Halvvägs!

Den här veckan har förflutit nästan lite för fort! Har blivit varse igen hur viktig datorn är för allt mitt/vårt skapande. Efter att ha haft en hel del krångel med datorn, har jag inte fått gjort så värst mycket annat vettigt. Senast jag arbetade med det som är tänkt som mitt bidrag till ännu en novellantologi som jag hoppas komma med i, var i söndags. Sen har jag inte haft tid. Men idag kunde jag återuppta arbetet, och jag känner mig riktigt nöjd nu. Har lyckats få ihop så gott som hela berättelsen, så när som på knorren som ska utgöra en förhoppningsvis överraskande avslutning.

Medverkan i Lycka

Igår på Alla Hjärtans Dag fick vi det ”hjärtliga” beskedet att vi kommit med i ännu en novellantologi; Om Lycka.
För Snezanas del blev det två bidrag och för min del ett.
Det blir därmed den tredje novellsamlingen vi medverkar i!

Fabror Egons jul

Morfar i fönster

(Julsaga av Per & Snezana Lindskog 2017)
Från det lilla bordet vid köksfönstret hade Egon en bra vy över grannskapet. Det var bra eftersom han såg det lite som sin uppgift att ha koll på vad grannarna hade för sig. Fanns ju inte så mycket annat man kunde göra. TV kunde man ju inte titta på för det var ju bara en massa reklam och annat tjafs, och radio var heller inte mycket att ha.
”Jaha ja, har Karlssons varit och gjort av med pengar igen…”  muttrade han för sig själv när den röda nya bilen rullade in på grannens infart mittemot.
”Och de gapande ungarna är klart med också.”
Han reste sig och slog upp en kopp nybryggt kaffe, tog med sig ett fat och slog sig åter ner vid bordet.
”Ska fru Larsson ha lite tonfisk?” undrade han och såg sig omkring.
Ingenting hördes i huset utom kökskranen som droppade, och så tickandet från det där gamla urverket som hängde i vardagsrummet.
”Jaha”, mumlade Egon vidare när han såg hur grannarna bar in stora papperskassar med paket i färgglada omslagspapper.  ”Det är till och ha varit och köpt julklappar ja!”
Han fnös föraktfullt mot fönstret.
”Ser hon det fru Larsson, sånt har dom råd med, men laga staketet så de kan hålla den där argsinta hunnabrackan inne… det finns det inte pengar till.”
Grannen Karlsson vinkade glatt när han såg Egon i fönstret.
”Jaha ja… gör sig till…” muttrade Egon för sig själv.
Minuterna masade sig fram medan Egon satt och glodde ut genom fönstret. Han tände sin pipa, drog ett bloss och suckade.
”Ja du fru Larsson, det blir nog en jul i ensamhet i år igen. Och nån julamad blir det då rakt inte heller.”
Han suckade tungt. ”Inte sen de där så kallade hantverkarna var här i somras.”

Det var några figurer som en dag kommit och knackat på hans dörr och sagt att de kunde hjälpa honom att renovera. Billigt! Egon tyckte det passade bra, för han hade ju faktiskt tänkt sig att han skulle behövt reparera ytterdörren som aldrig riktigt varit särskilt bra sen den där vintern när den grep och Egon som just vid det tillfället var på sitt absolut sämsta humör hade sparkat hårt på den för att få upp den. Han hade ju tofflor på sig, och det var inte så bra för dörren.
Sen hade det ju varit bra om man fick lagt nya brädor på altangolvet. De gamla var ju faktiskt halvruttna, och hade börjat ge vika lite här och var.
Förunderligt egentligen att de här hantverkarna kunde veta att just Egon behövde hjälp just nu. Men det var ju det här med att de behövde ha betalt i förskott för att kunna skaffa nödvändigt material. Tjugotusen var ju rätt mycket pengar, men det vet ju alla att det kostar pengar när man ska renovera.
Naturligtvis hade ju den där Karlsson lagt sig i Egons affärer också. Han hade kommit in och bankat på dörren just som han höll på att göra upp med hantverkarna.
”Farbror betalar väl inget i förskott?” hade han sagt. Va fan hade han med det och göra!?

