En gråmulen typisk novemberdag med ännu en tur till Slottstaden. Som vanligt ser promenaden från bilen till Elisabetkliniken mest ut som en flygtur med en överförfriskad mås, eller nåt. Fick sitta och vänta en stund idag, så det blev en kopp kaffe och några chokladbitar. För en kort stund hade jag dessutom sällskap av en dam som också hade reserverad tid. Hon läste baksidestexten på min bok, som sen juni i år ligger prydligt på bordet i väntrummet tillsammans med några andra skrifter. Ganska snart var det hennes tur att komma in på behandling, så jag hann aldrig berätta för henne att jag känner författaren. Det här var min fyrtioåttonde behandling, och det har just kommit besked om godkännande för ytterligare fem omgångar. Tar det i lite mindre portioner nu, och förhoppningsvis är vi snart i mål.
Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.
Idag är det precis två år sen jag var klar hos kuratorn! Min självbiografiska bok ”Idag kan det kvitta” kan beställas direkt från mig. Givetvis signerat ex. Just nu till rea-pris: 110 kr inkl. porto (gäller t o m 2023-03-31)
Idag har jag burit mitt namn i ett år! Idag är också dagen då mina memoarer officiellt kommer ut. Med dem är inte mycket hemligt längre. Allt det som många kanske redan har anat blir bekräftat. Eller blir det överraskande besked. Oavsett vilket så är det som det är. I hela mitt liv har jag smugit omkring och duckat för omgivningens tryck, och försökt leva mitt liv så som jag trott att det förväntats av mig. Men det är faktiskt slut med det nu. Jag har kastat bort mer än halva mitt liv på detta, till priset av att periodvis inte ha mått särskilt bra. Den tid jag har kvar, hur lång eller kort den än må vara, tänker jag helt och hållet leva så som det bäst passar mig. Egentligen är det inte så mycket som förändras. Jag är samma person som jag alltid varit – kanske bara lite gladare och mer tillfreds med tillvaron än jag någonsin varit. Om någon nu med detta inte kan eller vill respektera och acceptera mig för den jag är, får väl dom sluta kalla sig mina vänner. Sorgligt men oundvikligt. Mitt förnamn Andie delar jag med den stavningen med 14 kvinnor och 14 män i Sverige. Mina gamla namn finns inte längre kvar i registren. Men eftersom jag hunnit ge ut flera böcker före namnbytet, kommer Per eller P att finnas kvar även fortsättningsvis som ett slags författarpseudonym. I allt övrigt är jag Andie Lindskog. Nice to meet you! (Mina memoarer ”Idag kan det kvitta” finns i nätbokhandeln)
Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been! Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall. Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort. Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten. Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv. Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det. Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket. Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!
Denna dag – 12 december – för trettiofem år sedan, lämnade jag stan för gott! Det var 1986 och jag hade fyllt trettio under sommaren. Det var sen fredagkväll, och mina föräldrar hade varit och hälsat på oss i vår lägenhet i Malmö. När de åkte hem, bestämde vi oss hastigt och lustigt för att packa in allt nödvändigt liksom våra katter och dra till Skomakarehuset, huset på landet i Övedskloster. Den helgen tog vi dessutom beslutet att, åtminstone på prov, bosätta oss där. Jag hade en vecka kvar att jobba innan julledigheten, och pendlade mellan Öved och Malmö då. Innan julledigheten sen var över hade vi bestämt oss för att stanna kvar. Därmed betraktar jag den 12 december 1986 som den dagen då jag flyttade från min barndomsstad Malmö.
Första månaden på landet blev en rejäl prövning. När vi kom dit den fredagskvällen, hade vi inte varit där på någon vecka, och heller inte tänkt på att ha någon värme på. Så huset var ordentligt nerkylt. Men vi hade två vedkaminer som vi eldade i, så det gick ändå ganska fort att få upp värmen. Under januari 1987 drog en rejäl snöstorm över oss, och på den tiden fungerade inte plogningen av vägarna kring Öved särskilt väl. Först vid tretiden på eftermiddagen kom plogbilen första dagen, så det blev ingen arbetsdag för min del. Under en veckas tid fick jag kämpa mig genom drivor över vägen varje dag på vägen till och från jobb.
En klantig inkoppling tidigare under den gångna hösten av vattenledningarna i huset, gjorde att vi inte hade tillgång till varmvatten under hela den vintern. Vi blev klart varse hur mycket varmvatten man faktiskt använder, då vi fick ha stora kastruller med vatten för kokning på vedspisarna hela tiden.
Slutsatsen blev att om vi klarade den vintern på landet, skulle vi utan vidare klara fortsättningen också. För egen del bodde jag kvar i Öved i tjugoett år. Därefter fyra år i Omma, och nu har jag bott i Karup i drygt tio år.
Nu för tiden är det ju inget ovanligt, att jag kan konstatera att veckan som gått mest handlat om skrivande. Den här veckan är knappast något undantag, även om man kanske mer skulle kunna säga att det handlat om resultatet av skrivandet. Alltså publicerade böcker, och även kommande publicering. Störst och mest betydelsefull får man väl säga att den officiella utgivningsdagen av Regntider var – den 12 november – liksom även bokmässan på Lunds stadsbibliotek på lördagen. Men sen är det klart minst lika betydelsefullt att inlagan till den andra upplagan av Eilaths hopp har blivit klar och ivägskickad och att vi just nu väntar på leverans från tryckeriet av den. Annars har det varit en del besök i vården. Vaccin inför årets influensasäsong som bekräftelse på att man börjar bli gammal! Detta kombinerades med kontroll av en ”fläck”, som ledde till undersökningstid på hudmottagningen i Lund, och faktiskt även operation samma dag. Konstaterat ofarligt, men ändå bäst att avlägsna. Sydd med tio stygn! Och så har jag fått mitt nya körkort! Och vi har firat tio vackra år som förlovade!
Andie Lindskog 