Första dagen denna veckan var vi nästan uppe och väckte tuppen. Anledningen var att vi skulle Sturup på morgonen! Då skulle man kunna tro att vi äntligen var på väg på en utlandsresa. Men icke! Vi skulle hämta en hyrbil hos Hertz, innan vi därefter fortsatte till Motorcity i Svedala. Ärendet var att lämna bilen för service, byte av vindruta efter ytterligare ett förargligt stenskott, reparation av krockskada och dessutom besiktning av både bil och släp! Ett suveränt kundmottagande, och väldigt lätt att förstå varför vi varmt rekommenderar denna bilfirma! Och så fick man för några dagar dessutom prova på att köra en Peugeot SUV med automatlåda. Annars har veckan föga förvånande handlat mest om skrivande. Dock kanske lite mer än vanligt. Första delen i vårt gemensamma projekt – Vi badade i Skärsjön – kom från tryckeriet. Boken vi ska presentera på Malmö Pride den 6 juli. Inom samma genre kan jag också glädjande och lite lättad konstatera att råmanus och även min första korrekturläsning av mina memoarer blivit klara den här veckan.
När vi nu förväntas få lite varmare och soligare väder den kommande veckan, kunde vi redan på fredagen avnjuta grillmat på altanen, innan vi återgick till fortsatt skrivande under kvällen.
Korrekturläsning första omgången klart! Saxat ur näst sista kapitlet; Ibland har jag funderat över vitsen med att gräva i min historia, när det ändå inte finns något positivt att hitta. Kunde kanske vara bättre att låta det gamla vara bortglömt. Men så enkelt är det inte. Någonstans inom mig har jag alltid undrat över varför jag aldrig fått någon uppskattning eller uppmuntran, fram för allt från mina föräldrar. Aldrig någon kärlek. Aldrig några kramar. Varför jag aldrig fick söka den yrkesinriktning jag verkligen ville ha.
Det blev 50 891 ord! Så här långt! Kan bli mer – eller mindre!
Nästan direkt när jag konstaterade att ”råmanuset” till mina memoarer var klart, satte jag igång med korrekturarbetet. Har så här långt hunnit fram till kapitel 22, och redan nu har boken vuxit. Har tillfört ytterligare ett kapitel, plus en del andra avsnitt. Den har växt med 2 842 ord, och sidantal omräknat i bokform hamnar på cirka 282 sidor. Och det är ju inte klart än. Har ungefär halva manuset kvar att gå igenom.
Det roliga med att göra korrekturarbete är ju att man oftast kommer på nya och betydligt bättre formuleringar, mer färgrikt berättande samtidigt som man förhoppningsvis också hittar och kan stryka sådant som inte alls är bra. Hur som helst återstår helt säkert ett par vändor till innan det här kan betraktas som en färdig bok. Men jag har rätt kul trots allt under resans gång. Åtminstone emellanåt.
Äntligen! Efter drygt tio år, och för närvarande 46 777 ord – nu är mina memoarer klara! Eller rättare sagt ”råmanuset”. Men å andra sidan har flertalet kapitel skrivits, skrivits om, strukits, lagts till åtskilliga omgångar. Så frågan är hur mycket mer redigeringsarbete det kan finnas kvar att göra. Vis av erfarenhet vet jag ju att man alltid hittar nya saker att korrigera när man läser igenom. Å andra sidan är det ju inte mycket att göra åt själva ”handlingen”. Den är ju som den är. Men måhända kan man frisera lite på hur den berättas. Kanske jag kommer på fler detaljer, fler händelser, fler minnen som jag vill ha med.
Återstår att se, nu när jag ska börja läsa hela manuset från början – igen! Så här långt motsvarar manuset cirka 265 sidor i bokform.
När jag på allvar började skriva mina memoarer någonstans runt 2012, var det kanske mest för att jag kände behov av att försöka räta ut ett antal frågetecken kring fram för allt min barndom och uppväxt. Kanske att på så vis få några svar på varför saker och ting blivit som det blivit. Kanske jag hade vissa aningar om vad jag skulle få fram. Men jag hade nog ändå inte räknat med att det skulle bli så mycket varseblivande som det faktiskt blivit. Och jag kan inte påstå att det är direkt upplyftande. Det har gett en hel del insikter jag önskar jag hade haft medan mina föräldrar levde, så att jag haft möjlighet att konfrontera dem. Men det har också gett en hel del uppvaknande kring min uppväxt, pubertet och allt vad som skedde där. Detaljer jag skulle önskat att jag varit betydligt mer varse redan då, eller åtminstone i början av nittiotalet när jag hade samtal med psykolog.
