
Genom i stort sett hela mitt liv har jag känt mig obekväm i rollen som man. Det har aldrig varit jag, och jag har heller aldrig kunnat hantera de förväntningar som lades på mig redan den 7 juli 1956, när det på BB i Malmö noterades att fru Lindskog fött ett gossebarn.
Jag har vandrat genom mer än halva livet med mitt rätta jag väl dolt för omgivningen, och bara levt ut i hemlighet. Ändå är jag ganska säker på att min personlighet genom hela livet lutat betydligt mer åt det kvinnliga. Jag har alltid känt mig mer bekväm i sällskap med kvinnor, och det summerades perfekt när en mångårig kvinnlig bekant konstaterade – du tänker som en kvinna.
Under de här fem åren har jag inte stött på något motstånd, men ibland en viss förundran. Säkert finns det de som tycker att jag inte alls är särskilt kvinnlig. Men efter mer än femtio års formande in i den manliga rollen, och ett uselt självförtroende som hängt med nästan sedan födseln, har det manliga blivit ofrivilligt invant.
Det förändrar ändå ingenting av hur jag känner mig inombords. Mina tankar, värderingar och känslor är alltigenom kvinnliga.
Under de här fem åren har jag gjort det mesta som går att göra för att anpassa min kropp till den person jag i grund och botten är. Jag vill att det ska vara en kvinna som ser tillbaka på mig från spegeln. Jag vill bli sedd, uppfattad och bemött som en kvinna.
Det har aldrig handlat om ett beslut att ändra mig — beslutet jag tog var helt enkelt att sluta motarbeta mitt riktiga jag.
Den 16 september är därför en dag väl värd att fira för mig. Detta datum 2021 fick jag mitt namnbyte godkänt av Skatteverket, och därmed var jag redo att ta det definitiva steget ut i verkligheten. På dagen ett år senare gav jag ut min självbiografi Idag kan det kvitta, en helt ärlig och uppriktig berättelse. Med den hade jag också nått point of no return — jag hade blivit mig själv på riktigt.
