Bara en mistel

Bara en mistel

Vår julsaga till årets julträff med ”Skrivargänget” 2015
av:  Per & Snezana Lindskog

Johan vaknade av att rummet blivit kallt, han kände kylan som kröp in till benmärgen. Han sneglade på klockradion. Bara 7.30 och svin kallt. Han skulle ha satt på elementen men snålade lite för länge. Pensionen var en futtig summa som skulle räcka till revbenspjäll och en öl på fredagarna och ett och annat ben till Mia. Det var den 18 december, han skulle vrida upp elementen men dagen skulle han begynna med eld i den öppna spisen.
Han drog upp persiennerna, allt var täckt med ett vitt bomullstäcke. Snö! Nästan en halv meter. Tur att han inte behövde köra till jobbet längre.
Han gick genom hallen i sina fodrade innetofflor som värmde gott med pälsen mot de bara fötterna. Golden retrievern Mia följde efter troget. När han hade passerat trappsteget till den andra etagedelen av huset där vardagsummet pryddes av den murade spisen så passerade han misteln som numera hängde där året runt. Den hade ju hängt med sedan tidigt sextiotal och var så pass förtorkad nu, att han helt enkelt inte vågade röra den. Bättre att låta den hänga kvar. Den skulle ju ändå upp igen till jul, och den hängde vacker där och påminde om jular och kärlek.
Han mindes julen när han första gången hade flyttat hemifrån. Misteln fick alltid sin plats, en tradition som kom från farfars sida som var av engelsk härkomst. Lisa hette nog hans första kyssta flicka under misteln. De hade träffats på en julfest. Kärleken varade blott tre veckor. Han hade sabbat det. Kyssen under misteln var den som hade satt igång den kärleken, men oerfaren och blyg som han var vågade han inte kontakta henne igen. Hon hade hoppats att han skulle visa större intresse, men hon tröttnade. Så när de till slut av en slump träffades hos den lokala handlaren hade hon bara kort sagt att det var slut.
Johan var helt oförstående inför det.
Men han hade ändå lyckats lägga det bakom sig några veckor innan jul året därpå, när han efter viss övertalning lyckades bjuda hem Anna. Hon hade börjat på firmans ekonomiavdelning under hösten, och Johan hade fastnat för henne direkt. Om det var ömsesidiga känslor var kanske inte helt säkert, men han hade åtminstone lyckats övertala henne om att få bjuda på middag hemma hos honom. Allt hade gått väl under måltiden. De åt, skålade och pratade om allt och inget.
Men när hon sedan råkade hamna under misteln såg han det som en självklar signal, och tog henne i sin famn och kysste henne. Vilket resulterade i en örfil och en ilsken fråga om vad han egentligen tog sig till. Därefter lämnade hon hastigt hans bostad, och undvek honom kategoriskt fortsättningsvis på kontoret.

I år skulle han fira jul ensam igen. Inga barn, ingen släkt, inga vänner och ingen romans på gång. Enda sällskapet var Mia.
Elden hade tagit sig och den spred ett stämningsfullt ljus i rummet. Han gick bort till stereon och satte på Moody Blues December. Verkligen go julmusik. Det tyckte Mia också tänkte Johan och sneglade på hunden som låg på rygg och sträckte förnöjsamt på sig framför högtalaren.
Johan försvann i tankar medan han lyssnade på musiken. En av låtarna som strömmade ur högtalarna var Happy Xmas.
”Oj!” mumlade han för sig själv. ”Det är ju John Lennons gamla fina låt.”
Plötsligt mindes han tydligt julen 1971 när den låten dök upp på radion för första gången. Det var den julen som framtiden såg lite ljusare ut för Johan. Under hösten hade han gått på en skrivarkurs och blivit omåttligt förälskad i kurskollegan Karin. Hon sprudlade av energi och han kände sig alltid väldigt glad och positiv i hennes sällskap. De arbetade en hel del tillsammans med olika hemläxor de fick i kursen, och det som på allvar förde dem samman var då de fick i uppgift att skriva något om mistelns magiska effekter.
Johan tyckte absolut att det var en perfekt idé att de tog sig an uppgiften hemma hos honom.
Men med minnet av Annas hårdhänta reaktion vågade han inte utnyttja misteln. Men Karin löste det hela då hon kastade sig handlöst i hans famn just då de råkat hamna under den magiska växten.
För första gången på ganska länge var Johan förälskad och lycklig.
Men också det blev en kortvarig glädje. En tid efter nyår hade han fått ett brev från henne där hon bad honom förlåta henne, hon hade fallit för en känd författare.
Den dagen bestämde Johan sig för att aldrig mer skriva något.

Han svalde, det smärtade fortfarande en del. Han behövde en kopp kaffe och nybakade scones. På väg mot köket sneglade han på misteln och log, tänk vad livet var knasigt, fullt av minnen som trängdes i huvudet. Kaffet puttrade och sconsen behövde ett par minuter till tänkte han efter en blick i ugnen. Han vände sig om och öppnade frysen. Han plockade upp skinksteken, den såg lite frostskadad ut, den behövde tillagas. Så kom han att tänka på att någon julskinka hade han inte inhandlat. Får väl köpa några skivor från delikatessdisken på Ica, en hel skinka skulle bli för mycket för honom och Mia. Förra året hade han hittat en liten som räckte till Elenor och honom och Mia. Elenor ja, hon hade lämnat honom efter 5 år efter att ha hittat en 15 år yngre man som hon idag försörjer, ja det var ju hennes val. Elenor hade velat byta ut misteln deras andra gemensamma jul, till en nyplockad, det mindes han. Han vägrade. Det var något märkligt magiskt med den misteln. Efter några sura ordbyten fick den hänga kvar.

Han tog ut sconsen och la plåten på diskbänken. Han lyfte blicken mot fönstret, De plogar på gatan. Kanske kunde han ta sig till Ica och köpa lite julmat. Mia skulle få ett par skivor skinka också.
Kaffet och sconsen smakade. Han dukade av. När han skulle stänga av stereon råkade han växla till radion. ”Rocking around the christmas tree at the christmas party hop, A mistletoe hung where you can see, every couple tries to stop…” han hade hört den klatschiga jullåten förut. Han stängde av radion och tänkte att så tokigt kan det bara bli om man har någon lika tokig att dela julen med.
“Fast jag har ju dig Mia.” sa han högt och klappade hunden som glatt viftade på svansen.

Han gick mot dörren, öppnade för att kolla graderna, minus 8. Han bestämde sig för att ta på både jackan och lusetröjan som han hade fått i julklapp av Kelly. Kelly som överöste honom med pussar under misteln. Året var 88, tillsammans dansade de in julaftonkvällen till Cliff Richards Mistletoe and Wine. Där var han fast tills han upptäckte att hon levde ett dubbelliv, var gift och hade ett trassligt förhållande med en äldre rik man. Ett par år av smärtsam lycka trots hans val att bryta upp.

Han tog även pälsmössan på, man behövde ju inte frysa. En svart påse till Mias behov, kopplet på och även Mia var redo för promenaden till Ica.

Happy Xmas skvalade i affären. Johan suckade djupt, julen med Karin, att det fortfarande kändes så smärtsamt. Gamla människan, hade hans mor sagt om det, hålla på att vara så sentimental och sörja den kvinnan när det fanns tusen åter. Ja, så var det fortfarande trots att det passerat 44 år. Det är bara att borsta av sig och gå vidare som jag brukar säga, fast det skulle jag gjort för länge sedan, mumlade han för sig själv.

Folk handlade för en överkonsumtion och var oförskämda i delikatesskön. Trängde sig och paxade nummerlappar åt varandra. Han hade inte bråttom men förundrades över fräckheten vissa hade. Den välklädda herren före honom trodde han ägde affären. Klagade och krävde de finaste bitarna av både köttpålägget och lutfisken. Han sneglade på kundskaran och undrade om fler höll med honom. Expediten ropade upp med hes röst nummer 97. Han skulle kolla att det stämde att han hade nr 99 och upptäckte att han hade tappat nummerlappen. Han böjde sig ner för att plocka upp den. Nere vid golvet kröp en vantklädd damhand. Hon räckte nummerlappen till honom. Han vände ansiktet mot henne. Oerhört lik någon han kände för många år sedan. Jo, det måste vara damen i fråga. Han log igenkännande och fick ett leende tillbaka.
”Jag ska handla ett par skivor skinka till Mia och mig.” sa han och känslan att behöva förklara vem Mia var blev plötsligt stark. Han stakade fram orden. ”Ja, alltså Mia är min hund.”
Hon log tillbaka, ett leende som han kände igen.
”Aha”. sa hon roat. ”Ja, jag ska handla till Malte och mig.” Hon tog ett andetag och mötte hans blick. ”Ja, Malte är min hund.” la hon förklarande till med ett leende.
”Karin!?” sa han lite trevande. ”… trodde du bodde i Stockholm, var det inte där du träffade den där författaren , var det Alf Lundell han hette? Jag har läst hela deckarserien du… eller ni har skrivit om seriemorden på Mälarö.”
”Det blir inte fler böcker i den serien, det är över nu. Jag bor här i stan igen, på Harpvägen, inte så långt härifrån.” sa hon. ”Bor du fortfarande på Trumpetvägen?”
Johan nickade.
Karins uppmärksamhet riktades mot expediten som ropade 98. Johan andades, vågade inte tänka, lät hjärtat fladdra som fjärilens vingar i maj. När hon tog emot skinkpaketet klev hon ut från kön och ställde sig i en väntande ställning. Han kunde se henne i ögonvrån.

