Spännande tider …

Vi gick in i den här veckan med insikten om att en lösning är på gång i konflikten som stört vår verksamhet det senaste året. Det handlar om ett förlikningsförslag vi lagt fram tidigare, som då ratades totalt, men som nu när det börjar hetta till ändå tydligen smakar.
Annars har vi kört ett coronaanpassat medlemsmöte i fotoklubben, där vi samlades på tisdagskvällen för lite korvgrillning och fotosnack utomhus.
Kunde äntligen göra klart uppfästningen av segeldukstaket på altanen, efter leverans av ordentliga uppfästningsanordningar. Apropå ”altanbygget” är vi fortfarande helt inne på att inte handla hos Byggmax vid framtida byggprojekt.
För övrigt har den här veckan kretsat ovanligt mycket kring mina memoarer. Vid frukosten på torsdagen hade vi ett långt och konstruktivt samtal om hur det hela egentligen ska berättas. Som ett användbart underlag beslöts att jag även ska rekvirera handlingar som rör min ”historia”. Och som ett märkligt utropstecken kom samma dag en kallelse till ett spännande möte.
Som vanligt innebär skrivandet en hel del research, och att skriva om sitt eget liv tycks inte utgöra något undantag. Man får gräva i sitt eget minne, titta på gamla bilder och hoppas att fler minnen väcks upp. Eller fråga närstående som möjligen kan eller vill bistå med mer kunskap.
Efter en sådan vecka kändes det motiverat att fira under fredagen med sushi!
Och helgen ägnades ingående åt ny bearbetning av memoarerna, vilket i någorlunda klartext innebär en sammanslagning av tidigare skrivna memoarer och den delvis fiktiva romanen Förlorade år som jag skrivit på en tid.

In the world of authors…

Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.

Ännu en vecka

Veckorna bara flyger iväg! Det är snart ett år sen jag blev pensionär på allvar, och det är ju nu man verkligen skulle önska att tiden kunde ta det lite lugnt. Har massor att pyssla med, så det är ju klart det som ger känslan att tiden går så förbenat fort. Men det är ändå så jag vill ha det. För även om mina tummar fungerar perfekt efter mina artrosoperationer, så är det inte att sitta i en gammal gungstol och rulla dem jag har som främsta mål. Så, denna vecka som alldeles snart rusat förbi oss inleddes med ett omnämnande i den nystartade podden ”fantastiskaberattelserpodden”. Något som gjorde mig väldigt glad och oerhört stolt. Mina böcker blev omnämnda av Malin och Linda i väldigt positiva ordalag. Och som en väldigt glänsande prick över i:et fick jag en positiv recension för Gudarnas spira mot slutet av veckan.

Alltså ännu en vecka till ända, som mest handlat om skrivande, precis som vanligt. Förutom det faktum att jag äntligen varit på ett möte som kan betyda en särdeles positiv vändning.
Och så har vi lite förundrat noterat att vi numera finns på Wikipedia.

Coronajul

Så var vi där igen! Julafton. Den sextiofjärde i raden för min del! Och en lite annorlunda julafton! Jag har förvisso haft några sådana aftnar i mer eller mindre ensamhet tidigare. Så länge mor och far levde brukade jag vara hos dem på julaftonskvällen, och äta middag typ nyårsmeny och samtidigt ta del av mors besvikelse över fars återhållsamma julklapp till henne. Uttjatat! Det fanns ju också några år som jag spenderade mer eller mindre i ensamhet, eftersom min dåvarande sambo tidigt på kvällen försvann in i berusningens dimma, och runt niotiden var bortkopplad från omvärlden och allt socialt liv. Kvar brukade jag sitta med en öl och någon go film på datorn. Bästa tidpunkten på de kvällarna. Efter tre jular försvann hon lyckligtvis för gott ur mitt liv, och in kom istället min stora kärlek! Sen dess har jularna varit fyllda med kärlek, familj och till och med bonusbarnbarn, god mat, och till och med sällskapsspel. Något som aldrig existerat tidigare. Inte ens i min barndom, trots att mor envisades med att ge mig sådana julklappar.
Men i år är ingenting sig likt! Coronan har vänt upp och ner på allt. Men jag har min kärlek vid min sida, precis som alltid, och det är egentligen det enda som är riktigt viktigt!