Katten hoppade upp på bordet och började genast äta av tonfisken.
”Tur jag har dig i alla fall, fru Larsson.”
Katten åt glupskt nästan desperat av fisken. Men så var det alltid när Egon serverade tonfisk. Det var lite utöver det vanliga torrfodret. Och kattens rondör talade sitt tydliga språk. Den fick inte för lite mat i varje fall.
Medan katten åt blossade Egon vidare på sin pipa, och försjönk i lite vemodiga tankar som tog honom tillbaka till tiden då hans kära Anna fortfarande var i livet. Ett leende spred sig över hans läppar när han förstrött studerade den spinnande katten som just börjat den obligatoriska tvätten efter måltiden, medan han tänkte på sin älskade fru som lämnat honom egentligen alldeles för tidigt.
Fru Larsson var hans enda familj nu. Ja, om man inte räknade Greta, hans sju år yngre syster. Men den hörde ju bara av sig när hon behövde pengar.

Ett hundskall fick honom nästan att ramla av stolen i förskräckelse när han brutalt rycktes ur sina tankar, och katten dök instinktivt ner under kökssoffan.
”Nu är den där jävla hunden här inne igen!” utbrast Egon och for upp. Han smällde upp ytterdörren och tog sig ner för trappan i en för hans ålder imponerande smidig rörelse, sprang runt hushörnet och stod öga mot öga med grannens svarta rottweiler.
Hunden morrade avvaktande utan att släppa Egon med blicken.
Den gamle mannen fick tag i snöskyffeln som han hötte mot hunden med.
”Ge dig iväg! Seså… försvinn härifrån!”
Just då kom grannen Karlsson sättande genom grinden.
”Hit Ronny”, manade han.
”Ja… hör du dåligt!” sa Egon och tog ett steg mot hunden, som fortsatte morra. ”Gå till husse!”
Karlsson kom fram och kopplade hunden.
”Du får se till och lägga pengarna på ett nytt staket istället för en massa onyttigt, så du kan hålla hunnabrackan inne.” sa Egon surt.
”Jag ber om ursäkt men Ronny vill ju bara hälsa.” sa Karlsson och vände sig för att gå ut ur Egons trädgård.
Egon gjorde en hastig rörelse med skyffeln och hunden reagerade med ett ilsket skall.
”Den hunden är fan folkilsken!” sa Egon.
”Nä då, det e han visst inte. Men han är människokännare.” svarade Karlsson spydigt. ”Kom nu Ronny, nu går vi.”
Egon vände och gick tillbaka in i huset.
”Ronny”, fnös han. ”Hur kan man kalla en hund för Ronny!?”

Det var fortfarande mörkt när Egon slog sig ner vid köksbordet för att äta frukost. Han knäppte på radion och noterade att klockan var sex.
Gomorron bästa Skåne hördes den hurtfriska morgonvärden på Radio Malmöhus, men Egon lyssnade egentligen inte. I gatlyktornas sken såg han att det snöat under natten. Inte så mycket men tillräckligt för att marken skulle bli vit. Egon suckade tungt och konstaterade att han inte skulle kunna cykla och handla den här dagen då, eftersom det säkert var halt på vägarna.
Han tog en klunk kaffe och i samma stund hördes ett skall utanför hans köksfönster, som fick honom att rycka till och spilla kaffe på skjortan.
Ilsket for han ut och ner för trappan, fick tag i snöskyffeln och tog några kliv på gången. Men längre kom han inte. Han halkade och föll handlöst på gången med högra benet under sig. Smärtan var obeskrivlig, och han förstod att det här inte gick bra alls. Desperat försökte han ta sig upp, men dels räckte hans krafter inte till och dels var underlaget alldeles för halt. Och så smärtan.
Hunden stod några meter bort och stirrade på honom. Efter en stund kom han försiktigt närmare den kvidande mannen. Han nosade på honom. Egon mötte hundens blick men vågade inte säga något eller göra något. Hunden buffade på honom med nosen och gnydde. Så vände han och sprang rakt över gatan och in till grannens hus där han hörde hemma.
Egon fortsatte kämpa och försöka komma på fötter, men misslyckades hela tiden.
Stunden kändes som en evighet, men plötsligt kom rottweilern springande igen med Karlsson i släptåg.
”Men åh, farbror Egon, vad har hänt? Ronny kom in och hämtade mig, och jag förstod på honom att det var något allvarligt.”
Egon såg hjälplöst på Karlsson. Först ville han säga att det var den jävla hundens fel, men han insåg att det nog inte var riktigt läge att bråka nu.
”Jag… det här gick nog inte så bra…” stönade han.