”Om du vill kan vi lyssna på Happy Xmas hemma hos mig i eftermiddag.” sa han trevande. ”… ja, det vill säga om du inte har något annat för dig.” la han till och log.
”Det har jag inte”.
”Ah…” sa han och höll inbjudande fram armen. Hon la sin hand på hans arm och log.
”Hänger misteln kvar ännu?” undrade hon lite tyst.
”Absolut.” svarade han. ”Den ska hänga där…”
”… så länge du lever ja.” fyllde hon i med ett klingande skratt.

Skänken (av Per & Snezana Lindskog)

Det här är vårt bidrag till Julsageläsandet på den årliga julträffen med Skrivarkursen, för 2014.

SKÄNKEN

Pipröken bildade oskyldiga mönster i den kalla morgonluften innan den upplöstes och försvann. Harald betraktade fenomenet och fyllde på med ännu ett bloss. Solen hade precis brutit fram mellan grenverken i träden som omgav trädgården. Det kunde nog bli en fin dag i alla fall, trots kylan. Det var tidig december och krispigt som han hade hört den där snusförnuftiga hallåan på morgonradion uttrycka sig när hon beskrev kylan.
”Trams.” muttrade han för sig själv.
Han funderade över vilka sysslor som låg framför honom den här dagen. Det var väl det vanliga. Bära in ved och få fart på spisen. Det var naturligtvis det viktigaste annars blev Kerstin gnällig. Hon var ju så frusen av sig.
Den bångstyriga elden gav med sig till slut med sprakande hungriga eldtungor.
Han såg Kerstin i ögonvrå, reste sig varsamt för att slippa smärtan och krampen i den slitna höften och riktade stegen mot köket.
”Vill du ha mad?” hörde han henne ropa med huvudet böjt över den rykande kaffekannan som hon hade dukat på brickan.
”Skrik inte så, jag är tre steg bakom di, jag får ju sår i örona.” sa han.
”Nä jag ved” sa hon. “Snart så säger du väl att du varken är döv eller hör dåligt.”

Hon dukade fram tallrikarna på bordet. På ett uppläggningsfat hade hon travat en hel hög med fattiga riddare. Han förstod att det var doften som han inte genast kunde känna igen. Så mycket mat tänkte han, hade hon glömt att han fick dåliga barndomsminnen av fattiga riddare. Han tyckte inte om smaken heller. Det var säkert fyrtio år sen han hade ätit några bitar av det osmakliga brödet. Han kliade sig om hakan och visste inte om han skulle knysta eller tiga.
När hon log mot honom valde han att tiga.
Han satte sig lite skevt, besvärad av den molande smärtan i höften och betraktade brödpyramiden som om det vore skådebröd.
Hon la genast upp två bitar på hans fat, han muttrade ett tack och satt tålmodigt medan hon slog upp kaffet i koppen. Han tog tag om örat på koppen och skyndade sig att blåsa på det, mest för att slippa ta itu med ätandet.
Han tittade på Kerstin och tyckte att hon hade blivit tunnare och blekare. Han kände oro för henne. Länge hade hon kinkat med maten. Och hennes matlagning hade förändrats. Han skulle förmå henne att gå till doktor Göransson, kanske lura dit henne. Kaffet smakade bra, det kunde hon laga gott i alla fall.

Hungern som hade gett sig till känna sedan ett par timmar tidigare styrde hans hand mot brödtrasan som kändes som en dåligt urvriden wettexduk. Han tog en tugga, mycket försiktigt. Vände den i munhålan och skakade till av obehag. Han reste sig så hastigt det gick och rusade mot köksvasken för att spotta ut eländet varpå han tog en rejäl klunk vatten, sköljde runt det i munnen och spottade ut.
Hon sträckte på sig och tittade storögt på honom.
“Va de ente gott?” undrade hon.
”Gott!?” skrek han förtvivlat när munhålan var befriad från den skarpa sältan och sköljd med vatten. ”Tvi fan! Har du tappat saltkared i smeten, de går ju ente o eda. Har du sell smakad po de?”
Kerstin satt stel och blickstilla kvar, som ett saltstod, oförmögen att öppna munnen. Ögonkanten var fylld med tårar som vilken stund som helst kunde svämma över.
Harald rotade fram ett paket tjocka korvar ur frysen och stod fundersam en stund.
“Ägg e bra och rensa flabben me.” mumlade han och kastade en blick mot Kerstin. Hon satt och stirrade tomt framför sig. Katten satt på köksbordet framför henne och smekte tröstande hennes kinder med tassen.
“Du e klog o fin du lille Skänken.” sa hon och klappade den gråspräckliga katten.
Harald såg på henne.
“Måste du ha Skåpet po bored?”
“Han heter Skänken.” rättade Kerstin förargat.
“Ja, det är väl ett skåp!?” muttrade Harald.
Det hela var som en julsaga. Katten hade kommit till dem kring jul, två år tidigare under märkliga omständigheter då en rovfågel som fångat den som byte hade tappat den rakt över deras hus. Bara några dagar tidigare hade en storm blåst omkull ett träd som slagit upp ett hål i taket. Genom det hålet föll den stackars kattungen rakt ner på en ditsatt fåtölj, som förutspåtts i en dröm Harald hade haft.
Kerstin såg det som en skänk från ovan och hade därför envisats med att katten skulle heta Skänken.

Harald ställde fram gjutjärnet på bordet och det fräste fortfarande från korvarna.
“Ta nu litta korv och ägg, Kerstin.” sa han, men hon viftade bara avvärjande med handen.
“Nä.” sa hon. “Varför vill du inte äta min mat?”
“Men… jag har aldrig tyckt om fattiga riddare. Det vet du väl!?”
“Ja men, de som e så gott. Se… Skänken tycker om det.” sa hon och föste fram sitt fat till katten. Han luktade misstänksamt på det, gav henne en blick och hoppade sedan ner på golvet.
“Du ser.” flinade Harald. “Det är ente ens skåpmat.”
“Du får inte kalla vår lille Skänk för skåpet.” sa Kerstin förnärmat.
“Ja ja, men ät nu.”
Kerstin petade ointresserat med gaffeln, tog en bit och tuggade länge besvärat. Hon svalde med möda.
“ Det är inte så att jag är otacksam, det du har lagat smagar säkert bra, men jag har fått en blåsa på tungan som svider och bränner.”
“Ja men nåt lide får du väl försöka få i di.” sa han vädjande med huvudet på sned.
Hon tog sig om pannan.
“Jag har nock litta skallavärk osse och sen har jag nog sovit fasligt lide i natt. Jag plockar av boret senare. Skänken ligger där på soffan och kallar po mi. Jag vilar me han en stund”.

Kerstin vilade och vaggade in sig själv i otydliga oroliga drömmar om “Skänken” som var stor som en tiger och störtade ner genom hålet i taket och fortsatte rakt genom golvet ner i källaren.
Mitt i drömmen väcktes hon brutalt av ett sönderslitande ljud. Panikartat for hon upp ur soffan och med henne den vettskrämda katten som reste ragg ovetande om han skulle fräsa, klösa eller bara skydda Kerstin från himlen som störtade ner över dem.
Hon stod som förstenad och stirrade på högen med takpannor och murket virke på golvet och dammet som sakta virvlade runt i en svag ljusstrimma från det gapande hålet i taket.
Förtvivlat ropade hon på Harald.
“Ah va fan!” utbrast Harald när han kom in i rummet. “Ente i år igen!”
Kerstin såg hjälplöst på honom.
“Mitt i smällkalla vintern igen! Va fan ska det här betyda?” skrek Harald i den kyliga luften som svepte om dem och förångade genast hans kraftord.
Han stirrade upp mot hålet i taket och muttrade tyst för sig själv.
“Vi ska väl ente ha en kattajävel till.”
“Va sa du?” undrade Kerstin.
“Eh… jag sa… hur ska vi nu lösa det här?”
“Det är Gud som kommer för och hämta tebaga Skänken” sa Kerstin med darrande röst. “Jag har hört hans röst när taget brakade in! Hörde du Harald? Han skrek att han skulle hämta tillbaka katten.”
“Va örlar du nu om?” sa Harald. “Han vill väl ente ha katten!?”
Han tänkte inte mer på orden utan undrade snarare över vad försäkringsbolaget skulle säga om detta. Det var kanske fel att använda det halvmurkna virket när han lagade taket för två år sen? Skulle de granska och avslå försäkringsmöjligheten? Ja då var det ute med dem. Det gapande hålet var ännu större än det förra. Den gamla soffan som stod på vinden hade brakat ner, skadat både golvet, fåtöljen och fönstret mot gården.
“Det är guds straff för att vi har velat leva i överflöd, för att vi åt dansk fläskfilé i söndags.” viskade Kerstin med en röst som Harald inte kände igen.
Hon ojade sig med en vemodig stämma och inget i hennes sätt gick att känna igen. Harald kände obehag.
“Nää, gå och lägg di igen.”

Hon omfamnade katten som om han skulle lämna henne för gott.
“Men jag släpper inte Skänken. Och du, Harald det blir inget kyd till midda idag, inget kyd mer någonsin.” sa hon med en bordus och bestämd min.
“A ja vi ä väl inga jäkla kaniner som ska klara oss på grönfor heller?”
Kerstin sa inget mer. Bara vände om och stängde sovrumsdörren efter sig. Klockan var eftermiddag och Harald fick inte ringt till försäkringsbolaget. Han tände pipa efter pipa. Öppnade internetmodemet och kikade på försäkringsvillkoren på Folksams hemsida. Han förstod inte vad de förklarade. Han stängde ner igen. Det blev mörkt fort. Han tände en pipa till. Det gick lättare att tänka då. Och varför hade Kerstin blivit så konstig. Han förstod inget.

