Under sammanräknat drygt fyrtio år har det funnits hundar i mitt liv. Nu har det gått några veckor sen Scrollan lämnade oss, drygt tretton år gammal. Nu finns det inte längre någon hund i mitt liv.
Det kommer att ta tid att vänja sig.
Ingen hund man behöver kliva över på väg ut ur arbetsrummet, då hon alltid låg mitt i dörrhålet.
Ingen hoppfull hund som lystet följer med ut i köket.
Ingen hund som skäller vid ytterdörren när hon vill in.
Ingen hund som möter vid dörren varje gång vi kommer hem, och nästan ger känslan att hon stått just där i alla timmar, sen vi körde hemifrån.
Ingen hund som sitter vid matbordet med vädjande blick och tålmodigt väntar på en skiva knäckebröd som hon älskade.
Ingen hund som ödmjukt sträcker fram tassen när hon vill ha uppmärksamhet.
Ända sen slutet av åttiotalet har mitt hem varit boplast även för både katter och hundar. Nio hundar har det blivit, och de har tillsammans med katterna alltid varit en självklarhet i mitt liv.
Vi har sagt att vi inte ska ha fler hundar. Men det kommer att ta tid att vänja sig.
Nu lever bara minnena kvar efter Dennis! Igår tvingades jag ta det tunga beslutet då hans bakben inte längre bar honom.
Det är sorgligt och tungt, och ändå… han var drygt tre månader ifrån att fylla FJORTON ÅR! Och det är väldigt högt för en så stor hund som en golden retriever.
När far gick bort sommaren 2006 efter en lång tids svår sjukdom, fanns det de som ansåg det bästa för Dennis vore att avliva honom, på grund av att han hade "haft det så jobbigt de sista åren"!
Tvärtom ansåg jag att det då var upp till mig att se till att de åren Dennis kunde tänkas ha kvar (han var tio år då) skulle bli så bra som möjligt! Och jag vill bestämt påstå att det lyckades.
Här har han fått röra sig fritt – han har tagit sina promenader ned till dammarna och upp i skogen och även in till grannarna i bland. I sin egen lugna takt! Och ofta har han legat på rygg totalt avslappnad, med tryggheten lysande omkring honom!
Och så har han levt i drygt ytterligare tre år!
Och så har han förgyllt tillvaron för oss också!
Andie Lindskog 