sig för att ta en kvällspromenad. Hon tillät inte ens någon av tjänarna att följa med den här gången. Hon ville vara själv. Väl ute i den stora trädgården gick hon i riktning mot den stora fontänen. Hon kände en märklig inre dragning åt det hållet. Tankarna flödade och blixtrade i hennes huvud. När hon kom fram till fontänens stenkant stannade hon tvärt och vände huvudet mot sitt älskade slott där hon nu levde som en eremit. Älskad av många för sina bragder och landvinningar men hatad av lika många för sina vassa och snabba och ibland mindre rättvisa domar.

Hon önskade sig lycka och skratt. Hon lekte med tanken och  bestämde sig för att lyssna på ingivelsen som följde den fallande stjärnans svans. Hon skulle själv vara ett verktyg, ett redskap för sin blivande lycka och hon visste hur.

Med beslutsamma steg gick hon tillbaka till huset och ringde på sin droskförare. Han fick order om att köra fram droskan och vara redo för avfärd genast.
– Vi ska upp i bergen. sa hon med skärpa i rösten.
– Nu!? undrade droskföraren som började ana att hans nattsömn skulle bli förstörd.

– Ja, nu! svarade drottningen. – Vi ska vara vid Drakklippan före midnatt!
– Men… bergen? Så här dags?
Han fick inga vidare svar, och insåg att det var meningslöst och förmodligen rent av farligt att fortsätta argumentera.

Snön som hade lagt sig som en tunn spetsslöja över vägen gjorde turen halkig och svårframkomlig. Resan till Drakklippan tog sin tid. Men innan tolvslaget passerade droskan bron och hann som i ett trollslag igenom porten till Vasiljeklostret som låg under skuggan av den branta Drakklippan. Hon klev graciöst av droskan, halvsprang mot klostergården och följde den svaga  gårdslyktan till fader Alselmos lilla arma boning. Innanför manteln som böljade efter hennes snabba språng bar hon en välfylld pung med guldmynt. Hon gjorde en sista avvägning av sina samlade beslut, sträckte på sig och med ett fast handslag bankade hon på den vingliga dörren. Svagt sken lyste genom dörrspringorna, Dörren gnisslade till och öppnades till hälften. Fader Alselmos klev ut och drog igen dörren bakom sig. Hela hans ansikte förvreds i en frågande min. Han såg hennes tunga pengapung som hon räckte fram  utan ett enda ord men med en för honom oroande hypotetisk tanke.
– Vill du skänka pengar till klostret, tar vi tacksamt emot. Det vet du. sade han och harklade sig. 
– Innehållet i denna pengapung borde täcka alla kostnader kring adoptionen…, började drottningen men fader Alselmos höll upp en förmanande hand och dristade sig till att avbryta henne.
– Det är försent…, började fader Alselmos.
– Men jag…
– Någon annan har redan gjort anspråk på Johannes, fullföljde han meningen med bestämd stämma och en uppgiven min.
Drottningen  hade vid upprepade tillfällen försökt förmå Alselmos att låta henne adoptera.
– Jag kan betala mer, sade hon och rörde återigen handen med en hastig rörelse mot sin pengapung.
– Tyvärr, en högburen herre har varit här flertalet gånger och vi har gjort ett avtal.
 – Vem är denne man? du är skyldig mig den informationen, fortsatte hon ivrigt.
En lång stund stod de med blickarna fästa i varandra i fullständig tystnad, sedan gjorde han en avgörande gest som uppmanade henne att stiga in i hans ödmjuka boning.  I skenet av den öppna spisen vid den inre gavelväggen satt en man med ansiktet dolt av skuggor och med ett krus i handen som ångade juldoftande vin. Hon steg in och förstod med ens vem mannen var. Deras blickar möttes och hon anade fortsättningen på denna julsaga.
Plötsligt blev allt tydligt för henne.
Hon gjorde en svepande rörelse mot mannen.
– Så det var du, sa hon utan någon anklagande ton.
Mannen såg på henne.
– Ja, jag visste inte att hon… började han.
– Katarina var min främsta och närmaste tjänare på slottet och framförallt min bästa vän! Jag förstod hennes val att lämna slottet först efter ryktet som spreds om hennes graviditet. Strax därpå hörde jag att hon tagit tillflykt till klostret och att hon dog här i barnsäng. Johannes togs väl hand om av fader Alselmos systerdotter Selma.
 – Jag föreslår att vi sveper in Johannes i varma filtar och fortsätter vårt samtal på slottet, droskan väntar utanför. Han nickade bara, gav henne en ödmjuk blick och sänkte huvudet i en medgörlig rörelse. Hans planer hade gått i stöpet fast hon aldrig anade dem och aldrig någonsin skulle få veta.
 Fader Alselmos hade lämnat rummet en stund men återvände nu med Selma som bar en yrvaken liten parvel i armarna. Johannes hade idag fyllt sitt första år och Fader Alselmos räckte samtidigt fram den lilla gåva som klostret hade gett pojken, en liten snidad häst som Johannes genast greppade med sina knubbiga fingrar.

Det är jul på slottet, alla fönster är dekorerade med vackra julstjärnor. På det stora bordet ligger den vackert broderade vinröda duken traditionsenligt och ljusen glimmar i de tunga silverkandelabrarna. Bordet dignar av delikatesser, tjänstefolket passar ivrigt upp på middagsgästerna och det skålas och skrattas kring bordet.
Det är ett stimmande och stojande på de tre barnen, och Johannes som nu hunnit fylla nio tar väl hand om sina yngre syskon.