Kvällen la sig. Han eldade för kråkorna och tog på sig ordentligt när han kröp in under täcket. Kerstin hade omfamnat Skänken och snarkade högt. Katten verkade inte alls bry sig om snarkningarna utan lät sig hållas. Han bara spann tillbaka som svar.

När Harald vaknade tidigt på lördagsmorgonen av den bitande kylan så ville han knappt gå upp. Kerstin sov fortfarande. Men andades konstigt, långsamt och tungt. Han tog varsamt tag i hennes axlar och skakade om henne först försiktigt, sedan häftigare, ropade men fick inte liv i henne. Var hon dålig, skulle han ringa ambulansen? Han hoppade upp ur sängen, drog morgonrocken över sin redan klädda kropp för att skydda sig mot kylan.
Nu var det bråttom. Han slog 112 med sina valna frusna fingrar och darrade på rösten när han äntligen kom fram.
“Ja det är Kerstin… jag får inte liv i henne.” sa Harald till rösten i luren.
“Kerstin? Andas hon?”
“Ja men lite konstigt, långsamt liksom.
Kvinnan i luren fick adressuppgifter och förklarade lugnande att ambulans var på väg. Medan de väntade på att den skulle anlända ville hon försöka vägleda Harald.
“Kan ni försöka lägga henne i framstupa sidoläge?”
“Nää, det tror jag inte.”
“Varför?”
“För Skänken ligger över henne.”
“Har skänken ramlat över henne?”
“Ramlat? Nä, den har legat po henne sen hon la si.”
“Åh herregud… “ mumlade rösten. “Har hon några huvudskador?”
Harald funderade och kom på rivsåret på hennes kind som uppstod när Skänken blev skrämd kvällen innan.
“Ja, hon är riven på kinden.” sa han.
“Men… kan ni försöka lyfta bort skänken då?”
“Nä, det tror jag inte. Hon håller hårt i Skänken och vägrar släppa.”
En osäker tystnad uppstod i luren.
“Är hon uppe då?
“Nää, hon ligger ju i sängen.”
“Men Skänken då?”
“Ja, han ligger po hinne.”
“Kan ni försöka lyfta undan skänken då?”
“Det vet jag inte.”
“Är den för tung?”
“Tung!? Ja, det tror fan som hon forar den.”
”Nu förstår jag inget. Hur mår ni?”
“Va!? Jo, jag mår bra. Men… nu kommer ambulansen. De får hjälpa mig och lyfta bort katten.”
“Katten!?”
“Ja… det är ju det jag har sagt. Skänken ligger på henne.”
“Jaha… är… hmm… skänken är en katt?”
“Javisst… men jag måste öppna dörren nu.” sa Harald och la på luren utan att vänta på några fler utläggningar.
Eftersom läkaren sagt att Kerstin troligtvis skulle behöva stanna flera dagar på sjukhuset, förstod Harald att han nog skulle bli tvungen att ringa hennes syster och berätta. De brukade ju snacka med varandra i telefon flera gånger i veckan, så hon skulle säkert undra om inte Kerstin hörde av sig. Och hon var ju för snål för att ringa själv.
“Va har du nu gjort ved henne?” var det första Karin anklagande frågade.
“Jag har inte gjort nåd alls. Jag tror faktiskt att hon har fått Alzheimers.”
“Varför tror du det?”
“Hon gjorde fattiga riddare.”
“Ja, vad är det med det då?”
“Ja men… hon vet att jag inte gillar det.
“Det som är så gott.”
“Och så hade hon salt i stället för socker.”
“Ja men, visst kan det bli fel ibland.”
“sen tror hon att gud ska komma och hämta katten.”
“Kerstin?”
“Ja.”
“Gud ska hämta katten!?” Karin började skratta. “Nu skojar du.”
“Nä, det var så hon sa.”
“Kerstin? Hon har väl aldrig trott på gud?”
“Nä, just det. Och så skulle vi bli vegetarianer för det skulle vara guds vilja.”
Karin var tyst en stund.
“Harald! Det här låter allvarligt.”
“Ja, jag ringer när jag vet mer. Vi får saj så. Jag måste ringa ett viktigt samtal.” avslutade Harald.
Några dagar senare dök en skadereglerare från försäkringsbolaget upp. En i Haralds tycke mycket otrevlig figur. Och inte blev det bättre av att den där menade att hålet i taket fick anses som självförvållat och därför inte kunde ersättas av dem. Enligt honom fick man lägga om hela taket. Och det var ju angeläget nu när vintern dessutom var annalkande, hade den där försäkringsstroppen upplyst om.
Harald insåg att det här var en reparation han var tvungen att anlita yrkesfolk till, men hur skulle det egentligen gå till. Huset var redan fullbelånat. Det blev ju rätt dyrt med det där uterummet som Kerstin tvunget skulle ha och som hon sen bara fyllde med en massa blommor. Det är klart att om han nu skulle vara ärlig så var ju inte hans nya garage särskilt billigt heller. Och ändå hade bilen inte fått plats där på grund av alla grejer.
Innan sängdags skulle han ha ett stekt ägg. Så bra att han gillade det för det var ju billig mat, tänkte han. Stekpannan hade han sköljt efter förra äggsteket.
“Gubben var noggrann” brukade Kerstin alltid påpeka.
Han la märke till att katten satt mitt för sopskåpet och stirrade koncentrerat på dörren.
“Varför sitter du där?”
“Mjau.” fick han till svar.
Det hördes ett svagt prasslande från soporna.
“Ja du Skåpet, vi har nock fått en mus i skänken.” sa han utan att genast märka felsägningen. “Få se nu om du kan göra lite nytta eller om vi måste anlita Anticimex och betala pengar för det också. Så där.” sa han och öppnade luckan. “Se upp musen, här kommer Anticimex.”
Han hann inte ens uppfatta när katten dök in i skåpet. Ett slamrande under några sekunder innan katten stolt kom ut igen med en mus i munnen som i dödsögonblicket släppte en kanttuggad trisslott.
Förvånat plockade Harald upp den.
“Va fan!?” sa han. Han hade inte köpt någon trisslott och Kerstin brukade aldrig heller köpa. Eller, var det en grej till som kommit ur hennes förvirrade tillstånd?
Lotten var färdigskrapad men han kunde inte tyda symbolerna ordentligt.
“Var är mina glasögon?” sa han medan han samtidigt sträckte sig efter läsglasögonen som låg prydligt på hyllan i sitt fodral. Han la dem på näsan och nu kunde han urskilja något som såg ut som tv-apparater.
“Tre tv-apparater?” mumlade han. ”Var det inte så att man fick skrapa i TV då?”
Han vände på lotten och läste högt för katten, fortfarande osäker på vad tre tv-apparater egentligen innebar. Fick man kanske en tv då?
“Vinst från 50 000 kr upp till 5 miljoner kr vid en offentlig dragning…”
Hjärtat rumsterade om i bröstkorgen. Var det möjligt!? I TV!? Då fick man sitta i tv-studion och skrapa.
“Tack ska du ha Skänken! Du är verkligen en skänk från ovan.” sa han och strök med handen över kattens rygg som belåtet formade kroppen efter handens yta.
Harald lyfte upp katten från golvet.
“Du och jag ska åka till Stockholm.”

Han satt morgonen därpå och kalkylerade. Om lotten gav minst 50 000 så skulle det vara till stor hjälp, kanske rentav räckte summan. Det enda han önskade mer där han satt i sitt kyliga arbetsrum var att hans älskade Kerstin inte drabbats av Alzheimers sjukdom. Han önskade det var en åkomma som hon kunde bli frisk ifrån.

Ringsignalen avbröt hans tankar. Det var överläkaren som ringde. Harald blev genast orolig.
Jo, han kunde komma på besök sa doktorn. Kerstin mådde bättre och frågade efter honom.
“Och så undrade hon om nåt skåp.” fortsatte läkaren.
Harald skrattade till.
“Skänken.”
“Ja?”
“Det är katten.”
“Jaså? Jaha!”

Läkaren fortsatte med att förklara att de inte längre var oroliga för att det skulle vara Alzheimers. Blodproverna hade avslöjat att Kerstin hade fått brist på vitamin B12 och det var det som gjorde henne förvirrad. Läkaren berättade att man brukar snabbt må bättre om man får tillskott av vitamin B12. Han förklarade att om Kerstins blodvärde efter behandlingen med tabletter inte blev högre så skulle hon få en B12 spruta var tredje månad istället. Hon skulle få behandling och stanna veckan ut på sjukhuset.

Medan läkaren talade lyssnade Harald men hörde bara att det inte var Alzheimers och kände glädje och lättnad.
Under morgondagen skulle Harald besöka henne. En Napoleonbakelse skulle han ta med sig för det gillade hon.
Det blir en god jul i år också Kerstin!

