Etikett: Skrivande

Publicerat den

Skrivandet fortlöper

Det talas om Mello! Helt ärligt – har absolut ingen koll över huvudtaget. Och vi bryr oss inte ett ögonblick. Denna lördagskväll handlar det om att få ihop de första kapitlen till Robia. Ja, så är arbetsnamnet på det som är tänkt att bli den fjärde delen av min serie Legender från Thiramaar. Glädjande nog kan jag säga att det börjar lossna nu. Storyn växer sakta framåt, och jag börjar få struktur på det hela. Viktigt är, som vanligt, att mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka personligheter, och det känns som att jag åtminstone så här långt har lyckats ganska väl. Någon som undrar varför mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka? Helt enkelt för att det är så det är!
Under tiden sitter kärleken bredvid och kämpar flitigt med korrekturläsning åt en kund!
För oss långt mycket mer givande än att lyssna på menlösa låtar i mello. Vi ackompanjeras istället av spännande bakgrundsmusik av exempelvis Saint of Sin via Spotify.

Publicerat den

In the world of authors…

Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.

Publicerat den

Ännu en författarvecka – hur ovanligt är nu det?

Karbonpapper – finns det någon idag som vet vad det är? Något man använde i en avlägsen tid för att enkelt få en kopia av det man skrev på ett papper, eller nåt. Hur som helst så kan det tyckas ha kommit till användning nu när jag summerar den gångna veckan då jag konstaterar att det mest handlat om författande! Ungefär så som det brukar vara i vår tillvaro. Men det har onekligen varit med lite extra krydda då jag förra helgen fick resultatet från mina båda testläsare av min tredje bok ”Regntider” Malin och Victoria, som gett så många givande och inspirerande kommentarer. Alltså mer bearbetning av mitt manus.
Men det har trots allt funnits utrymme för en del annat också. Har till exempel med tillfredsställande resultat lyckats genomföra fotoklubbens årsmöte digitalt, så nu kan klubben lugnt gå vidare ytterligare ett år, trots coronan.
På tisdagen vaknade jag med smärtor i både rygg och bröst, och fylldes med ens av oroande tankar kring om det handlade om hjärtbesvär eller lunginflammation som en första indikation på corona. Fick tid samma dag hos min ”lokala doktor” där det togs alla nödvändiga prover. I slutänden konstaterades att allt fungerade felfritt, och att åkomman troligen hänger ihop med mina uppslitna nackkotor och att jag antagligen ”legat fel” under natten.
I helgen har vi sysslat med enklare filminspelning. Något som dessutom frammanat kreativa förslag från ”Instakompisar” som vi förhoppningsvis ska kunna omvandla till fler filmklipp framöver.
Nu går vi vidare till en ny vecka som jag gissar kommer att handla om författande.
Bilden? Tja, den är tagen 1978, när det faktiskt var gångbart med karbonpapper.

Publicerat den
Bild av M. Maggs från Pixabay

Det är egentligen en helt fantastisk upplevelse att gå igenom och bearbeta kommentarer och förslag från testläsare till ens manus.
Det blir alldeles extra underbart när avsnitt som innebär att man själv har roligt när man skriver, uppenbart också uppskattas av testläsaren. Så jag sätter också alldeles extra stort värde på kommentarer som exempelvis; ”Haha! Det här är toppen! Jag älskar Cornizendo” apropå ett avsnitt om min trollkarl Cornizendo.
Genom alla mina böcker har jag haft en liten förtjusning vid en kommentar som de olika karaktärerna gärna säger, varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns – ”Ogda? Lever hon fortfarande?” – eller likande. Det hela började i ”Eilaths hopp” när huvudkaraktären Elana kommer till trollkarlen Cornizendo första gången, och han surt avvisar henne med orden; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.” Sen har det fortsatt genom alla böckerna. Typ ”Ogda, lever hon fortfarande?” och liknande. Det har blivit en liten ”kul grej”, och därför är det extra roligt när det uppenbart uppskattas.
”Älskar att den återkommer genom alla böcker, lite som ett hemtrevligt mantra”.
Kort sagt är det oerhört inspirerande och härligt att ta del av testläsarnas synpunkter, i synnerhet när de kommer från personer som redan är väl bekanta med mina tidigare berättelser.
Som författare är man helt klart beroende av uppskattning! Att påstå något annat vore ren lögn! Varje uppskattande eller berömmande ord är värt guld, och ger en ordentlig injektion av inspiration!
Så jag niger och bockar av tacksamhet för mina testläsares omdömen!