Brocyklingen 2000

Har faktiskt missat att notera detta lite speciella jubileum!

Den nionde juni i år var det tjugo år sedan jag var en av de tusentals som äntrade cykeln och trampade de totalt 34 kilometrarna över Öresundsbron till Danmark och tillbaka igen. Det var en unik upplevelse på många olika vis. Det var första och sista gången det var möjligt att cykla till Danmark. Vädret veckorna innan loppet hade varit ganska dåligt. Regnigt och blåsigt och kanske typiskt svenskt juniväder. Det var till och med så att jag nästan började ångra att jag anmält mig. Men den dagen det var dags hade vädret slagit om helt. Det var strålande solsken och klarblå himmel och praktiskt taget vindstilla. Till och med ute på sundet. Det hela var en fantastisk upplevelse, och det gick förvånansvärt lätt att cykla hela sträckan. Lutningen upp mot högbron var heller inte särskilt besvärande, trots att man från danska sidan har en stigning från tunneln där man befinner sig tjugo meter under havsytan upp till högbron som är sjuttio meter över havsytan. Totalt alltså en stigning på nittio meter! Det var också en märklig känsla att cykla genom tunneln, och veta att man hade cirka tjugo meter havsdjup över sig! Att stå uppe på högbron mellan bropelarna, som dessutom är Sveriges högsta byggnad, och njuta av utsikten över sundet var också en upplevelse. Brocyklingen var en upplevelse utöver det vanliga, och något jag helt klart hade velat uppleva igen. Men tyvärr lär det ju nog aldrig ske. Jag minns också att när vi kom tillbaka till den svenska sidan fanns både ork och lust att kunna vända, och köra tillbaka en andra tur om det bara varit möjligt.

11.11.11 = 7 år

Idag har det redan gått sju år sen vi förlovade oss – 11.11.11. – sju vackra inspirerande år!
Och det bara fortsätter.

Trivsamt firande

Hade ett trivsamt födelsedagsfirande med min älskade kärlek och familj, på Blentarps byakrog med utsökt grillbuffé. Dessutom var det trubadurkväll, med två duktiga musikanter som spelade blandade gobitar från både 80- och 90-tal men även nutid. Och så spelade de en särskild födelsedagssång för mig! Och så bjöd krogen på god glass!

 

Hela Sverige får veta…nästan!

Idag var en märklig dag. Bekräftelser staplades på varandra att vi har hittat rätt och valt rätt. Fortsättning följer.

Ut med gammalt och in med nytt!

Nyårsafton igen – den sjätte som vi firar tillsammans!
Firade på vårt eget vis hemma i lugn och ro, med god mat, lite vin och filmer.
Och så slapp ju Scrollan, Chicco och Mogwai vara ensamma hemma när grannarna smällde sina raketer.
Vår mat denna afton bestod av räkcocktail som förrätt, och därefter älgstek med purjolök och morötter, bakad potatis med bacon och cheddarost och gräddsås som huvudrätt.
Efterrätten var Jappmousse.
Nu går vi in i det nya 2017 med förhoppningen att det ska bli ett givande och positivt år!

Se framåt

omslag-semester-2016Närmast ser jag fram emot tisdag den kommande veckan då stygnen ska tas. Ska bli skönt att få av bandage och stödskenan, även om det ska sättas på nytt. Känns som att det lite skaver mot tumleden, och det gör rejält ont fortfarande. Sen kan jag konstatera att vänster tumme knappast blivit bättre av vila! Det gör mer och mer ont, så det råder knappast något tvivel om att även den måste opereras.
Ska även försöka välja ut bilder till fotoklubbens Årstävling 2016 – kategorier Färg, Svart-Vitt och Valfritt.
Och så blir det lite förberedande planering för kommande händelser.