Julbadet

Julsaga 2013 – vårt bidrag till Skrivarkursens julträff

av: Per & Snezana Lindskog

175634210_a7c3f7e9-ba8c-4913-adef-233700afab63Det härliga julstöket var i gång för fullt på Perssons gård. Det var dagen innan andra advent. Erna hade hängt upp det nytvättade byket ute på gården. Kanske frosten biter i långkalsongerna, tänkte hon, men de fick hänga där under förmiddagen. Sedan skulle hon flytta in dem till köket framför brasan så att Nils skulle få varmt om sig efter badet. Självaste prosten Algot som var kusin till Nils skulle komma på finbesök redan på eftermiddagen. Han hade meddelat att han tänkte besöka Perssons den här lördagen, och att det kunde bli lite katekesförhör också när han ändå var där. Nils klagade högljutt.
”Va fan ska han här och göra nu? Har han inte nog och göra i kyrkan?”
”Ah ja, Nils. Han har det inte lätt nu den stackarn, sen Ebba gick bort för han. Han är ju helt ena nu.”
”Äh, han har ju hungen. Det måtte väl räcka?”
Erna gav honom en arg blick, men lade ingen mer energi på att bemöta hans åsikt. Hon tyckte istället att lite finbesök av den förnäma släkten säkert skulle göra gott för huset. Hästekipaget var ju tvunget att passera grannskapet och då skulle grannarna vrida nacken ur led när de såg deras vackert prästklädda släkt. Erna log. Nä, nu var det bråttom.
Hon hade stora kittlar fulla med vatten på spisarna, och höll på att tappa upp i baljan från en av dem.
”Se så Nils!” sa hon barskt. ”Stå nu inte där och tjafsa utan gå ud och hämta mer vann.”
Nils vände och gick mot dörren medan han tyst mumlade för sig själv. Han gick fram till badbaljan och doppade ett finger.
”Jag får nock ha nåra supar.” sa han.
”Nä minsann!” svarade Erna bestämt.
”Jamen, vannet är ju kallt, så jag får åtminstone bli varm inombords.”
”Ja, vattnet blir sannerligen inte varmare när du står där och ackederar.”
”Men jag behöver väl inte bada nu. Det är för fan två veckor kvar till jul.” klagade Nils.
”Ja, men du behöver väl inte va mögig när din kusin hälsar på?”
”Äh… värst va den blev viktig nu!”
”Ja, han är ju prost här i socknen. Begriper du inte!?”
Nils insåg att det inte var lönt att diskutera mer. Dörren slog igen bakom honom när han försvann ut.  

Han klev ut i kylan, frosten hade varit på besök sedan veckan innan första advent men ingen snö hade nalkats. Han huttrade. Det var gnagande kallt.  Så mycket onödigt arbete. Och slöseri med vatten var det också. Han tänkte då inte bada en gång till innan jul. Det fick vara bra med det.  Han greppade tag i det kalla handtaget och pumpade med kraftiga styrketag.  Än hade han seniga muskler och råstyrka och ingen kunde tro att han hade fyllt 48 den gångna sommaren.  Trots de frostiga dagarna hade vattnet ännu inte frusit fast i pumpen.  Det var tur. Katten strök sig runt hans ben just när han skulle lyfta den andra spannen. Han tappade taget, spillde vattnet och drattade ner i sörjan.  Han reste sig upp, svor åt kattfan och blev ännu surare i sinnet.  Han pumpade upp ännu en spann vatten och tog sig in i det varma köket där Erna fyllde på mera ved i spisen och hummade på någon visa som han kände igen men inte hade hört sedan barnsben.
”Nu får du mera byk att ta hand om” sa han till Erna och började genast dra av sig de leriga brallorna.
”Aja men Nils!” utbrast Erna. ”Va har du nu hittat po!?”
”Det var kattfan!” muttrade Nils. ”Han satte fälleben po mi.”
”Ja, ja, skylla på stackars Misse, det kan du! Ja, å me böjsorna då.”
Nils snörade upp sina byxor och satte sig på en kökspall och började omständligt dra dem av sig medan han grimaserade.
”Va e de!? Har du ont?”
”Nä… inte så farligt.”
Nu fick Erna se att hans vänstra lår var alldeles rödflammigt.
”Nämen, stackars Nils.” ojade hon sig. ”Hur e de fatt!?”
”Ah, de e vel ente nåd och bli hispig för.”
”Jamen… det ser ju ont ud.”
Erna gick bort till det lilla skåpet i hörnet vid skafferidörren, där hon plockade fram flaskan och ett glas och skyndade bort till Nils.
”Här!” sa hon och räckte honom det fyllda glaset. ”Drick det, så gör det inte så ont kanske.”Nils insåg att det kanske var bäst att spela med lite.
”Ja, det gör faktiskt ont utav bara helvete.” sa han.
”Ja, ja, men nu får du minsann vårda dit språk. Även om du har ont är det ingen ursäkt för så fula ord. Va ska Algot säga!?”

När supen hade halkat ner ordentligt och började värma strupen hade också vattnet i kittlarna blivit tillräckligt varmt. Nils reste sig för att hjälpa Erna att slå i vattnet i baljan, varpå hon kände med handen i vattnet.
”Så där ja, Nisse lille. Nu e badet klart.”
Nils kände med handen i vattnet.
”Det är ju fortfarande kallt.” sa han.
”Försök ente din pipsill. Du får ändå ente fler supar. I med dig nu i badet.”
”Aja en till e ja väl värd?” sa han och vred ömkligt på sin kalufs samtidigt som han plockade fram det där halva leendet som han visste kunde få henne att smälta som flottet på stekjärnet. Den här gången föll hon till föga och fyllde på glaset ända upp och räckte till sin Nils. Han tömde det i ett svep och klev sedan tjänstvilligt upp i baljan medan han knäppte upp sin skjorta. Han sjönk försiktigt ner i vattnet, och kände att suparna nog gjort susen.  Ömheten i kroppen släppte och det var skönt i det varma. Konstigt att man aldrig längtade efter ett bad någon gång, utan istället fasade för juletid som var det samma som badetid. Nu låg han där utsträckt och njöt. Han blundade, log och mindes somrarna vid den lilla skogssjön när han simmade med insjöfiskarna kring fotknölarna.  

Ur sin halvdvala väcktes han plötsligt med ett ryck. Det bankade på stordörren och en bekant röst hördes som sa ”god dag i stugan”. Det sista Nils såg var Ernas svepande rörelse mot golvet som greppade taget om trasmattan vilken ögonblicket senare hamnade över baljan.  Och sedan blev det mörkt och dammigt.
Där låg nu Nils hjälplös i vattnet och ansträngde sig till sitt yttersta för att kväva en nysning orsakad av dammet från mattan. Han insåg det omöjliga i att kliva upp nu ur badet i all sin nakenhet framför den just anlända prosten! Sak samma att han råkade vara Nils kusin. Så nära var de trots allt inte. Han hörde hur Erna ursäktade sig med att hon inte hunnit få undan bykbaljan, och inte hade hon väl trott att han prosten skulle komma så tidigt och kanske han ville ha en slät kopp kaffe så länge.
”Ja tack, det skulle sitta fint.” svarade Algot medan han drog ut en stol och slog sig ned vid köksbordet. ”Men var är Nils henne idag?”
Erna såg oroligt bort mot badbaljan.
”Eh… Nisse ja… eh… han är borta hos grannen och avslutar slakten.” ljög hon ursäktande samtidigt som hon böjde huvudet för att ögonen inte skulle avslöja lögnen.

     Hu så galet detta blev då, tänkte Nils där han låg under trasmattan i det ännu varma vattnet. Han svor inombords och hoppades att Erna var klok nog att försöka locka med sig Algot ut istället, så att han fick en rimlig chans att lämna badet.  Men nu skulle tydligen Algot först sörpla kaffe.

     ”Så hon bjuder på en sup också?” frågade prosten, gnuggade sina händer och riktade hela sin uppmärksamhet mot det tomma glaset och flaskan som stod kvar på köksbordet.
Erna insåg att hon i uppståndelsen inte kommit sig för att duka undan glaset och flaskan efter Nils.
”Men, inte ska väl prosten ha starkt?” sa hon.
”Åja, en får ju lov och dricka nattvardsvin, så en sup då och då kan väl inte vara så syndigt?” skrockade prosten och klappade sin stora mage. ”Och sen kan det bara göra gott med lite värme inombords, i den här kylan.”
Erna skyndade sig att fylla på glaset innan prosten skulle upptäcka att det var begagnat.
”Ja, vasse go då.” sa hon och räckte honom glaset.
”Ja, skål då.” sa prosten och tömde glaset i en rejäl klunk. ”Aah… den satt fint den!”
Nils kände en växande irritation där han låg i vattnet. Han kände hur hans fingrar började bli som russin, och han ville verkligen komma upp ur badet nu. Han hörde hur Erna förflyttade sig mot skafferiet, dörren öppnades och stängdes, och något sattes på bordet.
”Han får väl ha en kaga osse.” sa hon.
”Förbannat.” tänkte Nils.
”Ja tack!” sa prosten.
Han lät sig väl smaka av godsakerna, och tog sig också friheten att slå upp ännu en sup. Också den tog han i en rejäl klunk.
Erna såg förundrat på honom, och Nils svor långa eder för sig själv under mattan.
”Ja, du Erna, baka har du alltid varit duktig på.” sa han och betraktade med livlig fantasi klenäten i hans hand.
Nils hörde hur stolsbenen skrapade mot trägolvet, följt av något okontrollerade fotsteg och sedan ett lätt klatschande ljud.
”Nä men… vad gör han, prosten!” hördes Ernas lite upprörda röst.
”Ja men jag tycker synd om Erna. Gå här och slita för den där slashasen Nils. Jag skulle trivas bra med ditt sällskap.”
”Nä, snälla prosten. Nu får han lyna si litta.”
”Ja men, du vet… jag har ju gott om pengar. Och du är ju en så grann kvinna ju.”
Nils höll på att koka över av ilska under mattan, och det var nästan så att vattnet höll på att öka i temperatur. Någonting måste göras.

     Plötsligt reste sig Nils upp ur badbaljan.
”Du din… din… förbannade lushund!” vrålade han med grötig röst.
Algot stirrade förskräckt på den märkliga varelsen som stod rak lång framför honom. En trasmatta som rörde sig och vrålade medan vattnet rann ymnigt omkring honom.
Algot var likblek i ansiktet.
”Vik hädan! Vik hädan! Jag ska göra bot! Jag lovar!” gnällde Algot och försvann ut genom dörren som slog igen med en smäll efter honom.

Det var äntligen julafton. Barn och barnbarn var som vanligt församlade hemma hos Erna och Nils. Alla var mätta och belåtna när de satt samlade på kvällen framför den öppna spisen och lyssnade andäktigt när far i huset läste högt ur julevangeliet.
”Man kan ju undra hur den stackars prosten har det nu.” funderade sonen Ola när Nils slog ihop boken.
”Va!?” utbrast Nils.
”Ja, han är ju helt ensam nu.”
”Det kan han ha!” muttrade Nils och Erna såg oroligt på honom. ”Han har ju gott om pengar. Han kan väl gå ut och slå runt.”
”Men… har ni inte hört!?” sa Ola.
”Vad då!?”
”Han har inga pengar kvar.”
”Va!?”
”Men far då…” sa Lisa. ”Har ni verkligen inte hört? Han har skänkt hela sin förmögenhet till barnhemmet nere i byn.”
”Åh fan.” sa Nils.

Julsaga – Nattåget

2003120506-001Vårt andra bidrag till årets julträff med Skrivarkursen!

Natalie satt på en träbänk på tågperrongen i Hamburg vid spår fem. Här hade hon suttit alldeles för länge i väntan på tåg nr 1018 som skulle ta henne under en drygt fem timmars resa till Köpenhamn. Klockan var ung, obetydliga 00.10 en kall decembernatt fyra dagar före jul. Hon slumrade nog till en stund för senast hon hade sneglat på tiden var minuterna innan dygnen avlöste varandra. Med ett ryck och blicken riktad mot ryggsäcken kom hon på att hon hade lagt den obevakad på bänken bredvid sig. Låg den inte lite längre ifrån henne? Den lutade mot höften innan hon hade somnat. Hon förde handen in i den dolda fickan, drog upp dragkedjan och visste med ens att plånboken var borta. Tusan också! Bestulen, mitt i natten och tåget som skulle anlända vilken minut som helst. Hon kände i bröstfickan och kunde känna biljettkanten. Hon såg tåget närma sig och gjorde ett snabbt överslag i tankarna. Valde att ta tåget istället för att uppsöka polisen.
Hjärtat var i uppror. I plånboken fanns inte bara hennes egen reskassa utan även pengar som tillhörde hjälporganisationen. Hur skulle hon förklara de saknade pengarna? Hon hade på inrådan av en väninnas mamma medverkat i Pingstkyrkans hjälparbete för de ensamma barnen i Tanzania vars föräldrar dött i Aids. Hennes ansvar var den stora insamlingen med namnet ”Gloria” som skulle gå till de föräldralösa flickor som behövde mensskydd för att kunna ta sig till skolan. Tankarna irrade runt, det var en ansenlig summa pengar. Nu skulle hon få stå till svars om inte ett mirakel hände. Hon stod och väntade på de utklivande resenärerna medan hon fortfarande greps av de trista tankarna av att plånboken kanske var borta. Hon längtade in i tåget för att granska innehållet i ryggsäcken. Kanske hade hon placerat den löst efter det att hon hade köpt sin kopp te på den smutsiga lilla syltan utanför stationen och då kanske den hade sjunkit djupare ner i ryggsäcken.
Just som hon tagit de två kliven in i tågvagnen fick hon en knuff i ryggen som fick henne att snubbla framåt och tappa ryggsäcken. Medan hon försökte komma på fötter igen såg hon ett par kvicka taniga fingrar greppa ryggsäcken, ett bemötande varmt leende och hörde en behaglig röst.
”Vissa åldringar tror tydligen de äger världen.” sa han och nickade menande mot en äldre man med käpp som utan hänsyn till sina medresenärer klumpigt hade försökt tränga sig före och där igenom knuffat till den unge killen som i sin tur snubblat framåt mot Natalie. Han sträckte fram ryggsäcken till henne.
”Jag heter Simon.” sa han och log bredare än brett.
Hon tog emot ryggsäcken och mumlade ett stressat tack och fortsatte hastigt in i tågvagnen, med Simon tätt efter sig. Hon hittade en ledig sittplats och slog sig ned med ryggsäcken på golvet mellan sina fötter för att börja söka igenom innehållet.
”Ska du också till Köpenhamn?” frågade Simon och slog sig ned på platsen mitt emot hennes utan att ens fråga om det var ledigt. Hon hejdade sig, och ville säga åt honom att gå och sätta sig någon annanstans men insåg att det nog vore ofint. Han hade ju trots allt varit hjälpsam.
”Nja, Helsingör faktiskt.”
”Aha. Bor du där? Själv bor jag i Malmö.” fortsatte Simon utan att egentligen vänta på hennes svar. ”Har du varit i Malmö?”
”Nä… ja, eller…”
”Va!? Har du inte varit i Malmö?”
”Jovisst, men du frågade om jag bor i Helsingör.”
”Ja, gör du det?”
”Nä, Helsingborg. Ska hem och fira jul hos mina föräldrar.”
Hon satt med handen på sin ryggsäck, och önskade helst av allt att han skulle lämna henne så att hon fick leta igenom den i lugn och ro. Han sneglade på hennes hand.
”Har du något extra värdefullt i den där?”
”Va!? Nä… hur så?”
”Nja, du håller ju så hårt i den.”
Hon svarade inte honom.
Tåget började rulla ut från stationen. Hon såg sig omkring i hopp om att hitta en annan plats, men det var fullt.
Plötsligt reste hon sig.
”Ursäkta.” sa hon.
”Vad?” sa Simon.
”Måste gå på toaletten.”
”Jag håller din plats.” sa han och log. ”Och jag kan vakta den där.” la han till och nickade mot hennes ryggsäck.
”Nä tack. Den tar jag med mig.”

När hon väl krånglat sig in på den trånga toaletten och låst dörren bakom sig, började hon genast rota igenom sin ryggsäck. Hon var mycket nära att brista ut i gråt när det stod klart för henne att plånboken verkligen var borta! Vad skulle hon ta sig till? Hennes egen reskassa var illa nog, men pengarna till hjälporganisationen visste hon inte hur hon skulle förklara. De skulle säkert aldrig tro henne om hon sa som det var att plånboken blivit stulen. Nedstämd gick hon tillbaka till sin plats och sjönk gråtfärdig ned på sätet.
”Kom du inte till?”
”Va!?”
”Ja, på toaletten alltså?”
”Jo visst.”
”Har du ont någonstans?” undrade Simon med en bekymrad min.
”Hurså? Nä… jag har inte ont.”
”Men… du gråter?”
Hon berättade medan tårarna rann om förlusten av plånboken som hon upptäckt redan på perrongen i Hamburg. Hur hon hade slumrat till och någon då passat på och stulit den ur hennes ryggsäck. Hur bra insamlingen gått, men nu fanns det inga pengar kvar att redovisa för hjälporganisationen.
”Hur mycket?” ville Simon veta.
”Sjuhundra D-mark.”
”Oj!” utbrast Simon med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Så vad gör jag?” klagade Natalie. ”Jag kan aldrig skrapa ihop så mycket pengar på så kort tid. Pengarna ska redovisas i mellandagarna.”
”Sjuhundra…” mumlade Simon. ”Sju… öh… fan, det är ju drygt tretusen svenska!”
Natalie nickade sammanbitet.
”Ja, ja, ta det lugnt.” sa Simon. ”Vi fixar det här.”
”Vi!?”
”Visst, jag känner folk i Köpenhamn som säkert kan hjälpa till.”
Helst ville Natalie bara dra sig bort från den påstridige Simon. Han hade ju inte med hennes bekymmer att göra. Men det fanns ingen annan stans att ta vägen på det fullsatta tåget. Simon fortsatte obehindrat att prata om hur han och hans vänner som var musiker skulle hjälpa henne att tjäna ihop pengarna igen. Han påstod att de brukade spela några timmar på Ströget, och de skulle säkert ställa upp och hjälpa henne också.
Väl framme på Hovedbangården i Köpenhamn lät hon sig ändå övertalas att följa med honom. Han insisterade på att få ta henne med på en runda på Ströget först, och motvilligt gick hon med på det. De stannade till vid Forex på stationen för han behövde växla pengar. Han hade enbart tysk valuta. Sedan spenderade de många timmar tillsammans på Ströget, och Natalie fascinerades av de julpyntade skyltfönstren. Till slut hamnade de på en liten mysig restaurang där Simon absolut ville bjuda henne på middag. Fram emot kvällen tog han henne med till en lägenhet i närheten av Amagertorvet där hon fick träffa Simons musicerande kompisar Thomas, Preben och Sören.
”Ja for faen!” sa Thomas glatt när han hört Simons undran. ” Selvfølgelig er vi der for dig.”
”När?” undrade Simon. ”Hon ska fira jul hos sina föräldrar.”
”I morgen tidlig.” sa Preben.
” Lad os nu hygge os.”
Natalie insåg att hon nog fick ge sig till tåls. Kanske det här kunde rädda henne trots allt, och killarna verkade hyggliga. De bjöd på mat och öl under kvällen, och det hela blev en ganska munter tillställning. Hon lade märke till under kvällen hur Simon hela tiden sneglade åt hennes håll. Hon försökte ignorera det. Men hon kunde ändå inte låta bli att tycka att han trots allt var både småcharmig och tilldragande.
Ganska tidigt dagen därpå drog de alla fem i väg ned till Ströget, där killarna placerade sig på ett lämpligt ställe, och började spela. Thomas var den som sjöng förutom att han spelade gitarr. Hon gillade hans lite hesa sångröst och även om hon inte riktigt förstod deras danska texter var det ändå medryckande melodier. Folk gillade uppenbart också deras musik, för det var många som slängde pengar i den stora kakburken de hade ställt framför ett handskrivet plakat som vädjade om ett bidrag till de föräldralösa barnen i Tanzania.
Men trots många givmilda människor var resultatet ändå ganska dåligt. I alla fall räckte det inte på långa vägar att täcka den summan hon saknade. När de satt tillsammans på kvällen och räknade pengarna, fick de fram summan sexhundratre och tjugofem plus tio kronor i svenska pengar och två knappar.

