Kategori: Författare

Publicerat den

Sidospår som vävs in (Hur allt började, 4)

Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.

Publicerat den

Slarviga recensenter!

Jag är fullt medveten om att man som författare måste vara beredd på både positiva och negativa omdömen, och att man måste leva med det. Men jag kan inte låta bli att känna mig irriterad när mina alster recenseras av någon som jag vet har läst boken under ett bokläsarmaraton som går ut på att läsa så många böcker som möjligt under 24 timmar! Helt ärligt – hur noga läser man då? Hur väl tar man till sig berättelsen på det sättet? Jag är själv en snabbläsare, men inte under tidspress! All min läsning får ta den tid som behövs. Vissa böcker behöver mer tid, vissa kan jag läsa på kort tid. I synnerhet böcker som verkligen tilltalar mig avverkar jag snabbt.
Men det känns frustrerande att få omdömen om sin bok som tydligt visar att recensenten har missat väsentliga delar i boken. Delar som flera andra läsare uppenbart har sett. Samtidigt är det klart synpunkter man bör ta till sig och kanske anstränga sig lite extra för att bli tydlig i kommande projekt.
En av de viktigaste delarna i mitt skrivande handlar om att framhålla de kvinnliga karaktärerna som starka och intelligenta personligheter. Det bottnar i att jag har en stark övertygelse om att kvinnan i många avseenden är klokare än mannen rent allmänt, och jag anser att vår värld hade mått betydligt bättre om många fler kvinnor fick vara delaktiga i allt styre!
Därför känns det extra hårt när en recensent om min bok skriver att hon inte ”gillar att vi än en gång ser en värld där ena könet trycks ner och förminskas”! Jag framhåller min kvinnliga huvudkaraktär som en mycket stark person, men om jag samtidigt skulle beskriva världen hon lever i som en hundra procent jämställd plats, skulle ju hennes styrka falla platt till marken. Så hur ska jag kunna gestalta en stark kvinna utan att beskriva en ojämställd värld?! Jag anser bestämt att om man ska recensera böcker, är man skyldig författaren att åtminstone ge boken all tid som behövs, och verkligen försöka förstå vad man läser. Annars är det bättre att låta bli att recensera!

Publicerat den

Konstruktiva samtal

Ganska fascinerande egentligen, hur min kärleks och mina ständiga samtal ofta leder fram till kreativa och konstruktiva idéer.
Som bara ett litet exempel kan nämnas hur hennes tankar om en broderad text som alternativ till avsaknat papper, ledde fram till att texten faktiskt kunde bli läsbar via fingrarna. Detta i en tid då blindskrift inte ens var påtänkt. Vilka härliga idéer man kan få fram via inspirerande och konstruktiva samtal.

Publicerat den

Hedrande!

Verkligen hedrande att få vara en del av denna samling nämnda fantasy/fantastik-författare!
https://www.instagram.com/p/B_kq3SgJVRW/?utm_source=ig_web_button_share_sheet

Publicerat den

Mina regler för bokrecensioner

I augusti 2019 startade jag min egen bokblogg på nätet. Jag hade en tid då haft en sida på min vanliga hemsida reserverad just för bokrecensioner, men eftersom min lästakt gjorde att jag publicerade flera recensioner på kort tid, tänkte jag att det kanske var bättre att redan från början skapa en särskild sida för ändamålet.
Redan från början hade jag skapat ganska klara direktiv för mig själv för hur det hela skulle hanteras. Eftersom jag själv är författare är jag väl medveten om hur viktig en positiv recension är, och likaså smärtsamt medveten om vad en dålig recension betyder. Ja, man måste naturligtvis kunna ta både bra och dålig kritik. Men författaren sliter med sin bok oftast i månader eller år och tjänar som regel heller inte några stora pengar. Det är få författare som kan leva på sitt skrivande.
För den som tar på sig uppgiften att recensera böcker finns det en del krav man enligt mig absolut måste leva upp till. För det första måste man läsa hela boken! Att läsa några inledande kapitel, eller 30-40 sidor och sen recensera boken är förkastligt. Känner man redan inledningsvis att boken inte tilltalar en, är det bättre att bara lägga ner den och strunta i att recensera. För att kunna ge en så korrekt och rättvis bedömning som möjligt måste man helt enkelt försöka ta till sig boken till fullo. Man måste ge den tid som krävs. Vissa böcker kan man läsa på mindre än en dag, andra kan ta betydligt längre tid. Men att stressläsa en bok innebär med största sannolikhet att man missar väsentliga detaljer, missar poänger med mera. Som recensent är man skyldig att ge boken och författaren all den uppmärksamhet den förtjänar. Man måste försöka sätta sig in i vad författaren vill ha fram, vill ha sagt och bedöma utifrån det. Visst kan man missförstå böcker, och visst finns det böcker man kort och gott inte tycker är bra.
Men en enkel tumregel som jag följer är att om jag inte tycker att boken är värd minst tre i betyg, skriver jag ingen recension och sätter heller inget betyg. Jag har inget behov av att förstöra möjligheterna för en författare att få sin bok såld. Bara för att jag inte gillar den, betyder inte det att den är dålig.

Annat i detta ämne;
Att recensera böcker

Publicerat den

Marknadsföring utan hänsyn till andra

Det finns en mängd olika sidor för författare på Facebook, varav flera tillåter att man gör reklam för sina böcker. Andra sidor är till och med skapade för det ändamålet. Det är en nog så värdefull plattform för alla oss som kämpar för att få sålt våra böcker, som vi spenderat dagar, veckor, månader och år på att få klara.
Men det känns helt fel när även förlag och vissa egenutgivare använder sig av dessa sidor för en aggressiv och systematisk reklamkampanj där man dagligen lägger upp reklam för sina egna böcker. Jag tror inte dessa plattformar egentligen skapats för förlagen, utan för de enskilda författarna. Att aggressivt pumpa ut reklam dagligen tror jag snarare är kontraproduktivt. Det är ett egoistiskt förfarande som hela tiden mer eller mindre systematiskt tränger undan alla enskilda författares försök till reklam. Det blir en orättvis konkurrens. Som enskild författare har man som regel i första hand en aktuell bok att göra lite extra reklam för. Medan ett förlag oftast har ett flertal titlar att fylla upp med. Frågan är ju också hur effektiv den reklamen är. Att lägga upp på Facebook-sidor som är avsedda just för reklam, kan möjligen ha en viss begränsad effekt. Men att även lägga reklamen i samma omfattning på diverse sidor som är ämnade för ventilerande om böcker och kring författande har förmodligen ingen annan effekt än ren irritation.

Publicerat den

Överlevt

Så har vi tagit oss igenom ytterligare en coronavecka, med livet i behåll.
Veckan har präglats av ganska mycket bokläsning. Läste klart två olika böcker – ”När berget röt” av Yvonne Waern och ”Bortsprungen” av Britt Collins) – i helgen. Under veckan läste jag även Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”. Samtliga tre böcker har fått recensioner på min bokblogg.
Under veckan fick jag nöjet att få agera enmansjury åt Ystads Fotoklubb i deras coronaaktivitet ”Veckans bild”. En aktivitet som jag tyckte var en god idé för våra fotoklubbar, nu när pandemin sätter käppar i hjulen för vår vanliga aktivitet. Så jag frågade om även vår klubb, Sjöbo fotoklubb, fick vara med. Och det fick vi, så från denna veckan deltar även vi.
Mitt i veckan drev avsaknaden av inspiration oss till att ta en filmkväll. Filmvalet var inspirerat av det faktum att skrivandet av del tre i min fantasytrilogi ”Regntider” innehåller tidsresor. Så vi såg samtliga de gamla filmerna ”Tillbaka till framtiden”.
Coronan begränsar ju en hel del, och bland annat har jag inte kunnat bli klippt på ett tag. Jag kan visst stå ut med långt hår, men problemet är att mitt hår har en tendens att bli spretigt och okontrollerat framför allt kring öronen. Det är superirriterande! Lösningen kom av att min älskade kärlek åtog sig att klippa, trots minimal erfarenhet av sådan aktivitet. Själv resonerade jag att det spelar mindre roll hur det ser ut. Det växer ju ut igen. Och det blev över förväntan riktigt bra!
Lördagskvällen ägnades åt att spela in webbradio och en så kallad ”coronaspecial” som ska publiceras på Ariton förlags hemsida.
För övrigt har veckan totalt sett ändå främst, precis som vanligt, handlat om skrivande. Dels arbetet med del tre i min fantasytrilogi. Men även en del slutarbete med del två, där jag fått oväntad hjälp med manusutveckling.

Publicerat den

Ännu en pandemivecka

Veckan inleddes med sommartid, och marken var vit av snö när jag steg upp. Och då hade vi ändå inte ens hunnit komma in i april månad. Ironiskt nog blev detta säsongens första – och förhoppningsvis sista – snö.
Nu blir det intressant och se var vi kommer att hamna när det väl blir bestämt vilken tid vi ska ha permanent – vinter eller sommar! Personligen önskar jag att man bestämmer sig för sommartiden, eftersom det innebär att det är ljust en timme längre! Ljus mår vi ju bra av och vi har nog i allmänhet större nytta av ljusa timmar på eftermiddagen än på morgonen. Sen finns det de som nästan lite hysteriskt försvarar vintertiden (s.k normaltid) och menar att sommartiden är en ”hittepåtid”. All tid är ett påhitt av människan. Solen och månen har sin gång runt jorden alldeles oavsett vilka termer vi använder för att beskriva det.
Nu när vi befinner oss mitt i den bistra verkligheten med coronapandemin, kan vi notera att vårt liv varit i stort sett som vanligt den här veckan. Mest skrivande helt enkelt. I samband med det lite kartarbete och så har jag skrivit några rader på gammelthiramaariska. Allt för att göra berättelsen autentisk, så att säga.
Veckans sista dag kunde jag fira att det hunnit gå trettio år sedan jag fimpade min sista cigarett, med en ofantlig mängd pengar sparade. Synd bara att jag inte lagt de pengarna i en sparbössa! Bara räknat på det pris som gällde när jag slutade, och med hänsyn till prishöjningar sedan dess, skulle jag ha sparat i runda slängar ungefär en halv miljon vid det här laget!
En stillsam skrivande vecka avrundades på bästa tänkbara sätt, med att jag kunde skriva på förlagsavtal för Gudarnas spira, del två i min fantasytrilogi Legender från Thiramaar.