Askungen – ur en lite annorlunda synvinkel / Ljugarbänken

Hemuppgift från kursdag 3 i Kreativt Skrivande

”Titta!” sa Orvar och pekade. ”Där kommer ju hon.”
”Vem!?” sa Tage och kisade åt det hållet Orvar pekade.
”Hon… va heter hon… du vet…”
”Nää?”
”Hon… änkekärringen…”
”Fru Agnes?”
”Ja just det. Ska nu hon också till skomakaren?”
De var båda fortfarande lite uppjagade där de satt på sin bänk och ljög gamla minnen för varandra. Bara för en liten stund sedan hade ju självaste prinsen kommit ut från skomakarens butik. Och så nu änkekärringen.
De såg hur fru Agnes försvann in i butiken, bara för att några ögonblick senare komma ut igen. Hon såg sig omkring och passerade de båda gubbarna med beslutsamma steg på väg mot sin droska som väntade på henne längre ned på gatan.
Tage klistrade på sig sitt vänligaste leende.
”God dag fru Agnes.”
”Hmpf. Vad då god dag!?” svarade fru Agnes buttert.
”Vackert väder idag.” framhärdade Orvar.
Fru Agnes snörpte på munnen och fortsatte.
”Surkärring.” muttrade Tage medan det vänliga leendet hastigt rann av honom.
”Gubbar!” mumlade fru Agnes fast ingen hörde det.
”Titta nu!” avbröt Orvar och pekade åter mot skomakeriet. Tage såg upp och hann just uppfatta flickebarnet Askungen som försvann in i den lilla butiken.
De båda gubbarna suckade tungt och såg på varandra.
”Det var ju ett jävla rännande där då!” sa Orvar.

Askungen – ur en lite annorlunda synvinkel

I kursen Kreativt skrivande, som jag går andra terminen i nu under våren, får vi lite olika uppgifter. Senaste var lite olika versioner på Askungen. Här är en av mina!

Det var en ovanligt arbetssam dag för skomakaren.
Han hade knappt hunnit öppna för dagen förrän självaste prinsen kom instörtande med en märklig damsko av glas. Prinsen ville veta om den möjligen var såld i hans lilla butik, och i så fall till vem. Skomakaren svarade hövligt att de tyvärr inte sålde den typen av skor där, men inflikade samtidigt lite insmickrande att den var väldigt vacker. Han kommenterade också att en sko i glas torde vara ganska svår att tillverka, och dessutom måste det vara en person som var väldigt nätt på foten för att använda sådana. Prinsen hade då lite kort förklarat sitt intresse för ägarinnan till denna sko. Det hade varit stor bal på slottet kvällen innan till vilken alla giftasvuxna kvinnor blivit inbjudna med målsättningen att bland dem hitta den som prinsen kunde gifta sig med. Det fanns många vackra kvinnor bland gästerna, men bara en som verkligen tilltalade prinsen. Hon var det mest fulländade i kvinnlig skönhet han någonsin sett. Men när de befann sig mitt i dansens virvlar och klockan slog tolv, hade hon plötsligt brådstörtat lämnat balen och i farten tappat den här skon. Och nu var han olycklig, för han hade ju aldrig fått reda på vem hon var. Nu fick han lämna skomakeriet med oförrättat ärende.
Skomakaren hade just återgått till sitt arbete, när den lilla klockan vid dörren pinglade till och gjorde honom uppmärksam på att ny kund kommit in i butiken. Han såg bort mot dörren. Åh nej, tänkte han, när han såg att det var änkekärringen. Han reste sig från sin arbetsplats, och klistrade på sig sin artigaste min.
”Se god dag fru Agnes.” sa han lismande. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”
”Jag vill bara ha reda på en sak.” sa fru Agnes med sin vanliga vassa ton.
Det var egentligen inget ovanligt att hon vill ha reda på saker och ting. Det var nästan en förutsättning för att hon skulle kunna ägna sig åt det hon brukade. Nämligen att köra skvaller om de flesta i byn.
”Jaha?” sa skomakaren och inväntade hennes fråga.
”Har prinsen varit här?” ville hon veta.
Snubblande nära höll han på att svara ja på hennes fråga, men hejdade sig när tanken att det har väl för bövelen inte hon med att göra, infann sig i hans hjärna.
”Nä fru Agnes. Verkligen inte.” blev hans artiga svar istället.
Änkekärringen Agnes snörpte på munnen och lämnade därmed butiken och skomakaren kunde återuppta sitt arbete. Men inte heller den här gången kom han särskilt långt innan klockan vid dörren åter pinglade. Men den här gången var det flickebarnet Askungen. Skomakaren funderade över det märkliga i att först få besök av självaste prinsen, och därefter änkekärringen Agnes som ju var styvmor till Askungen. Och nu var självaste Askungen i hans butik. Den stackars flickan hade det inte lätt i konkurrens med styvmoderns egna döttrar Cecilia och Klara. Hon fick ta hand om allt hushållsarbete i änkehuset, medan de båda systrarna roade sig med att byta kläder och beundra sina egna spegelbilder. Och skomakaren tänkte tanken att han faktiskt sålt många skor till de båda flickorna, men aldrig till lilla Askungen. Nu stod hon där och trampade lite oroligt när skomakaren frågade med sin absolut vänligaste röst vad han kunde göra för henne.
”Jo.” började hon lite blygt. ”Jag bara undrar…”
”Ja?” sa skomakaren lite nyfiket över vad hon kunde tänkas undra över.
”Har prinsen varit här?”

Väckarklockan

Min väckarklocka började tuta, och yrvaket sökte mina fingrar efter avstängningsknappen. Hittade den och tryckte men ingenting hände. Klockan fortsatte enträget att tuta. Jag tryckte igen, men fortfarande inget resultat. Tryckte på nytt och den här gången hårdare. Inget resultat! Nu var jag klarvaken!
Upprepade gånger tryckte jag, men klockan tutade envist och irriterande vidare. Jag slet ur sladden från vägguttaget, och displayen slocknade… men klockan tutade vidare!
Nu började jag på allvar tappa tålamodet, och började känna av en viss desperation. Tryckte upprepade gånger på avstängningsknappen och försökte även med andra knappar. Men fortfarande resultatlöst.
Smått vansinnig slängde jag den med en duns i golvet så att plasthöljet sprack. Men det var å andra sidan det enda som hände. Klockan tutade envist vidare.
Tog upp den och slängde den på nytt i golvet hårdare än förra gången. Ytterligare spricka men den blev inte tyst. Slängde den upprepade gånger, men det enda som hände var att hela höljet sprack och föll av, och till slut stod jag med själva innanmätet från min forna klockradio i händerna, och kände mig totalt hjälplös! Hur ska jag få tyst på den här!?

Då… kom min älskade och skakade om mig…

— Hör du inte klockan!? Den har tjutit säkert en halvtimme nu!