På kvällen följde Simon henne till Hovedbangården där hon skulle ta tåget till Helsingör.
”Jaha.” sa hon lite vemodigt. ”Dags att skiljas åt då.”
Han suckade och betraktade henne en lång stund.
”Jag är uppriktigt ledsen att vi inte kunde få ihop mer pengar. Hade verkligen velat hjälpa dig.” sa han.
”Du är snäll.” sa hon och strök handen mot hans kind.
Han log lite snett mot henne och gav henne en lång kram.
”Önskar verkligen jag kunde gjort mer.” sa han tyst.
”Tack. Och tack för en trevlig dag på Ströget.” sa hon varpå hon vände sig för att kliva på det väntande tåget.
”Visst ja!” utbrast han. ”Höll på och glömma.”
Han räckte över ett litet paket omsorgsfullt inslaget med ett rött julklappspapper.
”En liten julklapp.”
”Till mig!?”
Han log.
”Men du får inte öppna den förrän på julafton.” sa han. ”Lova!”
”Okey, jag lovar.” intygade hon när hon klev in i tågvagnen.

Julen firade Natalie hos sina föräldrar med övriga syskon, och allt var som vanligt. Precis så som jularna alltid brukade vara med alla nära och kära. Ändå kände hon sig inte helt tillfreds. Hon oroade sig fortfarande för hur hon skulle förklara de saknade pengarna. Sen var det här med Simon. Hon kunde se hans sneda charmiga leende framför sig, och hon log för sig själv. Då slog det henne! Julklappen från Simon hade hon ju glömt att öppna. Hon rotade fram det lilla paketet från sin ryggsäck och började plocka av det röda papperet. Men vad var detta!? Det var… hennes plånbok!
Först fylldes hon av ilska. Så öppnade hon den för att kontrollera innehållet. I det vanliga pengafacket låg hennes återstående reskassa orörd. Men hjälporganisationens pengar då? De fanns inte där. I paketet låg även ett kuvert.
Hon öppnade det och plockade ut 650 Dmark plus lite danska pengar samt ett kort.
På kortet kunde hon läsa;
”Förlåt! Restaurangen kostade knappt 200 danska kronor, men det kanske kan täckas av pengarna från Ströget. Skulle gärna vilja se dig igen. Ring, snälla.”
     Under meddelandet hade han skrivit sitt telefonnummer.
Just då avbröts hon.
”Sitter du här för dig själv?”
”Åh, ja, jag kommer pappa.” sa hon. ”Vad är klockan?”
”Strax sju. Snart dags för Karl-Bertil på tv.”
”Åh, det får nog vara för min del. Måste ringa.”
”Ja, ja, du vet var telefonen är.”
”Visst.” sa Natalie och suckade djupt. ”Det blev en fin jul i alla fall.”

AV: Snezana & Per Lindskog

Julsaga – God Jul Kerstin

OLYMPUS DIGITAL CAMERAEtt av våra bidrag till årets julträff med Skrivarkursen.

Harald var trumpen. Han funderade på det gapande hålet i taket och gaggade lite tyst för sig själv. Ja, ja jag låter händelserna följa tiden och tiden får ha sin gång. Ja, och allt löser sig säkert som det är menat, tänkte han. Morgonen var sig lik och som brukligt tände han sin pipa efter kaffet. Han satt i sin fodrade skinnväst i den solblekta korgstolen på farstukvisten och andades in den ljumma röken i långa njutningsbara andetag. Sekunden därefter satte han både röken och kaffet i vrångstrupen. Det knakande ljudet och dånet som följde därpå betydde bara en sak, taket i hallen höll på att gapa ännu större. Att en människa bara kan drömma så om nätterna. Hur kunde detta stämma? Han reste sig sakteliga medan han höll handen kupad om sin värkande höft. Bara inte Kerstin börjar klaga igen. Hon hade varit så sur och tvär ända sedan Måns försvann. Harald knöt näven i byxfickan och svor en ramsa för sig själv över räven som hade tagit kattstackarn. Själv var han glad och slippa katten, men Kerstin var ju tokig i katter så för hennes skull hade han ändå böjt sig.
Han behövde tänka ut betydelsen av drömmen först, han behövde förhala lagningen av taket och han behövde hålla tyst om saken så han inte hamnade på hemmet helt sonika. Han såg regndropparna sakta falla på den bruna gräsmattan och konstaterade att det var snöblandat. Det var dagen innan julafton, kanske skulle de få en vit jul. Pipan hade slocknat för en stund sen så det var inte piprök som sipprade ut ur lungorna utan ett ångande andetag i december kylan. Han klev in i finrummet och blicken riktade han medvetet mot hallens tak. Han bara nickade i samförstånd med den besynnerliga drömmen och skönjde att takhålet gapade mer hungrigt än stunden innan. Nej han skulle inte våga berätta något för Kerstin som inte alls var vidskeplig. Hon trodde inte på drömmar och sånt nonsens. Kerstin hade åkt till byn, hon skulle handla så han var tvungen att röja så snabbt det gick och ställa fram det stora zinkkärlet för vätan som såg ut att bli ihållande från den gråa himlen. Han skulle ut och hugga lite ved och hinna elda i brasan likväl så hon inte kunde klaga på kylan, för taket kunde han inte förmå sig att laga, inte ännu.
”Har du lagad taked än?”
Harald hade inte märkt att Kerstin redan kommit hem. Han låg på knä framför spisen, och hade just fått elden att ta sig.
”Jag har sitt po det.”
”Det gor vel ingen nytta!?”
”Va!?”
”Det gor vel ingen nytta och bara glo po det?”
”Jag måste jo se vad som behöver gorras!”
”Vad som behöver gorras!? Det behöver lagas!”
”Ja ja!”
”Annars får vi ta hid Jönsson.”
”Hönsen!?”
”Va!?”
”Hönsen sa du. Va har hönsen me hulled i taked och gorra!? Vi har inga höns längre.”
”Nä… nu dravlar du, vi får ta hit Jönsson sa jag.”
”Jönsson!? Den klydderöven! Varför di?”
”För och laga taked såklart.”
”Nää, det behövs ente…”
”Jaså!? Ska du gorra de då?”
”Ja ja.”
”När?”
”Va!?”
”När tänker du gorra de?”
”I morron.”
”I morron!? Di har lovat mer snö i ettermidda.”
”Ja ja.”
”Du kan väl borja po det nu, istället för och stå här och ackedera?”
”Ja ja.”

Han drog en suck av lättnad när Kerstin till slut gav upp diskussionen och försvann ut i köket för att börja på kvällsmaten. Taket måste lagas, det visste han också. Men han kunde inte förmå sig till det. Inte än. Han ville först veta om drömmen stämde hela vägen. Han la sig en stund i soffan och slöt ögonlocken, och tänkte för sig själv att man blir trött av och tänka. Stunden därefter hade han somnat.

Han hade kanske bara sovit några minuter, men för honom kändes det betydligt längre när Kerstins syrliga kommentar väckte honom.
”Drömmer du nu snuskdrömmar igen?”
”Öh… va!?”
”Du sover med ett stort leende på läpparna. Så vad drömmer du om?”
”Dig, min kära.”
”Jo pytt… jag vet nog… din snuskhummer.”
”Nä, det är säkert… Jag drömde om din julklapp.”
”Ja ja, men nu är de mad.”
De åt middag till en början under tystnad. Ja, förutom Haralds smaskande som hade viss irriterande effekt på Kerstin även om hon visste att han inte kunde hjälpa det.
”Prova sell och eda me lösgaddar, så får du se.” hade han sagt vid ett tillfälle, så hon förstod att det nog var bäst att bara acceptera.
Hon petade mest i sin mat, och efter en stund la hon ned sina bestick.
”Petterssons katta har fått åtta kellingar du.” sa hon.
”Jaså.” svarade han kort.
”Ja, di e så söta.”
”Mmm…” mumlade Harald och började förstrött bläddra i Ystan.
”Vi kunde kanske ta hand om en.” försökte hon med den inställsammaste stämman hon kunde uppbringa.
”Nä min själ.” utbrast Harald. ”Ente en ny kattajävel.”
Han reste sig hastigt och gick ut.
”Tack för maden.” sa han mot hallen när han försvann ut.
För sig själv tänkte han att om det var meningen så blev väl drömmen verklighet.
Ute i hallen stannade han upp, strök med handen bort en snöflinga från kinden och såg upp mot hålet i taket.
”Jävlar!”
Med raska steg försvann han ut i vedboden, för att undkomma Kerstins kommentarer när hon upptäckte att det faktiskt börjat snöa igen. Han tänkte att om han bara tog in lite virke så såg det åtminstone ut som om han börjat på att laga taket.