”Ursäkta, men herr Berg har besök”, sa sköterskan som just gläntat på dörren.
”Besök? Vem då? Varför det?”
Dörren gled upp helt och grannen Karlsson med sexåriga dottern Lisa kom in.
”Jaha ja… här kommer Karlssons”, sa han ansträngt medan han försökte tränga undan den tjuriga tanken som formulerades i hans skalle om va fan dom skulle där och göra.
Men han bet ihop och försökte med viss möda sätta sig upp i sängen. De var ju trots allt de enda som kostat på sig att hälsa på honom.
”Jaha herr Berg, det här var ju inte så bra”, sa Karlsson. ”Bruten lårbenshals.”
”Nä, dom snackar om korttidsboende lagom till julen. Och jag måste ju ta hand om fru Larsson.”
”Fru Larsson?”
”Ja, katten.”
”Aha, javisst ja.” sa Karlsson medan lilla Lisa hade dragit fram en stol bredvid Egons säng. ”Men den kan vi ta hand om.”
”Ska inte farbror komma hem till jul?” frågade hon.
Egon såg på henne och suckade.
”Nä, det blir inget av med det”, sa han.
”Varför?”
”Farbror Egon behöver hjälp nu när han har skadat sitt ben”, förklarade Karlsson för sin dotter.
”Jag kan hjälpa.” sa Lisa.
”Ja, det är bra, men du förstår att farbror behöver hjälp med allt, så han kommer att ha svårt att klara sig i sitt stora hus”, sa Karlsson så pedagogiskt han nu kunde.
”Farbror Egon kan väl vara hos oss”, tyckte dottern.
Karlsson gav Egon en forskande blick.
”Det vore ju klart en idé”, sa han. ”Varför inte? Det ska väl fan till och sitta inspärrad på sjukhus när det är jul.”
Egon kände sig inte helt bekväm med tanken att fira jul ihop med grannarna Karlssons. Med tre ungar i huset och fan vet hur många släktingar, och så den där folkilskna hunden, vore det nog lugnare att stanna kvar på sjukhuset. Men att ligga i en säng i ensamhet på sjukhuset var heller inte någon särskilt uppmuntrande tanke.
”Snälla farbror Egon!” bad lilla Lisa. ”Kommer du till oss på julafton slipper du vara ensam, och så får du träffa jultomten, och så min bror och min lillasyster… och så mormor såklart.”
”Jaså mormor också”, mumlade Egon frånvarande och fick samtidigt en bild framför sig, som visade en butter gammal, med Egons ord, kärring som bara klagade och anmärkte på allt han sa eller gjorde. Den bilden stämde egentligen mer överens med hans egen gamla faster Edit som förvisso var avliden sen många år tillbaka. Men, mormor eller faster eller moster… det är samma gamla sura…
Karlsson avbröt Egons mörka tankar.
”Ja men då säger vi väl det, att Egon firar jul med oss. Vad roligt det ska bli.”
”Visst…” sa Egon utan att riktigt fattat om han sagt ja eller inte åt erbjudandet.

Det var med väldigt blandade känslor som Egon klev ur taxin hemma i gatan för att med taxichaufförens hjälpande hand ta sig upp till Karlssons julpyntade dörr. Han hejdade sig.
Chauffören såg undrande på honom.
”Hur är det fatt?” undrade han.
Från huset hördes glada röster, skrik från lekande barn som jagade varandra runt i rummen, och så den där folkilskne hunden som skällde.
Var det verkligen i detta kaos han skulle fira jul?
”Jag borde gå in till fru Larsson”, mumlade han.
”Larsson? Nä… Karlsson heter de väl?” sa chauffören förvirrat.
”Va!?”
”Karlsson… de heter Karlsson.”
”Ja, det vet jag väl för fan”, sa Egon.
”Ja men ni sa Larsson…”
Egon gav taxichauffören en uppgiven blick men sa inget mer.

Egon blev varmt välkomnad av Karlsson, hans fru och de tre barnen med lilla Lisa i spetsen som med tindrande ögon hälsade fint precis som mamma hade lärt henne att göra. Och så den där folkilskne Ronny som med svansen viftande också kom Egon till mötes i hallen. Egon betraktade hunden misstänksamt, men förundrades efter en stund över hur snäll och vänlig den faktiskt verkade.
Karlsson skrattade.
”Haha… han känner igen dig”, sa han.
”Ah, det undrar jag… då hade han säkert huggit mig.” muttrade Egon.
”Ronny!? Nej, nej… han är världens snällaste hund.” intygade Karlsson.
”Jaså, jaha…”
”Jaha, och här har vi min svärmor, ja alltså Lisas mormor… Edit.”
Fattades bara det. Kärr… öhm… den gamla damen hette samma som hans gamla sura faster, tänkte Egon surmulet, och stunden efter såg han in i ett par vänligt leende ögon som såg på honom över ett par läsglasögon som hängde lite charmigt längst ut på nästippen.
”God jul Egon. Så trevligt att äntligen få träffa dig”, sa hon och tog honom i hand.
Egon stod som fastnaglad i golvet, och hade svårt att få fram något vettigt när han kände värmen från hennes hand och såg hennes varma leende.
”Trevligt… öh… javisst, visst är det”, fick han fram med en lite ostadig röst.
Egon blev ledsagad in till matbordet som dignade av julens alla läckerheter, och han började allt mer slappna av och bara njuta av tillvaron. Edit och han visade sig ha väldigt mycket att prata om och många gemensamma intressen.  Och när Karlsson bjöd honom på en snaps också, var kvällen trots allt riktigt trevlig.
”Ja, det var ju sant”, sa Karlsson när han satte fram snapsglaset till Egon. ”Polisen ringde mig häromdagen.”
”Jaha?” mumlade Egon som börjat bli ganska trött på den där förargliga affären som kostat honom det mesta av hans besparingar. Kunde de inte lika gärna lägga ner alltsammans istället. polisen hade ju sagt att det antagligen ändå var omöjligt att få de där bedragarna fällda.
”Ja, de hade sökt dig, så jag berättade att du var på sjukhuset.”
”Va fan ville de nu då?” undrade Egon.
”De behövde ha reda på ditt kontonummer…”
”Vaddå för!? Ska de också sno pengar från mig?”
”Nej! Nej, de har lyckats lösa hela den där härvan, så du kommer att få dina pengar tillbaka!”
Egon såg länge med en misstrogen min på sin granne.
”Du skojar!”
”Nej, det är säkert!”
Ett brett leende spred sig över Egons läppar och spontant och lite obetänksamt gav han mormor Edit en kram.
”Jaha du… det blev min själv en god jul i alla fall!”

Logistikkrisen (Vår julsaga 2016)

Julsaga 2016

av: Per & Snezana Lindskog

Med ett ljudligt gnissel gled den tunga källardörren upp. Den lille alven Allan stod stilla och blickade in i mörkret. Mörka källare tillhörde absolut inte hans favoritställen.
Han höll upp sin lykta, men den förmådde bara lysa upp några steg framför honom, när han tveksamt klev in i källarlokalen.
”Är… är det någon här?” frågade han ängsligt mot mörkret.
”Nää.” svarade någonting där inne.
”Ah…bra.” mumlade han lättat och fortsatte in. Han var mörkrädd och gillade verkligen inte det mörka källarförrådet, så det var ju i alla fall betryggande att det inte fanns någon annan där. Sakta trevade han sig inåt mellan långa hyllrader som var fyllda med torkade frukter, svampar, örter, ett stort antal burkar med inläggningar, sylt, marmelad, honung och sirap. Där fanns även ett antal tunnor fyllda med alvernas egna julkryddade vin.
Allan var en väldigt snäll och beskedlig liten alv, och han var ganska arbetsduglig också. Men han var inte, som tomtefar Smilas brukade uttrycka det, den ljusaste kulan i granen.
Det var först när han nått fram till hyllan med sylten som Allan insåg att det inte borde vara möjligt att någon svarade i mörkret, om det inte fanns någon där. Nu började han bli rädd.
”Är det… säkert att det inte är någon här?” viskade han.
”Nä… har jag ju sagt.”
”Uhm… jag tror dig inte.” sa Allan som började få en intensiv längtan efter att rusa mot utgången.
”Gör…hick… som du vill.”
När han rundade hyllan med alla sötsakerna fick han en chock. På golvet vid tunnorna med nissarnas egna hembryggda julvin satt, eller nästan låg, en påtagligt berusad nisse.
”Arvid!” utbrast Allan. ”Vad har du gjort!?”
”Öh… ja, du förstår… en av tunnorna läckte, så jag fick försöka samla upp det.”
”Jo, det förstås, men du skulle väl kanske inte samla upp det i din mage.”
”Nä… hick… det kanske jag inte skulle.”
Just då noterade Allan ett märkligt pipande. Det kom från det angränsande rummet, där man förvarade ingredienserna till svävargröten.
Det var ett märkligt ljud. Det lät lite som pipande möss. Dessutom väldigt många möss. Men ändå inte. Det lät som något slags skratt. Pipande skratt.
Allan gick in i rummet och lät lyktans sken söka av hyllorna och upp mot taket. Han blev iskall inför synen, eftersom han direkt insåg vad som hade hänt.
På hyllorna låg ett antal glasflaskor och omkring dem mängder med sönderbitna korkbitar. Och precis under taket svävade förmodligen traktens alla möss, muntert pipande.
”Åh nej!” flämtade Allan. ”De har gjort slut på alla skrattkristallerna.”
Allan var upprörd och uppriktigt orolig, främst för vad tomtefar Smilas skulle säga om det här. Allan kunde heller inte se det komiska i att ett stort antal möss svävade alldeles under taket hysteriskt fnissande. Faktiskt inte alls.

Det var egentligen inte något vanligt kontor. Det fanns visserligen ett ganska stort och vackert dekorerat skrivbord men möbelsnickaren som hade åstadkommit det hade egentligen inte behövt anstränga sig. På grund av alla böcker och pappersrullar och diverse andra prylar, varav många inte ens hörde hemma på ett skrivbord, var de vackra dekorationerna ändå inte synliga.
Framför detta bord stod den lille alven Allan med sin luva i händerna som han fingrade nervöst på.
”Jo, alltså herr Smilas… vi har ett problem.” sa han försiktigt.
”Jaha!?” svarade den storväxte mannen bakom skrivbordet medan han förstrött tvinnade sitt stora vita skägg.
”Jo, alltså… vi kan inte göra någon svävargröt. Mössen har ätit upp alla våra skrattkristaller.”
”Va!?” utbrast Smilas. ”Det kan inte va möjligt!”
”Jo, så är det. Och nu är det ju så att vi redan har börjat göra blandningen, och som alla vet härsknar glitterpulvret ganska fort om man inte rör ihop blandningen direkt. Och nu har vi inte så mycket glitterpulver kvar.”
”Glitterpulver!?” avbröt Smilas. ”Det brukar ju finnas gott om det.”
”Jo, men alltså… saken är den att det har blivit svårare att hitta de där blåglittrande fjädrarna från vråkstjärnhöken som vi maler ner till det där pulvret.”
”Jaha?”
”Ja, alltså… de tycks ha drabbats av en ovanligt stark hemlängtan och flytt tillbaka till landet över havet.”

Vråkstjärnhöken var en liten rovfågel som levde i de stora skogarna. Varje försommar smög några små figurer omkring bland stock och sten och samlade tappade fjädrar från denna fågel. Sen malde man ner själva skaftet från fjädrarna till ett fint pulver att använda till flygpulver. Det ansågs ge väldigt bra flygegenskaper om man blandade med skrattkristaller.
”Så vi har med andra ord ett logistikproblem!” konstaterade Smilas med oro i rösten.
”Ja… så är det nog.” medhöll Allan.

Varje sommar anordnades ett stort event där alla nissar, alver och även en del troll samlades och berättade roliga historier för varandra. Under tiden gick skrattmästarna omkring med sina stora trätunnor som var försedda med en slang av skinn och en nävertratt och samlade in alla skrattångorna som omedelbart började knastra i trätunnorna likt popcorn och blev till hårda små gula kristaller.
För att få svävargröt blandades kristallerna med glitterpulvret i en balja med vattnet från vattenfallet Vinterfall. Sedan rördes det ihop med blåbärsris eller kråkbär till en lagom tjock svävargröt som renarna fick till mat från den dagen då människorna började vattna lutfisken.
Konstigt!? Va e det för konstigt med det?
Det har ni väl hört förr att om man skrattar riktigt gott kan man liksom lyfta och sväva lite lätt. Kombinerar man det sen med glitterpulvret från vråkstjärnhöken och vattnet från det otroligt snabba vattenfallet Vinterfall blir det perfekt.
Hur tror ni annars det går till att få renarna att sväva!?

Men nu var det så att den gångna sommarens event egentligen hade varit misslyckat. Man hade verkligen försökt med alla möjliga lustigheter, roliga historier och man hade till och med engagerat ett flertal av landets främsta komiker som fick underhålla efter bästa förmåga.
Men det fungerade dåligt. Historierna som berättades hade man hört i åratal. Komikerna började komma till åren och var heller inte särskilt roliga längre.
Så det blev bara några enstaka korta ansträngda skrattsalvor, som inte förmådde fylla ens en halv tunna. Och nu hade mössen ätit upp det lilla som fanns kvar.

”Vet du…” sa Smilas. ”Du får bege dig iväg till de andra distrikten och höra om de har kvar några skrattkristaller. Du får ta Bertil, du vet, han är snabb och det blir ju en lång resa, och vi har ju inte så mycket tid på oss.”

Så fick det bli.
Renen Bertil var lite annorlunda än de andra.
Som liten kalv var han väldigt sprallig och busig och han fick vara med ute på gårdsplanen en gång på lutfiskdagen när alla de vuxna renarna skulle utfodras med svävargröt. Han skuttade omkring och busade, men hans vilda lek slutade med att han snubblade till och ramlade ner i den stora grytan med svävargröt.
Innan de tjänstgörande nissarna lyckades få upp honom, hade han hunnit svälja alldeles för mycket gröt. Från den dagen hade han alltid varit väldigt lätt på foten, och kunde med lätthet springa högt upp i skyn. Helt utan svävargröt.

Allan och Bertil gav sig iväg på sin långa resa över vårt avlånga land, och besökte i tur och ordning de olika distrikten.
Men situationen var den samma överallt. Några enstaka hade kvar lite glitterpulver som de kunde avvara, men skrattkristallerna var helt enkelt slut.
Det var bara i Vimmerby där sätet för Smålandsdistriktet låg, som man hade en liten läderlägel kvar som man motvilligt lät Allan få med sig.
”Ni får väl hushålla lite me at.” tyckte den småländske nissen.
”Ja, ja, det kanske vi får.” suckade Allan innan han for vidare.

Till slut hamnade han hos Helge på Stenberget i Skåne.
”Va!? E de helt slut? Hur har ni lyckats med det?”
”Mössen har ätit upp det.” förklarade Allan.
Helge skrattade hjärtligt.
”Mössen!? Då e di lättfotade numer då…!?”
”Ja, något åt det hållet ja.” medgav Allan. ”Men har du möjligen lite skrattkristaller du kan avvara?”
Helge antog en allvarlig min och studerade Allan.
”Vet du… jag har aldrig fattat varför ni ska krångla till det så förbannat.”
”Va!?”
”Ja, alltså… renar!? Vem kom på den idén?”
Allan ryckte på axlarna.
”Tja, Smilas tyckte det var en bra idé… det är ju… uhm… många ställen som ska hinnas med ju.”
”Men det där är ju nåt di håller po me i Amerika ju, inte i Sverige.” påpekade Helge.
”Men det går ju fortare att flyga.” invände Allan.
”Ja, men då är det väl bättre att ta till nåt som redan kan flyga?”
”Öh… hur menar du?”
”Gäss!” svarade Helge självsäkert. ”Och nä, nåra skrattkristaller har jag inte. Har aldrig haft.”
Allan kliade sig bekymrat i nacken och suckade tungt.
”Ja, jag vet faktiskt inte hur vi ska lösa det här.” sa han.
Helge la armen om Allans axlar.
”Ta det lugnt påg, vi ordnar det. Du får låna ett gäng gäss å maj.”
”Smilas blir tokig.” suckade Allan oroligt.
”Amen… det viktiga e vel å komma fram på julafton, eller hur? Om det sen e gäss eller renar som drar släden spelar väl fan ingen roll?”
”Nä, du har kanske rätt.” mumlade Allan.
”Jag ska samla ihop ett gäng ti di. Åk du hem så länge, så kommer jau efter me dom.”
”Men det är ju mindre än tre veckor kvar till jul.”
”Det ordnar sig. Jag är hos er om två dar.”

