Bara jag

Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been!
Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall.
Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort.
Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten.
Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv.
Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det.
Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket.
Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!

Trettiofem år sen jag lämnade stan!

Denna dag – 12 december – för trettiofem år sedan, lämnade jag stan för gott! Det var 1986 och jag hade fyllt trettio under sommaren. Det var sen fredagkväll, och mina föräldrar hade varit och hälsat på oss i vår lägenhet i Malmö. När de åkte hem, bestämde vi oss hastigt och lustigt för att packa in allt nödvändigt liksom våra katter och dra till Skomakarehuset, huset på landet i Övedskloster. Den helgen tog vi dessutom beslutet att, åtminstone på prov, bosätta oss där. Jag hade en vecka kvar att jobba innan julledigheten, och pendlade mellan Öved och Malmö då. Innan julledigheten sen var över hade vi bestämt oss för att stanna kvar. Därmed betraktar jag den 12 december 1986 som den dagen då jag flyttade från min barndomsstad Malmö.

Första månaden på landet blev en rejäl prövning.
När vi kom dit den fredagskvällen, hade vi inte varit där på någon vecka, och heller inte tänkt på att ha någon värme på. Så huset var ordentligt nerkylt. Men vi hade två vedkaminer som vi eldade i, så det gick ändå ganska fort att få upp värmen.
Under januari 1987 drog en rejäl snöstorm över oss, och på den tiden fungerade inte plogningen av vägarna kring Öved särskilt väl. Först vid tretiden på eftermiddagen kom plogbilen första dagen, så det blev ingen arbetsdag för min del. Under en veckas tid fick jag kämpa mig genom drivor över vägen varje dag på vägen till och från jobb.

En klantig inkoppling tidigare under den gångna hösten av vattenledningarna i huset, gjorde att vi inte hade tillgång till varmvatten under hela den vintern. Vi blev klart varse hur mycket varmvatten man faktiskt använder, då vi fick ha stora kastruller med vatten för kokning på vedspisarna hela tiden.

Slutsatsen blev att om vi klarade den vintern på landet, skulle vi utan vidare klara fortsättningen också.
För egen del bodde jag kvar i Öved i tjugoett år. Därefter fyra år i Omma, och nu har jag bott i Karup i drygt tio år.

Böcker, och ännu mer böcker … och så en smärre operation!

Nu för tiden är det ju inget ovanligt, att jag kan konstatera att veckan som gått mest handlat om skrivande. Den här veckan är knappast något undantag, även om man kanske mer skulle kunna säga att det handlat om resultatet av skrivandet. Alltså publicerade böcker, och även kommande publicering. Störst och mest betydelsefull får man väl säga att den officiella utgivningsdagen av Regntider var – den 12 november – liksom även bokmässan på Lunds stadbibliotek på lördagen. Men sen är det klart minst lika betydelsefullt att inlagan till den andra upplagan av Eilaths hopp har blivit klar och ivägskickad och att vi just nu väntar på leverans från tryckeriet av den.
Annars har det varit en del besök i vården. Vaccin inför årets influensasäsong som bekräftelse på att man börjar bli gammal! Detta kombinerades med kontroll av en ”fläck”, som ledde till undersökningstid på hudmottagningen i Lund, och faktiskt även operation samma dag. Konstaterat ofarligt, men ändå bäst att avlägsna. Sydd med tio stygn!
Och så har jag fått mitt nya körkort!
Och vi har firat tio vackra år som förlovade!

11 497 dagar senare …

Vissa dagar blir liksom bara lite mer betydelsefulla än andra. Idag var en sådan dag. En dag då jag, efter nästan 32 år, äntligen är i mål! Eller nåt!

Malmötripp förknippat med nostalgi

Frustrerad efter att ett efterlängtat möte i Malmö i sista stund blivit uppskjutet närmare två veckor, körde jag ändå till stan eftersom jag hade ett annat ärende, och tillvaron i övrigt ändå anpassats för att jag skulle kunna förfoga över bilen under dan. Var på Trafikverket vid gamla Bulltofta för fotografering till nytt körkort. På den här platsen fanns ju en gång Malmös flygplats fram till slutet av 1972, och jag fick lite nostalgiska minnesbilder från sent sextiotal, då en kompis och jag tjänade lite pengar genom att vara snälla och hjälpa stressade flygresenärer med bagage och att öppna dörrar. Minns också kapardramat som skakade Sverige på Bulltofta i september 1972. På väg hem passerade jag med moped på Sallerupsvägen som var fullsatt med parkerade bilar och mängder med människor. Väl hemma fick jag förklaringen genom mina föräldrar som upprört berättade om det som också direktsändes på tv. Kan undras hur medvetna Trafikverkets personal är om vad som hänt här för snart femtio år sedan!
Efter detta passade jag även på att besöka Jägersro center, där jag intog en förmiddagsfika i väntan på att affärerna skulle öppna. Kunde inte undgå att även här i tankarna för en stund gå tillbaka till svunna tider. Året 1962 då gamla Wessels på Jägersro just hade öppnat, och man åkte på cykel med mor längs grusvägar kantad av åkermarker för att uppleva Sveriges första stormarknad.
Det har verkligen hänt mycket i Malmö under de trettiofem år som gått sen jag flyttade. Kungshälla, området där jag växte upp i, var på den tiden nästan lite av en isolerad ytterkant av stan, omgiven till stora delar av åkermark. Nu har flera bostadsområden vuxit upp och bit för bit knutit området tätare till staden. Onekligen en märklig känsla att uppleva idag.
Det är samtidigt ganska skönt att kunna lämna stan bakom sig igen och återvända till lugnet på landet.
Annars har den gångna veckan mest handlat om tryckeribeställning och reklam för bokförsäljning, med en perfekt avrundning med en härlig förhandsrecension av min tredje bok ”Regntider”!

Nya tag

De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.

Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.

Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!

I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål.
Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.

Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.

Ny adress för tio år sen!

Efter fullbordad affär då säljaren fått sitt och jag fått nycklarna, återvände jag hem för att stuva in de sista prylarna jag kunde få plats med i släpet och bilen, samt även katterna och hundarna. Sen bar det iväg mot den sydvästra delen av kommunen och mitt nya hem i Karups sommarby. Jag var officiellt inflyttad på den adressen från denna dag för tio år sedan, den 15 september 2011.
Och ungefär fyra månader senare blev jag dessutom sambo med min kärlek!

Ja-Må-Vi-Leva 2021

Igår, torsdag, hade vi Johanssons & Lindskogs årliga tradition Ja-Må-Vi-Leva, som den här gången blev ett besök med fantastiskt god fika hos Flinckmans Café i Sireköpinge, som även inbegrep ett frossande i en prylbutik sprängfylld med vackra och fantasifulla ting. Och självklart en nostalgisk återblick på den svenska sensationen After Dark.

Dagen fick sen sin fulländning med god grillmat hos våra kära vänner.

E-boksproduktion, blodgivning och annat viktigt (livsviktigt rentav)

Från och med den här veckan har vi semester – eller nåt! Kärleken inleder sin semester nu, och eftersom det innebär full frihet för gemensamma aktiviteter, känns det som lite semester för min del också.

Har ägnat en del tid den här veckan åt eboks-produktion, vilket stundvis uppvisar tydliga prov på hur viss programvara ibland kan ”uppföra” sig ytterst märkligt. Nu är det i alla fall klart, så jag kunnat registrera såväl ”Eilaths hopp” som ”Gudarnas spira” som e-bok i helt egen regi i Belvida Bells utgivning.
Apropå bokbranschen kan vi också konstatera att vår motpart i den nyligen avslutade tvisten, tydligen som en obetänkt hämnd, strukit oss som författare på sin hemsida. Trots att vi båda faktiskt medverkar i en av det förlaget utgiven novellantologi. Nåväl, vi har inget behov av att synas där. Dessutom säljer vi ut den aktuella boken från vår hemsida.

Spännande avtal är på gång för ett gemensamt romanprojekt på HBTQ-temat, som dessutom kommer att innebära ytterligare sålda romaner.

Ett annat avtal har tecknats för försäljning av våra fantasytitlar i ytterligare en kanal.

Några praktiska och personligt mycket viktiga åtgärder för framtiden har vidtagits denna veckan.

Åtgärder har äntligen också kunnat tas för att ersätta den fula köksfläkten vi rev ner för drygt ett år sedan. En ny är på väg.

För övrigt har den här veckan inneburit att jag gett en liten del av mitt blod för trettiotredje gången då Ge Blods fina trailer var på besök i Sjöbo.

Har som en parantes åter kunnat konstatera att julstjärnan som i rödblommande prakt prydde vårt matbord senaste julen, nu växer så det knakar. Har sällan sett en grönare växt.

Och i helgen har vi roat oss med lite fåfängda övningar och tagit lite provbilder för kommande körkortsansökan.

Pensionär på riktigt!

Så har man alltså blivit pensionär på riktigt! Åtminstone sett till tidigare traditionell pensionsålder á 65 år! Jag har ju dock lyckligt kunnat klassa mig som pensionär i drygt ett år redan, och jag är väldigt tacksam att jag inte tvingades arbeta flera år även förbi de 65. Jag tillhör definitivt skaran som hävdar att jag nästan har mer att göra nu som pensionär, än jag någon haft tidigare. Måhända handlar det om att allt som är roligt att syssla med är lättare att ta sig an när man inte längre är begränsad av påtvingade arbetstider.

Självaste 65års-dagen firades i all enkelhet. Har inga stora anspråk på sådana begivenheter längre, så länge min kärlek finns vid min sida. Inledde dagen med en tur till den förträffliga lokalbutiken Tempo i Blentarp för att köpa dagens Ystad Allehanda, eftersom jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och få se det färdiga resultatet av reporterns besök här. Kvällen tillbringades på altanen med utsökt mat tillsammans med kärleken! Mer än så behövs inte! Vi har ett fint liv tillsammans!

%d bloggare gillar detta: