Fabror Egons jul

Morfar i fönster

(Julsaga av Per & Snezana Lindskog 2017)
Från det lilla bordet vid köksfönstret hade Egon en bra vy över grannskapet. Det var bra eftersom han såg det lite som sin uppgift att ha koll på vad grannarna hade för sig. Fanns ju inte så mycket annat man kunde göra. TV kunde man ju inte titta på för det var ju bara en massa reklam och annat tjafs, och radio var heller inte mycket att ha.
”Jaha ja, har Karlssons varit och gjort av med pengar igen…”  muttrade han för sig själv när den röda nya bilen rullade in på grannens infart mittemot.
”Och de gapande ungarna är klart med också.”
Han reste sig och slog upp en kopp nybryggt kaffe, tog med sig ett fat och slog sig åter ner vid bordet.
”Ska fru Larsson ha lite tonfisk?” undrade han och såg sig omkring.
Ingenting hördes i huset utom kökskranen som droppade, och så tickandet från det där gamla urverket som hängde i vardagsrummet.
”Jaha”, mumlade Egon vidare när han såg hur grannarna bar in stora papperskassar med paket i färgglada omslagspapper.  ”Det är till och ha varit och köpt julklappar ja!”
Han fnös föraktfullt mot fönstret.
”Ser hon det fru Larsson, sånt har dom råd med, men laga staketet så de kan hålla den där argsinta hunnabrackan inne… det finns det inte pengar till.”
Grannen Karlsson vinkade glatt när han såg Egon i fönstret.
”Jaha ja… gör sig till…” muttrade Egon för sig själv.
Minuterna masade sig fram medan Egon satt och glodde ut genom fönstret. Han tände sin pipa, drog ett bloss och suckade.
”Ja du fru Larsson, det blir nog en jul i ensamhet i år igen. Och nån julamad blir det då rakt inte heller.”
Han suckade tungt. ”Inte sen de där så kallade hantverkarna var här i somras.”

Det var några figurer som en dag kommit och knackat på hans dörr och sagt att de kunde hjälpa honom att renovera. Billigt! Egon tyckte det passade bra, för han hade ju faktiskt tänkt sig att han skulle behövt reparera ytterdörren som aldrig riktigt varit särskilt bra sen den där vintern när den grep och Egon som just vid det tillfället var på sitt absolut sämsta humör hade sparkat hårt på den för att få upp den. Han hade ju tofflor på sig, och det var inte så bra för dörren.
Sen hade det ju varit bra om man fick lagt nya brädor på altangolvet. De gamla var ju faktiskt halvruttna, och hade börjat ge vika lite här och var.
Förunderligt egentligen att de här hantverkarna kunde veta att just Egon behövde hjälp just nu. Men det var ju det här med att de behövde ha betalt i förskott för att kunna skaffa nödvändigt material. Tjugotusen var ju rätt mycket pengar, men det vet ju alla att det kostar pengar när man ska renovera.
Naturligtvis hade ju den där Karlsson lagt sig i Egons affärer också. Han hade kommit in och bankat på dörren just som han höll på att göra upp med hantverkarna.
”Farbror betalar väl inget i förskott?” hade han sagt. Va fan hade han med det och göra!?

Katten hoppade upp på bordet och började genast äta av tonfisken.
”Tur jag har dig i alla fall, fru Larsson.”
Katten åt glupskt nästan desperat av fisken. Men så var det alltid när Egon serverade tonfisk. Det var lite utöver det vanliga torrfodret. Och kattens rondör talade sitt tydliga språk. Den fick inte för lite mat i varje fall.
Medan katten åt blossade Egon vidare på sin pipa, och försjönk i lite vemodiga tankar som tog honom tillbaka till tiden då hans kära Anna fortfarande var i livet. Ett leende spred sig över hans läppar när han förstrött studerade den spinnande katten som just börjat den obligatoriska tvätten efter måltiden, medan han tänkte på sin älskade fru som lämnat honom egentligen alldeles för tidigt.
Fru Larsson var hans enda familj nu. Ja, om man inte räknade Greta, hans sju år yngre syster. Men den hörde ju bara av sig när hon behövde pengar.

Ett hundskall fick honom nästan att ramla av stolen i förskräckelse när han brutalt rycktes ur sina tankar, och katten dök instinktivt ner under kökssoffan.
”Nu är den där jävla hunden här inne igen!” utbrast Egon och for upp. Han smällde upp ytterdörren och tog sig ner för trappan i en för hans ålder imponerande smidig rörelse, sprang runt hushörnet och stod öga mot öga med grannens svarta rottweiler.
Hunden morrade avvaktande utan att släppa Egon med blicken.
Den gamle mannen fick tag i snöskyffeln som han hötte mot hunden med.
”Ge dig iväg! Seså… försvinn härifrån!”
Just då kom grannen Karlsson sättande genom grinden.
”Hit Ronny”, manade han.
”Ja… hör du dåligt!” sa Egon och tog ett steg mot hunden, som fortsatte morra. ”Gå till husse!”
Karlsson kom fram och kopplade hunden.
”Du får se till och lägga pengarna på ett nytt staket istället för en massa onyttigt, så du kan hålla hunnabrackan inne.” sa Egon surt.
”Jag ber om ursäkt men Ronny vill ju bara hälsa.” sa Karlsson och vände sig för att gå ut ur Egons trädgård.
Egon gjorde en hastig rörelse med skyffeln och hunden reagerade med ett ilsket skall.
”Den hunden är fan folkilsken!” sa Egon.
”Nä då, det e han visst inte. Men han är människokännare.” svarade Karlsson spydigt. ”Kom nu Ronny, nu går vi.”
Egon vände och gick tillbaka in i huset.
”Ronny”, fnös han. ”Hur kan man kalla en hund för Ronny!?”

Det var fortfarande mörkt när Egon slog sig ner vid köksbordet för att äta frukost. Han knäppte på radion och noterade att klockan var sex.
Gomorron bästa Skåne hördes den hurtfriska morgonvärden på Radio Malmöhus, men Egon lyssnade egentligen inte. I gatlyktornas sken såg han att det snöat under natten. Inte så mycket men tillräckligt för att marken skulle bli vit. Egon suckade tungt och konstaterade att han inte skulle kunna cykla och handla den här dagen då, eftersom det säkert var halt på vägarna.
Han tog en klunk kaffe och i samma stund hördes ett skall utanför hans köksfönster, som fick honom att rycka till och spilla kaffe på skjortan.
Ilsket for han ut och ner för trappan, fick tag i snöskyffeln och tog några kliv på gången. Men längre kom han inte. Han halkade och föll handlöst på gången med högra benet under sig. Smärtan var obeskrivlig, och han förstod att det här inte gick bra alls. Desperat försökte han ta sig upp, men dels räckte hans krafter inte till och dels var underlaget alldeles för halt. Och så smärtan.
Hunden stod några meter bort och stirrade på honom. Efter en stund kom han försiktigt närmare den kvidande mannen. Han nosade på honom. Egon mötte hundens blick men vågade inte säga något eller göra något. Hunden buffade på honom med nosen och gnydde. Så vände han och sprang rakt över gatan och in till grannens hus där han hörde hemma.
Egon fortsatte kämpa och försöka komma på fötter, men misslyckades hela tiden.
Stunden kändes som en evighet, men plötsligt kom rottweilern springande igen med Karlsson i släptåg.
”Men åh, farbror Egon, vad har hänt? Ronny kom in och hämtade mig, och jag förstod på honom att det var något allvarligt.”
Egon såg hjälplöst på Karlsson. Först ville han säga att det var den jävla hundens fel, men han insåg att det nog inte var riktigt läge att bråka nu.
”Jag… det här gick nog inte så bra…” stönade han.

”Ursäkta, men herr Berg har besök”, sa sköterskan som just gläntat på dörren.
”Besök? Vem då? Varför det?”
Dörren gled upp helt och grannen Karlsson med sexåriga dottern Lisa kom in.
”Jaha ja… här kommer Karlssons”, sa han ansträngt medan han försökte tränga undan den tjuriga tanken som formulerades i hans skalle om va fan dom skulle där och göra.
Men han bet ihop och försökte med viss möda sätta sig upp i sängen. De var ju trots allt de enda som kostat på sig att hälsa på honom.
”Jaha herr Berg, det här var ju inte så bra”, sa Karlsson. ”Bruten lårbenshals.”
”Nä, dom snackar om korttidsboende lagom till julen. Och jag måste ju ta hand om fru Larsson.”
”Fru Larsson?”
”Ja, katten.”
”Aha, javisst ja.” sa Karlsson medan lilla Lisa hade dragit fram en stol bredvid Egons säng. ”Men den kan vi ta hand om.”
”Ska inte farbror komma hem till jul?” frågade hon.
Egon såg på henne och suckade.
”Nä, det blir inget av med det”, sa han.
”Varför?”
”Farbror Egon behöver hjälp nu när han har skadat sitt ben”, förklarade Karlsson för sin dotter.
”Jag kan hjälpa.” sa Lisa.
”Ja, det är bra, men du förstår att farbror behöver hjälp med allt, så han kommer att ha svårt att klara sig i sitt stora hus”, sa Karlsson så pedagogiskt han nu kunde.
”Farbror Egon kan väl vara hos oss”, tyckte dottern.
Karlsson gav Egon en forskande blick.
”Det vore ju klart en idé”, sa han. ”Varför inte? Det ska väl fan till och sitta inspärrad på sjukhus när det är jul.”
Egon kände sig inte helt bekväm med tanken att fira jul ihop med grannarna Karlssons. Med tre ungar i huset och fan vet hur många släktingar, och så den där folkilskna hunden, vore det nog lugnare att stanna kvar på sjukhuset. Men att ligga i en säng i ensamhet på sjukhuset var heller inte någon särskilt uppmuntrande tanke.
”Snälla farbror Egon!” bad lilla Lisa. ”Kommer du till oss på julafton slipper du vara ensam, och så får du träffa jultomten, och så min bror och min lillasyster… och så mormor såklart.”
”Jaså mormor också”, mumlade Egon frånvarande och fick samtidigt en bild framför sig, som visade en butter gammal, med Egons ord, kärring som bara klagade och anmärkte på allt han sa eller gjorde. Den bilden stämde egentligen mer överens med hans egen gamla faster Edit som förvisso var avliden sen många år tillbaka. Men, mormor eller faster eller moster… det är samma gamla sura…
Karlsson avbröt Egons mörka tankar.
”Ja men då säger vi väl det, att Egon firar jul med oss. Vad roligt det ska bli.”
”Visst…” sa Egon utan att riktigt fattat om han sagt ja eller inte åt erbjudandet.

Det var med väldigt blandade känslor som Egon klev ur taxin hemma i gatan för att med taxichaufförens hjälpande hand ta sig upp till Karlssons julpyntade dörr. Han hejdade sig.
Chauffören såg undrande på honom.
”Hur är det fatt?” undrade han.
Från huset hördes glada röster, skrik från lekande barn som jagade varandra runt i rummen, och så den där folkilskne hunden som skällde.
Var det verkligen i detta kaos han skulle fira jul?
”Jag borde gå in till fru Larsson”, mumlade han.
”Larsson? Nä… Karlsson heter de väl?” sa chauffören förvirrat.
”Va!?”
”Karlsson… de heter Karlsson.”
”Ja, det vet jag väl för fan”, sa Egon.
”Ja men ni sa Larsson…”
Egon gav taxichauffören en uppgiven blick men sa inget mer.

