Lyckades komma en bit på vägen med Anna under kvällen. Alltså min roman Kalla mig Anna.
Med ens halkar jag tillbaka till tidigt 70-tal, och situationer som delvis är självupplevda, delvis uppdiktade, och det är riktigt fascinerande. Medan den fiktiva delen långsamt växer fram följer personliga upplevelser med i bakgrunden som en stöttande och inspirerande stark tråd. Känslan blir både intressant, spännande och emellanåt rentav nästan lite skrämmande. Trots den fiktiva delen, blir jag samtidigt påmind om hur ytterst nära jag själv faktiskt varit vid flera tillfällen framför allt i min ungdom att köra fast i ett förtärande destruktivt träsk av misslyckanden i livet.
Idag var det väckarklockan som bestämde när jag skulle gå upp. Det stod 7.04 på displayen när jag gav upp det där med snooze. Det blev nästan en heldag i Malmö. Först en bokad och spännande tid hos logoped, vilket därmed också innebar ännu ett återseende av den del av Malmö som jag tillbringade tolv av mitt yrkesverksamma liv i. Fascineras verkligen av den totala förändring som skett i det området. Inte mycket av kvarteren längs Nordenskiöldsgatan och gamla Kockumsområdet som ser ut som det gjorde på sjuttio- och åttiotalet. Fortsatte efter detta direkt till Slottstaden där jag parkerade bilen på det som var min närmaste bostadsparkering i åtta år en gång i svunnen tid. Sedan hade jag nästan fyra timmar att fördriva innan nästa avtalade tid. Slog mig ner hos St Jakobs Glass för en fika med stenugnsbakat bröd och skagenröra, sallad och groddar, och en skrivstund. Inte alltid helt lätt att koncentrera sig på skrivandet i allt sorl runt omkring. I synnerhet som närmaste bordsgrannarna är två äldre väldigt högljudda damer som pratar och skrattar oavbrutet på något för mig främmande språk. Men det finns samtidigt en inspirerande charm i det, och efter hand flyter skrivandet ändå på. Var efter detta på min tjugosjunde behandling hos Elisabetkliniken. Lite snabb kompletterande livsmedelshandel på ICA Maxi vid Toftanäs, ett ärende hos Hornbach och därefter hem. Skönt att hinna hem innan kvällen, då de hela dagen har varnat högljutt om åtskilliga centimeter snö till kvällen, även om de i nästa andetag mildrade varningen till viss del. Det är ju bara norra Skåne som kommer att drabbas. Eller nåt.
De senaste dagarna har jag arbetat med min novell Förlorade år, som i slutet av förra året blev publicerad i boken ”Transvoices”. Tanken är att den framöver ska ges ut som e-novell. Men jag har också länge närt en dröm om att faktiskt göra om den till en roman. Arbetar för fullt med att försöka ”färglägga” berättelsen ytterligare och göra den mer fullständig. Jag är inte helt klar än med novellen, men bara under denna kvällen har den växt med drygt 600 ord. Att det så småningom ska kunna bli en roman av den, råder det faktiskt inte längre några tvivel. Har så många idéer!
Det här blev nästan en heldag. Vi började med en ljuvligt god och synnerligen prisvärd lunchbuffé på Restaurang Gondolen i Sjöbo! Det är fräscht, rikligt och fantastiskt gott. Värt varenda krona! Efter detta körde vi till Ystad, där vi valde att parkera vid Willys, för att kunna få tillfälle att ”gå ner maten”. Promenerade därifrån i solskenet in till gågatan i centrum, dit vi skulle för att shoppa lite nya kläder. Promenad tillbaka till Willys där vi dessutom slank in i den stora Öppna Hjärtat Second hand. Efter att ha avverkat drygt fyra kilometers promenad och rätt mycket pengar, återvände vi till Sjöbo och var på ICA Kvantum för att avverka ytterligare pengar på nödvändiga livsmedel. Det är ju fan vad allt är dyrt nu! När vi var där passade vi även på att skicka förhandsbeställda exemplar av ”Skarvkvinnan”.
Denna långa eftermiddag avrundades med en sammankomst med några av fotoklubbens medlemmar, då vi skulle agera bildjury åt vänner i en annan fotoklubb i Sverige.
I denna bok delger författaren Andie Lindskog sina memoarer. Andie berättar om sin uppväxt i ett hem där hen inte kände sig önskad eller älskad. Det är en uppväxt under 70-talets Sverige och Andie beskriver sitt sökande efter att växa upp, finna sig själv och även mycket om sitt sökande efter en meningsfull kärleksrelation.
Vändningen kommer senare i livet i mötet med sin nuvarande kärlek Snezana som också blir det som får Andie att öppna den väl stängda garderobsdörren. Inte många har vetat om att Andie är transperson utan det har mest varit något som dolts bakom en väl vaktad fasad.
Snezana får dock hen att berätta om stunder där Andies rätta jag kommit fram. En vän hjälpte Andie att våga uttrycka sig med smink och kläder. Hen beskriver också sökandet efter en gemenskap med andra transpersoner. Och det berör särskilt mycket hur bemötandet både i hbtqi-sammanhang och hos vårdmottagningar var för transpersoner under tiden 80- och 90-tal.
Det fanns ovilja att inkludera transpersoner. Och även bland andra transpersoner fanns krav på att vara på ett visst sätt. När Andie sökte hjälp via könsbekräftande vård under 90-talet avvisades detta då hen inte stämde med deras krav på hur en transkvinna skulle vara.
Det är viktig läsning och jag tycker det är värdefullt för mig som cis-person att läsa. Att lära mig om kampen som varit och fortfarande pågår för transpersoner att kunna vara sig själva, hitta en inkluderande gemenskap och även behandlas med värdighet då de söker vård. Det som ger stor glädje är att läsa om hur mötet med Snezana öppnade upp för Andie att dela med sig. Jag önskar varje hbtqia+person sådana stöttande personer i sin närhet. Att bli bemött på det viset är avgörande och så otroligt viktigt.
Jag tyckte mycket om att läsa boken och är tacksam över att få den som recensionsex. Jag ska också dela den vidare till vänner att låna och läsa. Det jag skulle kunna önskat av boken är att Andies minnen vad gäller sin könsidentitet genomsyrade berättelsen från början. Jag kunde som läsare uppleva att berättelsen hoppade lite väl mycket fram och tillbaka. Boken är dock som sagt en mycket läsvärd berättelse om sökandet efter frihet att va sig själv, efter att bli accepterad och älskad, och det berör verkligen!
Första halvan av den här veckan har dominerats av vård av sjuk katt! Någonting hände i slutet av förra veckan med Mogwai som gjorde honom magsjuk med snabb uttorkning som följd. På det har vi gett honom flytande extra näringsrik föda och vätskeersättning, och nätterna söndag, måndag och tisdag gick vi upp varannan timme för detta. Och han har hämtat sig! Han är stadigt på väg tillbaka och i det närmaste återställd nu!
Vi väntar just nu på leverans av den nytryckta boken Skarvkvinnan, som har officiell utgivningsdag på Internationella Kvinnodagen! Den hinner förhoppningsvis precis komma fram i tid.
Förra veckan ställde jag frågan om jag kunde berättat? Det väckte uppenbart reaktioner, och jag fick en hel del positivt bemötande från nära vänner. Sen finns det fortfarande några jag lite försiktigt väntar och hoppas på, men det blir vad det blir antar jag. Och idag har jag, allt enligt Adidas Runtastic App i telefonen åter tagit en flygtur över Slottstaden, i samband med att jag varit där på min tjugofemte epilering. Jay! Kvällen avrundade vi med ännu ett avkopplande och inspirerande SPA-bad.
Idag är det precis två år sen jag var klar hos kuratorn! Min självbiografiska bok ”Idag kan det kvitta” kan beställas direkt från mig. Givetvis signerat ex. Just nu till rea-pris: 110 kr inkl. porto (gäller t o m 2023-03-31)
Denna fredag inleddes med ett tandläkarbesök hos vår ”nya” Folktandvårdsmottagning, vilket kändes riktigt positivt! En enkel lagning och ett litet löfte om en mer leende framtid. Framkallar lite musiknostalgiska associationer till Fred Johanssons härliga låt ”Smile”. Kvällen tillbringades som många gånger förut med trivsamma konstruktiva samtal i varmt och avkopplande SPA. På det en god måltid med champinjoner, avorioris, morötter, paprika, gul lök och vitlök, medan Otto bankade och slet utanför huset. En skaplig avrundning av en spännande vecka som också bjudit på stärkande och viktigt stöd och kärlek från flera nära och kära vänner. Och mitt lyckliga smile blir bara bredare. En vecka full av känslor!
I somras lyssnade min kärlek och jag på ljudboken ”Jag kom inte ut – jag blev mig själv” av Ann-Christine Ruuth. I dagarna har vi sett första avsnittet om ”Snickar-Björns” transition till Lee på TV4. Timingen känns onekligen läglig. I september förra året kom mina memoarer ut! Det som från början var tänkt mest som en personlig analys av mitt liv, blev efterhand till en uppriktig och öppen berättelse om vem jag är, och egentligen alltid varit. Den blev mitt sätt att ”komma ut”! Att det råkade ske inom ett inte allt för stort tidsspann mellan Ann-Christine Ruuths bok och dokumentären om ”Snickar-Björn” som blev Lee är rena tillfälligheter. Ändå – dessa båda kändisar har naturligtvis helt andra förutsättningar att berätta sin historia, och att uppnå omvärldens förståelse och kanske rentav uppskattning, än vad jag någonsin kan drömma om. De har och har haft helt andra förutsättningar än vad jag haft. Ändå är likheterna slående. Ett liv genom barndom, tonår och in i vuxenvärlden då man ständigt kämpat för att dölja och gömma vem man innerst inne är. En ständig plåga, och ett evigt smygande och rentav skådespeleri för att visa upp en person man egentligen aldrig varit. Ett ständigt vandrande i ett töcken av osäkerhet, och en rädsla för att aldrig våga ta steget fullt ut och leva det liv man egentligen alltid velat. Varför?! Vems liv är det egentligen man har levt? Inte mitt i alla fall. En påklistrad påtvingad roll som inte är jag.
Även om mitt liv inte sett ut som Ruuths eller Lees och även om jag aldrig haft samma förutsättningar eller utgångsläge som de, så känns alla symptomen igen. Och varför måste allt kring detta vara så tungt?! Oavsett vad jag går igenom, så är jag fortfarande samma person som jag varit i stort sett i hela mitt liv. Möjligen numera lite positivare och gladare.
Så här långt in i februari har en hel del av tiden ägnats åt att njuta av vårt ”nya” arbetsrum. Å andra sidan är det i sig kanske inte något direkt unikt. Eller ja, lite unikt är det klart med ”nya arbetsrum”. Men vi brukar ju spendera mycket tid i just det rummet. Självklart med diverse skrivrelaterade sysslor. Har korrekturläst och gjort inlaga till ”Skarvkvinnan”, och har även inlett testläsning / korrektur av en kompis självbiografi, som så här långt visat sig riktigt bra. Har hunnit med ytterligare två besök i Slottstaden i Malmö där det ena besöket dessutom avrundades med indisk mat på Restaurang Mumbai. Vi har hälsat på en kär vän som hamnat på sjukhus, men som sakta men säkert nu är på bättringsvägen. Och i veckan blev min rörelseillustrerande bild etta i Fotoklubbens månadstävling, med just temat Rörelse. Veckan avrundas förutom med fortsatt skrivande, även uppladdning av filer för två böcker till tryck!
Andie Lindskog 