Jaha, idag är det Fars dag! Så då är det kanske åter dags att besöka graven och sätta lite blommor och hylla och minnas far. Fast det gör jag nog ändå lite då och då utan att jag för den sakens skull måste ge mig iväg och stå och glo på en kall sten. Det kanske inte alltid sker så där medvetet, men visst finns det tillfällen i tillvaron där lärdomar och värderingar man fått från far kommer fram. Det finns i ärlighetens namn mycket i det far (och mor också för den delen) gjort eller inte gjort för mig under min uppväxt som lämnar en del övrigt att önska. De misslyckades med att hantera det faktum att jag var mobbad i skolan, och såg mig istället mest som ett besvärligt barn. De lät mig inte välja den yrkeskarriär jag egentligen ville, utan förväntade sig att jag skulle gå i fars fotspår. När jag inte ville det, var jag mest otacksam! Och när jag väl ville försöka gå i hans fotspår, tja, då nekades den möjligheten också.
Men visst finns det en hel del far har gjort och betytt för mig, så jag kan visst instämma i hyllandet av far.
Men jag har aldrig själv haft möjligheten att kalla mig far. Ödet har velat annorlunda. Några gånger har det varit så att säga nära att jag blivit far, men det fanns krafter som ville annorlunda. Och med facit i hand var det säkert bäst så. Åren har gått och det fanns liksom inte riktigt utrymme eller möjlighet och periodvis heller inte intresse att faktiskt kunna bli far. Kan ändå glädjas åt att jag nu på gamla dar faktiskt får bli kallad ”farfar” även om jag egentligen bara är det på låtsas! Kan vi kanske införa en Farfars dag där även ”låtsasfarfar” får vara med och firas!?
perabl.com 