Egon blev varmt välkomnad av Karlsson, hans fru och de tre barnen med lilla Lisa i spetsen som med tindrande ögon hälsade fint precis som mamma hade lärt henne att göra. Och så den där folkilskne Ronny som med svansen viftande också kom Egon till mötes i hallen. Egon betraktade hunden misstänksamt, men förundrades efter en stund över hur snäll och vänlig den faktiskt verkade.
Karlsson skrattade.
”Haha… han känner igen dig”, sa han.
”Ah, det undrar jag… då hade han säkert huggit mig.” muttrade Egon.
”Ronny!? Nej, nej… han är världens snällaste hund.” intygade Karlsson.
”Jaså, jaha…”
”Jaha, och här har vi min svärmor, ja alltså Lisas mormor… Edit.”
Fattades bara det. Kärr… öhm… den gamla damen hette samma som hans gamla sura faster, tänkte Egon surmulet, och stunden efter såg han in i ett par vänligt leende ögon som såg på honom över ett par läsglasögon som hängde lite charmigt längst ut på nästippen.
”God jul Egon. Så trevligt att äntligen få träffa dig”, sa hon och tog honom i hand.
Egon stod som fastnaglad i golvet, och hade svårt att få fram något vettigt när han kände värmen från hennes hand och såg hennes varma leende.
”Trevligt… öh… javisst, visst är det”, fick han fram med en lite ostadig röst.
Egon blev ledsagad in till matbordet som dignade av julens alla läckerheter, och han började allt mer slappna av och bara njuta av tillvaron. Edit och han visade sig ha väldigt mycket att prata om och många gemensamma intressen.  Och när Karlsson bjöd honom på en snaps också, var kvällen trots allt riktigt trevlig.
”Ja, det var ju sant”, sa Karlsson när han satte fram snapsglaset till Egon. ”Polisen ringde mig häromdagen.”
”Jaha?” mumlade Egon som börjat bli ganska trött på den där förargliga affären som kostat honom det mesta av hans besparingar. Kunde de inte lika gärna lägga ner alltsammans istället. polisen hade ju sagt att det antagligen ändå var omöjligt att få de där bedragarna fällda.
”Ja, de hade sökt dig, så jag berättade att du var på sjukhuset.”
”Va fan ville de nu då?” undrade Egon.
”De behövde ha reda på ditt kontonummer…”
”Vaddå för!? Ska de också sno pengar från mig?”
”Nej! Nej, de har lyckats lösa hela den där härvan, så du kommer att få dina pengar tillbaka!”
Egon såg länge med en misstrogen min på sin granne.
”Du skojar!”
”Nej, det är säkert!”
Ett brett leende spred sig över Egons läppar och spontant och lite obetänksamt gav han mormor Edit en kram.
”Jaha du… det blev min själv en god jul i alla fall!”

Logistikkrisen (Vår julsaga 2016)

Julsaga 2016

av: Per & Snezana Lindskog

Med ett ljudligt gnissel gled den tunga källardörren upp. Den lille alven Allan stod stilla och blickade in i mörkret. Mörka källare tillhörde absolut inte hans favoritställen.
Han höll upp sin lykta, men den förmådde bara lysa upp några steg framför honom, när han tveksamt klev in i källarlokalen.
”Är… är det någon här?” frågade han ängsligt mot mörkret.
”Nää.” svarade någonting där inne.
”Ah…bra.” mumlade han lättat och fortsatte in. Han var mörkrädd och gillade verkligen inte det mörka källarförrådet, så det var ju i alla fall betryggande att det inte fanns någon annan där. Sakta trevade han sig inåt mellan långa hyllrader som var fyllda med torkade frukter, svampar, örter, ett stort antal burkar med inläggningar, sylt, marmelad, honung och sirap. Där fanns även ett antal tunnor fyllda med alvernas egna julkryddade vin.
Allan var en väldigt snäll och beskedlig liten alv, och han var ganska arbetsduglig också. Men han var inte, som tomtefar Smilas brukade uttrycka det, den ljusaste kulan i granen.
Det var först när han nått fram till hyllan med sylten som Allan insåg att det inte borde vara möjligt att någon svarade i mörkret, om det inte fanns någon där. Nu började han bli rädd.
”Är det… säkert att det inte är någon här?” viskade han.
”Nä… har jag ju sagt.”
”Uhm… jag tror dig inte.” sa Allan som började få en intensiv längtan efter att rusa mot utgången.
”Gör…hick… som du vill.”
När han rundade hyllan med alla sötsakerna fick han en chock. På golvet vid tunnorna med nissarnas egna hembryggda julvin satt, eller nästan låg, en påtagligt berusad nisse.
”Arvid!” utbrast Allan. ”Vad har du gjort!?”
”Öh… ja, du förstår… en av tunnorna läckte, så jag fick försöka samla upp det.”
”Jo, det förstås, men du skulle väl kanske inte samla upp det i din mage.”
”Nä… hick… det kanske jag inte skulle.”
Just då noterade Allan ett märkligt pipande. Det kom från det angränsande rummet, där man förvarade ingredienserna till svävargröten.
Det var ett märkligt ljud. Det lät lite som pipande möss. Dessutom väldigt många möss. Men ändå inte. Det lät som något slags skratt. Pipande skratt.
Allan gick in i rummet och lät lyktans sken söka av hyllorna och upp mot taket. Han blev iskall inför synen, eftersom han direkt insåg vad som hade hänt.
På hyllorna låg ett antal glasflaskor och omkring dem mängder med sönderbitna korkbitar. Och precis under taket svävade förmodligen traktens alla möss, muntert pipande.
”Åh nej!” flämtade Allan. ”De har gjort slut på alla skrattkristallerna.”
Allan var upprörd och uppriktigt orolig, främst för vad tomtefar Smilas skulle säga om det här. Allan kunde heller inte se det komiska i att ett stort antal möss svävade alldeles under taket hysteriskt fnissande. Faktiskt inte alls.

Det var egentligen inte något vanligt kontor. Det fanns visserligen ett ganska stort och vackert dekorerat skrivbord men möbelsnickaren som hade åstadkommit det hade egentligen inte behövt anstränga sig. På grund av alla böcker och pappersrullar och diverse andra prylar, varav många inte ens hörde hemma på ett skrivbord, var de vackra dekorationerna ändå inte synliga.
Framför detta bord stod den lille alven Allan med sin luva i händerna som han fingrade nervöst på.
”Jo, alltså herr Smilas… vi har ett problem.” sa han försiktigt.
”Jaha!?” svarade den storväxte mannen bakom skrivbordet medan han förstrött tvinnade sitt stora vita skägg.
”Jo, alltså… vi kan inte göra någon svävargröt. Mössen har ätit upp alla våra skrattkristaller.”
”Va!?” utbrast Smilas. ”Det kan inte va möjligt!”
”Jo, så är det. Och nu är det ju så att vi redan har börjat göra blandningen, och som alla vet härsknar glitterpulvret ganska fort om man inte rör ihop blandningen direkt. Och nu har vi inte så mycket glitterpulver kvar.”
”Glitterpulver!?” avbröt Smilas. ”Det brukar ju finnas gott om det.”
”Jo, men alltså… saken är den att det har blivit svårare att hitta de där blåglittrande fjädrarna från vråkstjärnhöken som vi maler ner till det där pulvret.”
”Jaha?”
”Ja, alltså… de tycks ha drabbats av en ovanligt stark hemlängtan och flytt tillbaka till landet över havet.”

Vråkstjärnhöken var en liten rovfågel som levde i de stora skogarna. Varje försommar smög några små figurer omkring bland stock och sten och samlade tappade fjädrar från denna fågel. Sen malde man ner själva skaftet från fjädrarna till ett fint pulver att använda till flygpulver. Det ansågs ge väldigt bra flygegenskaper om man blandade med skrattkristaller.
”Så vi har med andra ord ett logistikproblem!” konstaterade Smilas med oro i rösten.
”Ja… så är det nog.” medhöll Allan.

Varje sommar anordnades ett stort event där alla nissar, alver och även en del troll samlades och berättade roliga historier för varandra. Under tiden gick skrattmästarna omkring med sina stora trätunnor som var försedda med en slang av skinn och en nävertratt och samlade in alla skrattångorna som omedelbart började knastra i trätunnorna likt popcorn och blev till hårda små gula kristaller.
För att få svävargröt blandades kristallerna med glitterpulvret i en balja med vattnet från vattenfallet Vinterfall. Sedan rördes det ihop med blåbärsris eller kråkbär till en lagom tjock svävargröt som renarna fick till mat från den dagen då människorna började vattna lutfisken.
Konstigt!? Va e det för konstigt med det?
Det har ni väl hört förr att om man skrattar riktigt gott kan man liksom lyfta och sväva lite lätt. Kombinerar man det sen med glitterpulvret från vråkstjärnhöken och vattnet från det otroligt snabba vattenfallet Vinterfall blir det perfekt.
Hur tror ni annars det går till att få renarna att sväva!?

Men nu var det så att den gångna sommarens event egentligen hade varit misslyckat. Man hade verkligen försökt med alla möjliga lustigheter, roliga historier och man hade till och med engagerat ett flertal av landets främsta komiker som fick underhålla efter bästa förmåga.
Men det fungerade dåligt. Historierna som berättades hade man hört i åratal. Komikerna började komma till åren och var heller inte särskilt roliga längre.
Så det blev bara några enstaka korta ansträngda skrattsalvor, som inte förmådde fylla ens en halv tunna. Och nu hade mössen ätit upp det lilla som fanns kvar.

”Vet du…” sa Smilas. ”Du får bege dig iväg till de andra distrikten och höra om de har kvar några skrattkristaller. Du får ta Bertil, du vet, han är snabb och det blir ju en lång resa, och vi har ju inte så mycket tid på oss.”

Så fick det bli.
Renen Bertil var lite annorlunda än de andra.
Som liten kalv var han väldigt sprallig och busig och han fick vara med ute på gårdsplanen en gång på lutfiskdagen när alla de vuxna renarna skulle utfodras med svävargröt. Han skuttade omkring och busade, men hans vilda lek slutade med att han snubblade till och ramlade ner i den stora grytan med svävargröt.
Innan de tjänstgörande nissarna lyckades få upp honom, hade han hunnit svälja alldeles för mycket gröt. Från den dagen hade han alltid varit väldigt lätt på foten, och kunde med lätthet springa högt upp i skyn. Helt utan svävargröt.

Allan och Bertil gav sig iväg på sin långa resa över vårt avlånga land, och besökte i tur och ordning de olika distrikten.
Men situationen var den samma överallt. Några enstaka hade kvar lite glitterpulver som de kunde avvara, men skrattkristallerna var helt enkelt slut.
Det var bara i Vimmerby där sätet för Smålandsdistriktet låg, som man hade en liten läderlägel kvar som man motvilligt lät Allan få med sig.
”Ni får väl hushålla lite me at.” tyckte den småländske nissen.
”Ja, ja, det kanske vi får.” suckade Allan innan han for vidare.

Till slut hamnade han hos Helge på Stenberget i Skåne.
”Va!? E de helt slut? Hur har ni lyckats med det?”
”Mössen har ätit upp det.” förklarade Allan.
Helge skrattade hjärtligt.
”Mössen!? Då e di lättfotade numer då…!?”
”Ja, något åt det hållet ja.” medgav Allan. ”Men har du möjligen lite skrattkristaller du kan avvara?”
Helge antog en allvarlig min och studerade Allan.
”Vet du… jag har aldrig fattat varför ni ska krångla till det så förbannat.”
”Va!?”
”Ja, alltså… renar!? Vem kom på den idén?”
Allan ryckte på axlarna.
”Tja, Smilas tyckte det var en bra idé… det är ju… uhm… många ställen som ska hinnas med ju.”
”Men det där är ju nåt di håller po me i Amerika ju, inte i Sverige.” påpekade Helge.
”Men det går ju fortare att flyga.” invände Allan.
”Ja, men då är det väl bättre att ta till nåt som redan kan flyga?”
”Öh… hur menar du?”
”Gäss!” svarade Helge självsäkert. ”Och nä, nåra skrattkristaller har jag inte. Har aldrig haft.”
Allan kliade sig bekymrat i nacken och suckade tungt.
”Ja, jag vet faktiskt inte hur vi ska lösa det här.” sa han.
Helge la armen om Allans axlar.
”Ta det lugnt påg, vi ordnar det. Du får låna ett gäng gäss å maj.”
”Smilas blir tokig.” suckade Allan oroligt.
”Amen… det viktiga e vel å komma fram på julafton, eller hur? Om det sen e gäss eller renar som drar släden spelar väl fan ingen roll?”
”Nä, du har kanske rätt.” mumlade Allan.
”Jag ska samla ihop ett gäng ti di. Åk du hem så länge, så kommer jau efter me dom.”
”Men det är ju mindre än tre veckor kvar till jul.”
”Det ordnar sig. Jag är hos er om två dar.”