En uppväxt som präglades av föräldrar som ständigt övertygade mig om att jag inte kunde räkna med att komma någon vart, för det ansågs att jag inte hade förutsättningar för det. En situation som ironiskt nog samtidigt gjorde mig stark på ett märkligt vis, så att jag ganska effektivt stod emot alla motgångar. Ändå ser jag nu ett tydligt mönster, hur jag faktiskt i olika långa perioder inte alls var så stark. Även hur jag faktiskt vid några tillfällen mer eller mindre har brutit samman också. Men jag har ändå lyckats hantera det. Jag har brutit ihop och gått vidare. Tyvärr, kan jag nog tycka idag! För frågan är vad som egentligen hade skett om jag på allvar hade brutit ihop då! Hade frågetecknen kring min person kunnat få hjälp att rätas ut redan då? Hade allt kunnat lösas redan då, istället för att all min verklighet ska komma ikapp mig nu när jag är en bit in i livets andra halvlek?! Tunga frågor, som aldrig får svar. Men på något vis känns det ändå välgörande att successivt komma till insikt om allt som gick fel under min barndom och uppväxt. Om inget annat stärker det mig i mitt fortsatta liv och bekräftar att de val jag gör och gjort nu i den här delen av mitt liv faktiskt är helt rätt.
Under kvällen kunde jag färdigställa kapitel 37 i mina memoarer. Ett kapitel jag gett rubriken ”Kartläggning slutförd”. Därmed är berättelsen faktiskt till stora delar klara. Därmed inte sagt att memoarerna är färdigskrivna. Det fattas en del avsnitt lite här och var som ska tillföras. Det finns också mer att berätta kring nutiden. Sen ska jag läsa om från början, och det kommer helt säkert att innebära en hel del korrigeringar och tillägg, och kanske vissa strykningar också ur texten. Men man kan kanske ändå säga att med några avsnitts undantag är råmanuset till mina memoarer faktiskt klara!
De senaste dagarna har jag faktiskt varit riktigt flitig med memoarerna. Rent statistiskt har jag skrivit nästan 4 400 ord. Det jag har avverkat de senaste dagarna handlar om andra halvan av åttiotalet och vägen in i vad man kanske skulle kunna kalla för ett varseblivande tillstånd. Eller nåt. Svårt att närmare förklara så här. Den som vill får väl läsa memoarerna när de är klara. Mina kapitel bär underrubriker och några av dem är faktiskt ganska välbeskrivande – Flower power och lila boots, Tillvaro i uppror, Livet på landet, Haveri, Boy or a girl och Frihet och klarhet – även om det kanske lösryckt ändå mest framstår som lite obegripligt. Eller kanske det kan fungera lite som en teaser! Hur som helst så tror jag att mina memoarer faktiskt kan bli ganska intressanta, trots allt, inte bara för mig själv. Och i slutänden finns den där känslan av tillit och förtroende, som hänger med i att leva i en relation där ingenting är hemligt.
Släppt satsen, skrev mor med stenografi i sin dagbok den 7 oktober 1955. En notering som ganska tydligt talar för att hon gjorde vad hon kunde för att slippa få mig. När den formuleringen stod klar för mig, blev det en smärtsam bekräftelse på den känsla jag burit med mig i hela mitt liv, om att inte vara önskad, aldrig uppskattad och aldrig någonsin älskad av min mor. Men nästan lika smärtsamt har det varit då en del i min omgivning tagit min mor i fullständigt försvar och menat att det kunde handla om förlossningsdepression, och att det ska vara varje kvinnas rätt att själv välja att bli gravid. Ja, självklart ska det vara så. Men det hjälper ju knappast mig. Den här boken handlar om mig och mitt liv, och det som känns som numera bevisat faktum att min mor verkligen inte ville ha mig. Ett faktum som påverkat hela mitt liv. När mors ansträngningar att försöka stoppa graviditeten försvaras, kör man samtidigt fullständigt över mig och det faktum att jag aldrig fått uppleva kärlek från min mor. Som att jag bara ska svälja och acceptera för det är kvinnans rätt att välja om hon vill bli gravid. Oavsett vad hon ville så fick hon mig den 7 juli 1956, och som förälder är det ändå hennes skyldighet att ta sitt ansvar. Om hon upplevde förlossningsdepression, kan den ju ändå knappast ha följt henne i fyrtioåtta år där efter. Far å sin sida gjorde kanske en del för att förbättra situationen, men aldrig någonsin tillräckligt. Hennes motvilja mot mig hängde med så länge hon levde.
Den här texten är i sin nuvarande form ett ”utkast” till ett av de avslutande kapitlen i mina memoarer. Det kan tänkas att det kommer att göras en del justeringar eller tillägg. Men andemeningen är klar. Tidigare inlägg i detta ämne; Jag blev till – trots allt! Ett oönskat barn Livslånga bevis
Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been! Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall. Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort. Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten. Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv. Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det. Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket. Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!
Härmed göres veterligt att jag föddes lördagen den 7 juli kl. 23.23 1956. Så står det i den lilla minnesbok som finns bevarad, i vilken de för andra gången nyblivna föräldrarna hade möjlighet att göra noteringar om det nyfödda barnets utveckling. Det var soligt och vackert väder, vilket i och för sig känns lite konstigt när klockan är en dryg halvtimme från midnatt. Vikten noterades till 3 280 gram vilket såvitt jag förstår var lite i underkant. Längden på 51 centimeter var dock normal. På de följande sidorna i det här häftet kunde sedan de stolta föräldrar dokumentera olika milstolpar under mina första år i livet. Första gången jag skrattade, började äta själv, började ta i föremål och så vidare. Jag började klä på mig själv när jag var fem år, och fick min första tand den 9 januari 1957. Något mer finns inte nertecknat på denna sida. På nästkommande sida under lustiga namn jag gav andra i min omgivning står det att jag kallade min syster för Kaj. Sidan därpå berättar att vi flyttade från Rönnbackegatan 21 till Framhällagatan 12 den 1 november när jag var knappt fyra månader gammal. Men anteckningarna tar slut efter första födelsedagen, som dock egentligen handlar om den andra födelsedagen. Illustrerade med en spegelvänd bild av mig öppnande presenter i vår trädgård, omgiven av mormor, moster och morbror, kusin, syster ”Kaj” och två av mormors systrar. På sidan 10 följer sedan två tabeller där det skulle vara möjligt att dokumentera min tillväxt. En tabell för viktökning, och en för längd, faktiskt ända fram till femtonårsdagen. Båda tabellerna är tomma. Sen följer sidor om saker jag tyckte var roligt, lekar jag tyckte särskilt mycket om, visor man brukade sjunga för mig och vilka sagor jag helst ville höra. Lustiga frågor jag ställde och vad jag ville bli när jag blev stor kunde också noteras. Det fanns utrymme för min första teckning och redogörelse för hur min första skoldag var och även lite mer om hur det fungerade i skolan. Så här långt är sidorna alltså helt tomma! På sidan 15 har mor dock låtit pennan arbeta en stund, när hon noterat mina barnsjukdomar. Eller barnsjukdom kanske, för det är bara mässlingen som står omnämnd vilken jag hade våren 1962, och den varade bara några dagar. Större intresse att dokumentera min uppväxt fanns alltså inte. Kanske den här boken helt enkelt bara föll i glömska. Kanske mor tänkt sig att istället skriva i sin dagbok? Det gjorde hon emellertid inte. Kanske det finns helt andra orsaker, men utifrån vad jag minns från de tidigaste åren jag nu faktiskt kan minnas, och även utifrån uppgifter i hennes dagbok plus allt annat sammantaget, så känns faktiskt den här boken mest som en ytterligare bekräftelse på bakgrunden till mors ansträngningar noterade med stenografi i hennes dagbok den 7 oktober 1955 – släppt satsen.
Andie Lindskog 