Åter igen stod Allan och tummade på sin luva framför Smilas fullbelamrade skrivbord.
”Inga skrattkristaller!?” dundrade Smilas. ”Det är ju katastrof!”
Allan ställde läderlägeln han fått från Vimmerby på bordet.
”Här är lite från Småland i alla fall.” sa han ynkligt.
”Bah! Det lilla är ju som en snökristall i nordpolen.”
”Men… alltså… ähm… saken är den… alltså… att Helge kunde låna oss några… ähm… gäss.” sa Allan.
Smilas såg bistert på honom.
”Gäss!? Alltså… det är inte mat till oss själva vi har brist på. Det är gröt, alltså svävargröt till våra renar som det är kris med!”
”Jo, jag vet… men Helge menade att gässen också kan dra släden.”
”Så du menar… du tycker…?”
Smilas satte sig hastigt ner på stolen, och brast ut i ett gapskratt. Han skrattade så att ögonen tårades.
När han sansat sig något lutade han sig över skrivbordet, och pekade på Allan.
”Samla alla nissarna i aulan… omedelbart!”
”Va!? Jaha… öh… ska bli.” sa Allan ynkligt och försvann hastigt ut från Smilas kontor. Han förstod absolut ingenting. Vad var det som var så roligt?

Det var ett väldigt sorl i aulan där alla nissarna trängdes förundrade och lite oroliga över varför de kallats dit med så kort varsel.
Smilas kom in genom den stora porten och skred fram till den lilla talarstolen, som mest liknade en gammaldags kateder. Vilket i och för sig nog berodde på att man faktiskt hade köpt den billigt från en gammal 1800-talsskola som skulle rivas. De som stod närmast när han passerade noterade att han verkade ovanligt munter.
Smilas såg ut över de många nissarna, och harklade sig.
”Kära nissar!” sa han mellan skratten. ”Jag har bett er komma hit, för jag har viktig information att delge er.”
Han antog en lite allvarligare ton.
”Det har visat sig att vi inte har några skrattkristaller kvar. Under sommarens event var det väldigt svårt att få ihop några skrattkristaller, och det lilla vi hade har mössen ätit upp. Men kanske vi har en lösning i sikte.”
Han gjorde en gest mot Allan.
”För Allan här har något att berätta.”
”Va!?” utbrast Allan.
”Ja, Allan… berätta nu vad vår skånske kollega fått dig att tro.”
”Ja… uhm… jag vet inte…” stammade Allan.
”Jo, säg det du.” sa Smilas.
Under tiden hade skrattmästarna gjort sig redo med sina tunnor.
Stackars Allan stod åter och tummade på sin luva när han såg ut över aulan.
”Ja, alltså… uhm… Helge menade… uhm… nu när vi inte har någon svävargröt, kunde vi använda… uhm… gäss istället.”
Det gick ett sorl genom aulan.
”Mmm… ja, det kunde kanske va gott.” hördes en röst bland åhörarna.
”Nej… vi skulle inte äta dem…”
”Vad skulle vi då ha dem till?”
”Han menade att vi… uhm… kunde ha gäss istället för renar framför släden.”
I ett slag blev det knäpptyst, och några ögonblick senare brast alla nissarna ut i ett ohämmat gapskratt.
Skrattmästarna for energiskt runt med sina trattar och försökte samla upp så mycket skrattångor de någonsin kunde få tag i.
Plötsligt öppnades den stora porten igen, skrattsalvorna tvärdog och alla nissarna vände blickarna dit.
I portöppningen stod en liten rödrosig nisse med en rödbrun skinnluva, ett par märkliga tättslutande glasögon och en stor tjock halsduk lindad två varv runt halsen.
”Hallå pågar!” sa han. ”Jau hörde ni behövde hjälp!”

På julaftons morgonen stod Smilas på gårdsplanen omgiven av alla nissarna, och betraktade misstroget det märkliga ekipaget.
Det hade inte gått att få fram tillräckligt mycket skrattkristaller från samlingen i aulan. Så det blev bara ungefär halva ransonen av svävargröt mot vad som behövdes. Så den här julen var släden förspänd med halva styrkan av renar, och den andra halvan var Helges gäss.

Hur det nu än är med det, är det ju egentligen ingen vanlig dödlig som kan säga med säkerhet. Jag menar, hur många av er har verkligen sett tomtens släde när den far fram i skyn?
Har du? Har ni?