Tummarna – säsong 2

För lite drygt en vecka sen var jag på återbesök på handkirurgen efter ”sommaruppehållet”. Gången innan var i slutet av maj, och då tyckte läkaren att vi kunde avvakta över sommaren med tanke på semestrar och så. Något slags tro om att sommaren innebär lite lättnader och mindre slit, eftersom man ju brukar ha semester, eller…!?
Själva beskrivningen i journalen som läkaren skrivit handlar om att jag är… brevbärare…! Vilket känns som en ganska klen beskrivning av vad det egentligen handlar om!
Breven är bara en liten del av det vi lägger i varje brevlåda. Det är dessutom dagstidningar i varierande tjocklek, diverse tjockare veckotidningar typ olika motor-, dator, trädgårds- eller mode-magasin, och en hel del adresserad reklam. Bilden visar en packe till EN abonnent! Det handlar om vikter på allt mellan cirka 50 gram till runt 1 000 gram! Till varje abonnent.
Läkarbesöket den här gången gick via en tur på röntgenavdelningen, och resultatet av det visade en kraftigt ÖKAD förslitning av vänster tumled. Vi har alltså gått från kraftig förslitning på båda tumlederna som bedömningen löd efter första röntgen i januari 2016, till ”måttlig artos” som läkaren skrev i journalen i mars 2017, till nu då kraftigt ökad förslitning!
Men oavsett vad läkaren skriver i journalen, så är fakta att det gör mer och mer ont för varje dag som går. På samma vis som det var med höger tumled. Nu går vi dessutom in i höstperioden när allt vi har att distribuera tenderar att bli mer och tjockare. Så frågan är hur länge till det kommer att hålla. På ett sätt har jag vant mig vid smärtan, och jag har heller aldrig varit den typen som lägger ner all verksamhet bara för att det gör  ont. Så jag fortsätter, men det känns allt mer!
Nu är jag i varje fall uppsatt för operation, men har också fått beskedet att man för närvarande har väntetid på MER än 90 dagar! Så kanske tidigast i december, eller rentav början av nästa år. Kommer jag att klara det!? Återstår att se.

Veckan som gick, snart.

Första septemberveckan är snart förbi, och jag brukar alltid lite obstinat vägra att acceptera september som höstmånad. Det är fortfarande grönt, hyfsat varmt… och jag vill gärna att sommaren stannar lite längre. Hur det nu än är med det så har allt regnande ändå gjort att höstkänslan trots allt infunnit sig. Och den här veckan har passerat ganska fort, med den pågående utställningen på Sjöbo konsthall, möte med fotoklubben, besök på sjukvården, problem med den förbannade vacuumtoaletten, besök av reporter samt ganska omfattande arbete med hemsidor. Och som kronan på verket… suck… tvingade vädret oss kusiner från att avstå den planerade träffen och skjuta upp till kommande vår.
Men allt regnande har i varje fall det positiva med sig att växtligheten stortrivs, och det ser ut som att vi ska få egna pumpor i trädgården i år. Och man behöver ju knappast fylla på vatten i dammen.

 

%d bloggare gillar detta: