Etikett: Per Lindskog

Publicerat den

Sidospår som vävs in (Hur allt började, 4)

Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.

Publicerat den

Slarviga recensenter!

Jag är fullt medveten om att man som författare måste vara beredd på både positiva och negativa omdömen, och att man måste leva med det. Men jag kan inte låta bli att känna mig irriterad när mina alster recenseras av någon som jag vet har läst boken under ett bokläsarmaraton som går ut på att läsa så många böcker som möjligt under 24 timmar! Helt ärligt – hur noga läser man då? Hur väl tar man till sig berättelsen på det sättet? Jag är själv en snabbläsare, men inte under tidspress! All min läsning får ta den tid som behövs. Vissa böcker behöver mer tid, vissa kan jag läsa på kort tid. I synnerhet böcker som verkligen tilltalar mig avverkar jag snabbt.
Men det känns frustrerande att få omdömen om sin bok som tydligt visar att recensenten har missat väsentliga delar i boken. Delar som flera andra läsare uppenbart har sett. Samtidigt är det klart synpunkter man bör ta till sig och kanske anstränga sig lite extra för att bli tydlig i kommande projekt.
En av de viktigaste delarna i mitt skrivande handlar om att framhålla de kvinnliga karaktärerna som starka och intelligenta personligheter. Det bottnar i att jag har en stark övertygelse om att kvinnan i många avseenden är klokare än mannen rent allmänt, och jag anser att vår värld hade mått betydligt bättre om många fler kvinnor fick vara delaktiga i allt styre!
Därför känns det extra hårt när en recensent om min bok skriver att hon inte ”gillar att vi än en gång ser en värld där ena könet trycks ner och förminskas”! Jag framhåller min kvinnliga huvudkaraktär som en mycket stark person, men om jag samtidigt skulle beskriva världen hon lever i som en hundra procent jämställd plats, skulle ju hennes styrka falla platt till marken. Så hur ska jag kunna gestalta en stark kvinna utan att beskriva en ojämställd värld?! Jag anser bestämt att om man ska recensera böcker, är man skyldig författaren att åtminstone ge boken all tid som behövs, och verkligen försöka förstå vad man läser. Annars är det bättre att låta bli att recensera!

Publicerat den

Konstruktiva samtal

Ganska fascinerande egentligen, hur min kärleks och mina ständiga samtal ofta leder fram till kreativa och konstruktiva idéer.
Som bara ett litet exempel kan nämnas hur hennes tankar om en broderad text som alternativ till avsaknat papper, ledde fram till att texten faktiskt kunde bli läsbar via fingrarna. Detta i en tid då blindskrift inte ens var påtänkt. Vilka härliga idéer man kan få fram via inspirerande och konstruktiva samtal.

Publicerat den

Hedrande!

Verkligen hedrande att få vara en del av denna samling nämnda fantasy/fantastik-författare!
https://www.instagram.com/p/B_kq3SgJVRW/?utm_source=ig_web_button_share_sheet

Publicerat den

Life goes on

Ännu en pandemivecka läggs till handlingarna! Eller ännu en vecka som pensionär känns lite mer positivt att säga. Situationen är oförändrad. Vi spenderar mesta tiden hemma, helt i enlighet med rekommendationerna. Inga problem alls för oss. Veckan inleddes med att jag mixade klart vårt webbradioprogram, och så är det bara att hålla tummarna och hoppas att mixningen håller för publicering.
Veckan har annars mest handlat, föga förvånande, om skrivande. Först och främst arbetet med Regntider, alltså del tre i min fantasytrilogi. Men även lite reaktioner mot en något tvivelaktig recension skriven efter en som det verkar allt för snabb läsning, vilket självklart innebär att läsaren knappast kan uppfatta alla väsentliga detaljer som behövs för att förstå berättelsen. Att alla inte kan gilla ens böcker är en självklarhet, men det minsta jag som författare bör kunna begära är att den som recenserar mina böcker, åtminstone ger läsningen den tid som behövs!
Fler inställda arrangemang till följd av corona har också dykt upp. Blodomloppet har blivit framflyttat till september, men det var i och för sig väntat.
Vårt uppdrag som ”fastighetsskötare” i ett hus i Ystad kan säkert också komma att bli begränsat i år. Varken tyskar eller holländare, som är de som hittills bokat huset, lär väl kunna komma hit. Återstår klart att se. Det är väl inte helt avstängt än.Till följd av en del människors tvivelaktiga åsikter och intelligensbefriade inlägg på Facebook har jag även valt att, åter igen, stänga av ”Följa”-funktionen på några FB-vänner. Av olika skäl kan man fortsätta vara ”vänner” men jag slipper tacksamt att se all snedvriden propaganda som delas.
Mitt eget läsande har den här veckan handlat om ”Klubben” av Matilda Gustavsson, som jag snart läst klart.
Veckan avrundades med, som vanligt, stillsam njutning i hemmet tillsammans med kärleken, och med ett svar från ”kusinen” i Houston som fortfarande är ”alive and kicking” och dessutom ”ashamed of America on behalf of their stupid dictator”! Det är så merparten amerikaner som inte tillhör Trumps supporters ser honom, föga förvånande. Vi ser hela tiden exempel staplas på varandra om hur han får allt svårare att förklara sig och argumentera för sin sak, och som vanligt när argumenten tryter väljer han en alltmer arrogant och direkt förolämpande ton mot dem som trots allt fortfarande har modet att pressa honom på svar.