Tillbaka i hallen möttes han av doften från julskinkekoket, och han kände sig en aning lättad eftersom han visste att Kerstin skulle vara upptagen i köket en stund nu. Nu måste han agera. Han föste bort zinkbaljan och hämtade den blommiga fåtöljen från vardagsrummet, hasade med viss möda ut den i hallen och ställde den där baljan stått. Sen la han en stor kudde i den och en blå filt ovanpå, och ställde sig sedan och betraktade det hela. Han flyttade fåtöljen en aning åt höger, och rättade till kudden och fluffade till filten. I samma stund kom Kerstin ut i hallen och ställde sig med händerna mot höfterna.
”Va sysslar du med?”
Han stirrade mållöst på henne.
”Jau… eh… behöver nåd och stå po…”
”Fåtöljen!?”
Han nickade stumt.
”Och kudden då?”
”Öh, ja… ifall jau ramlar.”
”Harald, du e ente klog. De e julafton i morron och taked gabar. Och snön…”
Han såg fånigt på henne.
”Jau ska gå och hämta snöskoffan.”
Hon suckade uppgivet och återvände till köket.
”Du får sell reda opp etter snön.” sa hon högt.
”Ja ja.”

Medan han fortsatte med sina märkliga arrangemang, kunde han höra hur telefonen ringde och hur Kerstin svarade ute i köket.
”Hej Karin.”
Kerstins syster, tänkte Harald. Bra, då får jag lite lugn och ro nu ett tag.
”Hur är det me daj och ungarna.”
Harald lyssnade inte mer men lite senare kunde han inte undgå att höra hur hon pratade om hålet i taket i hallen och att nu trodde hon nog att det närmade sig för hemmet för Harald. Han blir bara konstigare och konstigare för var dag som går.

Utan att bry sig vidare om Kerstins telefonsamtal, tog han cykeln ner till byn och uppsökte djuraffären där.
”Va fan, Harald. Har katten kommit tebaks?” sa djurhandlare Egon.
”Nä, jag ska handla julklapp till Kerstin.”
”Jaha!?”
”Ja… jau tänkte itt halsband.”
”Jaha, ett katthalsband!?” upprepade Egon och tänkte för sig själv att nu var nog Harald färdig för hemmet i alla fall.

Harald vaknade tidigt på julaftonsmorgonen efter en orolig natt, utan drömmar.
Tyst för att inte väcka Kerstin, smög han ut i hallen. Han kontrollerade kudden och rättade till fåtöljen. Sen tog han en pall och satte sig försiktigt lite diskret i ett mörkt hörn av hallen. Han tände sin pipa, drog in och blåste ut och drog in igen. Blåste sedan ut röken som han betraktade medan den sakta försvann upp i månljuset som sken in genom hålet. Han hörde tickande från farfars gamla Moraklocka som fortfarande envist fungerade. Fast just nu tyckte han att den förde ett fasligt väsen. Väntan var lång! Han lyssnade och hoppades samtidigt att inte Kerstin plötsligt skulle dyka upp. Hon brukade sova ganska länge, men det skulle vara typiskt om hon behövde gå upp och kissa just vid den här tiden. Det var alldeles tyst och någon enstaka snöflinga singlade ned från hålet. Han svepte koftan tätare om sig. Det var kallt. Plötsligt rasslade det till. Ljudet kom från sovrummet och Kerstin kom ut i hallen på väg till toaletten.
”Varför sidder du här?”
”Kunde ente sova.”
”Ja ja.” muttrade hon och fortsatte till toaletten.
Lite nervöst sneglade han mot hålet i taket. Det hade blivit mörkare. Månen hade gått i moln. Strax därefter kom Kerstin stapplande igen på sin väg tillbaka till sovrummet.
”Du kan ju laga taked når du nu ändå e vagen.” muttrade hon.
”Ja ja. Ska ha kaffe först” svarade han tyst.
”Ska jau laga ti di?”
”Nä för fan. Gå och lägg di!”
Just som hon klev över tröskeln hördes ett hjärtskärande gnyende någonstans uppifrån hålet i taket, följt av en dov duns.
Harald sträckte entusiastiskt på sig men satt fortfarande kvar.
”Va va de!?” utbrast Kerstin. ”Va e de i fåtöljen?”
Man kunde urskilja något som rörde sig i fåtöljen.
”Du får väl kolla.” tyckte Harald.
Kerstin såg osäkert på honom, men gick sedan försiktigt fram till fåtöljen. Det rörde sig under den blå filten.
”Va i jesse namn e de!?” utbrast hon.
I nästa stund såg hon ett litet huvud och ett par ögon som såg förvirrat på henne åtföljt av det karaktäristiska spinnandet.
”Men…!? Hur!?… Vad i!?…men, halleda!”
Harald flinade brett.
”God jul Kerstin.” sa han och räckte fram paketet. ”Jau har köpt ett halsband ti di. Det kan kanske passa nu.”

Harald var nöjd. Hans märkliga dröm hade verkligen stämt. En hök skulle ta en liten kattunge som byte, men tappa den just över Haralds och Kerstins hus så att den skulle ramla ned genom hålet i taket som orsakats av ett nedfallet träd i stormen några dagar tidigare. Drömmen hade stämt in i minsta detalj.
Han log belåtet, reste sig lättad och gick mot ytterdörren.
”Nu ska jag laga taket.”

AV:  Snezana & Per Lindskog

Den sjätte drömmen

Den sjätte drömmen

av:  Snezana Nordström & Per Lindskog

Paul sov oroligt, plågad av en återkommande dröm. Han satt på det kyliga golvet framför den svala kaminen och förde sina fingerspetsar fram och åter mot kaminens blanka kalla yta. Han var varm om den nakna kroppen och svettades, endast fingrarna var stela och krumma av kylan. Drömmen fortsatte alltid annorlunda just härifrån eller framåt rättare sagt ….Han reste sig långsamt upp, drog snabbt på sig sina jogging byxor, sin sweater men lät fötterna vara bara. Han öppnade den glasade dörren mot vinterträdgården…  Av skuggornas läge förstod han att morgonljuset just gjort sin entré. Igår satt hon på den våta bänken som vätte mot skogsstigen, idag närmade hon sig honom med långsamma steg. Igår var det höst i hans trädgård…

Nu var han åter vaken, orolig med omtumlat sinne och en äkta känsla av att drömmen på något sätt höll på att förverkligas…? Detta var den femte drömscenen. Han önskade han kunde fånga drömmen… locka henne till sig men kände sig själv fångad eftersom han efter varje drömsekvens kom långt in i handlingen.

Men nu var det ändå för sent att somna om. Lika bra och stiga upp, och i stället utnyttja tiden till alla förberedelser inför den stundande resan. Med tunga trötta steg gick han ut i köket för att sätta på kaffe, men han kunde inte släppa tankarna på henne. Det fanns en längtan efter en ny fortsättning på drömmen. Kanske kunde han dyka in i fortsättningen på drömmen på planet mot Ottawa. Från Kastrup skulle han disponera tolv slöa timmar till kanske enbart den syssla han njöt mest av numera nämligen drömma drömmar om henne. Kaffet smakade blask.

Han checkade av innehållet och stängde igen sina två resväskor. Han hade med sig endast en bråkdel av garderoben, resten skulle han inhandla på plats under det kommande arbetsåret. Han hade egentligen en oförklarlig tur att få jobbet på en världsledande firma som IT ansvarig med en årslön på över 600 000 sv kr. En nästkusin som referens, och två nöjda klienter. Att söka jobbet var en av ingivelserna som seriedrömmarna gav. Taxin väntade utanför, det var dags att rusa mot ett nytt liv. Tankarna i taxin var en minnesreflektion tillbaka till den allra första drömmen som hade förändrat hans liv drastiskt. Beskedet som den gamle skallige mannen i den allra första om att han drabbats av akut leukemi trodde han inte på i första taget men rädslan och oron drev honom till slut mot en läkarkontroll. Följande dröm som kom med en för Paul omöjlig vetskap om det friska efter bara dryga två månader var så otrolig att han inte ens vågade tänka tanken om sanningen i den, men…Tredje drömmen uppmanade honom att uppsöka sin nästkusin i Kanada för ett karriär jobb och den fjärde lovade något helt annat… kanske en vit jul med oväntat slut…Drömmarna hade förändrat hans liv  i snabb takt med tvära kast från en ytterlighet till en annan. Vad skulle han kunna vänta sig härnäst? Eller skulle han bara följa livets nycker, onekligen blev livet spännande och ovisst.

Förstaklasskomforten på Air Canada gjorde drömmen behaglig. Snön virvlade i små  trombformade spiraler.  I drömmen närmade hon sig honom också gående barfota i nysnön. Hennes mörkblå schal flög med vinden och pryddes av snöflingorna som sakta smälte av hennes värme som spreds i luften. Hon log och hennes vågiga bruna hår följde hennes rörelser och kantade hennes utsökta ansiktsdrag med stil. Snön fortsatte att smälta i hennes fotspår. Drömmen stördes av kaptenens röst som informerade resenärerna om förfriskningar och diverse erbjudanden. Han öppnade ögonen sakta och andades ut. Under en bråkdels sekund såg han något som liknade hennes mörkblå schal som virvlade förbi. Kvinnan stängde toalettdörren hastigt efter sig. I nästa stund visade hans klocka hela tolv timmar framåt. Planet skulle landa vilken sekund som helst. Hade han sovit så tungt och drömmen hur länge varade den egentligen…?  