Åter igen stod Allan och tummade på sin luva framför Smilas fullbelamrade skrivbord.
”Inga skrattkristaller!?” dundrade Smilas. ”Det är ju katastrof!”
Allan ställde läderlägeln han fått från Vimmerby på bordet.
”Här är lite från Småland i alla fall.” sa han ynkligt.
”Bah! Det lilla är ju som en snökristall i nordpolen.”
”Men… alltså… ähm… saken är den… alltså… att Helge kunde låna oss några… ähm… gäss.” sa Allan.
Smilas såg bistert på honom.
”Gäss!? Alltså… det är inte mat till oss själva vi har brist på. Det är gröt, alltså svävargröt till våra renar som det är kris med!”
”Jo, jag vet… men Helge menade att gässen också kan dra släden.”
”Så du menar… du tycker…?”
Smilas satte sig hastigt ner på stolen, och brast ut i ett gapskratt. Han skrattade så att ögonen tårades.
När han sansat sig något lutade han sig över skrivbordet, och pekade på Allan.
”Samla alla nissarna i aulan… omedelbart!”
”Va!? Jaha… öh… ska bli.” sa Allan ynkligt och försvann hastigt ut från Smilas kontor. Han förstod absolut ingenting. Vad var det som var så roligt?

Det var ett väldigt sorl i aulan där alla nissarna trängdes förundrade och lite oroliga över varför de kallats dit med så kort varsel.
Smilas kom in genom den stora porten och skred fram till den lilla talarstolen, som mest liknade en gammaldags kateder. Vilket i och för sig nog berodde på att man faktiskt hade köpt den billigt från en gammal 1800-talsskola som skulle rivas. De som stod närmast när han passerade noterade att han verkade ovanligt munter.
Smilas såg ut över de många nissarna, och harklade sig.
”Kära nissar!” sa han mellan skratten. ”Jag har bett er komma hit, för jag har viktig information att delge er.”
Han antog en lite allvarligare ton.
”Det har visat sig att vi inte har några skrattkristaller kvar. Under sommarens event var det väldigt svårt att få ihop några skrattkristaller, och det lilla vi hade har mössen ätit upp. Men kanske vi har en lösning i sikte.”
Han gjorde en gest mot Allan.
”För Allan här har något att berätta.”
”Va!?” utbrast Allan.
”Ja, Allan… berätta nu vad vår skånske kollega fått dig att tro.”
”Ja… uhm… jag vet inte…” stammade Allan.
”Jo, säg det du.” sa Smilas.
Under tiden hade skrattmästarna gjort sig redo med sina tunnor.
Stackars Allan stod åter och tummade på sin luva när han såg ut över aulan.
”Ja, alltså… uhm… Helge menade… uhm… nu när vi inte har någon svävargröt, kunde vi använda… uhm… gäss istället.”
Det gick ett sorl genom aulan.
”Mmm… ja, det kunde kanske va gott.” hördes en röst bland åhörarna.
”Nej… vi skulle inte äta dem…”
”Vad skulle vi då ha dem till?”
”Han menade att vi… uhm… kunde ha gäss istället för renar framför släden.”
I ett slag blev det knäpptyst, och några ögonblick senare brast alla nissarna ut i ett ohämmat gapskratt.
Skrattmästarna for energiskt runt med sina trattar och försökte samla upp så mycket skrattångor de någonsin kunde få tag i.
Plötsligt öppnades den stora porten igen, skrattsalvorna tvärdog och alla nissarna vände blickarna dit.
I portöppningen stod en liten rödrosig nisse med en rödbrun skinnluva, ett par märkliga tättslutande glasögon och en stor tjock halsduk lindad två varv runt halsen.
”Hallå pågar!” sa han. ”Jau hörde ni behövde hjälp!”

På julaftons morgonen stod Smilas på gårdsplanen omgiven av alla nissarna, och betraktade misstroget det märkliga ekipaget.
Det hade inte gått att få fram tillräckligt mycket skrattkristaller från samlingen i aulan. Så det blev bara ungefär halva ransonen av svävargröt mot vad som behövdes. Så den här julen var släden förspänd med halva styrkan av renar, och den andra halvan var Helges gäss.

Hur det nu än är med det, är det ju egentligen ingen vanlig dödlig som kan säga med säkerhet. Jag menar, hur många av er har verkligen sett tomtens släde när den far fram i skyn?
Har du? Har ni?

Skänken (av Per & Snezana Lindskog)

Det här är vårt bidrag till Julsageläsandet på den årliga julträffen med Skrivarkursen, för 2014.

SKÄNKEN

Pipröken bildade oskyldiga mönster i den kalla morgonluften innan den upplöstes och försvann. Harald betraktade fenomenet och fyllde på med ännu ett bloss. Solen hade precis brutit fram mellan grenverken i träden som omgav trädgården. Det kunde nog bli en fin dag i alla fall, trots kylan. Det var tidig december och krispigt som han hade hört den där snusförnuftiga hallåan på morgonradion uttrycka sig när hon beskrev kylan.
”Trams.” muttrade han för sig själv.
Han funderade över vilka sysslor som låg framför honom den här dagen. Det var väl det vanliga. Bära in ved och få fart på spisen. Det var naturligtvis det viktigaste annars blev Kerstin gnällig. Hon var ju så frusen av sig.
Den bångstyriga elden gav med sig till slut med sprakande hungriga eldtungor.
Han såg Kerstin i ögonvrå, reste sig varsamt för att slippa smärtan och krampen i den slitna höften och riktade stegen mot köket.
”Vill du ha mad?” hörde han henne ropa med huvudet böjt över den rykande kaffekannan som hon hade dukat på brickan.
”Skrik inte så, jag är tre steg bakom di, jag får ju sår i örona.” sa han.
”Nä jag ved” sa hon. “Snart så säger du väl att du varken är döv eller hör dåligt.”

Hon dukade fram tallrikarna på bordet. På ett uppläggningsfat hade hon travat en hel hög med fattiga riddare. Han förstod att det var doften som han inte genast kunde känna igen. Så mycket mat tänkte han, hade hon glömt att han fick dåliga barndomsminnen av fattiga riddare. Han tyckte inte om smaken heller. Det var säkert fyrtio år sen han hade ätit några bitar av det osmakliga brödet. Han kliade sig om hakan och visste inte om han skulle knysta eller tiga.
När hon log mot honom valde han att tiga.
Han satte sig lite skevt, besvärad av den molande smärtan i höften och betraktade brödpyramiden som om det vore skådebröd.
Hon la genast upp två bitar på hans fat, han muttrade ett tack och satt tålmodigt medan hon slog upp kaffet i koppen. Han tog tag om örat på koppen och skyndade sig att blåsa på det, mest för att slippa ta itu med ätandet.
Han tittade på Kerstin och tyckte att hon hade blivit tunnare och blekare. Han kände oro för henne. Länge hade hon kinkat med maten. Och hennes matlagning hade förändrats. Han skulle förmå henne att gå till doktor Göransson, kanske lura dit henne. Kaffet smakade bra, det kunde hon laga gott i alla fall.

Hungern som hade gett sig till känna sedan ett par timmar tidigare styrde hans hand mot brödtrasan som kändes som en dåligt urvriden wettexduk. Han tog en tugga, mycket försiktigt. Vände den i munhålan och skakade till av obehag. Han reste sig så hastigt det gick och rusade mot köksvasken för att spotta ut eländet varpå han tog en rejäl klunk vatten, sköljde runt det i munnen och spottade ut.
Hon sträckte på sig och tittade storögt på honom.
“Va de ente gott?” undrade hon.
”Gott!?” skrek han förtvivlat när munhålan var befriad från den skarpa sältan och sköljd med vatten. ”Tvi fan! Har du tappat saltkared i smeten, de går ju ente o eda. Har du sell smakad po de?”
Kerstin satt stel och blickstilla kvar, som ett saltstod, oförmögen att öppna munnen. Ögonkanten var fylld med tårar som vilken stund som helst kunde svämma över.
Harald rotade fram ett paket tjocka korvar ur frysen och stod fundersam en stund.
“Ägg e bra och rensa flabben me.” mumlade han och kastade en blick mot Kerstin. Hon satt och stirrade tomt framför sig. Katten satt på köksbordet framför henne och smekte tröstande hennes kinder med tassen.
“Du e klog o fin du lille Skänken.” sa hon och klappade den gråspräckliga katten.
Harald såg på henne.
“Måste du ha Skåpet po bored?”
“Han heter Skänken.” rättade Kerstin förargat.
“Ja, det är väl ett skåp!?” muttrade Harald.
Det hela var som en julsaga. Katten hade kommit till dem kring jul, två år tidigare under märkliga omständigheter då en rovfågel som fångat den som byte hade tappat den rakt över deras hus. Bara några dagar tidigare hade en storm blåst omkull ett träd som slagit upp ett hål i taket. Genom det hålet föll den stackars kattungen rakt ner på en ditsatt fåtölj, som förutspåtts i en dröm Harald hade haft.
Kerstin såg det som en skänk från ovan och hade därför envisats med att katten skulle heta Skänken.

Harald ställde fram gjutjärnet på bordet och det fräste fortfarande från korvarna.
“Ta nu litta korv och ägg, Kerstin.” sa han, men hon viftade bara avvärjande med handen.
“Nä.” sa hon. “Varför vill du inte äta min mat?”
“Men… jag har aldrig tyckt om fattiga riddare. Det vet du väl!?”
“Ja men, de som e så gott. Se… Skänken tycker om det.” sa hon och föste fram sitt fat till katten. Han luktade misstänksamt på det, gav henne en blick och hoppade sedan ner på golvet.
“Du ser.” flinade Harald. “Det är ente ens skåpmat.”
“Du får inte kalla vår lille Skänk för skåpet.” sa Kerstin förnärmat.
“Ja ja, men ät nu.”
Kerstin petade ointresserat med gaffeln, tog en bit och tuggade länge besvärat. Hon svalde med möda.
“ Det är inte så att jag är otacksam, det du har lagat smagar säkert bra, men jag har fått en blåsa på tungan som svider och bränner.”
“Ja men nåt lide får du väl försöka få i di.” sa han vädjande med huvudet på sned.
Hon tog sig om pannan.
“Jag har nock litta skallavärk osse och sen har jag nog sovit fasligt lide i natt. Jag plockar av boret senare. Skänken ligger där på soffan och kallar po mi. Jag vilar me han en stund”.