Publicerat den

Överlevt

Så har vi tagit oss igenom ytterligare en coronavecka, med livet i behåll.
Veckan har präglats av ganska mycket bokläsning. Läste klart två olika böcker – ”När berget röt” av Yvonne Waern och ”Bortsprungen” av Britt Collins) – i helgen. Under veckan läste jag även Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”. Samtliga tre böcker har fått recensioner på min bokblogg.
Under veckan fick jag nöjet att få agera enmansjury åt Ystads Fotoklubb i deras coronaaktivitet ”Veckans bild”. En aktivitet som jag tyckte var en god idé för våra fotoklubbar, nu när pandemin sätter käppar i hjulen för vår vanliga aktivitet. Så jag frågade om även vår klubb, Sjöbo fotoklubb, fick vara med. Och det fick vi, så från denna veckan deltar även vi.
Mitt i veckan drev avsaknaden av inspiration oss till att ta en filmkväll. Filmvalet var inspirerat av det faktum att skrivandet av del tre i min fantasytrilogi ”Regntider” innehåller tidsresor. Så vi såg samtliga de gamla filmerna ”Tillbaka till framtiden”.
Coronan begränsar ju en hel del, och bland annat har jag inte kunnat bli klippt på ett tag. Jag kan visst stå ut med långt hår, men problemet är att mitt hår har en tendens att bli spretigt och okontrollerat framför allt kring öronen. Det är superirriterande! Lösningen kom av att min älskade kärlek åtog sig att klippa, trots minimal erfarenhet av sådan aktivitet. Själv resonerade jag att det spelar mindre roll hur det ser ut. Det växer ju ut igen. Och det blev över förväntan riktigt bra!
Lördagskvällen ägnades åt att spela in webbradio och en så kallad ”coronaspecial” som ska publiceras på Ariton förlags hemsida.
För övrigt har veckan totalt sett ändå främst, precis som vanligt, handlat om skrivande. Dels arbetet med del tre i min fantasytrilogi. Men även en del slutarbete med del två, där jag fått oväntad hjälp med manusutveckling.

Publicerat den

Ännu en pandemivecka

Veckan inleddes med sommartid, och marken var vit av snö när jag steg upp. Och då hade vi ändå inte ens hunnit komma in i april månad. Ironiskt nog blev detta säsongens första – och förhoppningsvis sista – snö.
Nu blir det intressant och se var vi kommer att hamna när det väl blir bestämt vilken tid vi ska ha permanent – vinter eller sommar! Personligen önskar jag att man bestämmer sig för sommartiden, eftersom det innebär att det är ljust en timme längre! Ljus mår vi ju bra av och vi har nog i allmänhet större nytta av ljusa timmar på eftermiddagen än på morgonen. Sen finns det de som nästan lite hysteriskt försvarar vintertiden (s.k normaltid) och menar att sommartiden är en ”hittepåtid”. All tid är ett påhitt av människan. Solen och månen har sin gång runt jorden alldeles oavsett vilka termer vi använder för att beskriva det.
Nu när vi befinner oss mitt i den bistra verkligheten med coronapandemin, kan vi notera att vårt liv varit i stort sett som vanligt den här veckan. Mest skrivande helt enkelt. I samband med det lite kartarbete och så har jag skrivit några rader på gammelthiramaariska. Allt för att göra berättelsen autentisk, så att säga.
Veckans sista dag kunde jag fira att det hunnit gå trettio år sedan jag fimpade min sista cigarett, med en ofantlig mängd pengar sparade. Synd bara att jag inte lagt de pengarna i en sparbössa! Bara räknat på det pris som gällde när jag slutade, och med hänsyn till prishöjningar sedan dess, skulle jag ha sparat i runda slängar ungefär en halv miljon vid det här laget!
En stillsam skrivande vecka avrundades på bästa tänkbara sätt, med att jag kunde skriva på förlagsavtal för Gudarnas spira, del två i min fantasytrilogi Legender från Thiramaar.

 

Publicerat den

Uppmärksammad i Transportarbetaren

Transportarbetaren 3,2020 – H-komprimerad