Planet gick strax därpå in för landning. Det uppstod plötslig turbulens, och det skakade kraftigt. Skyltarna med uppmaning att spänna säkerhetsbältet tändes, och ögonblicket efter hördes återigen kaptenens röst i högtalarna, som talade lite osammanhängande om något problem med motorerna innan ljudet plötsligt bröts igen. Paul stirrade ut genom fönstret medan han krampaktigt höll fast i armstöden.
Skakningarna blev allt kraftigare, och på marken kunde han se blåljusen som närmade sig i hög fart, och förvandlade hela flygplatsen till ett blåblinkande inferno.
Det var ett våldsamt oväsen i planet, men det överröstades av alla panikslagna människor som skrek och grät, allt medan planet obevekligt närmade sig marken med alldeles för hög fart.
Ett kraftigt brak följt av det skärande ljudet av metallbitar som slets sönder, ytterligare ett brak, och så blev allt svart!

Han blundade åter igen för att snabbt inse att han befann sig i en helt annan verklighet. Han kände sig varm om kinderna.
Han satt i en bekväm fåtölj med en brasa framför sig. En ståtlig gran bredvid den öppna spisen och ett långbord i angränsande matsalsdel. Bordet var vackert dukat med stora gnistrande guldkulor som enda juldekoration på en mörkblå duk med servetter i matchande färg. Servisen var klassiskt guldkantad och lämpad för högtiden.
– Å, äntligen är du vaken käre nästkusin? Paul rörde sig hastigt och upptäckte att det blixtrade till av okänd värk i hans huvud.
 – Jag vill presentera dig för Jessica Cornblade of Stansford din blivande executive director på Your IT Brothers in Brampton , sa Peter och gjorde en presenterande handgest mot kvinnan framför honom. Det enda som fastnade för hans blick därnäst var hennes mörkblå schal som hon prydligt svepte bakom nacken och det bruna vågiga håret. En för honom bekant rörelse.  Hon tog honom i hand, log och sa Välkommen till Ottawa!  
– Tack, kom det snabbt ur honom, han log tillbaka trots blixtarna som fortplantade sig i huvudet. Trots att hennes hand var varm kändes den ändå sval på ett overkligt vis.

Utanför syntes snön täcka fönsterbläcket och den svaga gatubelysningen avgav gnistrande stjärnor genom fönsterrutan. Paul drog ett djupt andetag….

Den fallande stjärnans svans

Vi har skrivit två julsagor inför en julträff med kurskollegor från ”Kreativt skrivande”, i form av ”stafettskrivning”. Här är den ena!

 

 

 

 

 

 

 

Den fallande stjärnans svans
av: Snezana Nordström & Per Lindskog

Ariadne satt ensam framför sitt mäktiga blyfönster på självaste julafton. Fåtöljen var kungligt bekväm och hon var drottningen som satt värdigt i den. Julstjärnan i fönstret nickade en aning tyckte hon. Hennes tjänare borde  ha vetat hur den skulle vattnas för att hålla över julen. Klockan hade passerat halv tio och resterna av den kungliga julmiddagen hade nyss dukats av. Den använda servisen som var väl anpassad till högtiden var redan utburen. Två tunga silverkandelabrar stod kvar på den vackert broderade vinröda duken. Använda tygservetter i matchande färg låg kvar skrynkliga redo att bäras ut. Juldekorationer fanns också, allt för att förhöja julstämningen, men med klent resultat. Hon hade inte haft några gäster alls denna julen, det fanns en anledning så klart. Tjänarfolket var hennes enda sällskap, men de hade hon ingen större behållning av mer än det arbete de var anställda att utföra. Hon hade inget annat utbyte av dem, inte nu längre.

Hon öppnade dörren till den stora balkongen som bredde ut sig längs hela det västra slottstornet. Ett behagligt friskt vindrag fyllde rummet och dämpade de mättade juldofterna i matsalen.  Hon omslöts av den svala luften och svarade med en skälvning. Samtidigt for en stjärna över himlavalvet i en rask fart och hon skyndade sig att minnas förnimmelsen som i den fångade stunden ilade genom hennes sinne. En fallande stjärna på julafton, det var värt att anteckna i den fram till nu dystert förda dagboken.

Med ens kände hon sig lite bättre till mods, och bestämde sig för att ta en kvällspromenad. Hon tillät inte ens någon av tjänarna att följa med den här gången. Hon ville vara själv. Väl ute i den stora trädgården gick hon i riktning mot den stora fontänen. Hon kände en märklig inre dragning åt det hållet. Tankarna flödade och blixtrade i hennes huvud. När hon kom fram till fontänens stenkant stannade hon tvärt och vände huvudet mot sitt älskade slott där hon nu levde som en eremit. Älskad av många för sina bragder och landvinningar men hatad av lika många för sina vassa och snabba och ibland mindre rättvisa domar.

Hon önskade sig lycka och skratt. Hon lekte med tanken och  bestämde sig för att lyssna på ingivelsen som följde den fallande stjärnans svans. Hon skulle själv vara ett verktyg, ett redskap för sin blivande lycka och hon visste hur.

Med beslutsamma steg gick hon tillbaka till huset och ringde på sin droskförare. Han fick order om att köra fram droskan och vara redo för avfärd genast.
– Vi ska upp i bergen. sa hon med skärpa i rösten.
– Nu!? undrade droskföraren som började ana att hans nattsömn skulle bli förstörd.

– Ja, nu! svarade drottningen. – Vi ska vara vid Drakklippan före midnatt!
– Men… bergen? Så här dags?
Han fick inga vidare svar, och insåg att det var meningslöst och förmodligen rent av farligt att fortsätta argumentera.

Snön som hade lagt sig som en tunn spetsslöja över vägen gjorde turen halkig och svårframkomlig. Resan till Drakklippan tog sin tid. Men innan tolvslaget passerade droskan bron och hann som i ett trollslag igenom porten till Vasiljeklostret som låg under skuggan av den branta Drakklippan. Hon klev graciöst av droskan, halvsprang mot klostergården och följde den svaga  gårdslyktan till fader Alselmos lilla arma boning. Innanför manteln som böljade efter hennes snabba språng bar hon en välfylld pung med guldmynt. Hon gjorde en sista avvägning av sina samlade beslut, sträckte på sig och med ett fast handslag bankade hon på den vingliga dörren. Svagt sken lyste genom dörrspringorna, Dörren gnisslade till och öppnades till hälften. Fader Alselmos klev ut och drog igen dörren bakom sig. Hela hans ansikte förvreds i en frågande min. Han såg hennes tunga pengapung som hon räckte fram  utan ett enda ord men med en för honom oroande hypotetisk tanke.
– Vill du skänka pengar till klostret, tar vi tacksamt emot. Det vet du. sade han och harklade sig. 
– Innehållet i denna pengapung borde täcka alla kostnader kring adoptionen…, började drottningen men fader Alselmos höll upp en förmanande hand och dristade sig till att avbryta henne.
– Det är försent…, började fader Alselmos.
– Men jag…
– Någon annan har redan gjort anspråk på Johannes, fullföljde han meningen med bestämd stämma och en uppgiven min.
Drottningen  hade vid upprepade tillfällen försökt förmå Alselmos att låta henne adoptera.
– Jag kan betala mer, sade hon och rörde återigen handen med en hastig rörelse mot sin pengapung.
– Tyvärr, en högburen herre har varit här flertalet gånger och vi har gjort ett avtal.
 – Vem är denne man? du är skyldig mig den informationen, fortsatte hon ivrigt.
En lång stund stod de med blickarna fästa i varandra i fullständig tystnad, sedan gjorde han en avgörande gest som uppmanade henne att stiga in i hans ödmjuka boning.  I skenet av den öppna spisen vid den inre gavelväggen satt en man med ansiktet dolt av skuggor och med ett krus i handen som ångade juldoftande vin. Hon steg in och förstod med ens vem mannen var. Deras blickar möttes och hon anade fortsättningen på denna julsaga.
Plötsligt blev allt tydligt för henne.
Hon gjorde en svepande rörelse mot mannen.
– Så det var du, sa hon utan någon anklagande ton.
Mannen såg på henne.
– Ja, jag visste inte att hon… började han.
– Katarina var min främsta och närmaste tjänare på slottet och framförallt min bästa vän! Jag förstod hennes val att lämna slottet först efter ryktet som spreds om hennes graviditet. Strax därpå hörde jag att hon tagit tillflykt till klostret och att hon dog här i barnsäng. Johannes togs väl hand om av fader Alselmos systerdotter Selma.
 – Jag föreslår att vi sveper in Johannes i varma filtar och fortsätter vårt samtal på slottet, droskan väntar utanför. Han nickade bara, gav henne en ödmjuk blick och sänkte huvudet i en medgörlig rörelse. Hans planer hade gått i stöpet fast hon aldrig anade dem och aldrig någonsin skulle få veta.
 Fader Alselmos hade lämnat rummet en stund men återvände nu med Selma som bar en yrvaken liten parvel i armarna. Johannes hade idag fyllt sitt första år och Fader Alselmos räckte samtidigt fram den lilla gåva som klostret hade gett pojken, en liten snidad häst som Johannes genast greppade med sina knubbiga fingrar.

Det är jul på slottet, alla fönster är dekorerade med vackra julstjärnor. På det stora bordet ligger den vackert broderade vinröda duken traditionsenligt och ljusen glimmar i de tunga silverkandelabrarna. Bordet dignar av delikatesser, tjänstefolket passar ivrigt upp på middagsgästerna och det skålas och skrattas kring bordet.
Det är ett stimmande och stojande på de tre barnen, och Johannes som nu hunnit fylla nio tar väl hand om sina yngre syskon.