Publicerat den

Redigering av Regntider

BIld av Bruno /Germany från Pixabay

Nu har jag fått mitt manus Regntider tillbaka från båda mina fantastiska testläsare (Malin & Victoria).
Därmed har jag åter ett spännande arbete framför mig, att gå igenom alla kommentarer och synpunkter. Har dessutom från båda fått värdefulla användbara tips som jag ska ta till mig och försöka göra bästa möjliga av.
Samtidigt kan jag inte undgå att sträcka rejält på mig av omåttlig stolthet över deras berömmande kommentarer.
Jag konstaterar dessutom att den här boken antagligen kommer att växa med ytterligare ett antal sidor efter genomgången av Malins och Victorias gedigna arbete!

Ett axplock av synpunkter;

”Det känns att humorn kommer naturligt för dig. Det blir aldrig framtvingat eller krystat. Bara underbart spontant och ibland så vansinnigt dråpligt att jag vill gömma ansiktet bakom skämskudden.”

” Miljöbeskrivningarna är magiska, precis som i tidigare delar. Jag kan tydligt se varje scen framför mig, känna doften av blöt skog, höra regnet smattra mot de uppspända skinnen … och jag är konstant hungrig, tack vare alla beskrivningar av utsökta maträtter som får det att bokstavligen vattnas i munnen. Du beskriver målande och jag ser allt som en film i huvudet.”

” Dina dialoger är sådär lagom fyllda med ironi när det passar och lättar upp stämningen. Dina dialoger är precis som de ska vara i en bok, inte onödiga och för ständigt handlingen framåt, jag som läsare får lära känna karaktärerna betydligt bättre genom dem.”

” Det enda jag saknat i de två tidigare böckerna var att få lära känna kaldinierna lite bättre, och OM jag fick göra det denna gång! Så nöjd och tacksam över det.”

Publicerat den

Testläsning väcker minnen!

Nu när jag i dagarna skickat mitt manus till Regntider till Malin Olsson för testläsning, väcker det samtidigt lite minnen. Både Eilaths hopp och Gudarnas spira var ju iväg hos testläsare. Det är ett bra sätt att få input, och särskilt Malin bistod med flera bra tankar kring Gudarnas spira, som kom till användning såväl i den boken som nu min senaste Regntider. Men det här med att anlita testläsare är egentligen inget nytt för mig. Redan på åttiotalet lämnade jag bort ett manus för testläsning. Jag hade då under ganska lång tid arbetat med en bok som var en tänkt framtidsvision kallad Den eviga vintern. Jag var ung och oerfaren, men redan då hade jag burit skrivarpassionen inom mig i åratal. Nu skrev jag äntligen på en bok, men den stora frågan var – skulle någon utomstående kunna uppskatta den? Skulle andra kunna ”se” handlingen framför sig, på samma vis som jag själv gjorde? Skulle andra kunna förstå vad jag berättade? Testläsare i den bemärkelsen man känner idag, var för mig ett okänt begrepp då. Dock fick jag en möjlighet från lite oväntat håll. Under en tid arbetade jag på vaktmästeri på en stor byggfirma i Malmö, och som ”bud på stan” fick jag då och då i uppdrag av min dåvarande chef att på min runda även lite inkognito besöka en person som tidigare varit anställd på samma vaktmästeri som jag själv, och avleverera lite kontorsmaterial. En tämligen oskyldig vana som längre fram då jag själv fick ansvar för kontorsförrådet, blev till en överenskommelse mellan honom och mig. Personen ifråga var författaren Sixten Nyström som då bodde i Caroli City i Malmö som glatt gick med på att testläsa mitt manus i utbyte mot lite kontorsmaterial.
Han tog sig an uppgiften med stor entusiasm, och jag minns fortfarande tydligt den kvällen.
Runt 20-tiden denna måndagskväll ringde han.
”Hej, det är Sixten. Nu har jag äntligen fått lite lugnt omkring mig, och jag ska börja läsa ditt manus. Jag tar en whisky, och återkommer.”
Oj, tänkte jag, spännande.
En kvart senare ringde han igen.
”Nu har jag läst första sidorna, det flyter bra. Ska fylla på whisky. Vi hörs igen.”
Jag ringde direkt till min far, och bad honom att ringa och väcka mig den kommande dagen, för det här skulle nog bli en sen kväll. Och det blev det. Sixten ringde säkert sju-åtta gånger under kvällens lopp. Men det var värdefull hjälp jag fick, som helt klart inspirerade mig till fortsatt skrivande. Många lördagar tillbringade jag i mitt ”burspråkskök” med en flaska Aurora och min gamla Underwood skrivmaskin, där min framtidsvision sakta men säkert växte fram.
Dessvärre fanns det lite för mycket annat som hände runt omkring i mitt liv då, och min bok blev aldrig färdig. Lite drygt ett år senare avled Sixten, och det blev lite som att min inspirationsinjektion tog slut.
Det dröjde ganska många år efter det innan jag kom igång på allvar igen med mitt skrivande.

