Igår, torsdag, hade vi Johanssons & Lindskogs årliga tradition Ja-Må-Vi-Leva, som den här gången blev ett besök med fantastiskt god fika hos Flinckmans Café i Sireköpinge, som även inbegrep ett frossande i en prylbutik sprängfylld med vackra och fantasifulla ting. Och självklart en nostalgisk återblick på den svenska sensationen After Dark.
Dagen fick sen sin fulländning med god grillmat hos våra kära vänner.
Från och med den här veckan har vi semester – eller nåt! Kärleken inleder sin semester nu, och eftersom det innebär full frihet för gemensamma aktiviteter, känns det som lite semester för min del också.
Har ägnat en del tid den här veckan åt eboks-produktion, vilket stundvis uppvisar tydliga prov på hur viss programvara ibland kan ”uppföra” sig ytterst märkligt. Nu är det i alla fall klart, så jag kunnat registrera såväl ”Eilaths hopp” som ”Gudarnas spira” som e-bok i helt egen regi i Belvida Bells utgivning.
Apropå bokbranschen kan vi också konstatera att vår motpart i den nyligen avslutade tvisten, tydligen som en obetänkt hämnd, strukit oss som författare på sin hemsida. Trots att vi båda faktiskt medverkar i en av det förlaget utgiven novellantologi. Nåväl, vi har inget behov av att synas där. Dessutom säljer vi ut den aktuella boken från vår hemsida.
Spännande avtal är på gång för ett gemensamt romanprojekt på HBTQ-temat, som dessutom kommer att innebära ytterligare sålda romaner.
Ett annat avtal har tecknats för försäljning av våra fantasytitlar i ytterligare en kanal.
Några praktiska och personligt mycket viktiga åtgärder för framtiden har vidtagits denna veckan.
Åtgärder har äntligen också kunnat tas för att ersätta den fula köksfläkten vi rev ner för drygt ett år sedan. En ny är på väg.
För övrigt har den här veckan inneburit att jag gett en liten del av mitt blod för trettiotredje gången då Ge Blods fina trailer var på besök i Sjöbo.
Har som en parantes åter kunnat konstatera att julstjärnan som i rödblommande prakt prydde vårt matbord senaste julen, nu växer så det knakar. Har sällan sett en grönare växt.
Och i helgen har vi roat oss med lite fåfängda övningar och tagit lite provbilder för kommande körkortsansökan.
Så har man alltså blivit pensionär på riktigt! Åtminstone sett till tidigare traditionell pensionsålder á 65 år! Jag har ju dock lyckligt kunnat klassa mig som pensionär i drygt ett år redan, och jag är väldigt tacksam att jag inte tvingades arbeta flera år även förbi de 65. Jag tillhör definitivt skaran som hävdar att jag nästan har mer att göra nu som pensionär, än jag någon haft tidigare. Måhända handlar det om att allt som är roligt att syssla med är lättare att ta sig an när man inte längre är begränsad av påtvingade arbetstider.
Självaste 65års-dagen firades i all enkelhet. Har inga stora anspråk på sådana begivenheter längre, så länge min kärlek finns vid min sida. Inledde dagen med en tur till den förträffliga lokalbutiken Tempo i Blentarp för att köpa dagens Ystad Allehanda, eftersom jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och få se det färdiga resultatet av reporterns besök här. Kvällen tillbringades på altanen med utsökt mat tillsammans med kärleken! Mer än så behövs inte! Vi har ett fint liv tillsammans!
Förra veckan var extra betydelsefull, då vi firade tio år av kärleksfullt, konstruktivt och innerligt inspirerande liv tillsammans. Även den här veckan har varit särdeles betydelsefull.
Har varit på ett möte som kommer att få stor betydelse för min framtid. Haft ett möte som ska leda till lite positiv uppmärksamhet kring mina böcker. Dessutom har vi äntligen fått ett acceptabelt avslut på det misslyckade samarbetet vi inledde för två år sen.
För övrigt har veckan handlat om skrivande som vanligt, mest på mina memoarer, lite logiskt med tanke på en del av veckans händelser. Men det har även handlat lite extra om bilder. Har fått möjlighet att föreviga en söt rådjursunge på nära håll, och har även valt ut och skickat in bilder till några fototävlingar, samt även förberett bilder till en sommarutställning.
Och så har vi ju firat midsommar, med för oss den numera obligatoriska matjestårtan och filmmaraton på altanen. Ja, vi har ett fint liv tillsammans.
Idag är en stor dag! Frågan är om den inte är till och med lite större än vår bröllopsdag den 9 juni. Idag är det nämligen tio år sedan vi träffades! Det var då allting började. Det var då hela mitt liv vändes till det ljusa positiva, tillåtande, kärleksfulla läget som jag fortfarande efter tio år åtnjuter. Och självklart innerligt hoppas och tror att hon upplever likadant. Då anade vi verkligen inte hur ytterst perfekt vi passade ihop. Vi hade ingen aning om att de detaljer som skilde oss åt var några få petitesser, medan allt det som knyter oss samman är i det närmaste allt! Från att ha trott och tänkt att det där kontaktförsöket för tio år sen skulle vara det sista lite desperata försöket i det här livet, visade det sig bli en fullständig vinstlott!
Vi gick in i den här veckan med insikten om att en lösning är på gång i konflikten som stört vår verksamhet det senaste året. Det handlar om ett förlikningsförslag vi lagt fram tidigare, som då ratades totalt, men som nu när det börjar hetta till ändå tydligen smakar.
Annars har vi kört ett coronaanpassat medlemsmöte i fotoklubben, där vi samlades på tisdagskvällen för lite korvgrillning och fotosnack utomhus.
Kunde äntligen göra klart uppfästningen av segeldukstaket på altanen, efter leverans av ordentliga uppfästningsanordningar. Apropå ”altanbygget” är vi fortfarande helt inne på att inte handla hos Byggmax vid framtida byggprojekt.
För övrigt har den här veckan kretsat ovanligt mycket kring mina memoarer. Vid frukosten på torsdagen hade vi ett långt och konstruktivt samtal om hur det hela egentligen ska berättas. Som ett användbart underlag beslöts att jag även ska rekvirera handlingar som rör min ”historia”. Och som ett märkligt utropstecken kom samma dag en kallelse till ett spännande möte.
Som vanligt innebär skrivandet en hel del research, och att skriva om sitt eget liv tycks inte utgöra något undantag. Man får gräva i sitt eget minne, titta på gamla bilder och hoppas att fler minnen väcks upp. Eller fråga närstående som möjligen kan eller vill bistå med mer kunskap.
Efter en sådan vecka kändes det motiverat att fira under fredagen med sushi!
Och helgen ägnades ingående åt ny bearbetning av memoarerna, vilket i någorlunda klartext innebär en sammanslagning av tidigare skrivna memoarer och den delvis fiktiva romanen Förlorade år som jag skrivit på en tid.
Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.
Veckorna bara flyger iväg! Det är snart ett år sen jag blev pensionär på allvar, och det är ju nu man verkligen skulle önska att tiden kunde ta det lite lugnt. Har massor att pyssla med, så det är ju klart det som ger känslan att tiden går så förbenat fort. Men det är ändå så jag vill ha det. För även om mina tummar fungerar perfekt efter mina artrosoperationer, så är det inte att sitta i en gammal gungstol och rulla dem jag har som främsta mål. Så, denna vecka som alldeles snart rusat förbi oss inleddes med ett omnämnande i den nystartade podden ”fantastiskaberattelserpodden”. Något som gjorde mig väldigt glad och oerhört stolt. Mina böcker blev omnämnda av Malin och Linda i väldigt positiva ordalag. Och som en väldigt glänsande prick över i:et fick jag en positiv recension för Gudarnas spira mot slutet av veckan.
Alltså ännu en vecka till ända, som mest handlat om skrivande, precis som vanligt. Förutom det faktum att jag äntligen varit på ett möte som kan betyda en särdeles positiv vändning.
Och så har vi lite förundrat noterat att vi numera finns på Wikipedia.
Så var vi där igen! Julafton. Den sextiofjärde i raden för min del! Och en lite annorlunda julafton! Jag har förvisso haft några sådana aftnar i mer eller mindre ensamhet tidigare. Så länge mor och far levde brukade jag vara hos dem på julaftonskvällen, och äta middag typ nyårsmeny och samtidigt ta del av mors besvikelse över fars återhållsamma julklapp till henne. Uttjatat! Det fanns ju också några år som jag spenderade mer eller mindre i ensamhet, eftersom min dåvarande sambo tidigt på kvällen försvann in i berusningens dimma, och runt niotiden var bortkopplad från omvärlden och allt socialt liv. Kvar brukade jag sitta med en öl och någon go film på datorn. Bästa tidpunkten på de kvällarna. Efter tre jular försvann hon lyckligtvis för gott ur mitt liv, och in kom istället min stora kärlek! Sen dess har jularna varit fyllda med kärlek, familj och till och med bonusbarnbarn, god mat, och till och med sällskapsspel. Något som aldrig existerat tidigare. Inte ens i min barndom, trots att mor envisades med att ge mig sådana julklappar.
Men i år är ingenting sig likt! Coronan har vänt upp och ner på allt. Men jag har min kärlek vid min sida, precis som alltid, och det är egentligen det enda som är riktigt viktigt!
Har faktiskt missat att notera detta lite speciella jubileum!
Den nionde juni i år var det tjugo år sedan jag var en av de tusentals som äntrade cykeln och trampade de totalt 34 kilometrarna över Öresundsbron till Danmark och tillbaka igen. Det var en unik upplevelse på många olika vis. Det var första och sista gången det var möjligt att cykla till Danmark. Vädret veckorna innan loppet hade varit ganska dåligt. Regnigt och blåsigt och kanske typiskt svenskt juniväder. Det var till och med så att jag nästan började ångra att jag anmält mig. Men den dagen det var dags hade vädret slagit om helt. Det var strålande solsken och klarblå himmel och praktiskt taget vindstilla. Till och med ute på sundet. Det hela var en fantastisk upplevelse, och det gick förvånansvärt lätt att cykla hela sträckan. Lutningen upp mot högbron var heller inte särskilt besvärande, trots att man från danska sidan har en stigning från tunneln där man befinner sig tjugo meter under havsytan upp till högbron som är sjuttio meter över havsytan. Totalt alltså en stigning på nittio meter! Det var också en märklig känsla att cykla genom tunneln, och veta att man hade cirka tjugo meter havsdjup över sig! Att stå uppe på högbron mellan bropelarna, som dessutom är Sveriges högsta byggnad, och njuta av utsikten över sundet var också en upplevelse. Brocyklingen var en upplevelse utöver det vanliga, och något jag helt klart hade velat uppleva igen. Men tyvärr lär det ju nog aldrig ske. Jag minns också att när vi kom tillbaka till den svenska sidan fanns både ork och lust att kunna vända, och köra tillbaka en andra tur om det bara varit möjligt.
Andie Lindskog 