Idag för tio år sedan gav vi oss iväg på en av våra bästa semesterturer. Med bil till sydeuropa. En tur där vi ursprungligen hade siktet inställt på nationalparken Plitvička jezera i Kroatien. Men det blev så mycket mer än så. Bland annat Bled, Postojnska Jama, Predjamski Grad, Vintgar och Slap Savica i Slovenien. Liksom även besök bland lippizanerhästarna. Och när vi tröttnade på regnandet valde vi spontant att köra den 1½ timme långa vägen till Venedig där det då var 27 grader varmt och solsken.
Hela den här semestern, som varade tio dagar, var präglad av spontanitet. All övernattning blev vad vi hittade. Rum på vissa ställen, campingstuga vid ett tillfälle, och en gång på hotell. En stor behållning var också den lite fascinerande upplevelsen att vi i princip körde ner och mötte våren. Första stoppet blev middag på en uteservering i Werfen-Imlau i Österrike, i 26 graders värme.
Kort sagt en härlig semestertripp jag gärna skulle kunna tänka mig att göra igen.
Dagens måltid var nostalgisk, och inspirerad av mitt skrivande. I mitten av sjuttiotalet var det här en av våra vanliga måltider när jag och mina båda kompisar Emma och Hans-Olle (det var så jag kallade dem i Idag kan det kvitta) fixade våra lördagsmiddagar tillsammans. Perfekt anpassat till vår begränsade budget, och samtidigt ändå i all sin enkelhet väldigt gott. Tonfiskris! En maträtt som dessutom självklart kommer fram i min delvis självbiografiska roman Kalla mig Anna som jag arbetar för fullt med just nu. Som sagt – väldigt enkel mat! Tonfisk, champinjoner, lök, vitlök, rostad lök, japansk soja, cevapcicikrydda och ris. Ur Kalla mig Anna; Det var lördag när de som vanligt satt vid Jannes blodröda matbord i köket. ”Som vanligt så jävla gott”, sa Robban och torkade sig med servetten runt munnen. ”Tonfiskris”, svarade Janne. ”Världens enklaste maträtt.” ”Enkelt om man kan sånt ja.” ”Det är bara lite ris som du blandar ner med tonfisk, svamp, skivade tomater och kanske lite lök i stekjärnet. Lite soya på det. Ja, just det … en halv flaska lättöl också. Sen är det klart.” ”Är det allt? Det är väldigt gott.”
Har lämnat böcker som ska finnas med i Fantastikbokklubbens monter på Sci-Fi World nu i helgen i Malmö (29-30 april). Tyvärr har vi inte själv möjlighet att delta, så det är verkligt uppskattat att vi ändå får möjligheten att vara representerade där.
På väg under förmiddagen till Malmö, hörde jag trafikrapporten på Radio Malmöhus som meddelade att det var långa köer i centrum. Närmare bestämt vid klaffbron på väg in mot Västra Hamnen! Det var något med ”olämpligt uppställda bussar” eller nåt. Eftersom jag var på väg dit och en bokad tid, fick jag i sista stund ändra färdväg. Tur att jag fortfarande är hemmastadd i Malmö, och jag kom till den bokade tiden med god marginal. Sen det där med ”hemmastadd” kommer förvisso lite på kant när jag väl kommer in i Västra Hamnen. Trots att jag spenderat sådär tolv år av mitt liv i det området, är jag rätt vilse nu. Det är verkligen inte mycket som ser ut som det gjorde då. Förutom möjligen just klaffbron och ”Gängtappen” (gamla kontorsbyggnaden på det som en gång var Kockums) Å andra sidan kan man kosta på sig lite intressanta promenader i outforskade kvarter när det blir lite tid över. Och nu börjar jag ändå så smått bli bekant – eller nybekant – med området.
Igår hade vi i Sjöbo Fotoklubb besök av våra vänner i Lunds och Tyringes fotoklubbar. Det var dags att få reda på resultatet av vår gemensamma tävling kallad Bildkampen. En tävling som vi tog initiativ till under hösten förra året. Upplägget var två tema – Spegling och Övergivet – och alla tre klubbarna deltog med vardera sex bilder per tema. Totalt skulle sen sex bilder rangordnas i respektive tema, och poäng räknades på placeringen. Den klubb som hade lägst poäng vann. Slutresultatet var väldigt jämnt, och i Övergivet fick alla tre klubbarna lika många poäng. Slutresultat blev dock att vår klubb vann med 5 poäng mer än Lund, och 7 mer än Tyringe.
För att välja ut vår klubbs bilder hade vi tidigare en tävling kallad Internkampen, där vi röstade fram våra tävlingsbidrag.
För egen del hade jag nöjet att kunna få med två bilder (Ruinen och cykeln), varav en kom med bland de sex bilder vinnande bilderna i Bildkampen.
Med detta har vi också förhoppningen om ett fortsatt givande och intressant samarbete med våra nya fotovänner. Kollaget visar mina bilder som deltog i Bildkampen + ytterligare de två bilder som jag tävlade i Internkampen (men som inte kom med)
Denna dag har handlat om klippt hår hos Krattan, diverse handel bland annat grönsaker hos Sjöbo Frukt & Grönt på Gamla Torg. Bland annat världens godaste nypotatis. Vi hade lite tid över, och spenderade den med en fika på Möllans Café. En sak som förundrar mig där, är den stora omfattningen av bakverk i alla dess former. Det är ett rent paradis för alla kakmonster. Bakelsemonster också för den delen. Men lyckas man verkligen sälja allt det på en dag? Så måste det naturligtvis vara, för i synnerhet alla bakelser med grädde går ju knappast att spara.
Idag var åter en sån där dag då väckarklockan dikterade villkoren (förvisso på min order). Först en tur till Ystad och lasarettet för uppföljande skiktröntgen efter den långvariga lunginflammationen i januari-februari förra året. Mest för säkerhets skull, rekommenderat av röntgenavdelningen.
Efter detta körde jag direkt till Malmö, där jag landade hos St Jakobs glass, för en smarrig Skagenmacka på stenugnsbakat bröd och en kopp kaffe. Spenderade sedan några timmar där med skrivande, och kom faktiskt ytterligare en bit på vägen med manuset Kalla mig Anna. Na-No-Wri-Mo är slut på söndag, och jag när en fåfäng tanke om att kanske vara klar med råmanuset då! Med tanke på resterande veckas olika engagemang känns den tanken förvisso mest fåfäng! Men man behöver ju drömmar och att ha ambitioner är ju heller inte negativt. Kunde även kosta på mig en hyfsat lång promenad ner mot Ribershus och sedan även genom ett svagt vårgrönt Slottsparken, just som molnen långsamt vänligen lämnade lite plats åt solen.
På det var det dags för ännu ett besök på Regementsgatan 7, där jag för övrigt passade på att skänka ett ex av mina memoarer, som tack för hittills väldigt bra behandling.
Just nu känns det som att Anna har svikit mig – eller är det jag som har svikit – näää, inget av detta egentligen. Det handlar nog snarare om att min hjärna har stängt och personalen har åkt på semester.
Med andra ord – jag har kört fast! Av erfarenhet har jag lärt mig att vid de tillfällena är det bättre att bara göra några anteckningar om de eventuella idéer som finns, och hasta vidare till nästa kapitel. Bättre att få klart hela manuset i första omgången och åstadkomma ett råmanus. Dit hän ska man ju under alla omständigheter, och förhoppningsvis kanske idéerna infinner sig när man plöjer igenom manuset andra gången. Sagt och gjort – vidare till nästa kapitel. Men inte fan hjälpte det! Tvärstopp även där. Så nu har jag två kapitel som enbart innehåller några fattiga anteckningar om vad jag har tänkt! Fortsatte vidare till nästa kapitel … och nu känns det som att jag har ett tredje kapitel att lägga till högen av sådant som behöver bearbetas framöver. Lite extra frustrerande är det onekligen eftersom jag faktiskt har en tidslinje för storyn som faktiskt känns riktigt bra. Men jag får bara inte till berättelsen! It goes on and on and on …
Efter tips från min kusin har jag nu lyssnat på de två första avsnitten av Bowie-podden. En podd ledd av Sebastian Borg. Här går man igenom album för album ur Bowies rika katalog, och diskuterar och analyserar varje enskilt spår. Givetvis blir det en hel del personligt tyckande från de medverkande, men samtidigt också en hel del inblick i Bowies musikskatt och liv som jag personligen många gånger inte haft en aning om. Till exempel har jag aldrig hört talas om det faktum att han drabbades av en hjärtinfarkt på scen under en konsert i Tyskland 2004, varefter han drog sig helt tillbaka från rampljuset. Först 2013 dök han upp igen, då med albumet The next day. Ett album som jag nog måste erkänna har gått mig helt obemärkt förbi. Men det är ju också så, att Bowies storhetstid i min värld varade fram till runt 1975 eller 1976.
Även om jag under flera år fortsatte köpa hans album, tog ändå storheten kring honom slut för min del efter att Diamond Dogs hade kommit ut. Jag fortsatte köpa hans album, men efter Young Americans, Station to station, Low och Heroes svalnade mitt intresse. Visst har jag uppmärksammat fler godbitar efter det, men hans album som helhet tappade jag faktiskt lite intresse för efterhand.
Ändå var det en gigantisk händelse när jag liksom några tusental andra fick uppleva honom live på Mölleplatsen den 25 juli 1997.
Men det är fortfarande fram för allt Ziggy Stardust, Hunky Dory och Aladdin Sane som är de i särklass största albumen han gjort i min värld. Tillsammans även med The man who sold the world, Space Oddity och Diamond Dogs. De tre förstnämnda håller jag fortfarande som några av de musikalbum som betytt allra mest för mig, inte minst rent personligt.
Hur som helst så har den här Bowie-podden gett mig inspiration och en kick framåt att faktiskt genomföra en idé jag burit på en tid. Eftersom jag gillar att skriva inlägg på min hemsida, och eftersom skrivandet rent allmänt är en stor passion för mig, liksom att musiken alltid haft stor betydelse för mig, ska jag faktiskt framöver försöka göra lite musikaliska djupdykningar i min högst personliga musiksamling!
Med hårda stormvindar som slet omkring oss, stod vi i lugnet på altanen idag och planterade. Det var tomat- och paprika-plantor uppdrivna från fröer direkt från grönsakerna, som vi tagit vara på. Återstår att se nu om de fortsätter att växa, och kanske rentav kan ge oss lite extra grönsakstillskott i sommar. Öste dessutom ner en hel påse hela majskorn (alltså opoppade popcorn om man så vill) i fyra stora krukor. Det blir väldigt dekorativt ”gräs” på altanen i sommar. Inomhus pågår också diverse så kallade odlingar. Bland annat har vi ju nu flera lyckade plantor från julstjärna, och de två vi köpte hos Granngården i början av december förra året, är fortfarande lika praktfulla. Sen ser det ut som att vi äntligen lyckats få rötter på några Benjaminsticklingar. Vi har två förskrämda plantor sen gammalt, som aldrig tycks riktigt hämta sig, sen vi fick spinn på dem. Har i omgångar försökt driva upp sticklingar från dem, utan att lyckas. Men nu ser det alltså ut att ändå fungera.
perabl.com 