Etikett: Mitt liv

Publicerat den

Memoarer på gott och på ont

När jag på allvar började skriva mina memoarer någonstans runt 2012, var det kanske mest för att jag kände behov av att försöka räta ut ett antal frågetecken kring fram för allt min barndom och uppväxt. Kanske att på så vis få några svar på varför saker och ting blivit som det blivit. Kanske jag hade vissa aningar om vad jag skulle få fram. Men jag hade nog ändå inte räknat med att det skulle bli så mycket varseblivande som det faktiskt blivit. Och jag kan inte påstå att det är direkt upplyftande. Det har gett en hel del insikter jag önskar jag hade haft medan mina föräldrar levde, så att jag haft möjlighet att konfrontera dem. Men det har också gett en hel del uppvaknande kring min uppväxt, pubertet och allt vad som skedde där. Detaljer jag skulle önskat att jag varit betydligt mer varse redan då, eller åtminstone i början av nittiotalet när jag hade samtal med psykolog.

En uppväxt som präglades av föräldrar som ständigt övertygade mig om att jag inte kunde räkna med att komma någon vart, för det ansågs att jag inte hade förutsättningar för det. En situation som ironiskt nog samtidigt gjorde mig stark på ett märkligt vis, så att jag ganska effektivt stod emot alla motgångar. Ändå ser jag nu ett tydligt mönster, hur jag faktiskt i olika långa perioder inte alls var så stark. Även hur jag faktiskt vid några tillfällen mer eller mindre har brutit samman också. Men jag har ändå lyckats hantera det. Jag har brutit ihop och gått vidare. Tyvärr, kan jag nog tycka idag! För frågan är vad som egentligen hade skett om jag på allvar hade brutit ihop då! Hade frågetecknen kring min person kunnat få hjälp att rätas ut redan då? Hade allt kunnat lösas redan då, istället för att all min verklighet ska komma ikapp mig nu när jag är en bit in i livets andra halvlek?! Tunga frågor, som aldrig får svar. Men på något vis känns det ändå välgörande att successivt komma till insikt om allt som gick fel under min barndom och uppväxt. Om inget annat stärker det mig i mitt fortsatta liv och bekräftar att de val jag gör och gjort nu i den här delen av mitt liv faktiskt är helt rätt.

Publicerat den

Börjar se slutet, faktiskt

Under kvällen kunde jag färdigställa kapitel 37 i mina memoarer. Ett kapitel jag gett rubriken ”Kartläggning slutförd”. Därmed är berättelsen faktiskt till stora delar klara. Därmed inte sagt att memoarerna är färdigskrivna. Det fattas en del avsnitt lite här och var som ska tillföras. Det finns också mer att berätta kring nutiden. Sen ska jag läsa om från början, och det kommer helt säkert att innebära en hel del korrigeringar och tillägg, och kanske vissa strykningar också ur texten. Men man kan kanske ändå säga att med några avsnitts undantag är råmanuset till mina memoarer faktiskt klara!

Publicerat den

Memoarerna löper vidare – med god fart

De senaste dagarna har jag faktiskt varit riktigt flitig med memoarerna. Rent statistiskt har jag skrivit nästan 4 400 ord. Det jag har avverkat de senaste dagarna handlar om andra halvan av åttiotalet och vägen in i vad man kanske skulle kunna kalla för ett varseblivande tillstånd. Eller nåt. Svårt att närmare förklara så här. Den som vill får väl läsa memoarerna när de är klara. Mina kapitel bär underrubriker och några av dem är faktiskt ganska välbeskrivande – Flower power och lila boots, Tillvaro i uppror, Livet på landet, Haveri, Boy or a girl och Frihet och klarhet – även om det kanske lösryckt ändå mest framstår som lite obegripligt. Eller kanske det kan fungera lite som en teaser! Hur som helst så tror jag att mina memoarer faktiskt kan bli ganska intressanta, trots allt, inte bara för mig själv. Och i slutänden finns den där känslan av tillit och förtroende, som hänger med i att leva i en relation där ingenting är hemligt.

Publicerat den

Kan det ursäktas?

Släppt satsen, skrev mor med stenografi i sin dagbok den 7 oktober 1955. En notering som ganska tydligt talar för att hon gjorde vad hon kunde för att slippa få mig. När den formuleringen stod klar för mig, blev det en smärtsam bekräftelse på den känsla jag burit med mig i hela mitt liv, om att inte vara önskad, aldrig uppskattad och aldrig någonsin älskad av min mor. Men nästan lika smärtsamt har det varit då en del i min omgivning tagit min mor i fullständigt försvar och menat att det kunde handla om förlossningsdepression, och att det ska vara varje kvinnas rätt att själv välja att bli gravid. Ja, självklart ska det vara så. Men det hjälper ju knappast mig. Den här boken handlar om mig och mitt liv, och det som känns som numera bevisat faktum att min mor verkligen inte ville ha mig. Ett faktum som påverkat hela mitt liv. När mors ansträngningar att försöka stoppa graviditeten försvaras, kör man samtidigt fullständigt över mig och det faktum att jag aldrig fått uppleva kärlek från min mor. Som att jag bara ska svälja och acceptera för det är kvinnans rätt att välja om hon vill bli gravid. Oavsett vad hon ville så fick hon mig den 7 juli 1956, och som förälder är det ändå hennes skyldighet att ta sitt ansvar. Om hon upplevde förlossningsdepression, kan den ju ändå knappast ha följt henne i fyrtioåtta år där efter. Far å sin sida gjorde kanske en del för att förbättra situationen, men aldrig någonsin tillräckligt. Hennes motvilja mot mig hängde med så länge hon levde.

Den här texten är i sin nuvarande form ett ”utkast” till ett av de avslutande kapitlen i mina memoarer. Det kan tänkas att det kommer att göras en del justeringar eller tillägg. Men andemeningen är klar.
Tidigare inlägg i detta ämne;
Jag blev till – trots allt!
Ett oönskat barn
Livslånga bevis

Publicerat den

Bara jag

Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been!
Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall.
Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort.
Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten.
Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv.
Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det.
Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket.
Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!

Publicerat den

Härmed göres veterligt att jag föddes …

Härmed göres veterligt att jag föddes lördagen den 7 juli kl. 23.23 1956. Så står det i den lilla minnesbok som finns bevarad, i vilken de för andra gången nyblivna föräldrarna hade möjlighet att göra noteringar om det nyfödda barnets utveckling.
Det var soligt och vackert väder, vilket i och för sig känns lite konstigt när klockan är en dryg halvtimme från midnatt.
Vikten noterades till 3 280 gram vilket såvitt jag förstår var lite i underkant. Längden på 51 centimeter var dock normal.
På de följande sidorna i det här häftet kunde sedan de stolta föräldrar dokumentera olika milstolpar under mina första år i livet. Första gången jag skrattade, började äta själv, började ta i föremål och så vidare.
Jag började klä på mig själv när jag var fem år, och fick min första tand den 9 januari 1957. Något mer finns inte nertecknat på denna sida. På nästkommande sida under lustiga namn jag gav andra i min omgivning står det att jag kallade min syster för Kaj.
Sidan därpå berättar att vi flyttade från Rönnbackegatan 21 till Framhällagatan 12 den 1 november när jag var knappt fyra månader gammal.
Men anteckningarna tar slut efter första födelsedagen, som dock egentligen handlar om den andra födelsedagen. Illustrerade med en spegelvänd bild av mig öppnande presenter i vår trädgård, omgiven av mormor, moster och morbror, kusin, syster ”Kaj” och två av mormors systrar.
På sidan 10 följer sedan två tabeller där det skulle vara möjligt att dokumentera min tillväxt. En tabell för viktökning, och en för längd, faktiskt ända fram till femtonårsdagen. Båda tabellerna är tomma.
Sen följer sidor om saker jag tyckte var roligt, lekar jag tyckte särskilt mycket om, visor man brukade sjunga för mig och vilka sagor jag helst ville höra. Lustiga frågor jag ställde och vad jag ville bli när jag blev stor kunde också noteras. Det fanns utrymme för min första teckning och redogörelse för hur min första skoldag var och även lite mer om hur det fungerade i skolan.
Så här långt är sidorna alltså helt tomma!
På sidan 15 har mor dock låtit pennan arbeta en stund, när hon noterat mina barnsjukdomar. Eller barnsjukdom kanske, för det är bara mässlingen som står omnämnd vilken jag hade våren 1962, och den varade bara några dagar.
Större intresse att dokumentera min uppväxt fanns alltså inte. Kanske den här boken helt enkelt bara föll i glömska. Kanske mor tänkt sig att istället skriva i sin dagbok? Det gjorde hon emellertid inte. Kanske det finns helt andra orsaker, men utifrån vad jag minns från de tidigaste åren jag nu faktiskt kan minnas, och även utifrån uppgifter i hennes dagbok plus allt annat sammantaget, så känns faktiskt den här boken mest som en ytterligare bekräftelse på bakgrunden till mors ansträngningar noterade med stenografi i hennes dagbok den 7 oktober 1955 – släppt satsen.

Publicerat den

Skillnader

I arbetet med mina memoarer dyker det ständigt upp smärtsamma insikter. Desto djupare jag dyker i min bakgrund, ju mer plågsamma sanningar kommer fram. Enda egentliga styrkan är att jag numera har allt det stöd jag behöver för att kunna säga ”fuck it all” när det handlar om mitt felaktigt hanterade förflutna. Efter en från början usel inledning var det kanske heller inte så konstigt att jag aldrig riktigt lyckades hitta rätt. Jag tilläts ju aldrig satsa så som jag önskade. Att min önskan var helt fel i vuxenvärldens ögon, blev gång på gång tydligt åskådliggjort, då de omkring mig som aktivt valde den linje det ansågs att jag också borde välja, kunde åtnjuta all tänkbar uppmuntran och uppmärksamhet. Medan jag fick sitta ensam på en stol och reparera trasiga kablar. Eller nåt. Jag togs aldrig på allvar. Det är lätt att vara bitter när man tänker tillbaka på all orättvis behandling, men med tanke på hur saker och ting utvecklats de senaste snart tjugo åren, sen oket lyftes, är det numera väldigt lätt att säga fuck it all!

Publicerat den

Vänsterhäntas Dag

Att vara vänsterhänt var också ett bekymmer. Det betraktades som ett fel på den tiden.

      ”Jaså, du är kajhänt …höhö!”

      Vet inte hur många gånger i mitt liv jag har fått höra den nedlåtande kommentaren. Eller att man skrev med ”fel” hand.

      Det fanns en tid då jag fick gå på någon slags avvänjning för att lära mig att använda ”rätt” hand. Förmodligen var det så dumt och förnedrande att jag bara har förträngt det. Men jag minns att jag blev ivägskickad till något som syftade till att lära mig att bli högerhänt. Obehagligt eller vad, men jag är i varje fall tacksam att jag inte är född kanske tjugo år bakåt i tid, då det var regel att ge smäll på fingrarna om man använde ”fel” hand.

      Oavsett vilket kan jag inte minnas ett enda tillfälle i mitt liv då jag upplevt några bekymmer på grund av att jag är vänsterhänt.

      Tvärt emot de som gör sig lustiga och hävdar att man skriver med fel hand, gläder jag mig åt att jag i detta så kallade bekymmer har sällskap av David Bowie, Leonardo da Vinci, Albert Einstein, Bill Gates, Barack Obama, Winston Churchill, Marie Curie, Morgan Freeman, Paul McCartney, Jimi Hendrix, Marilyn Monroe, Neil Armstrong med flera storheter.  

(Det här är ett utdrag ur mina kommande memoarer ”Idag kan det kvitta”)

Publicerat den

Att gräva i sin egen historia

Nu när arbetet med Regntider för tillfället är ”ur mina händer” passar jag på att arbeta vidare med memoarerna, och dess nya upplägg. Det går lite långsamt, men å andra sidan tror jag det är klokt att ”skynda långsamt”. Upplägget så som det är tänkt nu, handlar om att bygga berättelsen på min tidigaste version av memoarerna, som faktiskt är i stort sett komplett. Problemet med den versionen är att den är strikt kronologisk och åtminstone bitvis kanske lite tråkigt berättad. Nu använder jag istället den som underlag och skriver en mer ”färglagd” version. Den här blir garanterat mer färgstark. Sen kan man alltid fråga sig hur intressant memoarer skrivna av undertecknad egentligen kan vara. Tja, de som känner mig på riktigt, kan nog intyga att det visst är en intressant berättelse. De som inte känner mig så väl, kan antagligen förvånas. Eller nåt!