I den ursprungliga versionen av Eilaths hopp var K.F. eller Adric som han egentligen heter, och Alan Byhl två lite halvskumma tvivelaktiga figurer. Fram för allt K.F. (alltså Kaross-Fabrikörn) framställdes som en rik och ganska dryg figur. Det blev aldrig skrivet, men diskussionerna kompisen och jag hade handlade om att de båda vid något tillfälle framåt i boken skulle ta huvudpersonen Eilath till fånga. Exakt vad som sen skulle ske kom vi aldrig fram till. Det som blev skrivet medan vi fortfarande samarbetade med det manuset, var avsnittet när de närmar sig Matruriens huvudstad Maddoc. De samtalar om sina respektive verksamheter, men mycket mer än så händer inte. I den färdiga boken finns det avsnittet kvar, men har förändrats en del. I övrigt har ingen av de ursprungliga idéerna kring dessa båda karaktärer använts. Alan är i boken en något disträ figur, mycket på grund av hans illa omtyckta kemikaliefabrik som förpestar luften i Maddoc, där han under många år inandats diverse tvivelaktiga kemiska substanser. Adric har fått en betydligt trevligare roll som ödmjuk och sympatisk och förvisso rik man, som kommer att spela en väldigt stor roll för bokens huvudkaraktär. Kort och gott har både Adric och Alan fått betydligt trevligare roller, än vad som var tänkt från början.
Idag var det dags för vår årliga tradition, som dessutom skedde för tionde gången! Nämligen julsageträffen med skrivarkompisarna. Men precis som med det mesta annat under det här konstiga året, gick det inte att träffas på samma mysiga och trevliga vis som vi brukar, med diverse julgott och ”liveuppläsning” av nyskrivna julsagor! Tioårsjubiléet firades istället med en träff via Zoom på nätet! Vi har provkört några gånger under veckan och rent tekniskt fungerade det hela över förväntan. Flera nya trevliga sagor lästes upp från våra favoritfåtöljer i respektive hem. En trivsam träff som blev så bra man kan önska, när coronan sätter käppar i julsageträffarna.
Vi var åter i Önneköp och den charmiga butiken ”Vackra ting” för ett andra försök i vårt fotograferings- och filmuppdrag med Belvida Bell förlag. Den här gången fungerade allt som det skulle, så vi kunde åka hem med material för vidare bearbetning. Mätta och belåtna efter kvällens hemmagjorda tonfiskpizza, ägnade vi resten av kvällen åt radioproduktion. Mer om detta kommer snart.
Denna lite ruggiga och grå novemberdag gjorde vi en tur till Önneköp. Den lilla byn drygt två mil från Hörby, där det fina lanthandelsmuséet ligger, har även en charmig butik kallad ”Vackra ting”, som bidrar ytterligare till den där nostalgikänslan. En butik så full av gammalt fint porslin och diverse andra gamla och även en del kanske inte helt så gamla prylar, att man mer eller mindre omedvetet rörde sig försiktigt mellan hyllorna och ansträngde sig för att dra in allt som kunde tänkas ”sticka ut” i form av kameraväska etc, för att inte riskera att välta ner något värdefullt. Här var vi på ett fotograferings- och filmuppdrag för Belvida Bells förlag, för en författare som just släppt sin andra bok! Mer info kommer om detta. Dessvärre blev resultatet inte vad vi hade önskat, främst på grund av att vår Panasonic filmkamera inte riktigt lever upp till förväntningarna. Så vi blir tvungna att göra om det hela. Nästa gång sker det helt och hållet med Canon och självklart ingen extra fakturering för kunden. Kvällen avrundades med smaskig hemmagjord köttfärspaj, och därefter flitigt, eller ansträngt, arbete med några tänkta tävlingsbidrag till en aktuell novelltävling.
Det föll på förlaget – så lyder en rubrik i dagens Sydsvenska Dagbladet. I den här artikeln tas problematiken med bristfälligt redaktörsarbete upp, som ett ständigt återkommande problem i utgivna böcker. Det exempel som i första hand nämns här är den aktuella hårt kritiserade barnboken ”Arnold reser till Sydafrika” av Margaux Dietz. ”På bokens sexton sidor syns inte en enda svart människa. Det är slående banalt” står det i artikeln, och artikelförfattaren Marie Pettersson ställer frågan ”om författaren inte fått någon redaktionell hjälp.” Hon skriver vidare att ”i en samtid där mycket kultur skapas i ett direkt möte mellan avsändare och mottagare är begåvade redaktörsinsatser det som gör förlaget till en plats som faktiskt garanterar någon form av kvalitet.” Jag har själv läst ett stort antal böcker som i grunden är bra berättelser, men som uppvisar stora brister just i redaktörs- och korrekturarbetet. Jag tror detta gäller för alla författare, att när man skriver ner sin berättelse från början är första målet att få idéer och tankar på pränt. Rättstavning och korrekta formuleringar är kanske inte högsta prioritet just då, även om man anstränger sig för att få det något så när korrekt. Men vi vet ju alla att texten knappast är färdig att gå till tryck när vi skriver den sista punkten. Nu vidtar ju ett antal genomläsningar med en rad korrigeringar, tillägg, radering och så vidare. Det är efter detta man behöver någon utomstående granskare som kan läsa igenom och bedöma texten. Det är nu alla de där små felaktigheterna, bristerna, missarna, felstavningarna och diverse konstiga formuleringarna och syftningsfelen förhoppningsvis ska upptäckas. När sedan förlaget ska ta tag i manuset, är det dags för redaktören och lektören att göra sitt. Men det tycks bli allt vanligare att den sortens arbete inte görs ordentligt, och jag funderar över varför? Är det så att man medvetet gör ett hastverk och bara tar betalt? Eller är det så att förläggaren struntar i att lämna manus vidare till redaktör och lektör? Oavsett skälet, blir slutresultatet ett misslyckande! Jag har läst allt för många böcker där uselt redaktörs- och lektörsarbete dragit ner en annars bra berättelse. Romaner med en rad direkta sakfel och fullkomliga missar som gör att handlingen inte hänger ihop. Bristfällig research som drar ner trovärdigheten. För att inte tala om alla upprepade ord. I slutänden handlar det ju om förlagets ansvar som utgivare av verket. Förlagen drar in en betydande del av bokens pris, och borde också göra bättre skäl för de pengarna. Jag har sett flera exempel på böcker där det känns tydligt att förlaget satsar på kvantitet långt över kvalitet. TILLÄGG; Ska kanske lägga till att jag i det här inlägget INTE tar ställning varken för eller emot skribenten Marie Petterssons synpunkter när det gäller Margaux Dietz bok. Mitt inlägg tar enbart fasta på det faktum att redaktörs- och lektörs-arbetet ofta sköts illa. Den här artikeln i SDS blev ett underlag för mig i det här inlägget.
Andie Lindskog 