Kerstin vilade och vaggade in sig själv i otydliga oroliga drömmar om “Skänken” som var stor som en tiger och störtade ner genom hålet i taket och fortsatte rakt genom golvet ner i källaren.
Mitt i drömmen väcktes hon brutalt av ett sönderslitande ljud. Panikartat for hon upp ur soffan och med henne den vettskrämda katten som reste ragg ovetande om han skulle fräsa, klösa eller bara skydda Kerstin från himlen som störtade ner över dem.
Hon stod som förstenad och stirrade på högen med takpannor och murket virke på golvet och dammet som sakta virvlade runt i en svag ljusstrimma från det gapande hålet i taket.
Förtvivlat ropade hon på Harald.
“Ah va fan!” utbrast Harald när han kom in i rummet. “Ente i år igen!”
Kerstin såg hjälplöst på honom.
“Mitt i smällkalla vintern igen! Va fan ska det här betyda?” skrek Harald i den kyliga luften som svepte om dem och förångade genast hans kraftord.
Han stirrade upp mot hålet i taket och muttrade tyst för sig själv.
“Vi ska väl ente ha en kattajävel till.”
“Va sa du?” undrade Kerstin.
“Eh… jag sa… hur ska vi nu lösa det här?”
“Det är Gud som kommer för och hämta tebaga Skänken” sa Kerstin med darrande röst. “Jag har hört hans röst när taget brakade in! Hörde du Harald? Han skrek att han skulle hämta tillbaka katten.”
“Va örlar du nu om?” sa Harald. “Han vill väl ente ha katten!?”
Han tänkte inte mer på orden utan undrade snarare över vad försäkringsbolaget skulle säga om detta. Det var kanske fel att använda det halvmurkna virket när han lagade taket för två år sen? Skulle de granska och avslå försäkringsmöjligheten? Ja då var det ute med dem. Det gapande hålet var ännu större än det förra. Den gamla soffan som stod på vinden hade brakat ner, skadat både golvet, fåtöljen och fönstret mot gården.
“Det är guds straff för att vi har velat leva i överflöd, för att vi åt dansk fläskfilé i söndags.” viskade Kerstin med en röst som Harald inte kände igen.
Hon ojade sig med en vemodig stämma och inget i hennes sätt gick att känna igen. Harald kände obehag.
“Nää, gå och lägg di igen.”

Hon omfamnade katten som om han skulle lämna henne för gott.
“Men jag släpper inte Skänken. Och du, Harald det blir inget kyd till midda idag, inget kyd mer någonsin.” sa hon med en bordus och bestämd min.
“A ja vi ä väl inga jäkla kaniner som ska klara oss på grönfor heller?”
Kerstin sa inget mer. Bara vände om och stängde sovrumsdörren efter sig. Klockan var eftermiddag och Harald fick inte ringt till försäkringsbolaget. Han tände pipa efter pipa. Öppnade internetmodemet och kikade på försäkringsvillkoren på Folksams hemsida. Han förstod inte vad de förklarade. Han stängde ner igen. Det blev mörkt fort. Han tände en pipa till. Det gick lättare att tänka då. Och varför hade Kerstin blivit så konstig. Han förstod inget.

Kvällen la sig. Han eldade för kråkorna och tog på sig ordentligt när han kröp in under täcket. Kerstin hade omfamnat Skänken och snarkade högt. Katten verkade inte alls bry sig om snarkningarna utan lät sig hållas. Han bara spann tillbaka som svar.

När Harald vaknade tidigt på lördagsmorgonen av den bitande kylan så ville han knappt gå upp. Kerstin sov fortfarande. Men andades konstigt, långsamt och tungt. Han tog varsamt tag i hennes axlar och skakade om henne först försiktigt, sedan häftigare, ropade men fick inte liv i henne. Var hon dålig, skulle han ringa ambulansen? Han hoppade upp ur sängen, drog morgonrocken över sin redan klädda kropp för att skydda sig mot kylan.
Nu var det bråttom. Han slog 112 med sina valna frusna fingrar och darrade på rösten när han äntligen kom fram.
“Ja det är Kerstin… jag får inte liv i henne.” sa Harald till rösten i luren.
“Kerstin? Andas hon?”
“Ja men lite konstigt, långsamt liksom.
Kvinnan i luren fick adressuppgifter och förklarade lugnande att ambulans var på väg. Medan de väntade på att den skulle anlända ville hon försöka vägleda Harald.
“Kan ni försöka lägga henne i framstupa sidoläge?”
“Nää, det tror jag inte.”
“Varför?”
“För Skänken ligger över henne.”
“Har skänken ramlat över henne?”
“Ramlat? Nä, den har legat po henne sen hon la si.”
“Åh herregud… “ mumlade rösten. “Har hon några huvudskador?”
Harald funderade och kom på rivsåret på hennes kind som uppstod när Skänken blev skrämd kvällen innan.
“Ja, hon är riven på kinden.” sa han.
“Men… kan ni försöka lyfta bort skänken då?”
“Nä, det tror jag inte. Hon håller hårt i Skänken och vägrar släppa.”
En osäker tystnad uppstod i luren.
“Är hon uppe då?
“Nää, hon ligger ju i sängen.”
“Men Skänken då?”
“Ja, han ligger po hinne.”
“Kan ni försöka lyfta undan skänken då?”
“Det vet jag inte.”
“Är den för tung?”
“Tung!? Ja, det tror fan som hon forar den.”
”Nu förstår jag inget. Hur mår ni?”
“Va!? Jo, jag mår bra. Men… nu kommer ambulansen. De får hjälpa mig och lyfta bort katten.”
“Katten!?”
“Ja… det är ju det jag har sagt. Skänken ligger på henne.”
“Jaha… är… hmm… skänken är en katt?”
“Javisst… men jag måste öppna dörren nu.” sa Harald och la på luren utan att vänta på några fler utläggningar.
Eftersom läkaren sagt att Kerstin troligtvis skulle behöva stanna flera dagar på sjukhuset, förstod Harald att han nog skulle bli tvungen att ringa hennes syster och berätta. De brukade ju snacka med varandra i telefon flera gånger i veckan, så hon skulle säkert undra om inte Kerstin hörde av sig. Och hon var ju för snål för att ringa själv.
“Va har du nu gjort ved henne?” var det första Karin anklagande frågade.
“Jag har inte gjort nåd alls. Jag tror faktiskt att hon har fått Alzheimers.”
“Varför tror du det?”
“Hon gjorde fattiga riddare.”
“Ja, vad är det med det då?”
“Ja men… hon vet att jag inte gillar det.
“Det som är så gott.”
“Och så hade hon salt i stället för socker.”
“Ja men, visst kan det bli fel ibland.”
“sen tror hon att gud ska komma och hämta katten.”
“Kerstin?”
“Ja.”
“Gud ska hämta katten!?” Karin började skratta. “Nu skojar du.”
“Nä, det var så hon sa.”
“Kerstin? Hon har väl aldrig trott på gud?”
“Nä, just det. Och så skulle vi bli vegetarianer för det skulle vara guds vilja.”
Karin var tyst en stund.
“Harald! Det här låter allvarligt.”
“Ja, jag ringer när jag vet mer. Vi får saj så. Jag måste ringa ett viktigt samtal.” avslutade Harald.
Några dagar senare dök en skadereglerare från försäkringsbolaget upp. En i Haralds tycke mycket otrevlig figur. Och inte blev det bättre av att den där menade att hålet i taket fick anses som självförvållat och därför inte kunde ersättas av dem. Enligt honom fick man lägga om hela taket. Och det var ju angeläget nu när vintern dessutom var annalkande, hade den där försäkringsstroppen upplyst om.
Harald insåg att det här var en reparation han var tvungen att anlita yrkesfolk till, men hur skulle det egentligen gå till. Huset var redan fullbelånat. Det blev ju rätt dyrt med det där uterummet som Kerstin tvunget skulle ha och som hon sen bara fyllde med en massa blommor. Det är klart att om han nu skulle vara ärlig så var ju inte hans nya garage särskilt billigt heller. Och ändå hade bilen inte fått plats där på grund av alla grejer.
Innan sängdags skulle han ha ett stekt ägg. Så bra att han gillade det för det var ju billig mat, tänkte han. Stekpannan hade han sköljt efter förra äggsteket.
“Gubben var noggrann” brukade Kerstin alltid påpeka.
Han la märke till att katten satt mitt för sopskåpet och stirrade koncentrerat på dörren.
“Varför sitter du där?”
“Mjau.” fick han till svar.
Det hördes ett svagt prasslande från soporna.
“Ja du Skåpet, vi har nock fått en mus i skänken.” sa han utan att genast märka felsägningen. “Få se nu om du kan göra lite nytta eller om vi måste anlita Anticimex och betala pengar för det också. Så där.” sa han och öppnade luckan. “Se upp musen, här kommer Anticimex.”
Han hann inte ens uppfatta när katten dök in i skåpet. Ett slamrande under några sekunder innan katten stolt kom ut igen med en mus i munnen som i dödsögonblicket släppte en kanttuggad trisslott.
Förvånat plockade Harald upp den.
“Va fan!?” sa han. Han hade inte köpt någon trisslott och Kerstin brukade aldrig heller köpa. Eller, var det en grej till som kommit ur hennes förvirrade tillstånd?
Lotten var färdigskrapad men han kunde inte tyda symbolerna ordentligt.
“Var är mina glasögon?” sa han medan han samtidigt sträckte sig efter läsglasögonen som låg prydligt på hyllan i sitt fodral. Han la dem på näsan och nu kunde han urskilja något som såg ut som tv-apparater.
“Tre tv-apparater?” mumlade han. ”Var det inte så att man fick skrapa i TV då?”
Han vände på lotten och läste högt för katten, fortfarande osäker på vad tre tv-apparater egentligen innebar. Fick man kanske en tv då?
“Vinst från 50 000 kr upp till 5 miljoner kr vid en offentlig dragning…”
Hjärtat rumsterade om i bröstkorgen. Var det möjligt!? I TV!? Då fick man sitta i tv-studion och skrapa.
“Tack ska du ha Skänken! Du är verkligen en skänk från ovan.” sa han och strök med handen över kattens rygg som belåtet formade kroppen efter handens yta.
Harald lyfte upp katten från golvet.
“Du och jag ska åka till Stockholm.”

Han satt morgonen därpå och kalkylerade. Om lotten gav minst 50 000 så skulle det vara till stor hjälp, kanske rentav räckte summan. Det enda han önskade mer där han satt i sitt kyliga arbetsrum var att hans älskade Kerstin inte drabbats av Alzheimers sjukdom. Han önskade det var en åkomma som hon kunde bli frisk ifrån.

Ringsignalen avbröt hans tankar. Det var överläkaren som ringde. Harald blev genast orolig.
Jo, han kunde komma på besök sa doktorn. Kerstin mådde bättre och frågade efter honom.
“Och så undrade hon om nåt skåp.” fortsatte läkaren.
Harald skrattade till.
“Skänken.”
“Ja?”
“Det är katten.”
“Jaså? Jaha!”

Läkaren fortsatte med att förklara att de inte längre var oroliga för att det skulle vara Alzheimers. Blodproverna hade avslöjat att Kerstin hade fått brist på vitamin B12 och det var det som gjorde henne förvirrad. Läkaren berättade att man brukar snabbt må bättre om man får tillskott av vitamin B12. Han förklarade att om Kerstins blodvärde efter behandlingen med tabletter inte blev högre så skulle hon få en B12 spruta var tredje månad istället. Hon skulle få behandling och stanna veckan ut på sjukhuset.

Medan läkaren talade lyssnade Harald men hörde bara att det inte var Alzheimers och kände glädje och lättnad.
Under morgondagen skulle Harald besöka henne. En Napoleonbakelse skulle han ta med sig för det gillade hon.
Det blir en god jul i år också Kerstin!