Publicerat den

Veckan då Regntider blev klar

En vecka som inletts med en ommöblering av vårt arbetsrum kanske kan borga för mer kreativitet! Och kanske det varit så. Fick färdigställt ett uppdrag som fotoklubben fått i att delta som jury i en fototävling åt Sjöbo trädgårdsförening! Apropå fotoklubben så har det varit en del förberedande arbete inför det stundande årsmötet, som på grund av Coronan kommer att bli en digital prövning. Fick revisorernas redogörelse att tillfoga årsmöteshandlingarna, och det kändes åtminstone som en bekräftelse på att vår två-personers-styrelse gjort ett bra jobb.
Veckans viktigaste händelse var dock att Regntider äntligen blev klar, och att jag kunnat skicka den till min första testläsare. Vilket innebär att jag i högsta grad lever i spännande tider.
Föga förvånande har veckan i övrigt också handlat om vårt författarskap. Jag har kastat mig från Regntider som är del 3 till del 4, som för närvarande bär arbetsnamnet Robia. Men det har även handlat om korrekturarbete av ett par olika erotiknoveller. I sammanhanget har vi diskuterat hit och dit kring frågan om man i sådana sammanhang ska skriva under pseudonym. Nää …vi har erotiska scener i våra fantasyromaner som av en del anses ”vågade”. Minns en förläggare som tyckte ”too much”, men som i slutänden trots allt vek sig. Två mot en… Där smyger vi inte bakom några konstruerade namn, så varför skulle vi göra det nu? Sex är ju i allmänhet en normalt förekommande företeelse i kärleksrelationer … så varför hyckla?
Veckan avrundas med lite förberedelser inför den kommande veckans händelser, och i övrigt fullt skrivande på bok nummer fyra! Vad den nu ska heta! Arbetsnamnet så här långt har varit Robia, eftersom en av huvudkaraktärerna är just hon. Andra tänkbara titlar kan vara Efter regnet eller Soltider. Handlingen utspelar sig ju ungefär ett månvarv efter händelserna som behandlas i Regntider.

Publicerat den

En vanlig lördag …

En alldeles vanlig lördag, när kärleken och jag försöker svara på ett antal intervjufrågor, samtidigt som redigeringsarbetet av Regntider går vidare. Och idag har jag kunnat färdigställa en novell som jag har skickat in till en aktuell novelltävling. Apropå noveller har vi även ett korrekturarbete som kommer att leda till mer inkomster till Belvida Bell! En vanlig lördag i en hårt arbetande pensionärs liv.