Julbadet

Julsaga 2013 – vårt bidrag till Skrivarkursens julträff

av: Per & Snezana Lindskog

175634210_a7c3f7e9-ba8c-4913-adef-233700afab63Det härliga julstöket var i gång för fullt på Perssons gård. Det var dagen innan andra advent. Erna hade hängt upp det nytvättade byket ute på gården. Kanske frosten biter i långkalsongerna, tänkte hon, men de fick hänga där under förmiddagen. Sedan skulle hon flytta in dem till köket framför brasan så att Nils skulle få varmt om sig efter badet. Självaste prosten Algot som var kusin till Nils skulle komma på finbesök redan på eftermiddagen. Han hade meddelat att han tänkte besöka Perssons den här lördagen, och att det kunde bli lite katekesförhör också när han ändå var där. Nils klagade högljutt.
”Va fan ska han här och göra nu? Har han inte nog och göra i kyrkan?”
”Ah ja, Nils. Han har det inte lätt nu den stackarn, sen Ebba gick bort för han. Han är ju helt ena nu.”
”Äh, han har ju hungen. Det måtte väl räcka?”
Erna gav honom en arg blick, men lade ingen mer energi på att bemöta hans åsikt. Hon tyckte istället att lite finbesök av den förnäma släkten säkert skulle göra gott för huset. Hästekipaget var ju tvunget att passera grannskapet och då skulle grannarna vrida nacken ur led när de såg deras vackert prästklädda släkt. Erna log. Nä, nu var det bråttom.
Hon hade stora kittlar fulla med vatten på spisarna, och höll på att tappa upp i baljan från en av dem.
”Se så Nils!” sa hon barskt. ”Stå nu inte där och tjafsa utan gå ud och hämta mer vann.”
Nils vände och gick mot dörren medan han tyst mumlade för sig själv. Han gick fram till badbaljan och doppade ett finger.
”Jag får nock ha nåra supar.” sa han.
”Nä minsann!” svarade Erna bestämt.
”Jamen, vannet är ju kallt, så jag får åtminstone bli varm inombords.”
”Ja, vattnet blir sannerligen inte varmare när du står där och ackederar.”
”Men jag behöver väl inte bada nu. Det är för fan två veckor kvar till jul.” klagade Nils.
”Ja, men du behöver väl inte va mögig när din kusin hälsar på?”
”Äh… värst va den blev viktig nu!”
”Ja, han är ju prost här i socknen. Begriper du inte!?”
Nils insåg att det inte var lönt att diskutera mer. Dörren slog igen bakom honom när han försvann ut.  

Han klev ut i kylan, frosten hade varit på besök sedan veckan innan första advent men ingen snö hade nalkats. Han huttrade. Det var gnagande kallt.  Så mycket onödigt arbete. Och slöseri med vatten var det också. Han tänkte då inte bada en gång till innan jul. Det fick vara bra med det.  Han greppade tag i det kalla handtaget och pumpade med kraftiga styrketag.  Än hade han seniga muskler och råstyrka och ingen kunde tro att han hade fyllt 48 den gångna sommaren.  Trots de frostiga dagarna hade vattnet ännu inte frusit fast i pumpen.  Det var tur. Katten strök sig runt hans ben just när han skulle lyfta den andra spannen. Han tappade taget, spillde vattnet och drattade ner i sörjan.  Han reste sig upp, svor åt kattfan och blev ännu surare i sinnet.  Han pumpade upp ännu en spann vatten och tog sig in i det varma köket där Erna fyllde på mera ved i spisen och hummade på någon visa som han kände igen men inte hade hört sedan barnsben.
”Nu får du mera byk att ta hand om” sa han till Erna och började genast dra av sig de leriga brallorna.
”Aja men Nils!” utbrast Erna. ”Va har du nu hittat po!?”
”Det var kattfan!” muttrade Nils. ”Han satte fälleben po mi.”
”Ja, ja, skylla på stackars Misse, det kan du! Ja, å me böjsorna då.”
Nils snörade upp sina byxor och satte sig på en kökspall och började omständligt dra dem av sig medan han grimaserade.
”Va e de!? Har du ont?”
”Nä… inte så farligt.”
Nu fick Erna se att hans vänstra lår var alldeles rödflammigt.
”Nämen, stackars Nils.” ojade hon sig. ”Hur e de fatt!?”
”Ah, de e vel ente nåd och bli hispig för.”
”Jamen… det ser ju ont ud.”
Erna gick bort till det lilla skåpet i hörnet vid skafferidörren, där hon plockade fram flaskan och ett glas och skyndade bort till Nils.
”Här!” sa hon och räckte honom det fyllda glaset. ”Drick det, så gör det inte så ont kanske.”Nils insåg att det kanske var bäst att spela med lite.
”Ja, det gör faktiskt ont utav bara helvete.” sa han.
”Ja, ja, men nu får du minsann vårda dit språk. Även om du har ont är det ingen ursäkt för så fula ord. Va ska Algot säga!?”

När supen hade halkat ner ordentligt och började värma strupen hade också vattnet i kittlarna blivit tillräckligt varmt. Nils reste sig för att hjälpa Erna att slå i vattnet i baljan, varpå hon kände med handen i vattnet.
”Så där ja, Nisse lille. Nu e badet klart.”
Nils kände med handen i vattnet.
”Det är ju fortfarande kallt.” sa han.
”Försök ente din pipsill. Du får ändå ente fler supar. I med dig nu i badet.”
”Aja en till e ja väl värd?” sa han och vred ömkligt på sin kalufs samtidigt som han plockade fram det där halva leendet som han visste kunde få henne att smälta som flottet på stekjärnet. Den här gången föll hon till föga och fyllde på glaset ända upp och räckte till sin Nils. Han tömde det i ett svep och klev sedan tjänstvilligt upp i baljan medan han knäppte upp sin skjorta. Han sjönk försiktigt ner i vattnet, och kände att suparna nog gjort susen.  Ömheten i kroppen släppte och det var skönt i det varma. Konstigt att man aldrig längtade efter ett bad någon gång, utan istället fasade för juletid som var det samma som badetid. Nu låg han där utsträckt och njöt. Han blundade, log och mindes somrarna vid den lilla skogssjön när han simmade med insjöfiskarna kring fotknölarna.  

Ur sin halvdvala väcktes han plötsligt med ett ryck. Det bankade på stordörren och en bekant röst hördes som sa ”god dag i stugan”. Det sista Nils såg var Ernas svepande rörelse mot golvet som greppade taget om trasmattan vilken ögonblicket senare hamnade över baljan.  Och sedan blev det mörkt och dammigt.
Där låg nu Nils hjälplös i vattnet och ansträngde sig till sitt yttersta för att kväva en nysning orsakad av dammet från mattan. Han insåg det omöjliga i att kliva upp nu ur badet i all sin nakenhet framför den just anlända prosten! Sak samma att han råkade vara Nils kusin. Så nära var de trots allt inte. Han hörde hur Erna ursäktade sig med att hon inte hunnit få undan bykbaljan, och inte hade hon väl trott att han prosten skulle komma så tidigt och kanske han ville ha en slät kopp kaffe så länge.
”Ja tack, det skulle sitta fint.” svarade Algot medan han drog ut en stol och slog sig ned vid köksbordet. ”Men var är Nils henne idag?”
Erna såg oroligt bort mot badbaljan.
”Eh… Nisse ja… eh… han är borta hos grannen och avslutar slakten.” ljög hon ursäktande samtidigt som hon böjde huvudet för att ögonen inte skulle avslöja lögnen.

     Hu så galet detta blev då, tänkte Nils där han låg under trasmattan i det ännu varma vattnet. Han svor inombords och hoppades att Erna var klok nog att försöka locka med sig Algot ut istället, så att han fick en rimlig chans att lämna badet.  Men nu skulle tydligen Algot först sörpla kaffe.

     ”Så hon bjuder på en sup också?” frågade prosten, gnuggade sina händer och riktade hela sin uppmärksamhet mot det tomma glaset och flaskan som stod kvar på köksbordet.
Erna insåg att hon i uppståndelsen inte kommit sig för att duka undan glaset och flaskan efter Nils.
”Men, inte ska väl prosten ha starkt?” sa hon.
”Åja, en får ju lov och dricka nattvardsvin, så en sup då och då kan väl inte vara så syndigt?” skrockade prosten och klappade sin stora mage. ”Och sen kan det bara göra gott med lite värme inombords, i den här kylan.”
Erna skyndade sig att fylla på glaset innan prosten skulle upptäcka att det var begagnat.
”Ja, vasse go då.” sa hon och räckte honom glaset.
”Ja, skål då.” sa prosten och tömde glaset i en rejäl klunk. ”Aah… den satt fint den!”
Nils kände en växande irritation där han låg i vattnet. Han kände hur hans fingrar började bli som russin, och han ville verkligen komma upp ur badet nu. Han hörde hur Erna förflyttade sig mot skafferiet, dörren öppnades och stängdes, och något sattes på bordet.
”Han får väl ha en kaga osse.” sa hon.
”Förbannat.” tänkte Nils.
”Ja tack!” sa prosten.
Han lät sig väl smaka av godsakerna, och tog sig också friheten att slå upp ännu en sup. Också den tog han i en rejäl klunk.
Erna såg förundrat på honom, och Nils svor långa eder för sig själv under mattan.
”Ja, du Erna, baka har du alltid varit duktig på.” sa han och betraktade med livlig fantasi klenäten i hans hand.
Nils hörde hur stolsbenen skrapade mot trägolvet, följt av något okontrollerade fotsteg och sedan ett lätt klatschande ljud.
”Nä men… vad gör han, prosten!” hördes Ernas lite upprörda röst.
”Ja men jag tycker synd om Erna. Gå här och slita för den där slashasen Nils. Jag skulle trivas bra med ditt sällskap.”
”Nä, snälla prosten. Nu får han lyna si litta.”
”Ja men, du vet… jag har ju gott om pengar. Och du är ju en så grann kvinna ju.”
Nils höll på att koka över av ilska under mattan, och det var nästan så att vattnet höll på att öka i temperatur. Någonting måste göras.

     Plötsligt reste sig Nils upp ur badbaljan.
”Du din… din… förbannade lushund!” vrålade han med grötig röst.
Algot stirrade förskräckt på den märkliga varelsen som stod rak lång framför honom. En trasmatta som rörde sig och vrålade medan vattnet rann ymnigt omkring honom.
Algot var likblek i ansiktet.
”Vik hädan! Vik hädan! Jag ska göra bot! Jag lovar!” gnällde Algot och försvann ut genom dörren som slog igen med en smäll efter honom.

Det var äntligen julafton. Barn och barnbarn var som vanligt församlade hemma hos Erna och Nils. Alla var mätta och belåtna när de satt samlade på kvällen framför den öppna spisen och lyssnade andäktigt när far i huset läste högt ur julevangeliet.
”Man kan ju undra hur den stackars prosten har det nu.” funderade sonen Ola när Nils slog ihop boken.
”Va!?” utbrast Nils.
”Ja, han är ju helt ensam nu.”
”Det kan han ha!” muttrade Nils och Erna såg oroligt på honom. ”Han har ju gott om pengar. Han kan väl gå ut och slå runt.”
”Men… har ni inte hört!?” sa Ola.
”Vad då!?”
”Han har inga pengar kvar.”
”Va!?”
”Men far då…” sa Lisa. ”Har ni verkligen inte hört? Han har skänkt hela sin förmögenhet till barnhemmet nere i byn.”
”Åh fan.” sa Nils.

Julsaga – Nattåget

2003120506-001Vårt andra bidrag till årets julträff med Skrivarkursen!

Natalie satt på en träbänk på tågperrongen i Hamburg vid spår fem. Här hade hon suttit alldeles för länge i väntan på tåg nr 1018 som skulle ta henne under en drygt fem timmars resa till Köpenhamn. Klockan var ung, obetydliga 00.10 en kall decembernatt fyra dagar före jul. Hon slumrade nog till en stund för senast hon hade sneglat på tiden var minuterna innan dygnen avlöste varandra. Med ett ryck och blicken riktad mot ryggsäcken kom hon på att hon hade lagt den obevakad på bänken bredvid sig. Låg den inte lite längre ifrån henne? Den lutade mot höften innan hon hade somnat. Hon förde handen in i den dolda fickan, drog upp dragkedjan och visste med ens att plånboken var borta. Tusan också! Bestulen, mitt i natten och tåget som skulle anlända vilken minut som helst. Hon kände i bröstfickan och kunde känna biljettkanten. Hon såg tåget närma sig och gjorde ett snabbt överslag i tankarna. Valde att ta tåget istället för att uppsöka polisen.
Hjärtat var i uppror. I plånboken fanns inte bara hennes egen reskassa utan även pengar som tillhörde hjälporganisationen. Hur skulle hon förklara de saknade pengarna? Hon hade på inrådan av en väninnas mamma medverkat i Pingstkyrkans hjälparbete för de ensamma barnen i Tanzania vars föräldrar dött i Aids. Hennes ansvar var den stora insamlingen med namnet ”Gloria” som skulle gå till de föräldralösa flickor som behövde mensskydd för att kunna ta sig till skolan. Tankarna irrade runt, det var en ansenlig summa pengar. Nu skulle hon få stå till svars om inte ett mirakel hände. Hon stod och väntade på de utklivande resenärerna medan hon fortfarande greps av de trista tankarna av att plånboken kanske var borta. Hon längtade in i tåget för att granska innehållet i ryggsäcken. Kanske hade hon placerat den löst efter det att hon hade köpt sin kopp te på den smutsiga lilla syltan utanför stationen och då kanske den hade sjunkit djupare ner i ryggsäcken.
Just som hon tagit de två kliven in i tågvagnen fick hon en knuff i ryggen som fick henne att snubbla framåt och tappa ryggsäcken. Medan hon försökte komma på fötter igen såg hon ett par kvicka taniga fingrar greppa ryggsäcken, ett bemötande varmt leende och hörde en behaglig röst.
”Vissa åldringar tror tydligen de äger världen.” sa han och nickade menande mot en äldre man med käpp som utan hänsyn till sina medresenärer klumpigt hade försökt tränga sig före och där igenom knuffat till den unge killen som i sin tur snubblat framåt mot Natalie. Han sträckte fram ryggsäcken till henne.
”Jag heter Simon.” sa han och log bredare än brett.
Hon tog emot ryggsäcken och mumlade ett stressat tack och fortsatte hastigt in i tågvagnen, med Simon tätt efter sig. Hon hittade en ledig sittplats och slog sig ned med ryggsäcken på golvet mellan sina fötter för att börja söka igenom innehållet.
”Ska du också till Köpenhamn?” frågade Simon och slog sig ned på platsen mitt emot hennes utan att ens fråga om det var ledigt. Hon hejdade sig, och ville säga åt honom att gå och sätta sig någon annanstans men insåg att det nog vore ofint. Han hade ju trots allt varit hjälpsam.
”Nja, Helsingör faktiskt.”
”Aha. Bor du där? Själv bor jag i Malmö.” fortsatte Simon utan att egentligen vänta på hennes svar. ”Har du varit i Malmö?”
”Nä… ja, eller…”
”Va!? Har du inte varit i Malmö?”
”Jovisst, men du frågade om jag bor i Helsingör.”
”Ja, gör du det?”
”Nä, Helsingborg. Ska hem och fira jul hos mina föräldrar.”
Hon satt med handen på sin ryggsäck, och önskade helst av allt att han skulle lämna henne så att hon fick leta igenom den i lugn och ro. Han sneglade på hennes hand.
”Har du något extra värdefullt i den där?”
”Va!? Nä… hur så?”
”Nja, du håller ju så hårt i den.”
Hon svarade inte honom.
Tåget började rulla ut från stationen. Hon såg sig omkring i hopp om att hitta en annan plats, men det var fullt.
Plötsligt reste hon sig.
”Ursäkta.” sa hon.
”Vad?” sa Simon.
”Måste gå på toaletten.”
”Jag håller din plats.” sa han och log. ”Och jag kan vakta den där.” la han till och nickade mot hennes ryggsäck.
”Nä tack. Den tar jag med mig.”

När hon väl krånglat sig in på den trånga toaletten och låst dörren bakom sig, började hon genast rota igenom sin ryggsäck. Hon var mycket nära att brista ut i gråt när det stod klart för henne att plånboken verkligen var borta! Vad skulle hon ta sig till? Hennes egen reskassa var illa nog, men pengarna till hjälporganisationen visste hon inte hur hon skulle förklara. De skulle säkert aldrig tro henne om hon sa som det var att plånboken blivit stulen. Nedstämd gick hon tillbaka till sin plats och sjönk gråtfärdig ned på sätet.
”Kom du inte till?”
”Va!?”
”Ja, på toaletten alltså?”
”Jo visst.”
”Har du ont någonstans?” undrade Simon med en bekymrad min.
”Hurså? Nä… jag har inte ont.”
”Men… du gråter?”
Hon berättade medan tårarna rann om förlusten av plånboken som hon upptäckt redan på perrongen i Hamburg. Hur hon hade slumrat till och någon då passat på och stulit den ur hennes ryggsäck. Hur bra insamlingen gått, men nu fanns det inga pengar kvar att redovisa för hjälporganisationen.
”Hur mycket?” ville Simon veta.
”Sjuhundra D-mark.”
”Oj!” utbrast Simon med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Så vad gör jag?” klagade Natalie. ”Jag kan aldrig skrapa ihop så mycket pengar på så kort tid. Pengarna ska redovisas i mellandagarna.”
”Sjuhundra…” mumlade Simon. ”Sju… öh… fan, det är ju drygt tretusen svenska!”
Natalie nickade sammanbitet.
”Ja, ja, ta det lugnt.” sa Simon. ”Vi fixar det här.”
”Vi!?”
”Visst, jag känner folk i Köpenhamn som säkert kan hjälpa till.”
Helst ville Natalie bara dra sig bort från den påstridige Simon. Han hade ju inte med hennes bekymmer att göra. Men det fanns ingen annan stans att ta vägen på det fullsatta tåget. Simon fortsatte obehindrat att prata om hur han och hans vänner som var musiker skulle hjälpa henne att tjäna ihop pengarna igen. Han påstod att de brukade spela några timmar på Ströget, och de skulle säkert ställa upp och hjälpa henne också.
Väl framme på Hovedbangården i Köpenhamn lät hon sig ändå övertalas att följa med honom. Han insisterade på att få ta henne med på en runda på Ströget först, och motvilligt gick hon med på det. De stannade till vid Forex på stationen för han behövde växla pengar. Han hade enbart tysk valuta. Sedan spenderade de många timmar tillsammans på Ströget, och Natalie fascinerades av de julpyntade skyltfönstren. Till slut hamnade de på en liten mysig restaurang där Simon absolut ville bjuda henne på middag. Fram emot kvällen tog han henne med till en lägenhet i närheten av Amagertorvet där hon fick träffa Simons musicerande kompisar Thomas, Preben och Sören.
”Ja for faen!” sa Thomas glatt när han hört Simons undran. ” Selvfølgelig er vi der for dig.”
”När?” undrade Simon. ”Hon ska fira jul hos sina föräldrar.”
”I morgen tidlig.” sa Preben.
” Lad os nu hygge os.”
Natalie insåg att hon nog fick ge sig till tåls. Kanske det här kunde rädda henne trots allt, och killarna verkade hyggliga. De bjöd på mat och öl under kvällen, och det hela blev en ganska munter tillställning. Hon lade märke till under kvällen hur Simon hela tiden sneglade åt hennes håll. Hon försökte ignorera det. Men hon kunde ändå inte låta bli att tycka att han trots allt var både småcharmig och tilldragande.
Ganska tidigt dagen därpå drog de alla fem i väg ned till Ströget, där killarna placerade sig på ett lämpligt ställe, och började spela. Thomas var den som sjöng förutom att han spelade gitarr. Hon gillade hans lite hesa sångröst och även om hon inte riktigt förstod deras danska texter var det ändå medryckande melodier. Folk gillade uppenbart också deras musik, för det var många som slängde pengar i den stora kakburken de hade ställt framför ett handskrivet plakat som vädjade om ett bidrag till de föräldralösa barnen i Tanzania.
Men trots många givmilda människor var resultatet ändå ganska dåligt. I alla fall räckte det inte på långa vägar att täcka den summan hon saknade. När de satt tillsammans på kvällen och räknade pengarna, fick de fram summan sexhundratre och tjugofem plus tio kronor i svenska pengar och två knappar.

På kvällen följde Simon henne till Hovedbangården där hon skulle ta tåget till Helsingör.
”Jaha.” sa hon lite vemodigt. ”Dags att skiljas åt då.”
Han suckade och betraktade henne en lång stund.
”Jag är uppriktigt ledsen att vi inte kunde få ihop mer pengar. Hade verkligen velat hjälpa dig.” sa han.
”Du är snäll.” sa hon och strök handen mot hans kind.
Han log lite snett mot henne och gav henne en lång kram.
”Önskar verkligen jag kunde gjort mer.” sa han tyst.
”Tack. Och tack för en trevlig dag på Ströget.” sa hon varpå hon vände sig för att kliva på det väntande tåget.
”Visst ja!” utbrast han. ”Höll på och glömma.”
Han räckte över ett litet paket omsorgsfullt inslaget med ett rött julklappspapper.
”En liten julklapp.”
”Till mig!?”
Han log.
”Men du får inte öppna den förrän på julafton.” sa han. ”Lova!”
”Okey, jag lovar.” intygade hon när hon klev in i tågvagnen.

Julen firade Natalie hos sina föräldrar med övriga syskon, och allt var som vanligt. Precis så som jularna alltid brukade vara med alla nära och kära. Ändå kände hon sig inte helt tillfreds. Hon oroade sig fortfarande för hur hon skulle förklara de saknade pengarna. Sen var det här med Simon. Hon kunde se hans sneda charmiga leende framför sig, och hon log för sig själv. Då slog det henne! Julklappen från Simon hade hon ju glömt att öppna. Hon rotade fram det lilla paketet från sin ryggsäck och började plocka av det röda papperet. Men vad var detta!? Det var… hennes plånbok!
Först fylldes hon av ilska. Så öppnade hon den för att kontrollera innehållet. I det vanliga pengafacket låg hennes återstående reskassa orörd. Men hjälporganisationens pengar då? De fanns inte där. I paketet låg även ett kuvert.
Hon öppnade det och plockade ut 650 Dmark plus lite danska pengar samt ett kort.
På kortet kunde hon läsa;
”Förlåt! Restaurangen kostade knappt 200 danska kronor, men det kanske kan täckas av pengarna från Ströget. Skulle gärna vilja se dig igen. Ring, snälla.”
     Under meddelandet hade han skrivit sitt telefonnummer.
Just då avbröts hon.
”Sitter du här för dig själv?”
”Åh, ja, jag kommer pappa.” sa hon. ”Vad är klockan?”
”Strax sju. Snart dags för Karl-Bertil på tv.”
”Åh, det får nog vara för min del. Måste ringa.”
”Ja, ja, du vet var telefonen är.”
”Visst.” sa Natalie och suckade djupt. ”Det blev en fin jul i alla fall.”

AV: Snezana & Per Lindskog

Julsaga – God Jul Kerstin

OLYMPUS DIGITAL CAMERAEtt av våra bidrag till årets julträff med Skrivarkursen.

Harald var trumpen. Han funderade på det gapande hålet i taket och gaggade lite tyst för sig själv. Ja, ja jag låter händelserna följa tiden och tiden får ha sin gång. Ja, och allt löser sig säkert som det är menat, tänkte han. Morgonen var sig lik och som brukligt tände han sin pipa efter kaffet. Han satt i sin fodrade skinnväst i den solblekta korgstolen på farstukvisten och andades in den ljumma röken i långa njutningsbara andetag. Sekunden därefter satte han både röken och kaffet i vrångstrupen. Det knakande ljudet och dånet som följde därpå betydde bara en sak, taket i hallen höll på att gapa ännu större. Att en människa bara kan drömma så om nätterna. Hur kunde detta stämma? Han reste sig sakteliga medan han höll handen kupad om sin värkande höft. Bara inte Kerstin börjar klaga igen. Hon hade varit så sur och tvär ända sedan Måns försvann. Harald knöt näven i byxfickan och svor en ramsa för sig själv över räven som hade tagit kattstackarn. Själv var han glad och slippa katten, men Kerstin var ju tokig i katter så för hennes skull hade han ändå böjt sig.
Han behövde tänka ut betydelsen av drömmen först, han behövde förhala lagningen av taket och han behövde hålla tyst om saken så han inte hamnade på hemmet helt sonika. Han såg regndropparna sakta falla på den bruna gräsmattan och konstaterade att det var snöblandat. Det var dagen innan julafton, kanske skulle de få en vit jul. Pipan hade slocknat för en stund sen så det var inte piprök som sipprade ut ur lungorna utan ett ångande andetag i december kylan. Han klev in i finrummet och blicken riktade han medvetet mot hallens tak. Han bara nickade i samförstånd med den besynnerliga drömmen och skönjde att takhålet gapade mer hungrigt än stunden innan. Nej han skulle inte våga berätta något för Kerstin som inte alls var vidskeplig. Hon trodde inte på drömmar och sånt nonsens. Kerstin hade åkt till byn, hon skulle handla så han var tvungen att röja så snabbt det gick och ställa fram det stora zinkkärlet för vätan som såg ut att bli ihållande från den gråa himlen. Han skulle ut och hugga lite ved och hinna elda i brasan likväl så hon inte kunde klaga på kylan, för taket kunde han inte förmå sig att laga, inte ännu.
”Har du lagad taked än?”
Harald hade inte märkt att Kerstin redan kommit hem. Han låg på knä framför spisen, och hade just fått elden att ta sig.
”Jag har sitt po det.”
”Det gor vel ingen nytta!?”
”Va!?”
”Det gor vel ingen nytta och bara glo po det?”
”Jag måste jo se vad som behöver gorras!”
”Vad som behöver gorras!? Det behöver lagas!”
”Ja ja!”
”Annars får vi ta hid Jönsson.”
”Hönsen!?”
”Va!?”
”Hönsen sa du. Va har hönsen me hulled i taked och gorra!? Vi har inga höns längre.”
”Nä… nu dravlar du, vi får ta hit Jönsson sa jag.”
”Jönsson!? Den klydderöven! Varför di?”
”För och laga taked såklart.”
”Nää, det behövs ente…”
”Jaså!? Ska du gorra de då?”
”Ja ja.”
”När?”
”Va!?”
”När tänker du gorra de?”
”I morron.”
”I morron!? Di har lovat mer snö i ettermidda.”
”Ja ja.”
”Du kan väl borja po det nu, istället för och stå här och ackedera?”
”Ja ja.”

Han drog en suck av lättnad när Kerstin till slut gav upp diskussionen och försvann ut i köket för att börja på kvällsmaten. Taket måste lagas, det visste han också. Men han kunde inte förmå sig till det. Inte än. Han ville först veta om drömmen stämde hela vägen. Han la sig en stund i soffan och slöt ögonlocken, och tänkte för sig själv att man blir trött av och tänka. Stunden därefter hade han somnat.

Han hade kanske bara sovit några minuter, men för honom kändes det betydligt längre när Kerstins syrliga kommentar väckte honom.
”Drömmer du nu snuskdrömmar igen?”
”Öh… va!?”
”Du sover med ett stort leende på läpparna. Så vad drömmer du om?”
”Dig, min kära.”
”Jo pytt… jag vet nog… din snuskhummer.”
”Nä, det är säkert… Jag drömde om din julklapp.”
”Ja ja, men nu är de mad.”
De åt middag till en början under tystnad. Ja, förutom Haralds smaskande som hade viss irriterande effekt på Kerstin även om hon visste att han inte kunde hjälpa det.
”Prova sell och eda me lösgaddar, så får du se.” hade han sagt vid ett tillfälle, så hon förstod att det nog var bäst att bara acceptera.
Hon petade mest i sin mat, och efter en stund la hon ned sina bestick.
”Petterssons katta har fått åtta kellingar du.” sa hon.
”Jaså.” svarade han kort.
”Ja, di e så söta.”
”Mmm…” mumlade Harald och började förstrött bläddra i Ystan.
”Vi kunde kanske ta hand om en.” försökte hon med den inställsammaste stämman hon kunde uppbringa.
”Nä min själ.” utbrast Harald. ”Ente en ny kattajävel.”
Han reste sig hastigt och gick ut.
”Tack för maden.” sa han mot hallen när han försvann ut.
För sig själv tänkte han att om det var meningen så blev väl drömmen verklighet.
Ute i hallen stannade han upp, strök med handen bort en snöflinga från kinden och såg upp mot hålet i taket.
”Jävlar!”
Med raska steg försvann han ut i vedboden, för att undkomma Kerstins kommentarer när hon upptäckte att det faktiskt börjat snöa igen. Han tänkte att om han bara tog in lite virke så såg det åtminstone ut som om han börjat på att laga taket.

Tillbaka i hallen möttes han av doften från julskinkekoket, och han kände sig en aning lättad eftersom han visste att Kerstin skulle vara upptagen i köket en stund nu. Nu måste han agera. Han föste bort zinkbaljan och hämtade den blommiga fåtöljen från vardagsrummet, hasade med viss möda ut den i hallen och ställde den där baljan stått. Sen la han en stor kudde i den och en blå filt ovanpå, och ställde sig sedan och betraktade det hela. Han flyttade fåtöljen en aning åt höger, och rättade till kudden och fluffade till filten. I samma stund kom Kerstin ut i hallen och ställde sig med händerna mot höfterna.
”Va sysslar du med?”
Han stirrade mållöst på henne.
”Jau… eh… behöver nåd och stå po…”
”Fåtöljen!?”
Han nickade stumt.
”Och kudden då?”
”Öh, ja… ifall jau ramlar.”
”Harald, du e ente klog. De e julafton i morron och taked gabar. Och snön…”
Han såg fånigt på henne.
”Jau ska gå och hämta snöskoffan.”
Hon suckade uppgivet och återvände till köket.
”Du får sell reda opp etter snön.” sa hon högt.
”Ja ja.”

Medan han fortsatte med sina märkliga arrangemang, kunde han höra hur telefonen ringde och hur Kerstin svarade ute i köket.
”Hej Karin.”
Kerstins syster, tänkte Harald. Bra, då får jag lite lugn och ro nu ett tag.
”Hur är det me daj och ungarna.”
Harald lyssnade inte mer men lite senare kunde han inte undgå att höra hur hon pratade om hålet i taket i hallen och att nu trodde hon nog att det närmade sig för hemmet för Harald. Han blir bara konstigare och konstigare för var dag som går.

Utan att bry sig vidare om Kerstins telefonsamtal, tog han cykeln ner till byn och uppsökte djuraffären där.
”Va fan, Harald. Har katten kommit tebaks?” sa djurhandlare Egon.
”Nä, jag ska handla julklapp till Kerstin.”
”Jaha!?”
”Ja… jau tänkte itt halsband.”
”Jaha, ett katthalsband!?” upprepade Egon och tänkte för sig själv att nu var nog Harald färdig för hemmet i alla fall.

Harald vaknade tidigt på julaftonsmorgonen efter en orolig natt, utan drömmar.
Tyst för att inte väcka Kerstin, smög han ut i hallen. Han kontrollerade kudden och rättade till fåtöljen. Sen tog han en pall och satte sig försiktigt lite diskret i ett mörkt hörn av hallen. Han tände sin pipa, drog in och blåste ut och drog in igen. Blåste sedan ut röken som han betraktade medan den sakta försvann upp i månljuset som sken in genom hålet. Han hörde tickande från farfars gamla Moraklocka som fortfarande envist fungerade. Fast just nu tyckte han att den förde ett fasligt väsen. Väntan var lång! Han lyssnade och hoppades samtidigt att inte Kerstin plötsligt skulle dyka upp. Hon brukade sova ganska länge, men det skulle vara typiskt om hon behövde gå upp och kissa just vid den här tiden. Det var alldeles tyst och någon enstaka snöflinga singlade ned från hålet. Han svepte koftan tätare om sig. Det var kallt. Plötsligt rasslade det till. Ljudet kom från sovrummet och Kerstin kom ut i hallen på väg till toaletten.
”Varför sidder du här?”
”Kunde ente sova.”
”Ja ja.” muttrade hon och fortsatte till toaletten.
Lite nervöst sneglade han mot hålet i taket. Det hade blivit mörkare. Månen hade gått i moln. Strax därefter kom Kerstin stapplande igen på sin väg tillbaka till sovrummet.
”Du kan ju laga taked når du nu ändå e vagen.” muttrade hon.
”Ja ja. Ska ha kaffe först” svarade han tyst.
”Ska jau laga ti di?”
”Nä för fan. Gå och lägg di!”
Just som hon klev över tröskeln hördes ett hjärtskärande gnyende någonstans uppifrån hålet i taket, följt av en dov duns.
Harald sträckte entusiastiskt på sig men satt fortfarande kvar.
”Va va de!?” utbrast Kerstin. ”Va e de i fåtöljen?”
Man kunde urskilja något som rörde sig i fåtöljen.
”Du får väl kolla.” tyckte Harald.
Kerstin såg osäkert på honom, men gick sedan försiktigt fram till fåtöljen. Det rörde sig under den blå filten.
”Va i jesse namn e de!?” utbrast hon.
I nästa stund såg hon ett litet huvud och ett par ögon som såg förvirrat på henne åtföljt av det karaktäristiska spinnandet.
”Men…!? Hur!?… Vad i!?…men, halleda!”
Harald flinade brett.
”God jul Kerstin.” sa han och räckte fram paketet. ”Jau har köpt ett halsband ti di. Det kan kanske passa nu.”

Harald var nöjd. Hans märkliga dröm hade verkligen stämt. En hök skulle ta en liten kattunge som byte, men tappa den just över Haralds och Kerstins hus så att den skulle ramla ned genom hålet i taket som orsakats av ett nedfallet träd i stormen några dagar tidigare. Drömmen hade stämt in i minsta detalj.
Han log belåtet, reste sig lättad och gick mot ytterdörren.
”Nu ska jag laga taket.”

AV:  Snezana & Per Lindskog

Den sjätte drömmen

Den sjätte drömmen

av:  Snezana Nordström & Per Lindskog

Paul sov oroligt, plågad av en återkommande dröm. Han satt på det kyliga golvet framför den svala kaminen och förde sina fingerspetsar fram och åter mot kaminens blanka kalla yta. Han var varm om den nakna kroppen och svettades, endast fingrarna var stela och krumma av kylan. Drömmen fortsatte alltid annorlunda just härifrån eller framåt rättare sagt ….Han reste sig långsamt upp, drog snabbt på sig sina jogging byxor, sin sweater men lät fötterna vara bara. Han öppnade den glasade dörren mot vinterträdgården…  Av skuggornas läge förstod han att morgonljuset just gjort sin entré. Igår satt hon på den våta bänken som vätte mot skogsstigen, idag närmade hon sig honom med långsamma steg. Igår var det höst i hans trädgård…

Nu var han åter vaken, orolig med omtumlat sinne och en äkta känsla av att drömmen på något sätt höll på att förverkligas…? Detta var den femte drömscenen. Han önskade han kunde fånga drömmen… locka henne till sig men kände sig själv fångad eftersom han efter varje drömsekvens kom långt in i handlingen.

Men nu var det ändå för sent att somna om. Lika bra och stiga upp, och i stället utnyttja tiden till alla förberedelser inför den stundande resan. Med tunga trötta steg gick han ut i köket för att sätta på kaffe, men han kunde inte släppa tankarna på henne. Det fanns en längtan efter en ny fortsättning på drömmen. Kanske kunde han dyka in i fortsättningen på drömmen på planet mot Ottawa. Från Kastrup skulle han disponera tolv slöa timmar till kanske enbart den syssla han njöt mest av numera nämligen drömma drömmar om henne. Kaffet smakade blask.

Han checkade av innehållet och stängde igen sina två resväskor. Han hade med sig endast en bråkdel av garderoben, resten skulle han inhandla på plats under det kommande arbetsåret. Han hade egentligen en oförklarlig tur att få jobbet på en världsledande firma som IT ansvarig med en årslön på över 600 000 sv kr. En nästkusin som referens, och två nöjda klienter. Att söka jobbet var en av ingivelserna som seriedrömmarna gav. Taxin väntade utanför, det var dags att rusa mot ett nytt liv. Tankarna i taxin var en minnesreflektion tillbaka till den allra första drömmen som hade förändrat hans liv drastiskt. Beskedet som den gamle skallige mannen i den allra första om att han drabbats av akut leukemi trodde han inte på i första taget men rädslan och oron drev honom till slut mot en läkarkontroll. Följande dröm som kom med en för Paul omöjlig vetskap om det friska efter bara dryga två månader var så otrolig att han inte ens vågade tänka tanken om sanningen i den, men…Tredje drömmen uppmanade honom att uppsöka sin nästkusin i Kanada för ett karriär jobb och den fjärde lovade något helt annat… kanske en vit jul med oväntat slut…Drömmarna hade förändrat hans liv  i snabb takt med tvära kast från en ytterlighet till en annan. Vad skulle han kunna vänta sig härnäst? Eller skulle han bara följa livets nycker, onekligen blev livet spännande och ovisst.

Förstaklasskomforten på Air Canada gjorde drömmen behaglig. Snön virvlade i små  trombformade spiraler.  I drömmen närmade hon sig honom också gående barfota i nysnön. Hennes mörkblå schal flög med vinden och pryddes av snöflingorna som sakta smälte av hennes värme som spreds i luften. Hon log och hennes vågiga bruna hår följde hennes rörelser och kantade hennes utsökta ansiktsdrag med stil. Snön fortsatte att smälta i hennes fotspår. Drömmen stördes av kaptenens röst som informerade resenärerna om förfriskningar och diverse erbjudanden. Han öppnade ögonen sakta och andades ut. Under en bråkdels sekund såg han något som liknade hennes mörkblå schal som virvlade förbi. Kvinnan stängde toalettdörren hastigt efter sig. I nästa stund visade hans klocka hela tolv timmar framåt. Planet skulle landa vilken sekund som helst. Hade han sovit så tungt och drömmen hur länge varade den egentligen…?  

Planet gick strax därpå in för landning. Det uppstod plötslig turbulens, och det skakade kraftigt. Skyltarna med uppmaning att spänna säkerhetsbältet tändes, och ögonblicket efter hördes återigen kaptenens röst i högtalarna, som talade lite osammanhängande om något problem med motorerna innan ljudet plötsligt bröts igen. Paul stirrade ut genom fönstret medan han krampaktigt höll fast i armstöden.
Skakningarna blev allt kraftigare, och på marken kunde han se blåljusen som närmade sig i hög fart, och förvandlade hela flygplatsen till ett blåblinkande inferno.
Det var ett våldsamt oväsen i planet, men det överröstades av alla panikslagna människor som skrek och grät, allt medan planet obevekligt närmade sig marken med alldeles för hög fart.
Ett kraftigt brak följt av det skärande ljudet av metallbitar som slets sönder, ytterligare ett brak, och så blev allt svart!

Han blundade åter igen för att snabbt inse att han befann sig i en helt annan verklighet. Han kände sig varm om kinderna.
Han satt i en bekväm fåtölj med en brasa framför sig. En ståtlig gran bredvid den öppna spisen och ett långbord i angränsande matsalsdel. Bordet var vackert dukat med stora gnistrande guldkulor som enda juldekoration på en mörkblå duk med servetter i matchande färg. Servisen var klassiskt guldkantad och lämpad för högtiden.
– Å, äntligen är du vaken käre nästkusin? Paul rörde sig hastigt och upptäckte att det blixtrade till av okänd värk i hans huvud.
 – Jag vill presentera dig för Jessica Cornblade of Stansford din blivande executive director på Your IT Brothers in Brampton , sa Peter och gjorde en presenterande handgest mot kvinnan framför honom. Det enda som fastnade för hans blick därnäst var hennes mörkblå schal som hon prydligt svepte bakom nacken och det bruna vågiga håret. En för honom bekant rörelse.  Hon tog honom i hand, log och sa Välkommen till Ottawa!  
– Tack, kom det snabbt ur honom, han log tillbaka trots blixtarna som fortplantade sig i huvudet. Trots att hennes hand var varm kändes den ändå sval på ett overkligt vis.

Utanför syntes snön täcka fönsterbläcket och den svaga gatubelysningen avgav gnistrande stjärnor genom fönsterrutan. Paul drog ett djupt andetag….

Den fallande stjärnans svans

Vi har skrivit två julsagor inför en julträff med kurskollegor från ”Kreativt skrivande”, i form av ”stafettskrivning”. Här är den ena!

 

 

 

 

 

 

 

Den fallande stjärnans svans
av: Snezana Nordström & Per Lindskog

Ariadne satt ensam framför sitt mäktiga blyfönster på självaste julafton. Fåtöljen var kungligt bekväm och hon var drottningen som satt värdigt i den. Julstjärnan i fönstret nickade en aning tyckte hon. Hennes tjänare borde  ha vetat hur den skulle vattnas för att hålla över julen. Klockan hade passerat halv tio och resterna av den kungliga julmiddagen hade nyss dukats av. Den använda servisen som var väl anpassad till högtiden var redan utburen. Två tunga silverkandelabrar stod kvar på den vackert broderade vinröda duken. Använda tygservetter i matchande färg låg kvar skrynkliga redo att bäras ut. Juldekorationer fanns också, allt för att förhöja julstämningen, men med klent resultat. Hon hade inte haft några gäster alls denna julen, det fanns en anledning så klart. Tjänarfolket var hennes enda sällskap, men de hade hon ingen större behållning av mer än det arbete de var anställda att utföra. Hon hade inget annat utbyte av dem, inte nu längre.

Hon öppnade dörren till den stora balkongen som bredde ut sig längs hela det västra slottstornet. Ett behagligt friskt vindrag fyllde rummet och dämpade de mättade juldofterna i matsalen.  Hon omslöts av den svala luften och svarade med en skälvning. Samtidigt for en stjärna över himlavalvet i en rask fart och hon skyndade sig att minnas förnimmelsen som i den fångade stunden ilade genom hennes sinne. En fallande stjärna på julafton, det var värt att anteckna i den fram till nu dystert förda dagboken.

Med ens kände hon sig lite bättre till mods, och bestämde sig för att ta en kvällspromenad. Hon tillät inte ens någon av tjänarna att följa med den här gången. Hon ville vara själv. Väl ute i den stora trädgården gick hon i riktning mot den stora fontänen. Hon kände en märklig inre dragning åt det hållet. Tankarna flödade och blixtrade i hennes huvud. När hon kom fram till fontänens stenkant stannade hon tvärt och vände huvudet mot sitt älskade slott där hon nu levde som en eremit. Älskad av många för sina bragder och landvinningar men hatad av lika många för sina vassa och snabba och ibland mindre rättvisa domar.

Hon önskade sig lycka och skratt. Hon lekte med tanken och  bestämde sig för att lyssna på ingivelsen som följde den fallande stjärnans svans. Hon skulle själv vara ett verktyg, ett redskap för sin blivande lycka och hon visste hur.

Med beslutsamma steg gick hon tillbaka till huset och ringde på sin droskförare. Han fick order om att köra fram droskan och vara redo för avfärd genast.
– Vi ska upp i bergen. sa hon med skärpa i rösten.
– Nu!? undrade droskföraren som började ana att hans nattsömn skulle bli förstörd.

– Ja, nu! svarade drottningen. – Vi ska vara vid Drakklippan före midnatt!
– Men… bergen? Så här dags?
Han fick inga vidare svar, och insåg att det var meningslöst och förmodligen rent av farligt att fortsätta argumentera.

Snön som hade lagt sig som en tunn spetsslöja över vägen gjorde turen halkig och svårframkomlig. Resan till Drakklippan tog sin tid. Men innan tolvslaget passerade droskan bron och hann som i ett trollslag igenom porten till Vasiljeklostret som låg under skuggan av den branta Drakklippan. Hon klev graciöst av droskan, halvsprang mot klostergården och följde den svaga  gårdslyktan till fader Alselmos lilla arma boning. Innanför manteln som böljade efter hennes snabba språng bar hon en välfylld pung med guldmynt. Hon gjorde en sista avvägning av sina samlade beslut, sträckte på sig och med ett fast handslag bankade hon på den vingliga dörren. Svagt sken lyste genom dörrspringorna, Dörren gnisslade till och öppnades till hälften. Fader Alselmos klev ut och drog igen dörren bakom sig. Hela hans ansikte förvreds i en frågande min. Han såg hennes tunga pengapung som hon räckte fram  utan ett enda ord men med en för honom oroande hypotetisk tanke.
– Vill du skänka pengar till klostret, tar vi tacksamt emot. Det vet du. sade han och harklade sig. 
– Innehållet i denna pengapung borde täcka alla kostnader kring adoptionen…, började drottningen men fader Alselmos höll upp en förmanande hand och dristade sig till att avbryta henne.
– Det är försent…, började fader Alselmos.
– Men jag…
– Någon annan har redan gjort anspråk på Johannes, fullföljde han meningen med bestämd stämma och en uppgiven min.
Drottningen  hade vid upprepade tillfällen försökt förmå Alselmos att låta henne adoptera.
– Jag kan betala mer, sade hon och rörde återigen handen med en hastig rörelse mot sin pengapung.
– Tyvärr, en högburen herre har varit här flertalet gånger och vi har gjort ett avtal.
 – Vem är denne man? du är skyldig mig den informationen, fortsatte hon ivrigt.
En lång stund stod de med blickarna fästa i varandra i fullständig tystnad, sedan gjorde han en avgörande gest som uppmanade henne att stiga in i hans ödmjuka boning.  I skenet av den öppna spisen vid den inre gavelväggen satt en man med ansiktet dolt av skuggor och med ett krus i handen som ångade juldoftande vin. Hon steg in och förstod med ens vem mannen var. Deras blickar möttes och hon anade fortsättningen på denna julsaga.
Plötsligt blev allt tydligt för henne.
Hon gjorde en svepande rörelse mot mannen.
– Så det var du, sa hon utan någon anklagande ton.
Mannen såg på henne.
– Ja, jag visste inte att hon… började han.
– Katarina var min främsta och närmaste tjänare på slottet och framförallt min bästa vän! Jag förstod hennes val att lämna slottet först efter ryktet som spreds om hennes graviditet. Strax därpå hörde jag att hon tagit tillflykt till klostret och att hon dog här i barnsäng. Johannes togs väl hand om av fader Alselmos systerdotter Selma.
 – Jag föreslår att vi sveper in Johannes i varma filtar och fortsätter vårt samtal på slottet, droskan väntar utanför. Han nickade bara, gav henne en ödmjuk blick och sänkte huvudet i en medgörlig rörelse. Hans planer hade gått i stöpet fast hon aldrig anade dem och aldrig någonsin skulle få veta.
 Fader Alselmos hade lämnat rummet en stund men återvände nu med Selma som bar en yrvaken liten parvel i armarna. Johannes hade idag fyllt sitt första år och Fader Alselmos räckte samtidigt fram den lilla gåva som klostret hade gett pojken, en liten snidad häst som Johannes genast greppade med sina knubbiga fingrar.

Det är jul på slottet, alla fönster är dekorerade med vackra julstjärnor. På det stora bordet ligger den vackert broderade vinröda duken traditionsenligt och ljusen glimmar i de tunga silverkandelabrarna. Bordet dignar av delikatesser, tjänstefolket passar ivrigt upp på middagsgästerna och det skålas och skrattas kring bordet.
Det är ett stimmande och stojande på de tre barnen, och Johannes som nu hunnit fylla nio tar väl hand om sina yngre syskon.